Läskeri och läskera...

Jag är ju ett fan av det "nya" som kommit de senare åren. I år än mer än tidigare. För varje år blir det mer och mer accepterat och jag älskar det.

Jag snackar om halloween. Det är ju en så himla rolig högtid. Jag är medveten om den heta debatten om det ickesvenska i detta firande och att det absolut inte skall förekomma i vårt moraliskt rättfärdiga samhälle. Att det är ett kommersiellt skitknep från handlarna och bla bla bla.

Faktum är att ungarna älskar det. Vi behöver detta roliga i vårt otroliga mörker som in finner sig precis sådär när finhösten tagit slut och innan finadvent tagit vid.

Allhelgona i all ära men hur roligt är det för barnen? De bryr sig ju föga om denna högtid i den regi som jag själv vuxit upp till. Årets tråkigaste lov och årets absolut tråkigaste högtid.

Jag blandar inte ihop halloween och allhelgona. Jag är helt medveten om dess separata hållning och att de av en händelse sammanfaller med endast några dagars marginal.

Då har jag förtydligat det.

Om jag då återgår till själva meningen med denna text så är det att det är rackarns roligt att firahalloween. Det är roligt som sjutton med dessa maskeradfester och jag kan inte annat än att glädjas åt det faktum att högtiden är här för att stanna.

I går hade vi äntligen den fest som vi lovat ungarna i flera år. Vi har flertalet gånger sagt att vi skall ha en fest där alla barnen i familjen får bjuda in sina vänner och sedan partaja loss som spöken, gastar, djävular mm.

Hela 20 kompisar lyckades de skrapa ihop och upp i skogen begav vi oss.

Jag hade satt upp en tipsrunda med läskiga, spökrelaterade frågor. Samtidigt som skymningen kom knallade ungarna genom skogen efter en av marshaller upplyst stig.

I buskar och bland träd lurade faror som skrämde ungarna.

S och en annan polare hade klätt ut sig och smög runt i skogen och utstötte skrämmande läten.

Väl uppe på berget var skymningen övertagen av mörkret och det enda ljus vi hade var det som kom av den brinnande brasan. Där grillade vi korv, marshmallows, försökte oss på att berätta spökhistorier, men ungarna var så speedade och rädda så vi fick snabbt ge oss tillbaka till den upplysta gatan utanför huset igen.

Där hade vi fyrkamp och jag kan med tydlighet poängtera att grannarnas frånvaro bara bidrog med ett leende på mina läppar. För fy fan vilket liv det kan vara på 20 tävlingsskallar.

Det roliga är att barnen var uppdelade i två lag. Det stora "killaget" som hade någon enstaka tjej och det lilla "tjejlaget" som hade någon enstaka kille med.

Killaget tillhörde kategorin 4 år äldre än tjejlaget. Som om det inte vore nog med att de var killar, de var dessutom mycket äldre, starkare, och klokare.... Eller?

Det roliga i kråksången är att småbrudarna och småkillarna spöade storgrabbarna och stortjejerna.

Ibland kan man inte annat än glädjas å det grövsta över det som inträffar.

Storgrabbarna lämnade in protester om fusk och att de fått hjälp och jade jade jade. Med en enväldig domare och ett klart avslag mot protesten med orsak av protestens frånvarande trovärdighet hade vi ett vinnande småfolkslag. KUL!

Lite bilder på mina ruskprickar!

So long fellows!

Första visningen!

Ja i går så började det alltså. Det som vi de senaste veckorna gått omkring och njutit av i vårt hus. Dvs den arges verk fick sin första show i går och det i tv.

Det var dock en snabbis men ändock en visning av det som komma skall.

Pontus står vid tomtgränsen och visar grannens fina hus, "Ja så här kan det se ut".

Strax efter så vinklas bilden åt andra hållet, bara sådär rakt över tomtgränsen och då säger Pontus igen "Så här kan det också se ut och det är det vi vill ha".

Det som visades som låg under kategorin det vi vill ha var vårt fin, fina frigolithus.

Som den mediahora jag nu blivit kan jag tappert erkänna att det kändes helt ok än så länge. Vi har ju inte synts i bild ännu och den effekt som kommer av det kommer sannerligen vara lite smått påfrestande och förmodligen kommer jag att behöva stänga av alla kanaler i brysigomandelen i min hjärna.

Jag har ännu inte bestämt mig om jag skall se programmet eller inte.

Jag vill inte se det för jag kommer förmodligen att skämmas ner i underjorden och tillbaka igen.

Jag vill se det för att vid en konfrontation kunna dementera och förklara orsaken till att människor sett det som de just sett.

Jaja! Den dagen den sorgen.

// Christelle

Så gick det till när andan gick ur en...

Det är onsdags afton. Lite mer än en vecka sedan forserande krafter övertog vår borg och förändrade mycket. Andan gick i samma veva ur mig och har faktiskt inte återvänt. Kanske den rymde för gott. Återstår att se.

I morgon är min lediga dag. Den passar fint. Just nu råder det ordning i hemmet och jag kan inte minnas när det kändes så sist. Det innebär att jag faktiskt kan ta dagen i morgon och använda den till att umgås med lugnet och myset samt med barnen och möjligen den pannkaksfrukost som än så länge står i startgroparna vid tanken. Det beror helt på hur morgonpigg jag känner mig.

Jag backar och låter det vara osagt så behöver jag inte stå till svars för det möjliga sängliggarläget som annars gärna tar över och stylar järnet.

Om morgnarna är det kallt.

Jag som norrlänning brukar försöka hålla ut med diverse attiraljer som vantar och mössor. Lika är det med overaller. Ingen snö, inga vinterkläder. Så är det bara och jag har vart benhård med det.

Fram till i höst. Jag förstår inte riktigt vad som händer med mig. I dag gick jag och köpte vantar till ungarna och det trots att vi inte träffat på frosten en enda morgon den här hösten.

Det är förjäkla kallt helt enkelt och jag har väl förstått att råheten som havet drar med sig tänder alla köldsensorer jag har i min mulliga kropp och att den erfarenhet jag har av inlandsluft och norrlandsvintrar inte är något i jämförelse med havet, vinden och den taggiga kyla som sticker hål på ben och märg.

Nu är alltså vantarna på, mössan lika så, varmt om fot och ulliga damasker.

Tur att min sambo har ett alterego, "Kaminmannen" och att de echaufferande handlingarna han utför leder till att man då och då lyckas tina upp.

Letar vidare efter andan och hoppas på snar framgång!

// Christelle

Tiden går...

Jag har lite panik över att den eld jag redan har i baken inte är tillräckligt effektivt. Det innebär att saker och ting blir gjorda men inte tillräckligt snabbt. Stressa, panika och tappa kontrollen.
En vecka har vi kar, sedan skall vi vara klara med diverse göromål. Annars blir det hett om öronen.
Gubben jobbar på som febrilt, jag svär åt alla jävla gipsskivor som bara går sönder och kompisen åker upp från Nyköping för att vara den bästa och snällaste hjälpa tillaren som finns.
Jag måste städa. Det är så mycket som måste städas. Skall fylla upp ett släp, köra det till tippen och sedan aldrig mer tänka på dess affektionsvärde.
Jobba måste man ju också göra, ta hand om barnen, laga mat och göra läxor också så klart. Den tid som blir över är knapp och två veckors arbete blir långt ifrån två veckors arbete. Skulle man slå ihop tiden blev det nog inte många dagar.
Tur sambon är händig och duktig när det väl gäller.

Ja, jag håltimmar mig här på jobbet, inväntar sista lektionen, mötet som följer på det och sedan snabbt hem och dra på sig snickarbrallorna.
Maten? Ja den har jag då inte ens tänkt på.

Adjö!
// Christelle

Gipsskivor är ju som gjorda för silkeshänder.

I dag har jag och karln byggt som bara den.

Alla barnen har vart utflugna och ääääääääntligen fick jag tillträde till skruvdragaren.

Jag måste säga att jag faktiskt dög till rätt så bra. Väggen är isolerad, osb:ad och gipsad.

Fast det där gipset. Det är ju gjort för fina silkeshänder för det spricker ju av allt.

Jag kan inte fatta hur folk kan sätta upp dessa skivor utan att ens åsamka så mycket som en liten, liten skråma på dem.

De spricker ju för allt. Jag nös på den och så sprack den. Ja! Jag säger då det. Gips är något jag måste vänja mig med, typ bli kompis med det eller något för annars vet jag inte hur det här skall gå.

Det skall upp ett helt gäng till sådana och det gäller ju att hålla tummen på sidan om handen annars kommer vi att förbruka alldeles för många gipsskivor.

Kul är det att bygga i alla fall och jag förstår ju vart sexigheten hos alla byggare kommer ifrån. Vältränad och stark som fasen blir man nog om man skall hålla på och lyfta trä och gipsskivor högt upp på väggar och i tak. Det är ju tungt som sjutton.

