Varför är det aldrig lika romantiskt som på TV?

Vare sig det handlar om Pretty Woman, Tinas nyårsafton eller Ernst mitt i julpysslet. Det är aldrig lika romantiskt och mysigt i verkligheten som vad man får visualiserat via dumburken.
Här skall det städas, förberedas, hämtas ungar, försöka göra detta samtidigt som två syskon slåss om allt och den tredje skriker så fort hon inte får som hon vill.
Det blir nog bra när klockan slår över till nytt år och magarna är mätta. Förmodligen fyller disken bänken och kletet på golvet har spridit sig med de raska fötter som sprungit runt runt. Lite smått varma i kroppen av brasan som eldats på hela kvällen.
Ja vad säger man! Verkligheten överensstämmer sällan med bilden men det kan vara nog så mysigt i alla fall.

I övermorgon är det ett nytt år.....

Detta år har nog innehållit en massa saker som jag inte riktigt trodde skulle hända.
Jag har upplevt två vargavintrar i söder.
Jag har fyllt 30 (Det trodde jag väl skulle hända).
Jag har fått en soda streamer.
Jag har fått en fin ny cykel med cykelkorg.
Jag har åkt snabbt med motorcykel och det till Öland dessutom. Båda upplevelserna var nya.
Jag har flyttat in i huset.
Jag har börjat plugga igen.
Jag har blivit anmäld till byggnadsnämden och gått igenom det med rak rygg.
Jag har blivit anmäld till socialen för misskötsel av barn och gått igenom även det med rak rygg.
Nästan så pass att jag får kasta den första stenen.
Men det bästa av allt det här året är att jag har genomfört ett riktigt coolt frieri och fått ett ja till svar.
Det inte är inte många saker som gör mig så stolt som att se min festis knalla runt med den blänkande ringen på sitt finger.
Jag kan säga att var jag inte tuff innan det här året så blev jag det nu i alla falla. Jag har stått emot alla motgångar och vunnit dem. Vår familj är starkare än någonsin och det är verkligen sant som dom säger..... "Det som inte dödar en härdar en".
Vad jag tar med mig till nästa år är besvikelse över människors handlande men trots det ett nyårslöfte att låta bli att älta.

Gott nytt år vänner!
//Christelle

Magen värker...

Magen värker av all julmat och betongolvet inspirerar en inte direkt till några spännande uppslag att blogga om.
Helst skulle jag vilja shoppa på mellandagsrean. Det är skoj med mellandagsrea, men som alla andra år har man lagt ut alldeles för mycket pengar på julklappar så någon reashopping är det faktiskt inte tal om. Som tur är har jag lämnat boedet i den stora standen för den mindre orten vilket i sin tur leder till att det inte är någon självklarhet att besöka en affär fylld av div vackra kreationer. Nej jag får snällt hålla mig till Ica och Hemköp och möjligen att det finns en
10 kronors fyndlåda att shoppa i.
Tur att det finns grädde till kaffet i alla fall. Det kan man trösta sig med.
God fortsättning.
//Christelle

Hmmm...

Jag har ett vackert hår i alla fall.
Det är ju alltid nåt..........

Mysigt

Vi myser! Det är julafton. En prins full av julkänsla. En prins som bara vill spela tv-spel. En större prins som bara sitter och är vacker. En liten prinsessa som hoppar runt till tomtemusik. En till prins och prinsessa som befinner sig på ett visst avstånd men via luren har jag fått höra att dom har det mysigare än allt mysigt. Pulkaåkning och paketutdelning.
Snart är det bara jag, S och vår gemensamma avkomma. De andra två åker till sin mor. Dom kommer att saknas men vi har maxat julfirandet här på morgonen med jultomte, julfrunch och paketutdelning. Det duger gott.
Själv skall jag klä mig i en glittrig klänning som jag shoppat på överklassens myrorna. Fin kommer jag att bli.
Jag älskar mycket just nu.
God Jul till er alla!

//Christelle

I mammahjärtat svider det....

Jag är på väg hem. Jag har vart och lämnat två av mina älskade ungar till sin pappa. Det känns sådär faktiskt. Inte att jag har lämnat dom till PAPPAN utan att jag har LÄMNAT dom till pappan. Det är jul och på julen vill jag inte att dom skall vara någon annanstans än i min famn. Det blir väldigt konstigt det här att fira jul utan dom. Jag har endast ett litet hjärtegull hemma i jul och jag antar att hon piggar upp mammahjärtat lite i alla fall. Men P & E är oersättliga och jag kommer att längta ihjäl mig på fredagsmorgon när dom inte kommer upptassande och spanar i sina julstrumpor efter tomtens nattliga kvarlämningar.

Utöver det så är det himla bra med bussar som har toaletter. Det är ett påfund som är vanligt förekommande i norrland men inte här nere i söder. Det antar jag beror på milsträckorna man färdas i norrland i förhållande till Stockholmsområdet.
Jag måste gå dit. Till busstoaletten alltså.

//Christelle

Rackarns...

Vad juligt det är här i det halvfärdiga hemmet. Mysigt som sjutton! Tänka sä att jag tror inte det hade vart mysigare bara för att det var parkett på golvet. Det är inte det som gör det. Känslan tar sig, ljusen värmer, doften sprider sig och granen blänker.

När Ernst kliver in i Tv-rutan blir känslan fulländad. Han är ju bara så mysig! NOT!

Det gör inte så mycket. På något vis ökar han på känslan med sin töntighet också. Liksom vem får inte lite medkänsla för en gråhårig gubbe som dukar med kottar som symbolik för det naturliga.

Vi har gran i samma kaliber i alla fall. Det är coolt! Min är till och med kralligare ser jag nu. Det är ännu coolare!

//Christelle

Det är så bra med buss...

I dag är jag glad att det finns något som heter buss. När alla andra tåg står still och folk samlas på en och samma plätt vill man hellre bara vara långt därifrån.
Tur nog har dom startat upp en direktlinje hem till mig så jag slipper stå och trängas i den där stora vänthallen med tusentals andra som bara hatar SJ.
I dag hatar jag inte Sj för jag behöver inte bry mig om tåg.

Förutom det kan jag lyfta på hatten och välkomna julen. Nu är det jullov och det känns förbaskat skönt. Det tråkiga i kråksången är att det blir en relativt barntom jul. Det för att dom har två andra föräldrar som lagt beslag på dom denna jul. Den lilla tjoppan som aldrig kommer ifrån sina föräldrar slänger vi upp på höften och drar till fasters istället. Det blir nog fint det också, lite annorlunda när man faktiskt de senaste sju åren firat jul med sina barn.
Man får tänka om och prioritera att lägga det lite vemodigt, sorgsna på hyllar och glädjas för att man ändå inte är ensam.
Jag har inte köpt en enda julklapp. Det ni! Inte heller har jag gravat laxen eller rullat köttbullarna. Det är ju något som jag måste ta tag i nu i kväll. Det förstår jag.
Jag sitter ner en stund här på bussen. Tar några djupa andetag och laddar för kommande kvällsgöra.

Goder afton gott folk.

När jag friade till min snubbe....

