Är väl något som vi är lite var till mans sådär.
Hur som haver så är det nog så som Prällen säger i bröllopsakten om kärleken. Den är inte ond, den hämnas inte, den är inte självgod och bombastisk. (Nu vet jag inte om det är så dom säger exakt, men ungefär iaf)
En sak är säker. Jag tänker inte gå i andras fotspår. Inte heller tänker jag låta saker och ting dö ut av sig själv. För att inte tala om kärleken. Vad är det med den riktiga kärleken som skiljer sig från den tillgjorda, föreställda. Den som är på låtsas. Jo den riktiga kärleken håller, den går inte av när saker och ting känns tyngre, den väljer inte att bara ge upp. Den kämpar vidare och framförallt så är den inte egoistisk. Alltid något för sådana som mig att lära mig av.
