Fint med födelsedag!

I dag har jag blivit ett år äldre på siffran. Hela 31 år och snart är jag 35 och strax efter det 40.

Tror skallen är den samma då som nu, men hur det nu än är så var det förjäkla fint att fylla år i dag.

På jobbet kom det förbi tre finfina tjejer och lämnade ett kort till mig. Ett kort som dom själva lagt ner både tid och kreativa tankar på. Superfint. Jag fick även ett paket innehållande en ljuslykta med stil. Tänk vad fint det är att det finns ungar på jobbet som tycker att man skall ha en presang när man fyller år. Dom e som rara alltså.

Utöver det har familjen grattat mig med en digital fotoram. Dom e coola. Det är gött att stanna till och spana in den en stund när man är i stressen. Den får en att lugna sig lite. Barnen stannar också upp och spanar in den, står där en stund och visar med div ansiktsuttryck hur bilderna påverkar.

Jag har fått blommor, ljus, gott vin och omtanke.

Hjärtat mår alltså väldigt bra just nu.

Jag är sjukt trött. Vet inte varför faktiskt för det har vart relativt coolt. Har jobbat, slängt en massa bråte som bara ligger där och samlar damm. I morgon blir det ännu mer slänga bråte och omstrukturera lite. Behövs fler övningsrum och istället för att dumpa av allt skräp på en relativt ok repplats så måste jag flytta på bråtet för att kunna verkställa mina visioner.

Fler reprum åt musikeleverna.

Nä nu tror jag att jag tar och korkar upp för att fira att jag är ett år äldre.

Ajöken!

//Christelle

Fina små fågelmatare...

En av de enklare sakerna i livet är att ta sina barn och cykla ner till ån som rinner förbi en bit härifrån. Där träffar man på små änder som lider av en konstant känsla av hunger. Man ger barnen ett gäng brödbitar som dom själva får fördela och kasta runt till fåglarna. Sedan är lyckan och stimulansen total.

Så enkelt och så roligt!

I dag skrev jag på ett kontrakt....

Där det står att jag får jobba! Det är roliga kontrakt. Nu har jag alltså tagit studieuppehåll och har äran att vara verksam som musiklärare när den ordinarie musikläraren skall till att kläcka. Hon skall få bebis alltså.

Jag längtar massor till måndagen då jag träder i kraft. Redan i morgon tänkte jag hugga in och fixa och dona lite i musiksalen. Känner mig verkligen superladdad.

Förutom det har vi haft en afton i hjälpa varandra anda. Den äldste sonen har lagat middag, två av de andra barnen har dukat fram och efter måltiden tog vi på oss skräpvantarna och gick på gården och röjde.

Min sambo som inte gärna skyndar i något han gör har lämnat en back med benrester från sin fondkokning i höst. Fy helvettet vilken odör! Det är nog det jävligaste jag känt i doftväg och det är nästan dödsstraff på att lämna kvar något så äckligt. Det står nu på baksidan och luktar otroligt jävligt så jag vill inte ens sticka ut min näsa genom dörren till den blivande altanen.

Tänk att lik kan stinka så. Den är ju ändå död liksom, varför då fortsätta lukta? Kan man ju fråga sig.

Det är lite sådär att trots att det är dött så är det levande eftersom saker och ting fortsätter hända med kroppen. Alltså är man inte död när man lämnar jordelivet, man fortsätter leva ett bra tag till. Men när kroppen stannar upp på alla sätt och vis, även förruttnelsen då först skulle jag vilja säga att kroppen är död.

Det var kvällens filosofiska, nu skall jag gå och lukta på fönsterputs för att få bort den fruktansvärda doftresten i min näsa.

God afton!

// Christelle

En liten rumpa...

Det går runt en liten naken rumpa här i vårt hus. Den är så fin och gosig och jag älskar varje liten mm på den rumpan. När en liten tvååring slänger av sig blöjan och springer runt i bara mässingen så kan man inte låta bli att le. Så liten så underbar och så vacker. Längtar massor till sommaren när den där bara lilla rumpan kommer springa runt på stranden, på de vackraste små fötter.

Tänk att man kan älska något så mycket som man älskar sina barn.

Fina underbara små nakenfisar med gosiga varma kramar.