Det var en väldigt rolig dag i går. Min sambo sa ja till mitt frieri. Jag har sedan länge planerat ett frieri och jag har aldrig haft för avsikt att genomföra det från soffan. Det kan ju vara nog så mysigt men det känns inte som att jag kan nöja mig med det lilla.
I alla fall så skedde det i går och det genomfördes på detta vis.

Vi åker upp till Stockholm. Lämnar av barn till sin andra förälder, checkar in på hotellet, tar en kort slapparstund för att snart bege oss ut igen. Vi skulle gå vid 13 för att hinna till spat som vi bokat in vid två. När vi går över Hötorget står där en grupp julsångare och sjunger "Im dreaming of a white christmas". Det låter så vackert och min snubbe påpekar att jag skall gå dit och ställa mig och sjunga med dom så kanske jag kan tjäna ihop lite pengar.
Dom sjunger vidare, jag ställer mig envist och tittar på mössor som säljs i ett av stånden på torget. Sambon tjatar att vi skall gå vidare för vi skall i alla fall inte ha någon mössa, men jag stretar på och kollar vidare. Strax efter ger jag med mig och vi börjar gå mot tunnelbanan.
Då händer det. Den fina lilla sånggruppen räknar in och ökar på tempot tillsammans med rytmerna av en tamburin. Dom sjunger en sång som min sambo är mycket väl bekant med. Detta på grund av att den är skriven till honom. Det är en skämtsam låt som handlar om hans passion för skidåkning och han blir väldigt förvirrad.
Där står han på Hötorget bland en massa knallar och människor. Dessutom står det en kör och sjunger en låt som typ bara han vet om. Han tittar på mig och börjar garva. Jag tittar tillbaka och jag skrattar. Han skrattar, påpekar hur knäpp jag är och kören avslutar sången med "Vill du gifta dig med Christelle". Följt efter det kommer två stycken ur gruppen fram till S och prackar enligt telefon försäljarstilen på honom ett frieri med allt vad det innebär. Följt av hans JA ger dom oss ringarna som jag designat och min fina vän smidit ihop till oss. Tjong, pang var vi förlovade"

Jodå! Så gick det till den dagen jag fick mig min fästman.
Ringarna blingar så fint på våra fingrar.
Det är faktiskt första gången som jag bär en ring av detta slag. Det känns otroligt speciellt och häftigt.
//Christelle

Det är rätt gött....

Aftonen har tagit sig in i den stora staden. Sitter på ett hotellrum alldeles precis ovanför där explosionen skedde för en vecka sedan. Jag känner ingen rädsla alls faktiskt. Jag känner mig bara väldigt lycklig.
Vilar ut i några timmar efter en dag fylld av nervosietet, massage och stekmiddag. Den obligatoriska hotellrocken sitter på kroppen, sängen är skön som sjutton och min fästman ligger här bredvid och sussar lite. Vi skall gå på bio i kväll. En läskig variant.
Just nu är det bara så otroligt skönt helt enkelt.

Kärlek, kärLEK, KÄRLEK!!!

Truten smakar skit och snön faller vit....

Sitter i en tjusig villa från 30-talet i finaste Enebyberg. En grön och vitprickig vaxduk ligger på bordet under mig. Hunden ränner runt fötterna, truten smakar skit och som jag skrev faller även snön vit. Det var lite fest i går och vinet sköljdes ner i törstig strupe. Två goda kamrater gjorde mig sällskap. Två av samma slag som jag. Mammor och fruar (Jag är ju ingen fru men ändå). Vi snackade vilt och med högt i tak om barn, föräldraskap och män. Det är lite lustigt att tre personer med så olika bakgrunder i livet och absolut ingen som helst social tillhörighet sedan tidigare kan ha så liknande situationer och dessutom möta dem utifrån ett så likt tillvägagångssätt. Den ena, en finska boende i radhus på den södra sidan av den stora staden. Den andra en övre medelklassbrud näst intill överklass från den norra sidan av den stora staden och jag. En norrländska som bor på landet. Vi kommer så jäkla bra överens och jag bara älskar de samtal som vi brukar ha. Snacka om att gå i enad trupp med och mot livet.

Snön drar på utav bara den här ute. Det blir mer och mer flingor som faller i allt högre hastighet. Stormen kommer snart och tar oss.

Jag brygger på en kanna till så länge.

//Christelle

Det är fint med vänner......

Sitter hos en nyfunnen vän och dricker vin. Vi träffade varandra strax efter sommarens slut då vi började plugga tillsammans. Det luktar jul i hela hennes vardagsrum och det är ytterst mysigt. En ventilation är otroligt nödvändigt i detta läge och jag bara njuter.

Väntar på ytterligare en vän som kommer, tydligen skall det bjudas på fisksoppa. Jag säger det igen, det skall BJUDAS på fisksoppa. Det innebär att jag inte behöver laga någon mat utan att jag får avnjuta någon annans asgoda soppa.

Som jag sa..... Jag njuter!

//Christelle

TELEVISION!!!

För ca tre år sedan blev jag av med fjärrkontrollen till min tv. Den bodde i en fin liten röd stuga på landet och jag kunde inte ställa in kanalerna som bara försvann hux flux. Strax därefter träffade jag min nuvarande sambo. Hos honom fanns det inte heller någon tv för att det hade blivit något knas med digitalboxen. Ja hur som haver, vi har levt utan tv i tre år och nu i kväll hände det. Vi fick in en massa fina kanaler på vår telvision. Friden är räddad. Detta innebär att vi nu går in i stadium två i vårt förhållande. Mysiga kvällar framför tv:n. OBS! Verkar tyvärr som om att det inte finns något att titta på. Men det gör det samma.

//Christelle

Nu vill jag byta...

Just för stunden sitter jag och önskar att jag finge byta plats på jorden. Jag sitter i ett dassigt grönt målarrum och inväntar mina sångare. Dom är fina och roliga och duktiga så dessa hänger jag gärna med. Men inte i kväll. I kväll hade jag hellre velat vara på min dotters julfest. Deras klass har övat flitigt på kvällens framförande och hon ville så gärna att jag skulle komma dit.
Det går tyvärr inte att genomföra i dag för i dag har jag jobb som inte går att skjuta upp längre. Ofta sätter det sig så att allt sker på samma dag. Min oturslott.

Förövrig undrar jag vad jag skall ta mig till med två syskon som bara retas hela tiden. Det är liksom ingen paus på retningarna alls. Det är ett konstant pågående konfliktande och det verkar inte spela någon roll hur delaktig jag är med förmedling, att sätta stopp för det osv. Det ger inget bra resultat. I dag tror jag dom retades så lillebror åkte i backen 10 gånger. Inte för att det bara var dottern utan även han. Jag vet att jag och min brorsa retades massor och jag förmodar att man får dras med skiten helt enkelt. Snart är dom så stora så dom knappt hinner se varandra under ett dygn och strax därpå har dom flyttat till olika städer och längtar massor efter varandra. Det vore skoj tycker jag.

//Christelle

Lucia för hela slanten.