Nu vilar jag lite och det tillsammans med ett glas vin. I morgon tar vi nya tag igen.

//"Snickar-Christelle"

Nä men jag är kvinna!

Som ni vet när man är kvinna då besitter man inte kompetensen att göra sådana roliga saker som att bygga, skruva, skära, pussla, regla osv osv. Nä för det är ju som så att kvinnor duger endast till att laga mat, ta hand om barn, tvätta och sådant där jävla skit som skall göras varje dag och som får en att vilja gå och hänga sig av tristess.

Om en kvinna mot förmodan ens skulle kunna skilja på ett vattenpass och en skruvdragare så måste valet övervakas, korrigeras och ifrågasättas. Innan kvinnan vet ordet av sitter hon på sidan om och beskådar. Hur jävla gärna hon än vill vara med och göra andra saker än det som hon ALLTID gör.

Jag blir så sjukt less på den otroligt KUKIGA inställning som råder.

Om jag säger att jag fick skruva upp två osb-skivor av 10 och sedan blev förvisad till barnpassning, tror ni mig då?

Om jag säger att jag hade kunnat skära både isoleringen och sätta upp skivorna så hade gubbarna kunnat gå vidare till den andra delen som skall fixas. Men nej då! Ineffektivt och trögt blir det när kvinnan inte duger till något! För så är det, det vet ni va? Kvinnors fötter är små av naturen för att hon skall nå fram till diskbänken!

//Sursubban Christelle

Tingatinga!

Finns många barnprogram som är av skitslag. Sedan finns det barnprogram som är så fina och jag kan inte annat än att älska dem.

Tingatinga är ett sådant program. Det är tecknade filmer där afrikanska sagor berättar varför saker och ting har blivit som de är.

Varför flamingon står på ett ben, varför krabborna går sidledes, varför hackspetten hackar och många andra roliga historier.

Jag fullkomligt njuter av de fina sagorna som har en rolig lösning på allt.

Flamingon står på ett ben för att de var tvungna att dela plats i vattnet med ett gäng krabbor som inte fick plats om de stod på två ben. Krabborna kompromissade så fint med att gå sidledes för att flamingon skulle få plats i vattnet.

Vänliga, kärleksfulla sagor där alla har en viktig roll.

Ungarna tycker väldigt mycket om dessa sagor.

Jag fullkomligt älskar att ungarna gillar dem istället för en massa hemska, japanska krigarserier som annars verkar vara populära bland kidsen.

Nä nu skall jag fortsätta sticka.

Mormor brukar sticka sådana här restgarnstofflor. De är fenomenala att nöta sönder under kyliga vintrar. Dags att rusta upp inför kommande vinter. Världens bästa grannungar skall ju också ha såklart!

Vilken höst alltså....

Vilken höst alltså....

Vilken höst alltså....

Hahahaha!

Säg vad ni vill men jag garvar! Karlns garv är ju oslagbart!

Tänk om man ändå hade ett kök!

Sitter här vid köksbordet i vårt hus med öppen planlösning. Sitter precis mitt mellan köket och vardagsrummet.

Köket har skåp, spis, diskbänk som sitter löst, en diskmaskin, kyl och frys. Något kakel är det inte tal om och inte heller någon fräsch och trevlig bänk att laga maten på.

Vardagsrummet har en tv-bänk, en tv, två misspassande soffor, en ful gammal lagerhylla ett rumsbord från 50-talet, en nedsutten fåtölj och en massa äckliga, dammiga filtar.

Golvet är av betong och väggarna av gips. De är inte klädda i någon vacker mönstrad tapet. Gardinerna är inte heller uppsatta och det står två blommor i hela utrymmet.

Det enda jag tycker om är kaminen. Allt annat känns mest bara hopplöst.

Jag är så trött på vår bosituation och önskar så att anden i flaskan knäpper med fingrarna och ger oss den hemmiljö som välkomnar oss hem till lugn och ro.

Skiten suger och får vi inte hjälp snart tar jag en dunk bensin, en tändsticka och tuttar fyr på hela schabraket.

Min mans stolthet som snarare gör oss till åtlöje i hela bygden .

Han har vart duktig, jätteduktig. Han har på eget hand upprättat ett helt hus och egentligen är det bara kosmetikan som saknas. Men den där kosmetikan. Det är där det sitter.

Det går att bajsa i ett hål i marken, det går att laga mat på en eldstad. Man kan tvätta sig i sjöar som omnejden bidrar med. Men hur KUL är det?

Jag vill ha ett ordentligt hem dit man kommer hem och lugnar ned sig efter en dags grasseri.

En borg där man kan stänga in sig och rekreera sin själ.

Jag bara önskar och hoppas att saker och ting går vår väg nu. Vill komma ur den här lejongropen som håller på att äta upp allt vad liv heter!

// Christelle

Min son var nog djur i ett tidigare liv...

Min son e så ball!

Han och djur är otroligt kompatibla. Djur av alla de slag. Insekter, får, höns, hundar you name it.

Han har ett gäng kompisar av den mindre sorten. Som flugor! Vem har inte velat vara kompis med en fluga? Min son är det. Han snackar med dem, får dem att krypa på hans arm, leker med dem och det utan att de flyr sin kos.

Han springer bland de skenande fåren som om han vore en av dem. Ekoxen som bet honom har han all förståelse för, han retade upp na! Fjärilar som kommit vilse ser han till att hjälpa hem igen och spindlarna, de små spindlarna som alla skriker när de ser. Dessa tar han i sin hand, småskrattar lite åt de höga pipen och lyfter snällt upp sin kompis spindeln och hänvisar honom tryggt till säkrare plats.

I dag var vi i ishallen. Där inne höll en fjäril på att frysa ihjäl. Den hade ingen kraft och ingen ork och döden var nog inte långt borta.

Gossen lockade upp fjärilen på fingret, ojade sig lite över hur trött denne var. Bar ut fjärilen på sitt lilla pekfinger till solen och lät den tina. Efter en liten stund flög fjärilen sin väg och gossen jublade "Den lever, den kan flyga den leeeeever"!

Jag kan bara säga, vilken människa! Underbara unge. Jag älskar honom mer än mest!

// Christelle

Electropop.....

Vilken jädra dänga alltså. Den är inte bra men den lockar många små öron.

Ungarna på skolan är helt galen i den. Går runt och trallar den var och varannan sekund. Ungarna här hemma lika så.

Den skall pumpas på hög volym och gärna trehundra gånger om dagen.

Snart är den död, det gör nog inte så mycket. Men det var ett roligt påhitt av den Idolsökande Oleg. Det gav ju honom ett namn i musikvärlden. Skoj att vissa personer bara slår igenom sådär på en gång. Vilka jädra människor det måste vara som lyckas med en sådan grej.

Knallar in i en studio och bara river av en egenhändigt ihopplockad liten melodi som får tårna att börja hoppa.

Vissa personer skulle man bara vilja ha som kompis. Jag har samma känsla för Markoolio. Hans musik tillhör väl kanske inte kategorin lyssnarvärd men hur det nu än är verkar han vara en riktigt rolig och skön snubbe som jag mer än gärna skulle vilja ha i min vänskapskrets.

Jag kan inte låta bli att fascineras av de människor som knallar in och bara kör sin opretentiösa stil och helt plötsligt har hela Svenska folket på sin sida.

Det är allt bra latjo med fulkultur. Det är liksom där det händer.

Fan så sorgligt...

Jag har sett The Doors filmen med niorna på på jobbet. Det är rockhistoria för fulla muggar. Jag har sett filmen mången gången förr och lika nu ser jag den med två paralleller också. Det innebär att jag ser filmen om och om igen.

Man kan ju tycka att jag borde accepterat det faktum att snubben är död sen många år tillbaka. Men det känns lika hemskt och hjärtskärande var gång filmen slutar med att han dör, samt att hans Pam följer honom några år efter det.

Han levde ett fruktansvärt destruktivt liv och betedde sig som ett riktigt as. Men på något sätt så hoppas man hela tiden att allt skall lösa sig och att han skall leva vidare.

Saker och ting löser sig inte för han dog där 1971 och fortsätter att vara död även i dag.

Vilket skit alltså. Att han dog alltså. Det känns i hela hjärtat och hade det inte suttit en hel klass full med dömande ungdomar så hade jag gråtit några tårar också.

Han var ju sjukt ung och levde i någon fantasivärld där hans ego var för stort för han själv att råda bot på.

Det hade vart fint om han hade levt, provocerat fram de utvecklande reaktioner han gjorde samt gick vidare i livet tillsammans med Pam och det som en människa, fräsch och vid god vigör.