//Christelle

Solskensdag

Känns i kroppen att våren gör sitt. Inte för att hyn är mindre kritvit, eller kroppen mer avmagrad, inte heller spelar det någon roll på snoret i näsan men på något sätt så känner man sig både snyggare och smartare när solens strålar letar sig in i själen på en. Jag älskar vintern, absolut, men man är så otroligt hungrig på ljus när våren kommer och då gör den underverk med en.

I går unnade jag mig en eftermiddag hos frisören, en slingning och klippning gjorde sitt det också så i dag kan jag cykla ner på byn utan att känna mig som en tandlös, dreglande avart som alla kollar konstigt på.

Jag känner mig riktigt vårfin faktiskt.

Vänner får vi fulla huset i kväll. En sjumannafamilj likväl som vår kommer att passera länsgränsen östergötland/ sörmland och har som mål att ta sig till vårt ofärdiga hus med allt vad det innebär. Det känns fint, skall passa på att laga viktväktar mat dessutom. Mannen i familjen är kock och jag anar att det inte kommer att imponera allt för fett på honom, men vad gör man inte för lite viktminskning? Man håller sig till reglerna alltså, så är det bara.

Lördag och hemma med tre barn innebär en cykeltur till affären för att inhandla dagens måltidsingredienser samt vårens första glass i solens sken.

Trevlig helg kära vänner!

// Christelle

Satans tjatans....

Mitt hår det grånar allt eftersom dagarna går. Just nu är det lite kraftigare grånad på håret och det beror helt klart på tjatet som är ett konstant inslag i vardagen.
Jag hatar att tjata, det är ett "just nu förälderproblem" det förstår jag och om några år kommer man inte att förstå hur livet kunde innehålla så mycket tjat.
Men hur det nu än är så är det ett satans tjatande hela tiden. Man säger samma sak ca 300 gånger på en vecka och ändå verkar det inte gå in. Tillslut blir man förbannad och då blir familjestämningen otroligt otrevlig och då är det i alla fall mitt fel att det är så negativt som det är.
Men faktum är att jag inte besitter den pedagogiska kompetens som förälder (observera som förälder) som jag gör i yrkeslivet.
Men i går tänkte jag till lite och skrev ett schema på veckans sysslor.
Alla i familjen får ett ansvarsområde dagligen där man då ser till att det blir gjort.
Diskmaskinsansvarig, hjälpa till med tvätt, hjälpa till med maten och ständigt plocka undan efter sig. Sina smutskläder, rensa ryggorna på gympatvätt, plocka upp kuddar från golvet, när man går från soffan, städa undan när man tagit för sig att äta av något slag osv osv. Som morot för detta har vi en hemlig resa som skall äga rum någon gång i framtiden. Det förutsett att varje person tar sitt ansvar.
Den som då hävdar att jag använder barnen som arbetskraft kan ta sig i brasan för faktum ÄR att detta innebär ett mycket större arbete för mig än om man jag skulle göra detta själv.
Det kommer inte att bli gjort som jag vill att det skall bli gjort, vilket leder till att man får bita sig i läppen många gånger. Jag kommer att behöva finnas bredvid hela tiden för att stå till tjänst om hjälp behövs, jag kommer att behöva korrigera och instruera saker och ting och framförallt kommer jag att behöva ta diskussioner runt detta ansvarsområde som inte följs.

Vad jag hoppas kan bli resultatet av detta är att barnen lär sig först kunskapen att faktiskt kunna tvätta en maskin, se det som ett vardagligt göra och sluta sätta upp stora hinder som gör det så jobbigt att göra det som faktiskt måste göras, respekt för andra människors handlingar. Att man faktiskt inte bara klampar rakt in och kastar runt alla sina grejer när något hela tiden försöker hålla undan, att dom får lära sig vad andras handlingar är värda helt enkelt. Att se sin egna betydelse i en grupp och förmågan att ta initiativ till en positiv utv för en större grupp.
En social utveckling med redighet som gör barnen till socialt funktionabla och ödmjuka människor. 70-talets stora slagord SOLIDARITET kan ses som en grundstomme. Jag är övertygad om att alla behövs och barn behöver förstå sin betydelse för att se sitt ansvar som människor.
Barn är barn, o ja! Barn som kan saker växer upp med en trygghet i ryggraden som gör dom ödmjuka och respektingivande. Det kan ju bara vara ett plus för självförtroendet.

//Christelle

Jag läser om styckmördare...