I år har jag vart med att arrangera ett riktigt Luciatåg för första gången. Tidigare har jag först och främst deltagit i Luciatåg sedan har jag arrangerat de mindre varianterna, ni vet de som utspelas i snödrivorna på dagis. Det framför föräldrar med kalla fötter och en längtan om att få komma inomhus till den goda glöggen.
Hur som haver. I dag hade vi alltså Luciatåg för hela skolan tillsammans med en klass tre. Det är treorna som står för lussandet för de lägre åldrarna och niorna som står för de högre.
Det var bara hur roligt som helst och vägen dit har vart jätterolig också. Toppenfina medarbetare som både stod för erfarenhet och flexibilitet. Det är rätt fint när de gamla rävarna ger oss yngre förtroende att genomföra saker och ting så där och det faktiskt blir lyckat.
Detta vill jag göra fler gånger.

Senare mot eftermiddagen var det min tur att bli en sådan där förälder med frusna tår. Det var lillgrabben och lillgumman som drog i och sjöng vilda Lucialåtar som fick folkhavet att gunga. Det var en blandad skara som äntrade uppvisningsplatån. Korta, långa, kaxiga, blyga, vilda, brottningssugna, hårdrockare och ljuvligt vackra. Min son tillhörde kaxig, vild och brottningssugenkategorin och min dotter tillhörde blyga och gråtande kategorin.
Så var det bra med det.
Då har vi avklarat årets Luciafirande.
Även om det känts tungt nu en tid så har dagens händelser muntrat upp en aning och det känns som om det finns ett liv utanför bekymmer också.

Allt gott och fridens liljor.
//Christelle

Smälltjockt innehåll...

Jag skall börja med att bekänna, jag är ärlig, kanske onormalt ärlig. Jag har inga hemligheter direkt och jag bearbetar motgångar genom att tala om dom och genom att erkänna att dessa finns.
Det kan vara så att jag anses vara konstig och utlämnande ang min integritet. Men den är rätt sänkt redan nu och integritet har jag endast mot elakheter.
Då påbörjar jag inläggets innehåll.

Det som utgör behållaren för det smälltjocka innehållet är min skalle
Den känns otroligt fylld. Det är nästan så att det pyser ut ur öronen. Den är inte fylld av så mycket bra just nu. Eller det är den förmodligen också men det märks inte. Den är fylld av snor, små jävla tankar som bara tränger en mer och mer ner i skiten.
Hela morgonen har gått åt till vansinniga konflikter.
Det är inte klokt vad mycket ilska jag har inom mig ibland. I dag gick det över gränsen. Rösten är alldeles hes av allt skrik och jag är så trött i både själ och hjärta.
Jag vet att när jag blir tillräckligt slut så blir jag skogstokigt arg.
Jag bara vrålar. Jag slår ingen men jag vrålar.
Jag har faktiskt även om man inte kan tro det lärt mig att behärska mig otroligt mycket mot tidigare år. Det går alltså framåt och jag tror inte att någon är direkt rädd för mig när jag blir så jävla arg. Alla vet att jag bara skriker. Men det gör så ont i mig själv när behärskningen brustit vilket den gjort i dag.
Det är för mycket just nu. Det kommer bara upp nya saker hela tiden. Ett tungt moment avklarat, ja då dyker nästa upp. I morse rann bägaren över och det är länge sedan det hände nu.

Vi såg en film i går som heter "In to the wild". Den handlar om en snubbe som går färdigt skolan men riktigt justa betyg. Men han har med sig mycket olyckliga saker i sin ryggsäck vilket får honom att vilja testa på andra saker än välfärd, krav och allt möjligt sådant som vi ställs inför.
Bara en sådan sak som när han skulle paddla ner för en stor och lång flod. Då var han tvungen att söka tillstånd för att göra det. Det tillståndet skulle det ta tre år att få. Absurda och onödiga regler. (han paddlade ner i alla fall) Hur som haver, han hade som mål att gå in i Alaskas vildmark. Att testa på att leva ute i vildmarken utan några ägodelar och måsten som annars lastas på ens axlar. Han väljer att inte tala om för någon närstående vad han har för mål utan sticker bara iväg. Ingen vet vart han befinner sig, ingen vet vad han gjort och ingen vet om han ens lever längre.
Sagt och gjort. Han knallar in i vildmarken. Klarar av att leva där, i en buss som han finner i skogen. Lite mer än 1oo dagar klarar han av och sedan dör han av svält.
Det där med att han dog var tragiskt. Annars är det precis vad man skulle vilja göra just nu. Bara dra. Ta med sig det bästa som finns och bara dra. Det kommer ju aldrig att ske så klart och när allt är på rätt spår igen ser man varför man väljer att leva som man gör.

Jag tänker på de orättvisa motargument vi får som gör det olämpligt för våra barn att leva i den miljön vi lever i. Det handlar om golvet framförallt. Att vi inte har lagt golv ännu utan knallar runt på en betonggrund. Vi har golvvärme slingor i golvet, det är inga hål men det är inte så snyggt.
Vad tråkig syn man har på saker och ting i det här välfärdslandet vi lever i. Vi tjatar om att barn inte har tapeter på sina väggar eller att det är ett betonggolv som utgör marken vi står på. Tänk på de barn som lever i andra länder under mycket sämre förutsättningar. Det är hemskt vad vi lägger vår prioritet på.
I andra länder svälter barn ihjäl, dom blir våldtagna, dom blir bortgifta, dom får se sina föräldrar uthärda tortyr eller bli dödade på grund av tortyr. Dom bor i hyddor av halm och lera. Vilket inte alla gör heller. Det finns många barn som bor på gatan och som måste sälja sex till äckliga turister för att få mat för dagen.
Eller de barn som blir tränade till barnsoldater som under konstant neddrogat tillstånd utför hemska handlingar med vapen och i vårt välfärdsland krisar familjer ihop på grund av att vissa inte tycker att det är ok att barnen har ett betonggolv under en viss period i sitt liv.
Jag räcker inte till och jag hävdar inte att jag handlar rätt heller i alla lägen. Men det krävs mycket för att bli en hel människa som alltid tar rätt beslut och som alltid utför rätt handlingar.
Vissa får riktigt justa förutsättningar från barns ben och vissa får träna upp det själv.
Jag är relativt ung ännu. Endast 30 år och den illusion om att man är vuxen när man är 30 och har barn är så otroligt missvisande.
Jag har inga ursäkter för saker och ting, endast en massa förklaringar till varför läget är som det är. Men jag vet att det finns mycket, mycket värre situationer som barn växer upp i som ändå gör dom till fina, hela underbara medmänniskor.

Som jag känner det skulle vi behöva mycket mer tid till detta med att leva som familj och samtidigt upprusta en RIKTIGT bra miljö för våra barn. Jag hävdar inte att dom lever i en dålig miljö nu, men just för stunden så har dom ingen dyr parkett på golvet att springa på och dom sover i en miljö med gipsväggar och spacklade skarvar. Vi behöver faktiskt inte alla dessa motgångar som drabbar oss nu. Vi har inte riktigt tid för dom om jag säger som så. Allt detta gör att ett enormt bortfall av energi sker. Det går åt till sådant som faktiskt inte är relevant. Det är inte relevant att klaga på boendemiljön när den hela tiden ligger under en pågående process.
Jag förstår inte om det är jag som tar för lätt på saker och ting eller om det är omgivningen som ser för allvarligt på det istället. Det är svårt att vara objektiv inför sig själv. Jag försöker och lyckas förmodligen inte hela tiden.
Men jag vet att jag kan bli jävligt arg, att jag skriker högt när jag är enormt upprörd. Jag vet även att jag är dominant och vissa fall auktoritär. Dessutom vet jag att det inte är ok.
Men som jag sa. Det RÄCKER!
Man vaknar inte upp en endaste morgon och känner, att detta blir en bra dag. Det är svårt eftersom det är så mycket processer som strular till livet just nu.
Dessutom är det jul
En paus tack!
//Christelle

Tomten kommer med så fina presenter.