Men men, sagan hade inget lyckligt slut och Jim Morrison dog 27 år ung med en massa jävla sorg i sig. Waste of life som man säger. Själv så sitter jag i min ensamhet och lyssnar lite på The Doors musik och hör de nyanser som tydligt speglar den dalande kurvan.

I dag hade han vart närmare 70-år och snart död i alla fall.

Visst 60-talet var nog det årtionde som gjorde mer skada än nytta. Men jag kan ändå inte hjälpa att jag då och då känner att det hade vart ballt att vara med då.

Som The Beatles och Jimi Hendrix. Tänk om jag ändå fått vara med på riktigt och inte sitta i nuet och bara romantisera upp fictioner om hur coolt det var att vara ung på 60-talet. Min morsa tillhörde den där generationen som var ung på 60/70-talet och hon har i och för sig aldrig återberättat om dess härlighet.

Jaja!

Tankar en reltivt sen torsdagsafton, kvällen innan min älskade skall återvända till hemmet och min stora famn som håller på att längta ihjäl sig efter hans närhet.

Små tårar..

Det är svårt att vara konsekvent när tårarna trillar.

Den lilla har svårt att komma till ro om kvällarna. Hon ligger och gör en massa otyg var gång det skall till att sovas och hoten om att "nu går mamma" haglar över henne. Var gång upplyser hon mamman om att hon tänker sova nu.

Mamman ligger kvar men försöker efter ett tag att vara konsekvent och stå för det sagda ordet.

Mamman reser sig ur sängen och lilltjejen börjar gråta med stora, pärllika tårar och ett återkommande rop på MAMAAAAAAA!

Mamman står ut en stund och sedan får hon alldeles för ont i själen av det hjärtskärande skriket.

Därför återgår mamman till sängen och den lilla kryper nära, nära.

Mammans dåliga samvete trycker till magkänslan hårdare än någonsin. Den lilla flickan somnar snyftande i mammans famn.

Fy fan för att vara konsekvent. Det säger jag då bara!

// Christelle

Vilken enormt övertagande trötthet....

Den här tröttheten jag känner nu har jag då aldrig vart med om tidigare.

Det är en trötthet som ätit sig i märgen på mig. Varje lite rörelse känns som ett stort projekt och varje liten tanke leder till, ja ingenting. Den stannar där. Det går liksom inte att tänka vidare eller att vara sådär kreativ som annars. Att finna lösningar i nuet känns näst intill hopplöst och att följa planeringen slaviskt är min enda räddning.

Jag skulle vilja kalla mig för totalt utslut och ändå har vi bara gjort tre veckor av skolans många veckor innan det blir jullov.

Jag antar att det handlar om att acklimatisera sig lite och det tillståndet har då inte infunnit sig ännu.

Det har vart några tuffa veckor den senaste tiden och energin sprutar ur mig i samma hastighet som en kulspruta spottar ur sig sin ammunition.

Att få allt på plats, att få alla att fungera, att få alla rutiner att sätta sig, att inge respekt, att se till att alla deltar osv.

Det är fan inget lätt jobb att vara lärare och visst, jag har tidigare erfarenheter av det men inte på denna nivå. Den riktiga nivån där allt hänger på vad jag gör. Det finns ingen som räddar mig och det är mitt ansvar om eleverna faller.

Dessutom har jag förstått att jag har ett jädra tungt ämne också. Det gäller att knalla in i salen och på 40 minuter leverera så pass lagomt med information att saker och ting fastnar i skallen på barnen för att sedan kunna kryssa i grönt när det kommer till att bedöma deras färdigheter.

Det är ständigt hög ljudnivå, det är konstanta koncentrationsavbrott och att få alla att följa mig och min flöjt är fanemig helt hopplöst.

Väl hemma är det inte heller någon vila. Fem barn med enorma behov som spretar åt lika många håll som det är barn och det gånger sjuhundra. En man som alltid jobbar eller som befinner sig på isen, ett hus som liknar ett katastrofalt, perfekt exempel på något som försummats på grund av att de som inte förstod bättre ej har någon som helst tid eller energi att ombesörja dess utveckling. Dessutom skriker myntfacket av hunger.

Ja, så om ni tittar på mig och tänker, "hon ser rackarns trött ut" så stämmer det.

Jag är enormt trött och på något sätt måste jag komma igång. Annars går det åt skogen. Då hamnar jag där, paketlik med en vision lika med noll.

// Christelle

Det svider...

Har just sett Svinalängorna. Det var ingen rolig upplevelse och jag önskar att jag hade det ogjort. Det var inte riktigt vad jag behövde i kväll.

En kväll där endast en av alla älskade barn är hemma. Den minsta som vet minst om livet.

De andra stora de som sett många delar befinner sig på annan ort och i annan famn.

Jag skulle vilja gå in till dem, stryka var och en på kinden och försöka tala om för dem hur mycket jag älskar dem. Trots alla fel, trots alla övertramp, trots alla hårda ord, trots suckandet, trots tiden man tagit ifrån dem och trots det tålamod som inte alltid orkar med.

I verkligheten kan jag bli tokig på att alltid vara mamma. I ensamheten och tanken lider jag av känslan att jag inte gjort nog.

Jag undrar om min stora flicka förstår hur mycket jag älskar henne, hur stolt jag är över hennes styrka, hennes förmåga att se de som inte alltid lyckas och hur empatiskt hon tar sig an dem. Undrar om hon vet hur otroligt glad jag är att det är hon som är min unge. Jag har talat om det för henne, mina ord har sagt det men vad vet jag? Kanske hon inte förstår.

Jag undrar om min lilla pojke förstår att han är mitt ljus, min kraft och min energi. Att jag vill bära honom nära jämt, jämt.

Jag undrar om den underbara pojke jag fått möjlighet att dela livet med på grund av att jag mötte min man vet hur mycket jag älskar honom, hans glädje, hans energi, hans styrka och hans mod. Hur väl jag vill honom och hur mycket jag vill att han skall lyckas i livet.

Jag undrar om den största pojken som jag också får dela mitt liv med vet hur mycket jag älskar honom, beundrar hans lugn, hans ödmjukhet och hans förmåga att alltid sansa sig när det blåser.

Undrar om barnen vet hur mycket dom är värda och om de kan bära det med sig upp i vuxen ålder och ha det i ryggsäcken istället för en massa smärtsamma men.

Som det är nu så vet jag inte. Jag kan omöjligt säga vad de i vuxen ålder kommer att ta upp i olika situationer.

Jag själv plockar ofrivilligt upp minnen som jag helst skulle vilja vara utan. Ibland kommer jag på varför jag beter mig på ett visst sätt. När jag upplyst mig själv brukar jag försöka ta mig an det.

Jag tar sällan min historia som en ursäkt. Snarare en orsak som absolut måste förstöras.

Samtidigt som jag måste tillåta mig själv att leva kan jag inte låta bli att bära med mig det dåliga samvetet. Det som säger att jag inte gjort nog och att jag gjort det på fel sätt.

Jag vet inte om det skall vara så. Jag har hört många säga "som förälder har man konstant dåligt samvete". För mig ligger det verkligen en sanning i det.

Jag känner mig liten i själen, sådär liten och sårbar. Jag vill bli tröstad och jag vill bli vaggad i trygghet. Samtidigt skall jag ombesörja fem små själar till. Ge dem tröst och ge dem trygghet.

Jag önskar finna rätsida på alla tankar och jag önskar att jag någonstans gör rätt. Så till vida att barnen växer upp och lever med minnet av att de hade det bra och att jag fanns där för deras skull.

Om jag fick be en bön skulle den lyda som följer....

"Käre Gud! Hjälp mig göra rätt"

// Christelle

Otrohet...

Otrohet gör mig typ sjukt sur. Otrohet i alla dess former. Vilket skit det är. Hör jag från bekanta att de donar med sådana dumheter kan jag bli smått ilsk alltså. Jag vet inte riktigt varför jag har ett sådant agg mot detta. Tror det handlar om sveket. Det är nog i det allt ligger. Människor som litar på andra. Att man ger sig hän någon annan och verkligen litar på att denne är den person som den uppger sig att vara. Det är så fint på något sätt, att faktiskt tro på en annan människa.

Men så kommer den dumfan och beteer sig som ett svin med hemligheter som sårar långt in själen och förstör massor.

Hur det nu än är så är ämnet inte aktuellt i mitt fall förutom att jag ibland har mardrömmar om detta. Det har hänt några gånger att jag drömmer att min man lattjar med en annan kvinna än mig. Den sorg jag känner i drömmen är så smärtsam och olidlig och oftast blir det så att jag tar med mig den känslan ur drömmen och in i vakenheten

De morgnar man vaknar upp och haft dessa drömmar bidrar med en fruktansvärt tung känsla och humöret vill liksom inte sansa sig och återgå till verkligheten.