Jag läser på Aftonbladets artikel om styckmördarna i Bollnäs som tog ihjäl en snubbe utav bara farten kan man säga. Polisen misstänker att det är ett inträdesprov till en gangsterklubb. Dom hade både slagit honom med en hammare i huvudet, tryckt ner honom under vattnet samt stuckit kniven i honom flertal gånger och sedan styckat honom och dumpat honom. Sedan snackar personen i fråga om att han fått panik. Verkar väldigt utdraget för att vara panikslaget tycker jag. Fast vad vet jag, jag har aldrig vart i den situationen och för mig händer dessa ting bara på film. Det känns rätt fint att leva i den världen faktiskt. Att riktigt hemska människor finns bara på film och allt utöver det är alldeles för långt borta för att jag skall beröras. Jag vet det är det där fina "Men det händer inte mig" som slår till och det kan det väl få göra i dessa tider.

Lite rysningar får jag när jag tänker tillbaka på min tid i Bollnäs. Jag höll ju låda där i ett antal år och under den tiden hann det faktiskt hända en del hemskheter också. Jag minns en snubbe som var rätt känd i bygden för div mindre positiva händelser men man träffade honom ändå var och varannan dag och hälsade på honom när man mötte honom på stan. Hur det nu var med det så fick han sig en kniv genom skallen om jag inte missminner mig. Även en ännu mindre trevlig händelse som jag minns är då min dåvarande pojkväns, kompis lillasyster blev knivhuggen och dödad av en psykopat. En liten flicka som lekte med sin syster vid en badplats och en mycket ung man som inte stod ut av ljudet knallade då ner till badplatsen för att döda de båda flickorna. Den ena flickan kom undan och den andra, ja hon klarade sig inte. Det gör så ont att tänka tillbaka på det. En hemsk sak i det var att gärningsmannen var en av oss. En som hängde på våra fester, lite kufig men dock en person man var bekant med. Det är det som är så läskigt med de saker som händer i Bollnäs. Det är så litet, alla känner alla och när det händer något av det här slaget blir det en händelse som kommer allt för nära inpå. Känner man inte offret, ja då känner man mördaren eller varför inte både mördaren och offret.

Men det är länge sedan nu. Jag minns det som i en saga och dessa hemska saker händer bara i böcker och på film!

//Christelle

Så sjuk, så sjuk!

Allt om oftast låter jag som en riktig karl när jag är sjuk. När jag är sjuk är jag så rejält sjuk att tvivel uppstår om fortsatt existens kommer att fortskrida. Det är sällan jag är sjuk men nu har jag en sådan upplevelse och det innebär att jag är soffliggandes. Med tre ungar hemma och i den skocken en liten tvååring som trotsar och skriker högt om man inte fixar på tre sekunder det som hon vill ha gjort, ja då blir man lite less och önskar att man hade ett storpack öronproppar att tillgå.

Jag har så förbannat ont i halsen och jag hör väldigt dåligt på öronen. för att inte tala om ögonen och dess rinnighet. Samtidigt passar de på att svida som syraträffat hudområde. Febern hålls undan med kontinuitet i panodilintaget och jag bara längtar tills klockan är sju eller möjligen halv åtta så jag får gå och lägga mig med ungarna.

Jag har så ont i halsen att det gör ont när jag andas genom den. Kanske skulle gå till doktorn och ta en titt på halsflussprovet. Möjligt att det skulle visa positivt. I morgon är det måndag, får ta tag i det då.

Nu tänker jag bara fortsätta ligga här och tycka synd om mig själv.

På återskrivelse!

//Christelle

Då har sjukan slagit till...

Nog är väl man väl i alla fall lite sjuk när ögonen är så igenslammade av något vätskelikt att man har svårigheter med att hålla dem öppna enligt vakenhetsprincipen?

En helg som preppades för massor med aktiviteter. Bla skulle ungarnas rum få sig en skjuts, både de färdiga och de som inte är färdiga. Det är en hel del att göra, men det verkar inte bli något alls. Jag skall i alla fall försöka släpa mig ner och spana in grannflickans match. Har man lovat så har man.

Familjen befinner sig på vift och det är lite tur i oturen kan man säga. Det betyder att jag bara har mig själv och den lilla att se till och det kan ju passa sig alldeles utmärkt när kroppen skall till att krångla på detta vis.

Lite frukost på det här så kanske man blir människa i dag också. Verkar vara torftigt med smak i munnen så jag anar att dagens måltid endast kommer att få agera som bukfylla.