Barnen har fått en paketkalender från Tomten. Den innehåller små spännande överraskningar
Jag och S har också fått en paketkalender av Tomten. Den innehåller anmälningar.
Anmälningar av olika anledningar. Jag skrev tidigare om en anmälan till byggnadsnämnden om att detta var ett bygge som inte passade sig för barnafötter. Jag skrev även att vi fick upprättelse i måndags och vi pustade ut efter många tankar och ångestklumpar i magen.
I går fick jag ännu ett samtal. Det handlade om ännu en anmälning. På oss som familj.
Den här gången var anmälan gjord till socialen och vi skall i dag infinna oss på ett möte.
Personen i fråga som anmält oss är en person som står barnen i den här familjen väldigt nära. Det kan ju då tänkas att det är gjort av omsorg för barnen just på grund av att vi har missförhållanden. Men, nä! Detta är en personlig vendetta. Helt klart, råder faktiskt ingen tvekan alls om det.
Barnen tycker att personen i fråga suger och personen i fråga verkar inte fatta att det inte är jag och S som blir skadade över detta beteende.
Några missförhållanden har vi inte. Inte mer än vad andra har. Jag VET vad missförhållanden innebär och detta är inte ett av dessa.
Självklart får man rackarns ont i magen när saker som detta kommer upp. Mest önskar man att det fungerade fint men när man blir förnedrad av någon så in i den milda grad som vi blir nu. Då tiger man inte längre.

No more Mr nice guy!
//Christelle

God morgon världen

God morgon världen!

Kallt i dag. Det värker om tårna av kylan, även om det är ett tag sedan jag kom in och dessutom var jag inte ute någon märkvärt lång stund heller.

Jag börjar vekna, det är då en sak som är säker.

Det är i alla fall mysigt och varmt här inne. Jag sitter i cafét på socialhögskolan. Det skall till att lyssnas på föreläsning. Spännande med föreläsningar och roligt är det också när man dragit på sig en begåvning att skriva snabbt som vinden. Det innebär att jag hinner anteckna i stort sett hela föreläsningen. Man får med rätt mycket information då.

Drog just i mig en chailatte. Det är ett smaskigt påfund. Vad som tyvärr inte är lika fördelaktigt efter man insupit en kopp av detta goda är andedräkten. Den blir liksom obarmhärtigt äcklig.

Det kanske är förklaringen till varför jag sitter här vid det stora bordet på tok alldeles för ensam.

Vi hade roliga diskussioner i bilen upp till Sthlm i morse.

Jag har börjat tveka, det kan nog vara så att det faktiskt finns liv på andra planeter. Även om jag är Gudstroende så känns det inte riktigt rätt att utesluta andra livsformer på andra planeter.

Det kan ju vara så att Herren vår Gud har upprättat olika Biblar för olika planeter. Eller så kanske han fick tid att ändra sig i efterhand. När han talat om för människan vad som skall stå i Bibeln så blev det ju så konkret för oss människor hur det nu är. Men kanske det är så att han fått för sig att det inte blev så bra som han tänkt sig och då upprättat ännu en koloni av människoliknande kärleksfulla varelser en bra bit från Tellus.

Skämt och sido.

Spännande är det att tänka lite längre än näsan räcker.

//Christelle

Stenen föll...

Vi har haft det lite småjobbigt på sistone. Det på så vis att någon som tycker att vi inte sköter vår buisness har anmält oss till byggnadsnämden. Det var tydligen störande på något vis att vi bodde med alla våra barn i ett "bygge".
Vi håller på att bygga hus och i mitten på sommaren flyttade vi in hit till det nya huset. Det på grund av att det gamla huset var vattenskadat och lite mögligt här och var vilket vi ansåg inte vara en bra miljö för fem fina barn att bo i.
För några veckor sedan fick vi ett plötsligt besök av både byggnadsnämnden och socialchefen. Helt oväntat vilket var ett hårt slag i magen.
Detta då på grund av att någon hade anmält oss.
Vi fick då veta att vi inte skulle få bo kvar i huset och att vi behövde leta annat boende för huset skulle få nyttjandeförbud.
Det blev en väldigt tung situation då samtliga faktiskt trivs här och för att huset inte är så "ofärdigt" att det inte går att bo här. Det kändes otroligt onödigt.
I samtal med socialchefen fick vi då veta att detta inte var ett boende för barn och att det fanns farliga saker.
Jag talade om för honom att så inte var fallet, det finns inget farligt här. Ok! Det är spartanskt, men alla faciliteter finns och det går hur bra som helst att bo här samtidigt som vi bygger.
Huset är enligt besiktningsmannen 85% färdigt. Men det tyckte inte socialchefen och byggnadsnämdens tjänsteman.
Socialchefen påpekade att kontakter var öppna och att det var fara för barnen när dom var så. Ja visst! Sa jag, farligt hade det kunnat vara om elen var igång. Sedan stoppade jag in fingrarna i kontakterna för att visa honom hur ofarligt det är. Det ögat ser stämmer inte alltid överens med verkligheten.
Det är fallet i den här situationen. Någon som anser sig veta att vi inte kan bo här med våra barn för att det inte är ett färdigt hus. Någon som faktiskt inte vet hur bra vi har det.
Hur det nu är så togs detta upp i byggnadsnämndens sammanträde i måndags och jag har haft sjukt ont i magen med en klump av ångest inför detta beslut.
I morse ringde min sambo och sa att vi fick bo kvar. Vi får bo här och bygga klart huset i lugn och ro.
Jag känner för att ge de som anmält oss en spark i magen, men jag skall istället fortsätta att gå med rak rygg för upprättelse, det har vi fått!

Det är himla fint att det finns människor i barns närhet som bryr sig så mycket att dom håller koll på deras välbefinnande
Det lustiga i det här fallet är att det inte finns några tecken på att våra barn far illa eller att det på något vis är skadligt för barnen.
Om jag säger som så att det är alltid en massa barn här, även dom som inte bor här. Deras föräldrar tillåter och tycker att det är helt ok att barnen vallfärdar hit och det måste ju helt klart betyda att det inte spelar någon roll att vi ännu inte lagt parkett utan fortfarande knatar på betonggolv.
Det känns lite som att denna anmälan ej gjorts i god sak utan att detta har gjorts på grund av att vi har retat upp någon.
Som att vi har fått klagomål för att vi har så många cyklar på vår uppfart. Men om jag säger att vi har själv 4 barn som cyklar och om vi säger att vi brukar ha fem/sex barn till här, kompisar till barnen som också har cyklar. Då är det väl klart att vi har MÅNGA cyklar på vår gård. Vad är det att reta upp sig på?
Jag förstår inte att folk orkar, faktiskt! Det känns så otroligt onödigt att denna anmälan alls gjorts och utretts.
Men nu blev det som det blev och vi gick med stolta steg ur detta.
//Christelle

Raska fötter är överskattade.....