I natt hade jag en sådan dröm och jag kan fortfarande känna lite sorg av det som inträffat under natten. Den besvikelse och sorg som kom över mig under morgonens småtimmar har satt sig fast i magen och bilden på näthinnan vill liksom inte ge vika.

Fy bubblan för dessa drömmar.

I morgon åker min hunney på älgjakt. Jag kommer banne mig att längta ihjäl mig efter honom. Det känns rätt fint i hjärtat om man bortser från nattens drömmar. Fint i hjärta på så vis att jag älskar honom hemskt mycket och vill mest bara vara nära!

//Christelle

Growlingen och jag...

Jag har lagt till mig med en ny vana. Den kallas för "growla utav bara helsike för att vara så cool för att jag kan growla på riktigt". En teknik man behöver behärska för att slippa få blödande hals så fort man skall till att låta avgrundsläskig. Kan vara bra att ha i mitt jobb för att skrämma barn till lydnad. För att inte tala om halloween.

Ni förstår ju vilken partyhöjare man kan vara om man kan låta sådär fullkomligt monstruös och fruktansvärd. Jag säger då det, allt för att skrämma barnen!

Nä men skämt och sido. Det började med att den nya läroplanen kom och den talade om för mig att barnen skall känna till flertalet olika sångsätt. Varpå jag i dagsläget har introducerat jojk, opera och growl. Svårt är det men coolt är det när det fungerar vilket det absolut inte gör hela tiden.

Därför känns det nu som att halsen blöder av de mest fruktansvärda köttsår. En dag skall jag bli som den här snubben. Lutar mot jul!

//Christelle

Hårda tag...

Känner mig som den värsta häxan på jorden just nu. På jobbet är jag så arg hela tiden och energin tryter. Jag har hört att det skall vara så i början på en termin. Man får hålla på och häxa sig i några veckor innan saker och ting kommer in i normal lunk. Det är fan inte kul alltså. Varje misslyckande tar man på sig och analyserar ner det till beståndsdelar. Det som kommer efter det är att man tvivlar på att man någonsin skall kunna bidra med något som kan generera i framtidstro för de elever som drabbats av mig.

I morgon skall eleverna få jojka. De skall även få sjunga opera och strupsång. Eller rättare sagt, de skall få growla. En teknik jag inte fullkomligt behärskar men jag har ett hum och pallar det ett litet tag i alla fall.

Blinka lilla stjärna får stå pall som testsång. På hur många olika sätt vi lyckas sjunga den sången, ja det förtäljer morgondagen om.

Förmodligen har jag ingen röst kvar i morgon efter en hel dag med en massa röstövningar.

De här gamla bannorna jag fått att jag inte övar och håller igång mitt instrument kan nu slå sig till ro. Jädrar i mig, jag övar hela dagarna och rösten är tröttare än vad den någonsin vart tidigare. Inte ens de föreställningar som gjordes kväll efter kväll förr om åren gav mig så mycket skavsår på stämbanden som detta gör.

Tur det för familjen, dom gläds nog å min tystnad.

So long fellows!

// Christelle

Lilla bebisen har vuxit.

Här på morgonen har jag suttit på det kalla betonggolvet med min bara rumpa och plockat ihop kläder. Små, små kläder som min minsta hade

på sig alldeles nyss. Nog är de hemskans små alltså. Lillbönan skulle promt truga på sig sina första stövlar och si det gick inte alls det. Det var bara tårna som kom ner i stövelskaftet. "Jag kan ha dem" sade hon flinande och försökte knalla runt med dem.

Efter en snabb tur runt köksdelen tog hon sitt förnuft tillfånga och insåg att så inte var fallet.

Hon kunde in ha dem och därför fick de hamna i högen för kläder som skall skickas till Götet.

Det är vansinnigt häftigt att en kropp kan växa så otroligt mycket på bara något år. Det är liksom hur många cm som helst som kommit till.

Jag får faktiskt inte ont i hjärtat när jag inser att bebisperioden är förbi för alltid och att nästa gång det kommer att inträffa är när barnbarnen knackar på.

Känns lustigt att snacka om barnbarn i den bemärkelsen. Jag är ju så himla skitung så barnbarn är det inte tal om än på länge.

Om det däremot fortsätter att gå med den här hastigheten som det gjort sen bebis nummer ett kikade ut ur buken min så lär barnbarnen snart vara ett faktum.

Bebisklädslasset skall fraktas till kusten på andra sidan landet. Där bor det nämligen en liten nykomling. Min barndomsvän har fått sitt första lilla fjun och jag tycker ju att det är så himla roligt att slippa slänga kläder.

De är ju trots allt väldigt fina de där små tygtrasorna och skam vore det ju om de fick möta sitt öde i containern med brännbart istället för att flytta in hos en liten jäntunge av precis rätt storlek.

Nä nu skall jag ta farväl av bebisperioden för alltid och packa ner dessa små juveler.

// Christelle

Om Usain Bolt bodde på vår gata...

Tänk om jag skulle sitta här hemma vid köksbordet och dricka min kopp kaffe och samtidigt se Usain Bolt dra några repor fram och tillbaka på vår raksträcka. Swish skulle det bara säga och knappt skulle blicken hinna med att registrera att något färdades förbi oss. Ungefär som den där dumjävla grannen som gasar upp mot hundringen var gång han skall in och ut från sin parkering.

Förmodligen skulle jag bara njuta av att se Bolts ljuvliga, långa steg och inte skulle jag bli upprörd och känna mord i mig heller för den delen.

Konstigt att jag inte tänker samma om grannen med den röda volvon. Han ligger risigt till om man går till min tanke. Observera att jag kan skilja på tanke och handling så det är nog inte fara för hans liv. I alla fall inte när det kommer till frågan om mitt handlande. Däremot kan jag inte påverka vad som händer när han är ute på de större vägarna och härjar.

Förmodligen hinner han väl plöja ner några hundägare och barn innan han själv får sätta livet till men ett visst svinn får man räkna med. Jag är så jävla arg på grannen med den röda volvon. Jag vet inte vad han heter och inte hur han ser ut. Jag vet bara att han kör sin bil åt helvette för snabbt och att jag känner ångest var gång han accelererar förbi vårt hus. Vår 30-sträcka som oftast besöks av fotgängare av motionsslag, hundar och barn. Våra kära barn. Arg blir jag på kommunen som inte gör sitt främsta för att åtgärda problemet. Speciellt när de är väl medvetna om det, samt att det redan outats i media också. På vår gata och en annan gata i huvudorten kör de alldeles för fort för ALLAS bästa.

Nu har hela sommaren gått och inget har hänt. De accelerera fortfarande här utanför och mannen i den röda volvon är värst.

Känner för att se att ett sabotage sker. Sabotage mot en röd volvo som ägs av en galen fortkörare!

Observera återigen. Jag är ingen Anders Bhering Breivik, jag skrider inte till handling.

Jag bara känner och säger.

// Christelle

Men jag skulle kunna sova ett år...

Jag tror jag skulle kunna sova ett helt år om jag fick lägga mig och sova en stund. Jag är så in i bängens dödstrött.

Just hemkommen från en runda på stan med tre kids. Lite shopping och lite lunchande för att återgå till äldste gossens studier. Nu sitter jag alltså med datorn bredvid en pluggande högstadieelev och det känns verkligen som en ära att han vill att jag skall sitta här bredvid honom när han gör läxan.

Jag menar lyckos mig som får brillera med att kunna "lite". Sällan det har hänt faktiskt.

För att återgå till den realistiska tanken så måste jag bortse från min skräphögsförmåga och lystra till tvättstugan som fullkomligt vrålar efter mig.

Aldrig förr har jag hört en tvättstuga så desperat.

Måste åtgärda problemet.

//Christelle

En mysig kväll!

Tog två av mina avkommor till skogs och där fann vi det vi letade efter. Inte kantareller dock men det var i alla fall svampar och det med röda hattar. Nu blir ni skraja va? Speciellt om jag säger att vi spisade dem när vi kom hem. Men jag skall lugna er med att säga att det inte var några vita prickar på svamparna och inte heller var det någon strumpa på stammen. Inte var det en svamp av skivlingslag heller utan ett gäng telgelsoppar av bästa slag.

Den var riktigt fin i sitt kött, fast och smakrik. Sådana skall jag leta fler av. De verkar krylla av dem här i skogarna.

Vi var ute och knallade i hela två och en halv timme och inte heller den här gången fann vi en endaste kantarell. Jag och ungarna gick något som skulle kunna liknas vid skallgång och lyste kantarellerna med pompa och ståt. Inte ens det lockade fram dem. Folkskygga rackare.