Trevlig helg!

//Christelle

Long time no see....

Det har vart uppehåll i skrivandet nu ett tag. En tur till vinterland med skidor och bräda, samt en vecka fylld av massa måste göra har fått datorn att stå på frysen i totalsovande läge.

Jag har inte saknat den värst mycket, det kan jag inte påstå. Det viktigaste har kontrollerats och det är mail, allt annat har fått stå åt sidan.

Dum som få var jag när jag hängde ut tvätten i går och inte hann ta in den innan aprilvädret tog fart. Det vill säga, snöstormen återkom. Sitter och spanar ut på snön som singlar. Visst, snö är det bästa som finns, men jag föredrar solen som kommit på senare dar. Den i fin kombination med snö gör läget ultimat. Det som nu virvlar runt i luften tillsammans med ett gråmulen utsikt känns dock inte speciellt upplyftande. Det är det gråmulna som sänker.

Det är ju som jag skrev det klassiska aprilvädret vi har nu. Snart är snön ett minne blott, för denna blöta massa som nu faller ner över oss igen kommer att sopa banan med den snö som vägrat släppa taget om sörmland. Det är dags för vintern att packa ihop sin väska och tacka för sig för denna gång. Trist! Men här hemma i den bygd jag bor är det väl inte till fördel just nu om man ser till snöfronten. Den är inte önskvärd vilket gör att saltet får arbeta hårt för att få bort den från vägar och promenadstigar. Det i sin tur leder till slask, plask och brunt bajs. Då kan våren, kvittret och fjärilarna få träda in med sitt ljus och så sätter jag mig och njuter av den första tiden. Jag vet att våren innebär ett helvette för många som står mig när. Allergier och skit är inte roliga. Vilket är något som kommer att genomlidas hela sommaren. Att vara partner med en allergiker om somrarna är inte det roligaste vill jag lova.

Så... Nu sätter jag mig och väntar ut kvittret tills höstens vindar virvlar in igen och kyler ner våra nästippar så dom klarar av vinterns första köldknäpp.

//Christelle

Barnen är fina...

Men jag tycker det är hemskt tråkigt när dom inte kan vara snälla mot varandra.

Det skall till att bråkas, retas om minsta lilla grej och jag tycker faktiskt inte att det är roligt.

Det är inte roligt att ta någons parti, det är inte roligt att skälla ut någon och det är absolut inte roligt att höra det där konstanta tjaffset som i perioder är outhärdligt.

Nu skall jag till "jobbet" och där lära jag få uppleva än mer tjaffs!

//Christelle

Men orka!

Fan så less jag är i dag. Kan ha med någon variant av pms att göra men likväl känner jag mig fan trött på allt.

Jag ser alla andra människor knalla förbi med raka ryggar. Allt är i sin ordning och allt är frid och fröjd. Jag kommer aldrig att nå dit känns det som och jag börjar lacka ur rejält.

Gör nåt då! Ja det kan man tycka men hur mycket har jag inte försökt att göra och så går det ändå åt skogen.

Att försöka ha goda relationer med viktiga personer, ja det går åt Hälsingland och slutar i blodigt slagsmål på liv och död.

Att skaffa sig ett fast och riktigt jobb, ja det går åt Hälsingland och slutar i sjukdom, mobbning och anarki.

Att skaffa sig en trygg vardag, ja det går åt Hälsingland och slutar i... Ja det vette fan.

Att hela tiden ta nya tag, ja det går åt Hälsingland och resulterar i sjukt tunga nederlag.

Jag är bara så sjukt less på hela min tillvaro och nej, jag är inte otacksam men jag är bara så otroligt frustrerad och desperat.

// Christelle

Mitt alterego pensionären....

Det nalkas vår, verkligen! När väl Vasaloppet visas på tv:n, solen skiner, jag sitter i fåtöljen med en kopp kaffe och följer händelserna på tv slaviskt. Ja då är det vår. I år har vi fått ett nytt inslag i vasaloppssöndagen och det är stickningen. Alltså, man skulle kunna påstå att pensionären har flyttat in i den snart trettioettåriga kroppen. Det gör inte så mycket. Det är riktigt mysigt. Barnen är fullt aktiverade med utelek och hockeycup. Älskade S är med hockeygrabbarna och coachar. Jag sitter alltså helt själv i ett stort hus, i en skön fåtölj, stickar, dricker kaffe och spanar in Vasaloppet. Hur idylliskt kan det bli?