Nu talar jag inte om låten. Ni vet den där gamla slagdängan "Raska fötter springa tripp tripp tripp". Jag talar om människor som går fort. Det här med att gå fort är ju helt klart överskattat.
Jag har börjat tillämpa den lugna lunken vilket innebär att jag inte springer fram, det tar lite längre tid för mig att gå från affären och hem. Men vad gör det?
Jag har upptäckt att det faktiskt går att förena nytta med nöje i det här fallet.
För det mesta glömmer jag både tid och rum när jag lunkar på. Vilket kanske inte är så gynnsamt i de situationer då jag borde befunnit mig på en viss plats vid en viss tid. Men min mage har slutat krångla. Den svider inte och genast märker man att halsbrännan fått sig en törn och hoppat iväg till någon gravid stackare istället.
I dag när jag lunkade hem från repetitionerna på skolan hann jag med att se både talgoxar och djupa skogsvyer. För att inte tala om gårdagen. När jag skulle lunka till skolan passade jag på att ögna en stund på ekorren och fåglarna som snällt samarbetade om maten vid gläntan.
Det var fin fina grejer. Som ni säkert vet käkar ju ekorren gärna upp koltrastens ungar vilket borde betyda att koltrastarna borde vara skitsura på ekorren. Men gårdagens händelse påvisade att så inte var fallet. De stora koltrastarna och nu talar jag inte om storleken utan det stora förlåtande sinnet samarbetade så fint tillsammans med ekorren.
Så borde dom göra i Palestina och Israel också. Tänka sig att djuren påvisar ett betydligt större beteende än oss människor. Snyggt, vi som är så komplexa och dom så instinktsdrivna.
Ja ja! Livet går vidare även i dag och därför vill jag bara be er att titta ut på den fina snön som täcker vårt fina landskap. Tydligt är att skogen, blommorna och jorden sover en stund nu.
Det kunde man skönja under morgonens prommis till skolan. Den går genom en riktigt mysig och numera sovande skog. Det fattas bara att man ser Tomten smyga bortåt träden.
Trevlig dag gott folk!
//Christelle

Klåda i baken...

Det hör ju till livet liksom. Det här med att klia sig i röven.
Jobbigt är det när man får klåda på offentliga ställen som mitt på ett torg. Eller inte varför på scenen förr om åren då jag jobbade där. Det var inga roliga grejer alls det.
Själv har jag den egenheten att börja dansa väldigt intensivt när det börjar klia i offentlighetens rum. Det är ju rätt avslöjande det med, men att ställa sig och köra upp näven för att sedan ruska om mellan skinkorna är inte ett alternativ och då föredrar jag rumpdans. Kan hjälpa korta stunder.

Andra saker som är pinsamma är när man ser någon som sitter på stranden iklädd ett par shorts av det mindre slaget. När personen i fråga sedan sitter och småsärar på benen och när man helt plötsligt fastnar med blicken i personens skrev för att det är något som kläms ut där mellan shortskanten och låret. Vad skall man säga då? "Ursäkta mig herrn! Det verkar som att något ligger i kläm". Eller varför inte gå rakt på sak. Peka på personens skrev och upplysa denne om att pungen hänger utanför. Snacka om pinsamt. Nog för att personen som har pungklämet förmodligen skäms mest. Men i alla fall. Man måste nog vara en stark person för att våga gå fram till någon och tala om för denne att pungen är på vift.
Det har faktiskt hänt mig på riktigt. Inte att min pung legat i kläm alltså utan att jag fått säga till om pungkläm.

Funderar om jag kan komma på några andra riktigt pinsamma saker jag upplevt.
Jo! En faktiskt. Den hände så färskt som i går.
Jag och min sjuåring åker tåg upp till Stockholm
På tåget är det många människor. Många fler än vad funktionabelt är. Vi trängs tillsammans med 17 andra grottmänniskor och min dotter börjar ivrigt samtala med någon i vagnen.
Dottern frågar kvinnan hon samtalar med vad hon har för favoritfilm. Kvinnan funderar en stund och upplyser dottern om att det nog är en film som dottern inte ens vet.
Kvinnan frågar dottern (7 år) vad hon själv har för favoritfilm. Dottern svarar "Motorsågsmassakern"
Ehhhh! Säger mamman med rodnande kinder. Folket i vagnen tittar på mamman med tyngd och mamman blir röd i rumpan av genans.
Till saken hör att min dotters far alltid skällt på mig för att han tycker att jag visar filmer som inte är till för barnaögon. En gång, en jul hade hon råkat se en snutt av Sagan om ringen och talade snabbt om för sin pappa att den hade hon minsann sett.
Hur det nu var och blev så fick jag bannor av pappan, för det var ingen film för ett barn. Ok! Fine, det köper jag.
Ett tag efter det ringer pappan till sitt barn och hon talar om för honom att hon kollar på film. Han frågar vad hon kollar på för film och då har jag sagt till dottern att hon skall svara Motorsågsmassakern. Det gör hon. Pappan tyckte det var ett väldans roligt skämt och dottern ville så klart veta vad filmen handlar om.
Jag själv har inte sett den men jag förklarar att det handlar om någon som lemlästar människor med en motorsåg.
Det räckte för henne och det räcker för de människor hon upplyser om favvis film.
Hon kan ju till och med berätta vad den handlar om. Det innebär ju att hon har sett den, eller nåt!
Ja pinsamt var det i alla fall då hon upplyser hela tågvagnen om att hennes favorit film är Motorsågsmassakern........
//Christelle

Skäggig...

Jag har ett sådant hårsvall att man knappt kan tro det. Ni vet den där skäggiga damen på cirkus, det är jag!

En av mina främsta hobbeys är att rycka hår med pincett. Hår som sitter på hakpartiet, i snoken och över läppen.

Jag har kommit att tycka att det är görskönt men min sambo tycker att jag är mäkta osexig när jag håller på.

Det har gått så långt att han förbjudit mig att göra det i hans närhet. Ändå är inte han den som är pryd.

Han tänder väl på kvinnor helt enkelt och förnekar det faktum att hans sambo kanske är tvekönad.

Stackarn!

Det här med att vara en tjockis....

Oftast går man ju runt och mest gnäller över att man är en sådan tjockis.
Man försöker klämma sig i ett par alldeles för trånga brallor bara för att man tror att ett gram hit och dit har gjort susen för figuren.
När man återigen kommer på att det inte fungerade den här gången heller gråter man lite blodfyllda tårar. Tycker synd om sig själv. Ser sig en extra gång i spegeln och lider lite extra över sin avskyvärda fetma.
Vad jag i dag kom på är att den faktiskt inte bara är till ondo.
Nu råder kylan i Stockholmsområdet. Folk går runt och huttrar i fina tighta leggings. Dom kurar ihop sig och söker värmen i sig själv som inte finns. Skyndar sig fram, tittar inte upp för medmänniskan som dom möter på gatorna. Alla ruggar upp sig i hysteri och lyckas ändå inte hitta värmen.