Förutom det så var det gött att gå med ungarna i skogen. Det händer något i mig som tar form i en lugn och harmonisk mamma som orkar konversera om livets ditt och datt. Så pass att jag gav mig själv tid att tänka efter vem som var bäst, Erik Saades "Put your heart´s in the air eller någon annan låt där de sjunger fuck you! Sedan gav jag dottern svaret av att jag faktiskt tycker att båda låtarna suger så det var svårt att avgöra.

Nä nu skall jag lägga mig i soffan och förmodligen somnar jag där.

Adios amigos!

// Christelle

Kvällen tar...

Det är kväll. Alla sover utom jag. Jag har just vikt ett berg med tvätt, hängt upp den nytvättade och det har tagit sin tid.

Cirka två timmar tar det att vika ett berg för en sjumannafamilj. Kanske därför man drar sig så enormt inför varje tvätthanteringspass.

Men hur det nu är så är det gjort.

Jag känner mig lite moloken och ensam. Det är något som känns när hösten träder in och det går inte riktigt att ta på.

Den där klassika höstiga melankollin ger sig till känna. Den brukar komma och samtidigt som den får mig att sloka med öronen så bidrar den med en gnutta mys.

Den somriga hysterin avtar, tvånget att njuta av sommaren blir ett minne blott och man kommer in i den lugna lunken igen.

Även om jag har tusen saker att göra den här hösten och alla de andra höstarna jag upplevt så varvar jag ner. Jag lägger mig i någon form av dvala. Inte direkt som en karp dådrå men något åt det hållet. Jag är inte död men det lugnar sig märkvärt och jag behöver inte simma lika frenetiskt längre. Kalven som för några månader sedan befann sig på grönbete har ätit sig mätt och inväntar taket över huvudet igen.

Det mörknar och natten knappar in!

God natt!

//Chrsistelle

Kräk spy och blä!

En riktig skitdag ligger bakom mig. Allt har flutit på fint på jobbet men trots det så känns tankarna aningens för kraftfulla och överöser mig med all sin aggressivitet. Jag vet jag skrivit det förr men det borde verkligen finnas en stuga i skogen som är till bara för mig. Den skulle jag bara dra till när dessa känslor uppkommer. Hellre det än att familjen behöver ta smällarna. De är långt ifrån oskyldiga, absolut inte men frustrationen över att behöva tjata, uppmana, konflikta och slita sitt grånande hår blir allt för påtaglig dessa dagar och reaktionen lika så.

Fan så less jag är!

På människor som inte gör det dom ska, på tjafs som träter sönder relationer, på idioter som inte förstår när måttet är rågat och framför allt på att inget är som det borde vara.

Det är svårt att se det goda och att uppskatta det lilla ibland.

Moralpredikningar och peppande baksparkar genererar inte i någon större humörhöjning och att säga till mig att jag skall ta tag i mitt liv skulle kunna leda till att jag istället drog ut i skogen och sa hej till herr halssnara!

Jag välkomnar PMS-dagarna med ett missnöjsamt grin och försöker på alla sätt och vis att sätta mig över de opåverkbara humörsvängnigarna.

Fuck this shit!

// Christelle

Men va fasen! Ska re va så svårt?

Jag blir ju smått avundsjuk. På jobbet sitter de och orerar över all svamp de funnit. Det gulaste guldet. Som jag skrivit tidigare så hittar jag INGET!

Nu för en stund sedan tog grannungarna och mina ungar en tur till skogs i jakt på skogens guld.

De tog även med sig den minsta i klanen, tvååringen. Varpå jag kände att jag behövde kontrollera läget en aning och slog då en pling efter en stund.

I samma veva passade jag även på att fråga om de gjort några fynd och ungjäklarna svarar,

JA! Vi har hittat kantareller.

Men vad är det med mig och kantareller? Är det inte meningen att jag någonsin skall få lyckan att finna en guldgruva i så pass stor mängd att det räcker till för torkning, matlagning och den goda obligatoriska "svampstuvsmackan".

Känner att det bränner i benen på mig. Jag vill ut till skogs och böka runt likt ett vildsvin för att möjliggöra en vinst i form av att jag faktiskt hittar kantareller. Synd att mörkret faller allt för snabbt nutids och att mannen i fråga som behövs för att backa upp barnpassningen befinner sig på skenor och is någon mil härifrån.

Jag får nöja mig med att jag tagit mig an Västeråsgurkan och dess inläggning med dill och hela baletten.

// Christelle

Ich bin zu hause.....

Hemma från en riktigt rolig trip med jobbet.

Vi tog ett plan till München och roade oss hjärtligt i dagarna två. München är minsann en jäkla bra stad. I går var vi på ett ställe. En ölpark med platser för sjutusen personer.

Tänk er en normal stockholmspark. I den ett helt hav av stolar och bänkar. Några kiosker som säljer mat och ÖL och det häftigaste är att allt funkar. Människorna talar till varandra istället för att skrika. Inga som slåss, inte en enda vakt som står och kontrollerar att man inte smiter ut med någon ölbalja i brallan. Inte heller är det någon som pissar i busken eller som raglar genom folkhavet. Man får med sig ölen ut i parken och det i en sejdel av glas. Jo ni läste rätt, man får dem minsann i glas och inte i tunna plastmuggar. De är av sorten en liter och det innebär att det skulle vart grymt ineffektivt om diskplockarna knallade fram och tillbaka och lastade av borden för att bära de tunga glasen till disken. Men finurliga som de är så har de införskaffat ett gäng lastbilar som kör runt och plockar upp glas vid borden. Det är effektivt!

Toaletterna som förmodligen har ett hårt tryck med tanke på folkmassan är rena, fräscha och luktar gott, inte en endaste liten gul kissdroppe på ringen.

Snacka om att tyskarna kan det här med att dricka öl och det på ett trivsamt sätt.

Goda öler av alla de slag var det också. Mina favoriter, Weissbier dunkel och Radler som förövrigt är en limespetsad öl med en förmåga att svalka lite i den 34 gradiga värmen.

Nu sitter jag här hemma i soffan i det sunkiga huset och drömmer mig lite tillbaka. Jag hade inte haft allt för ont om jag suttit där i afton också.

I morgon jobb, första riktiga dagen, dvs, den dagen då eleverna återkommer och tar över vardagen igen.

Min lillgubbe skall börja skolan också. Det känns stort i mammahjärtat att ännu en drar till och växer på sig så pass att denne får tillträde till skolvärlden.

Jag köpte en ny ryggsäck till honom som han var mycket glad över. Det hör ju som till att man får en ny ryggsäck inför första skoldagen.

Jaja! Dags för rekreation i några timmar nu.

Auf Wiedersehen// Christelle

Skallebankens morgon

Jag har en benägenhet att falla i sömn på soffan om kvällarna. Där efter det inträffade kommer jag inte ur soffan före morgonen nalkas.

Jag ligger där på ett halvknöligt underlag, dvs en morgonrock och en filt. Har ännu en liten filtrackare över mig och en en smådassig betongklumt till kudde. I natt var det nog betongigare och knöligare än vanligt för skallen värker å det grövsta och jag är inte ett dugg sugen på att dra till jobbet. Det innebär det som i nuläget känns som dagens största hinder, skallebank!

Det gör sådär ont att det hamrar på alla sidor i huvudet. Annars brukar det kunna vara bara en och en annan sida men nu har värken övertagit varje liten cm av huvudet och kräkan ligger långt fram i munnen.

En släng av nattmigrän kanske?

Illa är det i alla fall, men nu är det off to work!

//Christelle

Jädra lyckat alltså..

För någon vecka sedan ändrade vi situationen i vår familj.

Tidigare har vi dragits med och samtidigt accepterat ungarnas slöhet och låtit det bero.

Läget har i alla fall accelererat på senare tid och latheten har blivit olidlig. Konflikter om tvätt, bortplockning, sköta läxor, träningar och mycket mer har vart en sjukt jobbig vardag.

Irritationen i familjen har vuxit och det kom att bli så att vi inte talade med varandra på tre dagar. Jag har verkligen påtalat att jag vägrar vara hushållerska till någon här hemma och att det är viktigt på många sätt och vis att samtliga familjemedlemmar tar ansvar för vår familj.

Det har vart lite svårt att förstå det och det har vart lätt att utnyttja min svaghet "dåligt samvete".

Jag kom i alla fall hem en dag efter jobb och tidigare samtal om att skärpning måste ske.Iinget av de vi sagt och snackat om verkar ha gått in i barnen.Allt står framme och det ser förjävligt ut. Disken från dagens olika måltider, maten ligger över hela bänken. Det är smör utsmetat och mat fastbränd på spisen. Kastruller och förpackningar står och lyser med sin grisighet och den röda mätaren sprängde hela termometern i mig.

Jag kände att nu jävlar får det vara nog med den här attityden "Jag skiter i allt och tar ingen hänsyn".