//Christelle

Man förstår hur tråkig man är...

Det är klart att jag fattar att jag är tråkig. Speciellt när jag ögnar i genom den uppskörd av bloggar som finns här på nätet. Det är fina koppar hit, mode dit. Vi snackar om fräsfunkiga böcker med titlar av knorriga slag. Eller alla de där vackra blommorna, för att inte tala om kakorna, bullarna och tårtorna. Tapeter med pyskedelisk ton. Jag är ju typ ingenting av det där. Jag lever på ett betonggolv, nöjer mig med avlagda möbler bara för att, tvn är fortfarande av det tjockare slaget och barnen, ja dom säger fula ord och beter sig som barn gör mest.

Jag har alltså inget att komma med och absolut inget om man ser till bloggsfären.

Dessutom bär jag röda "Foppatofflor" inomhus och klär mig då rakt inte i något annat än jeans och något som för stunden känns bekvämt upptill.

Nä fy fan säger jag bara, fy fan vad tråkig jag är!

//Christelle

Fint med prickar...

Jag är helt galen i prickar. Helst skall det vara rött och vitt, men det fungerar helt ok i andra former också. I går fick lillflickan prickiga presanger. Både en klänning och servicesett med tillhörande väska.

Det är så rackarns romantiskt och fint alltså.

I love dots!

En annan somnar....

När det skall till att bli lite festligt, ja då somnar jag. Sån är jag bara så ni vet. Man skulle kunna kalla det tråkigt och det är inget jag är stolt över.

I går hade min sambo över några kamrater, min nyfunna vän var här också samt 8 ungar.

Vid måltiden satt jag och gäspade konstant. Efter måltiden sa jag adios till två barn och en mamma sedan plockade jag bort middagens rester, såg till att barnen somnade fint, satte mig i soffan utan att fylla upp något glas med vin och då hände det. Snark!

Det satt alltså fyra högljudda karlar och ropade runt mig och sakta, sakta somnade jag in. I morse när jag vaknade för första gången sken solen in genom rutorna, näst äldste gossen var uppe och gjorde frukost till sig själv, de andra barnen började röra på sig och jag hade återigen somnat med kläderna på. Jag kan inte säga annat än suck! Suck åt den tråkiga mamman som numer alltid somnar först och det i soffan.

Det är som inför kommande vecka när vi skall upp till Sälen. Ett gäng kvinns utan barn och utan karl. Det är inte partyt jag ser fram emot. Jag känner för solen, att vara ute hela dagen, äta en god måltid och sova skönt och ostört.

Det är väl bara att inse att ungdomens glada tid är förbi. Jag är fan ingen ungdom längre och jag somnar därefter.

Tyvärr verkar inte min karl inte förstå hur han borde påverkas av att se sina ungdoms dagar flyga iväg. Han skulle kunna vara vaken en vecka i sträck utan några som helst sömntimmar och ändå se livet som en fest!

God morgon förresten!

//Christelle

Tvååringen har landat

Finaste tvååringen har vi här hemma nu för tiden. Känns bra att ha en sådan hemmavid. Den lilla rackaren har redan hunnit krascha tårtan och öppnat paket. Lyckliga oss som har en så otroligt fin tvååring alltså!

Bara för att ni skall förstå...

Ja om man ser till detta klipp så vill jag med det ge er en förklaring till varför jag är som jag är.

Det säger sig självt om man haft den förmånen att växa upp i en sådan levande bygd. (Kolla lite extra på tågets hastighet)

//Christelle

Gry Forsell..

I dag fick jag ett mail av Gry Forsell. Där skrev hon att någon hade nominerat mig till att följa med på hennes tjejresa. Vad knasigt alltså. Det är någon där ute som nominerat mig och tycker att jag skall få följa med på det. Himla glad blev jag i alla fall att det finns någon som ser mig som värdig för den upplevelsen. Vem det nu kan tänkas vara har jag ingen aning om men som sagt, väldans glad är jag i alla fall.

Vore väldigt roligt om det nu blev så att jag finge få följa med, vilken upplevelse det skulle vara.

Håll tummarna!

//Christelle

Det är ju bara för fint ute...