Kyla och tjockisar hör liksom ihop.
I går hade jag på mig täckbrallor. Det fungerade, det höll kylan ute.
I dag hade jag ett par tighta leggings och inga täckbrallor alls. Men till skillnad från de snygga Stockholmsjäntorna med pinnsmala lår frös jag inte. Jag kom på att så länge man rör sig fryser man inte. Det är när man står still man fryser. Stå still behöver man ju göra ibland så klart. När man står vid övergångställen tex.
Jag märkte då till min stora lycka att om jag pressar ihop mina feta lår. Ni vet sådär som mulliga jäntor har rätt lätt för att göra så värmer låren upp varandra och det kalla blir kvar där utanför späcket.
Lite hår på det också och lyckan är total.
Jag fryser inte. Wohoo! Lycka för feta, håriga mig som kan värma upp mig med min egna kropp.
Det känns som jag är en vinnare i kallare tider. Nordpolen here I come!

//Christelle

Samåkning

Det är fina grejer det här med samåkning.

Vi har lämnat av barn vid skola och dagis. Sedan sätter vi oss ned på varsit säte i bilen. Jag i passargerarsätet och min snubbe i förarsätet. Det är aldrig tvärtom och det beror på att jag faktiskt inte tagit lappen. Uselt! Jag vet, jag jobbar på det.

Ja men i alla fall! Det är alltså fina grejer att åka upp med sin sambo.

Vi sitter och lyssnar på radio, oftast P1, man vill ju bli lärd. Sedan är det rätt coolt att inte ljuga när man säger att "Jo ser ni, på P1 i morse så diskuterades det om......."

Skämt och sido. Det är skönt att få den här lilla lugna stunden tillsammans

Det är helt beroende på morgonhumör hur turen skall te sig. Ibland är det full av vilda diskussioner, den kan även vara under total tystnad. För att inte tala om de där händelserna som får lastbilschaufförerna att vrida nacken av sig.

I dag är den rätt händelselös än så länge.

Lite småtjurig gubbe som fick reducerad mängd kaffe pga att hans sambo drog ner den fina farsdagskoppen i backen, spräckte den i miljarders bitar och dessutom tömde den på allt gott innehåll.

Han har nog rätt till sitt lite buttra morgonhumör.

Dessutom kan gårkvällens/nattens uppesittande med "julkalenderpaketsinslagning" ha med saken att göra också. Ni vet trötthet kan göra även den bästa lite småretlig.

Själv skall jag börja en ny kurs i dag och snön ligger vit, det känns helt ok.

Trevlig onsdag gott folk!

//Christelle

Dålig andedräktslukt på fingrarna...

Ni vet när man slickat sig på fingrarna och luktar apa. Precis som små barn kan göra ibland när dom ätit kaviar. Då stinker dom verkligen apa. Åt det hållet luktar mina fingrar just nu. Jag tycker själv inte att andedräkten känns speciellt dålig om jag känner efter med tungan. Men fingrarna vittnar om annat. Jag kan inte komma ihåg att jag har slickat mig om fingrarna heller för den delen. Kanske en ful vana jag har och dessutom omedveten.
Men faktum är att mellan pekfingret och långfingret på både höger och vänster hand luktar det dålig andedräkt.
Kanske kan vara att jag har gnussat läppen hela dagen iom att den irriterar med sin torrhet.

Ska tänka på det om jag möjligen har en ful vana som är omedveten. Läskigt!
//Christelle

Tusentalet uppnått...

Med en relativt ny blogg känns det helt ok att ha uppnått och passerat tusensträcket på besökare.
Jag har fortfarande ingen aning om vilka ni som läser är. Det är endast ett fåtal som gett sig till känna. Men faktum är att ni finns och det gläder mig otroligt att ni faktiskt sitter här och läser mina ord.
Det ger mig motivation och rätt så mycket egoboosting också för den delen.
Även detta är coolt!

//Christelle

Jag förstår varför det händer...

Det känns hemskt att skriva detta inlägg men det är tamefasen sanningen och jag betvivlar att jag är den enda på jorden som känner så.
Saken är den. Jag är vuxen, jag är vettig i alla fall om man ser till att min myndighetsförklaring kvarstår och att jag fortfarande inte utövat några handgripliga övergrepp på mina barn. Förutom det kan jag inte säga så mycket om det när det kommer till egna synpunkter om sig själv.
Vad jag däremot känner är att jag verkligen förstår varför det händer, hur det kan hända att en förälder slår sitt barn. För, min dotter. Min oskuldsfulla lilla sjuåring driver mig till vansinne. Hon är så uppkäftig och rent ut sagt förjävlig just nu. Jag känner hur det kliar i fingrarna på mig och att det är nära till handgripligheter kan jag inte förneka. Dock blir det rösten som får göra jobbet. Ett vansinnesvrål som inte ger något större resultat det heller. Sjuåringar verkar vara omöjliga att tämja.
Jag biter mig i handen istället för att lägga den på min dotter och konstaterar att jag är starkare än tidigare förlagor.
Egentligen vill jag kasta in ungen i väggen men jag talar istället om för barnet att nu har hon gått för långt och att det faktiskt finns de föräldrar som slår sina barn. Jag talar om för barnet att jag förstår varför dom gör det. Även om jag inte kommer att slå henne så förstår jag hur det kan komma sig, för just då när det händer är jag så arg så jag skulle vilja slänga in henne i väggen.

Jodå så är det!
Sedan när hon ligger i sin säng efter vi förmodligen avslutat kvällen med ett gräl över att hon aldrig kan komma i säng utan att tjafsa så går det någon timme.
Då smyger jag in till henne, lägger mig bredvid henne och viskar i hennes öra hur mycket jag älskar henne. Jag hoppas att det är något som når henne i drömmarna och att hon känner att det verkligen är så.

Jag säger absolut inte att jag är den bästa föräldern som finns. Inte heller säger jag att gör rätt alla gånger och att jag handlar rationellt.
Vad jag däremot säger är att jag är rätt övertygad om att jag inte är ensam om dessa känslor, jag tror till och med att det är relativt normalt att tänka så i ilskans stund. Det tunga kommer efteråt. Att sätta sig ner och reflektera över sina känslor ger en lite ångest. Hur kunde jag bete mig så dumt, jag tänkte dessa tankar, de som är så tabu och absolut förbjudna. Varför var jag inte större människa än så?
Den krassa sanningen är. Jag blir så arg att jag känner att jag förstår varför det händer. Det förbjudna att slå ett barn. Det finns inget som är så provocerande som ett glin kommen ur sig själv som hela tiden bara kaxar och käftar emot.

Detta är absolut inget försvar till att det faktiskt finns människor som gör sådana vedervärdiga grejer mot sina barn. Det finns liksom inget försvar för dessa handlingar. Däremot finns det olika orsaker som påverkar oss så mycket att vi många gånger inte kan rå på våra handlingar. Skammen får vi bära i efterhand. Skammen över att vi förstört något så vackert och mjukt som ett barn.

Jag tänker inte förstöra mina barn på detta vis. Det finns inte en chans i helvettet att jag vill att dom skall gå igenom de ångestkänslor som kommer efter en dysfunktionell uppväxt. Det förtjänar dom inte.