Min mogenhet tog över och jag började skrapa upp smöret på en sked. Smetade ut det på barnens handtag, sedan tog jag all pasta som låg över hela köket och kastade in det på barnens golv. Kastruller, tallrikar, förpackningar åkte samma väg också. In på rummet med all den skit de själva lämnat.

När de kom hem knallade de in på sina rum och kommer ut med ett flin följt av ett "Vi har fått presenter".

Jäklarns! Ilskan var total men jag sa inget. Jag behöll lugnet stod där bara tyst och lät dem städa undan skiten. De förstod precis vad de skulle göra, jag behövde inte orda något alls.

När pappan kom hem hade vi ett två timmar långt samtal om vad vi ger och vad de kan förvänta sig av oss och vad vi förväntar oss av dem.

En rejäl uppryckning och ansvarsområden som förväntas skötas för att deras egna och vår familjs skull. Dvs vill de ha kläderna rena så tvättar de själva. Den konsekvensen kom av ett missbruk på tvättfronten. Läxor skall göras, man plockar bort efter sig själv, man sköter sina måsten och det UTAN att hålla på att tjafsa och bråka om saken.

Detta skall skötas och det går inte att kompromissa bort.

Vilken skruv detta tog. Kan vara min mogna handling att kasta tillbaka deras skit som visade hur otroligt roligt det är att mötas av denna disrespekt dag ut och dag in som gav dem lite insikt i saker och ting.

I söndags sa jag till dem att på onsdag klockan sex skall era rum vara städade och det ordentligt.

I dag har samtliga barn städat och de har gjort det ordentligt och det bästa av allt, de har gjort det UTAN att tjafsa.

Som motivation och uppskattning till denna handling festade vi sedan loss på tacos. Samt att de nu ligger i sina rum som är rena och fräscha och verkligen njuter av hur gött det är.

Jag tror vi är på rätt väg. Förmodligen kan vi vänta oss fler konflikter, det tvekar jag inte en sekund på. Men det som hänt nu är revolutionerande på de flesta sätt och vis.

Ett ställningstagande har uppvisats och barnen hajar att det inte är någon som helst idé att passera gränsen respektlös, lat som fan och jag skiter i allt.

Hurra för oss föräldrar som är så bra och hurra för våra barn som fattar läget och som tar till sig och anstränger sig.

// Christelle

Ja! Man är den man är....

Nyss hemkommen från första riktiga arbetsdagen.

Det vill säga, det arbetet som är mitt som jag skall ansvara för under kommande termin. Det känns jätteroligt att vara igång men det är något som trycker på obehagskänslan. Vet inte om det är det att jag är så novis på området och inte riktigt vet hur saker och ting fungerar och skall gå till. Jag är helt enkelt ute på djupt vatten.

Detta är första gången som jag verkligen är med från början och med allt som skall till det.

Roligt och spännande men jag känner mig sjukt korkad.

Jag vågar fråga, jag vågar ta min plats, jag vågar prata och jag vågar dela med mig.

Ändå får man en känsla av att man är den dummaste på hela jorden var gång man drar till med en fråga som för alla andra är självklar.

Jag antar att det har att göra med att jag alltid ger sken av att kunna saker och det har blivit lite som en dum yta.

Nu tar jag en ny roll. Den lilla, novisa och lite smånaiva med visioner högt flygande och svåra att förverkliga.

Men någon gång i livet skall man väl ta den rollen också. Man är ju ändå den man är, det är lika bra att stå för det. Inga genvägar liksom.

Man blir lätt genomskådad i vilket fall som helst så det är lika bra att man tar av sig de höga klackarna och beter sig som folk!

// Christelle

Att ta genvägar...

Att gena sig genom livet går ju bara inte. Varje liten genväg går käpprätt åt skogen och man hamnar på en sida av det som borde vara som inte alls är som man tänkt sig.

Hur som helst som jag skrev här om dagen var jag ute och traskade i skogen och gick vilse. Kom tillslut till rätta och det via en väg som jag kände igen och som jag sedan vek ifrån på en stig upp mot skogen. Den stigen ledde mig raka vägen hem.

I går var vi hos svärmor och svärfar och mumsade middag. Vi drack lite vin och öl och därför fick bilen stå kvar där över natten. Ungarna sov kvar så jag och snubben knallade hem i fullmånens sken.

Det som skett tidigare dag när jag gick vilse bidrog med att vi valde en helt annan väg än den normala. En så kallad genväg. Ja där gick vi på grusvägen mitt i natten och letade efter den stig jag tagit dagarna innan och som skulle leda oss hem.

Vi gick och gick och hittade ju så klart inte stigen. Vi valde därför en annan stig som förmodligen skulle leda oss rätt i alla fall. Vi vandrade stigen fram och kom fram till ett "stigskäl". Höger eller vänster? Höger så klart eftersom denna stig gick ovanför den förra. Ok säger snubben och hänger med. Vi går till höger och helt plötsligt är vi ute i ett rissnår. Taggiga rosenbuskar, hålor, fallna träd med kvistar som flätats samman.

Hur lätt är det att gå i det då? När det är så mörkt så man inte ser sina egna fötter.

Efter lite gnäll och tjat på vem som gjort de fel valen så kom vi fram till bebyggelse. Men inte den bebyggelsen som vi väntat. Vi valde alltså fel väg. Vi skulle gått vänster istället. En timmes skogsprommis till ingen nytta. Ja vad säger man? Hur är det med genvägar? Hur ofta fungerar de verkligen som genvägar?

Nattens lektion lärde mig i alla fall att man inte skall leta efter stigar där man bara gått en gång tidigare. I alla fall inte när solen sover och månen inte lyckas ta sig igenom vegetationen!

// Christelle

Onani, som sig bör.....

En man i Malmö har alltså blivit anmäld av sina grannar för att han onanerar och vrålar i tid och otid. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13449933.ab

Man kan ju bli galen på lite olika saker när man bor i ett hyreshus med grannar som har jobbiga vanor.

Tex. Sådana som går hårt med hälarna i golvet så det dunsar i hela taket så fort grannen ovanför rör sig. Eller sådana med ett eget gym i lägenheten som tränar nattetid så det klingar och dunsar. De som alltid måste bada i flera timmar och börjar kl 00. Eller de som verkar ha en enorm blåsa vars kisseri aldrig tar slut så det skvalar i hela vardagsrummet när de skall till att tömma.

Sedan finns det ju dem som bråkar, skriker och smäller i dörrar. Men värst är nog de som röker, som står ute på balkongen och röker och fimpar ner på balkongen under. När man har sådana grannar vill man begå brott.

Ovanstående man, han från Malmö har blivit anmäld för att han vrålar när han onanerar. Han verkar göra det jämt också. Undrar om han gör det för att han måste eller för att retas. Om han sitter där i soffan och bara låter för att grannarna skall bli provocerade. Annars så verkar i alla fall HAN ha ett förträffligt skönt liv.

Minns en gång när jag bodde vid badhuset i Norrköping. Precis vid det hus jag bodde i fanns en återvändsplan. Som en händelse stod jag och tittade ut genom fönstret när en Volvo 740 kom glidande runt på den planen och ställde sig precis nedanför mitt fönster.

I bilen kunde jag se en kille som satt och trummade med handen på växelspaken. Jag förmodade att han diggade till musiken han spelade och därför trummade så frekvent i samma takt.

Ibland brukar jag fastna vid något som jag står och tittar på. Jag bygger upp en historia om händelsen och de personer som bidrar till att det händer.

Hur det nu var så gjorde jag det med den här mannen också. Han satt där inne i bilen och trummade på dess växelspak och han stod förmodligen där för att han väntade på någon av mina grannar. Men det kom ingen granne och inte satt han och trummade på växelspaken heller.

Nä för han satt och runkade, på dagtid och det utanför MITT fönster. Det tog ett tag för hjärnan att registrera det som verkligen hände. Men det hände och det roligaste är att JAG stod och tittade på det. Till mitt försvar kan jag säga att jag fattade inte bättre. Jag trodde han diggade musik!

//Christelle

Inget guld.....

Jorå! Nu har jag bestämt mig.

Jag har bestämt mig tidigare om åren också men det har liksom inte blivit att jag stått för det jag bestämt mig för. Men nu jäklar!

Jag har bestämt mig för att bli en svampplockare. I hopp om att börja min karriär som framgångsrik så gav jag mig i går kväll ut i skogen för att finna skogens guld.

Jag gick och så gick jag, sedan gick jag lite till. Inte en svamp. Jag tog en avstickare från stigen, in mellan täta grenar och höga stenar. Jag hittade en fin blodriska, en liten flugsvamp och möjligen en Karl Johan.

Jag fortsatte gå och gå och helt plötsligt inser jag att jag tappat orienteringen och gått vilse. Så kan det gå när man inte riktigt har koll. Precis som jag inte har.
Hur det nu var så gick jag lite till då såklart men svampletandet fick ja stoppa ner i

"näverkönt´n", just för att kunna lägga varje liten uns av koncentration på att hitta hem.