Vilken dag alltså. Det värmde i ryggen när jag knatade hem efter unglämning. Det är snö, solen skiner och vad som händer då är så underbart typiskt. Jag prommade över skolgården när jag dumpat de två minsta på förskolan. Det var barn precis överallt. högt, lågt, bredvid, under, framför och bakom. Alla ungar jublade och man kunde inte skönja en uns osämja i någon grupp. Alla var på topphumör och jag kan tänka att lärarna får en fin eftermiddag tillsammans med ett stim vårlyckliga ungar.

Här sitter jag nu äntligen och skall ta mig för att skriva det som mina lärare tycker jag skall lämna in. Det är riktigt tungt att få saker gjorda när man inte riktigt ser vitsen för ens egen del med att man skall göra det. På något sätt känns det som att man vill framåt, men i och med att jag började om från början, dvs, jag började plugga istället för att arbeta som jag gjort de senaste sju åren så finner man inte motivationen. Det vore som en sak om man finge plugga på det området som ger utveckling, men i det här fallet så pluggar jag på det området som jag redan upplevt. Det både i praktik och teori i och med att jag var verksam i skola och förskola i några år.

Jag lackar lite på systemet när det inte finns möjlighet att tillgodoräkna sig lite erfarenhet när det skall till att bli legitimerad. Det enda jag egentligen vill är ju bara att jobba. Jag vill stå där tillsammans med klassen och känna det där otroligt härliga och roliga som man känner när man konfronteras med verkligheten. Som tur är har vi en VFU-period att se fram emot nu kommande veckor. Åter till verkligheten och åter till det som ger något.

Nä som sagt, här skall nu tas tag i det som måste göras och först ut blir att betygsätta sig själv.

Lattjolajbanslasse!

//Christelle

Upp shiiger solen, kotjka bot allt reen...

Det sjunger den minsta i detta nu och man känner att dagen kommer igång. Solen stiger enligt förhoppningarna och att vara inne och plugga är kanske inget man gärna gör en dag som denna. Hur som haver är det det som skall ske i dag. Det och inget annat. Skall bara försöka få på mig och ungarna kläder och sedan frakta dem till dagis. Sedan kan det börja.

Jag vet inte om det är beroccan, kosten eller ljuset som gör det, men jag känner mig inte på långa vägar lika avtrubbad och disträ. Bara en sådan sak som att orka ta konflikter med ungarna och det på ett "vuxet" sätt är ju bara hur bra som helst. Enligt en kursare är det bara druvsocker i berocca och det skall tydligt bara fungera kortsiktigt. Vilken BESVIKELSE att höra sådant när man tror att man har hittat något som piggar upp en på riktigt.

Snart skall vi åka till fjällen. Jag, grannen, hennes arbetskompis och min fina fina vän sedan långt tillbaka. Om ca en vecka bär det av och jag är otroligt taggad. Det om något kommer att pigga upp, det är jag övertygad om.

Nä hur skulle det vara om jag tog och svidade om till något mer promenadvänligt än morgonrocken, eller så fortsätter jag i samma stil och behåller ungarna hemma. Det kan ju gå att få lite gjort i alla fall. Nu står jag i valet och kvalet. Skall fnula en liten stund till, över frukost och sedan kan jag bestämma mer precist.

Solskensdag gott folk!

// Christelle

När man inte riktigt förstår?

Ibland är det läskigt hur långt det skall gå för att envisheten skall vinna. Det sunda förnuftet smulas ned till beståndsdelar och sprids med vinden och på det kommer tjurskalligheten. Den dumma, jävla tjurskalligheten som krossar allt det lugna, enkla och smidiga. Tjurskalligheten bygger upp barriärer av pansar och det krävs tungt arsenal för att lyckas göra ett hål i ett sådant motstånd.

Vad är det med människan som gör att det är viktigare att strida om repet än att dela det och knyta ihop det när det behövs extra förlängning eller förstärkning.

Det blir så tungt att nå ända fram när en bit av repet saknas.

Jag är så trött på det beteende som får stå för ordet avundsjuka och jag är så otroligt själsligt trött på det som kommer av det beteendet.

Människor komplexa? Pyttsan! Vilket skitsnack. Ett djuriskt, hänsynslöst beteende vid strid och det på exakt samma sätt som ett djur som blir kränkt av något slag.

Tårar är salta, barns tårar är ännu saltare. Det svider ordentligt i såret om det träffas av ett barns tårar.

//Christelle