Summa sumarum. Jag förstår varför det händer. Helt klart. För mitt i sitt föräldraskap känns det som om kontrollen har dragit till vilda western och att ens egna jag håller på att ätas upp av skuldkänslor.
Det finns liksom inget förstånd inom räckhåll.

Vad jag däremot är glad för är att det på något sätt tar upp sig själv. Reservagregatet för den stackars spärrvakten som sitter där inne och arbetar hårt slår igång och sköter sig trots att allt annat verkar utslaget.

Tacka Gud för spärrvakten i hjärtegropen.
// Christelle

Ett nytt Gävle?

Minns ni Gävle 1998?
Massiva mängder av det vita guldet fullkomligt sprutade in över Gävletrakten.
Tåg och bussar blev inställda. Affärer fick brist på färskvaror, skolor och sjukhus fick ställa in undervisning och operationer. Bandvagnar och skotrar fick agera som akuta utryckningsmedel och fortskaffningsmedel.
Samhället fick tänka om och inget fungerade som det skulle göra.

Då var jag arton år och hängde tillsammans med en kille vars farmor bodde i Gävle. Farmorn berättade hur hon på morgonen hade gått ner till ytterdörren och upptäckt att passagemöjligheterna via dörren var omöjlig och att skotta sig ut var det enda alternativet
Sagt och gjort, tanten skottade och det gjorde alla andra i den relativt stora staden också.
Efter några dagar när samhället var igång igen åkte vi dit och det var riktigt fräckt. Snön var skjuten åt sidorna, bilar och bussar kunde beträda vägarna igen. När all snö hade pressats upp mot sidorna byggdes det upp högar av snö runt trottoarer och gångvägar. Därefter kunde man bygga gångar mellan högar som räckte över huvudet även på den längsta mannen.
Skulle man promenera någonstans fick man gå i en snögång. Man hade ingen syn vare sig åt höger eller vänster trafiksituation utan som fotgängare var man helt isolerad.
Det var fantastiskt mycket snö och visst, om man bortser från allt det praktiska som havererade även där uppe i det så kallade "norrland" (Gävle är inte norrland om ni frågar mig) så är det väl inte att tala om hur mycket det skulle krascha här nere om något liknande uppstod.
Men det skulle vara häftigt. Riktigt fint för barnen att få uppleva riktiga, rejäla vintrar av sagovariant.

När jag nu tittar ut genom fönsterrutan kan jag se hur snön väller in här över östkusten och det är tydligen bara här över östkusten som det kan bli sådana massiva mängder snö. Det har att göra med starka och envisa vindar som drar med sig både energi och värme från det fortfarande öppna och relativt varma Östersjön. En lång sträcka att samla på sig material om man säger som så. Om detta sker ihärdigt och högt upp så innebär det att det kan komma sådana massiva mängder snö återigen. En snökanonseffekt Även om det är väldigt sällan som det händer snackar de kunniga om att det händer någon gång vart hundrade år. Nu är det ju inte hundra år sedan det hände i Gävle och skulle det hända här i Sörmland skulle jag inte gråta blod. Det kan jag lova.
Hur som haver, förmodligen är det inte dessa mängder vi har att vänta men när man ser på bilens tak att vi snackar om mer snö än vanligt vid den här tiden. Dessutom fortsätter snön att vräka ner här utanför och det ger en indikation på att det är mycket snö som kommer nu.
Detta säger jag utifrån mina norrländska erfarenheter.
Jag känner mig helt nipprig över detta med snö. Snö är fantastiskt uppfriskande och det är inte många sorger som tränger igenom det vita snötäcket.
Coolt! Som man säger i "Amerikat"
//Christelle

Gullefjun på vita dun...

Det är vackert när det glittrar. Snön ligger sådär extra juligt och visar sin bästa sida alldeles lagom precist inför advent.

Det är juletid nu. Klockan har passerat midnatt det innebär att ljus och frid är att vänta. I alla fall om man ser till sina önskningar.

Det har vart lite snålt med frid här på sistone. Det skulle verkligen behövas en dos av det. Tänk vad glad jag skulle bli om vissa människor som sitter på stor makt skulle tänka om lite och försöka underlätta för oss människor som inte har så stor makt.

Det här med att ställa onödiga krav och ultimatum på oss små demokrater är både orättvist och själsligt nedbrytande. Antingen fogar man sig och faller eller så bygger man murar av lejonkaraktär.

Jag tillhör nog den senare varianten. Däremot är det otroligt krävande och som jag skrev om själslig nedbrytning. Det är utmattandet till tusen och man känner var gång man gått i strid att den som kommer efteråt är likt en sur ,gammal och urvriden trasa.

Vi har en stor fredag att se fram emot och efter den visar det sig väl om det är frid vi kan satsa på under kommande månad eller om det är våndan, slit och ångest.

Vi får välan se.

Trevlig advent till er i alla fall.

//Christelle

Knak knak

Så låter min rygg om morgnarna när jag stiger upp ur den "sköna" sängen.
Det känns i min rygg så som jag föreställer mig att det skulle ha känts 30 år framåt
Även det är väl ett tecken på att man måste börja träna, klarar man inte ens av att sova utan att få träningsvärk. Ja då är det fara å färde.
Det är lördag.
S är på grabbfest. Har så vart sedan i går. Det innebar att vi hade mys på fyr man hand i går .
Jag konstaterade att läget var förändrat dock. Det mysiga med fredagarna är utbytt mot trött.
En otrolig trötthet kom över mig där strax efter fyra och höll i sig hela kvällen.
Jag som hade planerat att krypa ner i soffan under ett täcke och kolla på en sådan där film som S skulle finna boring. Jag tittade väl i en kvart sedan var det dags att inse att tröttheten är mycket starkare än något annat jag kan komma på.

Jag kom på precis när jag sitter här att jag inte gluttat ut genom fönstret ännu. Nu gör jag det. Det är sådär vitt så det ser blått ut. Det måste innebära att det är skitkallt ute. Reser mig och kollar upp situationen.....
Ja, för att vara söder om Stockholm och dessutom i kustbandet kan jag upplysa er om att långkalsongerna är ett måste i dag.

Dagens väder för det Sörmländska östkustområdet.
Morgonen börjar med en frisk, krispig kyla som sträcker sig ner mot -12 sträcket.
Ladda med varma kläder för kylan förväntas hålla i sig under dagen.
Några större nedfall syns inte på långan väg och håll utkik efter stjärnfall när mörkret faller på.

Klart slut morgontjut!
//Christelle

Sonen säger....

-Mamma! Du är mycket skönare än fiskar.
-Jasså?
-Ja om man gosar med fiskar tar dom och sticker ut vassa saker ur sig och träffar mig överallt. Där och där och där.
-Därför är du mycket skönare att gosa med än fiskar.


Alltid nåt!

//Christelle

Vrede!