Väl hemma var påsen fortfarande tom och den smörstekta svampmackan fick vi snällt vänta på tills en annan gång.
Men skam den som ger sig.
Skall tillägga att jag under hela min livslängd endast sett två kantareller i verkligheten, sådär vildvuxna i skogen alltså.

Kan ju inte annat än gå bättre!

//Christelle

Kallt om benen!

Jag har kjol på mig. Vilket jag kunnat använda de senaste månaderna. I dag visar det sig att klädvalet var lite misspassande då benen känns en smula frusna och verkar inte vilja värma upp sig heller. Första gången den här sommaren som jag verkligen fryser.

Det är skönt att frysa, när man svettats en hel sommar.

Som om våren, när man är så otroligt svulten på solljus, att man myser av varje liten gnutta stråle som tränger sig in genom de vinterskitiga fönstrena. Nu är jag svulten på kall, friskluft.

Denna sommar har vart den fuktigaste jag upplevt tror jag. Kan inte minnas när klibbet var så påtagligt senast. I bastun möjligen men utöver det har jag nog aldrig upplevt något fuktigare i väderväg. Men å andra sidan så är jag ju ingen utlandsresenär heller. Där finns det säkert värre saker. Som i djungeln.

Nä nu jobba lite då!

Inte för att någon verkar behöva mina tjänster, men ändå.

//Christelle

Så kliver Apan ur bilen...

Apan öppnar dörren och kliver ut. Där står den. Apan ser inte mig, hör inte mig, känner inte mig. Apan reagerar inte ens på att jag står där. Jag är kött och jag är blod. Jag har ben fulla min kropp, känslor som rusar och mitt ansikte lyser förmodligen av ilska. Egentligen är det mest sorg. Men det är sorg som inte är bearbetad på något bra sätt vilket gör att ilskan blir uttrycket.

Apan ser allt annat. Belyser existensen av allt utom mig.

Egentligen är det viktigt att bli sedd av apan. Det för att kunna reda ut ilskan som bitit sig fast. Det finns inget botemedel mot det som trycker på och som gör så ont förutom det faktum att bli sedd och respekterad av Apan.

Det går inte.

Jag ser världen runt om, jag ser hur alla blir berörda av att Apan finns där. Jag blir också berörd men jag blir bara illamående. Jag får ont i hjärtat, tårarna trycker på, bröstet håller på att spricka av alla tunga andetag som stannar kvar där inne och jag vill bara skrika högt och ohämmat. Skrika ut allt sådant som känns så mycket.

Han som står mig nära förstår nog inte varför jag alltid brister när Apan rör på sig.

Var gång Apan väntas vill jag bara krypa ur mitt egna skinn och försvinna upp i atmosfären. Men det blir mer som att allt lastas upp på en hylla som inte pallar trycket. Det håller en stund men allt eftersom slits skruvarna ur väggen, hyllan lutar mer och mer och tillslut tippar den. När Apan gett sig iväg faller hyllan och det går inte att fånga alla de tunga "böcker" som bara rasar över mig.

Där är han. Han som står mig när och jag skulle nog inte vilja påstå att han fångar böckerna, han är nog bara med i raset och får de tyngsta böckerna över sig.

Apan kom med ett stort rum fyllt av litenhet. Litenheten gav Apan stort utrymme och mig ett trångt hörn. Trots att saker och ting förändrats så är rummet i mig lika stort och precis lika fyllt av Apans storhet medan jag själv fortfarande sitter med skammen i hörnet och ältar alla svek.

Apan är ett hjärnspöke som vägrar byta bo. Suck! Jag skulle gärna byta hyresgäst till något mer lättsamt och roligt. Typ som" fallskärmshoppningsbehov", eller "klättrapåbrantaväggardrift" eller varför inte "långakärleksfullaälskogsstundermedminmanaktiviteter".

God natt!

// Christelle

Ich bin krank....

Förra veckan jobbade jag med en tjej som var sjuk. Inte bra alltså för nu känner jag hur sjukan hittat fram till mig också. Sakta och med tung kraft väller den fram inuti mig och den tröttar ut mig på värsta sätt.

Skallen värker nå kopiöst, halsen känns som ett sandpapper, läpparna är torra som fnöske och det gör ont i näsan när jag andas in genom den. Svider som fan.

Jag vill inte bli sjuk, men det verkar inte vara någon återvändo direkt.

Länge sedan jag kände av någon form av infektion i mig nu. Börjar väl så fort man konfronteras med människor utanför familjen.

Skolstart brukar ju innebära sjukdom. Hoppas bara att jag tar detta nu så jag slipper senare. Om två veckor drar jag till München. Då vill jag INTE vara sjuk.

I München skall jag äta hotellfrukost, se intressanta sevärdheter, dricka god öl och roa mig med mina kollegor.

Verkligen något att se fram emot.

Nä jag tar å lägger mig på soffan å drar en gammal filt över mig. Få se vad som kommer efter det. Några timmars sömn, en man som blir matt och rastlös för att jag inte gör något, barn som hoppar sönder bröstkorgen och en enträgen sol som envisas med att lysa mig rakt i ögonen.

Tjing tjong!

//Christelle

Det är så synd om dem som inte förstår...

Läst om någon som tog illa vid sig av senaste "Allsång på Skansen".

Som av en händelse råkade jag se reprisen av just det programmet som anmälan byggde på.

Det var i alla fall humorgruppen Grotesko som samlat alla världsproblem och lagt dem på bögarna. I frikyrklig kostym samlar de ihop sig och hetsar sina åsikter mot bögvärlden på ett sådant tydligt ironiskt sätt att det faktiskt inte går att missförstå.

Tydligen är att jag har fel. Det går att missförstå för någon har tydligen gjort det och sedan anmält gänget till polisen. För hets mot folkgrupp dessutom.

Det enda jag kan säga är att det är synd om dem som inte förstår, det är det verkligen. Tänk att denne kände sig så kränkt av denna ironiska tolkning av världsbilden på bögar.

Stackarn!

Själv tycker jag den är rolig!

Bara så ni vet så är det höst!

Cyklade till jobbet här på morgonen! Jag kan med all världens säkerhet konstatera att det är höst i luften. Temperaturen höll sig till tio och det var kalla andetag som inandades under cykelturen. Precis sådär som det känns när det är höst.
Må vara att ni som sover längre än till fem luras av solen och de varma dagarna men natten och morgonen avslöjar vad som är i görningen.
Jag ser fram emot de kalla morgnarna då solen ligger och pyr rätt långt ner vid horisonten och lyser upp de röda och gula trädkronorna. Snart är vi där. Koftan och mormorsvantarna på!

God morgon!
//Christelle

Vart är min pincett?

Jag letar som febrilt efter min pincett, min livskamrat och mitt stora måste.

Jag har en ful ovana, den kallas för "sittaisoffanochryckaskäggochnäshårmedpincettenvanan".

Min käresta tycker inte att jag är allt för sexig när jag gör det. Han suckar snabbt flera gånger efter varandra, flackar med blicken, tappar koncentrationen på filmen/tv-programmet, vänder på huvudet flera gånger åt mitt håll och sedan säger han -MEEEEN!! Måste du göra det där här, kan du inte gå in på toaletten och göra det?

Men det kan jag ju inte, grejen är ju den att sitta och känna hur ansiktets hårsvall avlägsnas med snabb brutalitet.

Nu har jag införskaffat ett antal pincetter just för att det alltid skall finnas en tillhands när ryckarlusten trycker på extra mycket. Har jag ingen pincett så har jag förmodligen det värsta skäggstråstubbet som någonsin skådats och så går det inte att få bort det just för att pincetten lyser med sin frånvaro. Som sagt så har jag rått bot på det genom att införskaffa flertalet pincetter. Fram tills nu. Det finns inte en pincett alltså. Jag har letat i hela huset och då menar jag HELA.

Jag håller på att växer igen i ansiktet. Skägget, mustaschen, näshåret, för att inte tala om ögonbrynen. Långa hårstrån hänger över ögonen och stör synen. I morgon MÅSTE jag köpa en ny pincett, annars går jag bananas!

Det var allt!

//Christelle

Tinitus...

Det är förutom ett otroligt irriterande pip i örat också min unge. Det är farfadern som kom på att det kunde vara ett passande namn för den lilla.

Nu så här några år efter hennes ankomst så kan jag onekligen hålla med om att det var ett passande namn för ungen.

En två och en halva är liksom inte lugn, foglig, varsam och tyst. Tvärtom och mycket mer därtill.

Kan nog inte erinra mig att någon av de äldre avkommorna betett sig på samma vis. Förmodligen har dem det men som sagt, inget jag minns. Hon är verkligen överallt. Hon är inte ens tre år men förmågan att käfta emot verkar vara medfödd. Med denna lilla varelse är tålamodet betydligt mer påtagligt än med de övriga, denne roar mer än förargar. Visst kan man sucka uppgivet då hon till och från bara stenvägrar ALLT. Utöver det är hela situationen hanterbar. Kanske är det vanan, mitt egna åldrande eller bara det faktum att hon är jäkligt lustig med sin lilla kritvita topp och tandfulla mun som gång på gång spottar ur sig diverse nypåkomna synonymer till nej, nej och åter nej!

Tidigt som fasen.....

Sitter i detta nu på jobbet. Klockan slog precis om till sex och detta är det tidigaste jag vart vaken på....... Ja jag vet inte när det hände sist. Som om det inte skulle räcka med det så var jag under gårdagen inte allt för uppmärksam på dagens schema då jag denna morgon insåg att första ungen inte kommer förrens vid sju i alla fall. Då hade jag kunnat sova en timme till utan att någon hade lidit nämnvärt av det.

Att öppna om morgnarna är kanske inte det ultimata. Det fina är att man få gå hem men jag vet inte ja om jag ändå tycker att det har sina fördelar att börja klockan tolv och gå hem klockan sex, men på kvällen istället.

Nu sitter jag i alla fall här och solen skiner ute. Det var rackarns kyligt i morse. Bara 11.5 grader. Det hade inte gjort allt för mycket om denna temperatur hade stannat vid 12 för resten av dagen. Jag inser ju att fallet inte blir som så och medtog därför ett stycke ombyte i form av kort kjol och t-shirt.

Nä nu hör jag hur kaffebryggaren puttrar som den gör när den vill meddela sig att den är färdigbryggd.

Ha en god dag!

//Christelle

Ni vet när man känner sig riktigt värdelös...

Ibland så hamnar man i perioder då man känner att ens öde borde avslutas som uttorkad kropp under en gammal filt i en gammal stuga någonstans långt ute i en skog.

De perioderna då inget verkar vilja hänga kvar på sin höft.

När bonusungarna hatar en mest på hela jorden för att man inte är deras mamma och helst av allt bara vill bli av med ens närvaro.

När ens egna unge låter en sova länge på morgnarna, men inte för att denne sover själv eller roar sig lugnt på egen hand. Utan för att ungen i fråga är så pappig att mamma inte duger till något, inte ens att väcka.

Eller när man bara får tvåtusen kronor i lön som skall räcka en hel månad samt att räkningarna bara väller in, räkningar som borde vart betalda för länge sedan.

För att inte tala om solen som dyker upp och verkar ska hålla i sig när man jobbar sin första dag efter semestern.

Det är då man börjar fundera på hur jävla dum i huvudet man verkligen är. Att man går runt och tror att man gör någorlunda rätt, man jobbar för rätt sak utan att för den delen bli en jävla mespropp som allt och alla kör över.

Det är nog karman som visar mig vad jag förtjänar. Förmodligen är jag inte speciellt snäll och förtjänar att bonusungarna tycker att jag suger. Ni vet jag är den som tjatar och kräver att de skall göra saker och kanske inte allt för behärskat och pedagogiskt alla gånger då tjatet nått högsta temperatur.

Förmodligen är jag inte mjuk, go och mysig då lilltjejen bara väljer sin pappa hela tiden och har så gjort sedan hon var en liten bäsa.

Förmodligen är det så att jag får skylla mig själv över de dåliga val jag gör och den dåliga planering jag har då jag får ut en så pass ynka lön att hundarna pissar på mig.

För att inte tala om solen. På något sätt har jag väl styrt undan den också med min ruttna energi. Ni vet surt ger surt.

Kanske är det PMS:en som spökar också men det "braiga" med PMS:en är att den brukar plocka fram känslorna sådär tydligt så man lättare får utlopp för dem. Kanske borde man abdikera från sig själv en stund!

När saker blir så här tunga så slutar jag prata, jag drar på mig den introverta kostymen och straffar hela den orättvisa världen med min tystnad. Inte för att det ger något för någon, jag orkar bara inte. Men det är ok, sparka mig i baken bara och påtala hur jävla mycket mitt egna fel det är, för det är det säkerligen.

Är bara svårt att förhålla sig till sina känslor ibland. När de vill en sak men hela tiden får motstånd i form av saker och ting som man måste ta hänsyn till.

Ibland önskar jag att jag var liten, så jag kunde ta skydd i mammas famn.

Det skulle vara så skönt att få bli omhändertagen, skyddad och vägledd. Att inte behöva vara den som alla förväntar sig skall vägleda, handla rätt och stå ut med påfrestningarnas hårda magslag.

Tycker vuxenlivet suger många gånger. Jag såg förresten Mia Skäringers föreställning i går. "Dynkåt och hur helig som helst". Samtidigt som den var roande så fick jag ont i magen, fällde en tår och kände bara fy fan! Det kunde lika gärna vart jag som stod där och berättade om mitt liv på det sättet. Det skulle låta rätt så exakt lika dant faktiskt. Allt för att bli lite älskad!

// Christelle

Jag är så biten.....

Jag som alltid brukar stoltsera med mitt magiska blod som varken mygg eller fästingar gillar. Det är absolut perfekt för mig att vara norrlänning i Sörmlands kustband då dessa små onda jävlar inte gillar mig.

Men bara någon dag efter senaste session av skryt så drabbades jag å det grövsta.

Här sitter jag nu med fruktansvärda, kliande prickar över hela kroppen. De i ansiktet försöker jag låta bli att klia då det skulle innebära att en mindre klädsam ärrbildning skulle ta sin plats i den annars så perfekta nunan.

Jävlar vad det kliar! Kan inte komma ihåg att jag drabbats så dant av detta tidigare. Möjligt är att jag förträngt det. För hur perfekt det än kan låta så har jag ju vuxit upp i mygghelvetet Norrlands inland och jag kan inte tänka mig att jag lyckats undkomma myggans feta snabel i de områdena.

Hur det nu än är så kliar det otroligt mycket och att de valt att suga blod från min panna, dessutom mittendelen av min panna kan ju få även den bästa norrlänningen att balla ur.

//Christelle

Sista semesterdagen...

Klockan är tio, jag sitter vid matbordet och dricker min sista semesterkopp med morgonkaffe.

Sista semesterdagen. Jag drar en suck fylld av uppgivelse men ändå lite jävlar anamma. Jag älskar nämligen mitt jobb, det är superroligt dock vill jag inte understicka den sköna känslan av ledighet och möjligheten att göra allt som vädret och plånboken tillåter. Dvs, typ ingenting men ändå.

Som vanligt känner jag mig inte ett dugg förberedd och förstår inte alls hur jag skall klara av en hel termin fullspäckad av en massa kunskap som behöver föras vidare och fästas i de vackra eleverna. Men, förmodligen så går det bra även i år. Det brukar ju göra det.

Den sista semesterdagen avfiras med ett stycke regnfall samt en himmel som inte känns allt för pålitlig.

För att sammanfatta sommaren med ett ord skulle jag göra ordvalet "Halvdant".

Det har vart en halvdan sommar på många fronter. Lite stålar, lite sol, lite partaj, lite äventyr, lite gemensam semester med min sambo osv osv.

Hade gärna sett en sommar man länge kommer att minnas, men denna går nog till historien som den obetydligaste. Kära syster var här, det var fint men utöver det nada, zip, blä, bajs och bu!

//Christelle

Beach party

I går drog vi ut till havs till det årliga beach partyt. Varje år mot slutet av våra semestrar samlas vi ett gäng och partajar ute på Askö. En avlång ö med massor av sandkorn som letar sig in i ALLT. Vi smäller upp våra tält och sedan hänger vi runt lägerelden medan mörkret faller över oss. I dag när vi åkte hem kände jag lite längtan efter hösten. Det är som dags. Börjar jobba på måndag igen och sommaren är snart ett minne blott. Jag brukar få den känslan efter Asköpartyt.

Doppade håret i saltvattnet på vägen ut till ön. Tänkte att det skulle blekas lite av den fin fina solen

Slagit läger med vy ut mot havet. Vacker kvällssol med en mycket värmande effekt.

Hittade på årets första kantareller. Små men naggande fina och GULA! Första gången jag hittar gula kantareller faktiskt. Tidigare har jag bara råkat på de bruna av trattvariant.

Tog en prommis med kompisarnas vovve. Drog in på osäker mark. Där fick man minsann hålla koll på vart man satte fötterna. Även om det är nedlagt så kröp känslan av obehag in i en när man passerade gränsen till skjutfältet.

Att tälta och dricka pulverkaffe vars vatten är uppvärmt på en triangakök är ett måste. Annars är det ingen riktig tältning.

// Christelle