Ibland händer det. Man känner den där otroliga vreden som skulle kunna få en att krossa berg.
Det kan vara över personers handlingar, motgångar och andra saker som inte blir eller går som man tänkt sig.
Vad man då måste tänka riktigt noga på är att man absolut inte får låta den där vreden drabba någon oskyldig. Man kan alltså inte kasta sönder sin sambos fina lampa som han fick i födelsedagspresent när han fyllde femton och som han dessutom sparat sedan dess. Inte heller får man slå någon, det vore ju hemskt om man gick runt och slog på oskyldigt folk bara för att man var arg. Det vore som en sak om man slog på den som vreden handlade om. Men vad som händer sedan vill jag då inte ens tänka på.
Därför är det så skönt när man hittar saker att få ut all sin ondska och vrede på. Tex ett papperark som har något med saken att göra. Att elda upp det eller varför inte riva det i småmolekyler och sedan elda upp det.
Mosa ner det i en sopsäck och sedan skrika helvette efter det. Det är rätt skönt. Att det sker i ens egna ensamhet är också otroligt skönt. Det betyder att ingen annan på hela jorden tog skada av att jag faktiskt fick ur mig min vrede, att jag fann ett utlopp som ledde till någon typ av frid.
För även om jag aldrig hämnas, för det gör jag verkligen aldrig så kan det vara skönt att hitta ett verktyg utöver de där milen man skall springa för att lugna sin själ.
Jag vet jag låter helknäpp och må så vara. Men fasen så skönt det är att flukta sina känslor. Det är ju bara mig det handlar om i alla fall. Skulle någon sett mig nyss skulle jag nog hamnat på en anstalt. Men skönt var det. Oj oj! Lite av en befrielse för själen.

//Christelle

Vadå avtändande?

Det här med mjukisbyxor är ju en historia för sig.
Ni vet som många säger. Det finns inget som är så avtändande som mjukisbyxor och vita tubsockar. Tubsockar kan jag hålla med om. Det finns liksom inget som är snyggt med tubsockar. Inte blir det bättre av att det är modernt heller. Det ränner runt en massa coola tonåringar med tubsockar som fotkreation, fastsatta runt byxans nederkant. Men så är modet, det är inte alltid snyggt.
Det var dock inte det som detta inlägg skulle handla om. Nä, utan det här med att folk säger att det är avtändande med mjukisbyxor. Det är väl jordens största lögn. Först och främst är det väldigt skönt, sköna människor är sexiga människor. Sedan ser det ledigt och sportigt ut på en och samma gång. Det vill säga en soft balans mellan sött och surt.
För att inte tala om hur lätt det är att dra ner/av dom när det väl tänder till. Shooop! Säger det så är brallorna nere vid anklarna och snabbisen går lätt att genomföra. Står det fem ungar utanför sovrumsdörren och bankar på vill man få det snabbt avklarat och inte hålla på med några knappar i tighta jeans som man måste kränga sig ur. Nä snabbt skall det gå och mysbyxor är helt klart det ultimata plagget i det läget.
För att inte tala om hur skönt det är att sitta i soffan och kolla på en skön film tillsammans med sin älskling och det iklädd... Just det, ett par mjukisbyxor. En avslappnad älskling i soffan är en älskling som har tid med sexiga saker. Det är ju inte heller avtändande. I alla lägen jag kan komma på som har med bekvämlighet att göra vinner mjukisbyxorna över både tighta läderbrallor och raffiga underklädesset.
Mer mjukisbyxor åt folket. Men lämna tubsockarna i Uff-containern.

//Christelle

Uppkastning

Uppkastningar av alla de slag har vi haft här hemma i över en veckas tid nu. De har vart gula, gröna, röda. Stora, små. Över golv, sängar , i hockeyrinkar och över människor I hinkar på natten och även på dagen.
Det har kommit ur korta, små och längre.
Snacka om att kräksjukan kan vara så variabel.
I går drog den sista personen i den här familjen sitt strå till stacken så nu är vi fulländande.
Kräkan har nu förhoppningsvis gjort sitt och vi väntar att återuppstå om några dagar.
Jodå så är det när man har en stor familj. Alla måste få vara med och dela på kakan och person nummer sju tar förhoppningsvis den sista biten och sedan kan vi gå och endast vara medlidsamma över jul. Vi som inte behöver stå där på alla fyra hängandes över toalettrelingen med förlusten av julbordsmaten som vetskap och bidragande orsak till ännu mer julångest.

Måndag igen då.
Grattis!
//Christelle

Min syster.....

Snacka om att det är bra att jag har min syster. Utan henne skulle jag inte ens kunna göra mig förstådd i en blogg som denna. Detta inlägg tillägnar jag min kära stavningspolis, språkhitler och ordfascists syrra.
Puss på dig storasyster och tack för att du än i dag lär mig att det inte heter umbeeerella utan umbreeella.

För att detta inlägg inte nu skall ses anses som stötande och som ett rent påhopp för det är det INTE. Skall jag i alla fall bara be att få tala om att jag kunde skriva innan jag började skolan, jag var även skitbra på engelska och det är min syrra jag kunde tacka för det. Som hon satt med mig nere i förrådet på den stora vita frysen och tragglade ord och dess betydelse.
Däremot hade hon inte tålamodet att lära mig att stava rätt, det fick jag sköta på egen hand och då kan man ju förstå varför det gick som det gick.

Än i dag är hon alltså på mig och det är jag nog henne evigt tacksam för. Det var liksom inte jag som kunde skriva och läsa när jag var två år så jag antar att hon har mandat nog att korrigera mina felsteg.
Love you syster yster!

<3// Chili

Fuck byråkrati.

Jag hatar allt vad byråkrati heter. I alla fall i landet Sverige. I Sverige finns det många moment 22 situationer och det är helt på grund av byråkratin som råder.
Va falls! Det måste vara det dummaste påhitt som någonsin gjorts. Gör du inte det så kan du inte göra det. Men har du och andra sidan inte gjort det, nä då blir det inte att du kan göra det.
Visst är det tokigt alltså.
Jag minns en gång där när jag precis var färdig med skolan. Jag stod helt utan arbete och hade flyttat hemifrån för tre år sedan. Min mamma hade ett alldeles för litet boende för att jag skulle kunna flytta hem igen och ett jobb var det ju bara att se sig om i drömmarna efter. Dessutom hade jag inte jobbat upp mig till någon a-kassa heller. Vilket i sin tur genererade att socialen var det enda stället där man möjligen kunde tänkas få lite stöd.
Då var dilemmat som sådant. Bostadsbidrag. Har du inget bostadsbidrag kan du inte ha någon lägenhet, har du ingen lägenhet kan du inte ha något bostadsbidrag. Fick du inget socialbidrag kunde du inte få något bostadsbidrag och hade du inte sökt något bostadsbidrag, nä då fick du heller inget socialbidrag.
Jodå! Där stötte jag på byråkratins Sverige för första gången.
Den är precis lika korkad i dag och allt vad byråkrati heter har kommit att bli helvettet på jorden för många stackars människor som inte kommit in i flytet och har allt på plats.
Just nu ligger vi under byråkratins stränga ramar också. Det försvårar livet otroligt mycket. Planering och genomförande av saker och ting försvåras i och med byråkratin och jag säger bara
FUCK byråkratin.

Stickning, fötter i kors och stickad polo

Det är lördagsafton och med fötterna i kors iklädd en stickad polotröja av det stickigaste slaget sitter jag här och varvar datoriserandet med en skön stickning. Den håller mig vaken. Tänkte för en gångs skull sticka något riktigt fint till mig själv. Något att klä min topp med. Inte den högra hallontoppen alltså (läs bröst). Den hallontoppen ruttnade för cirka 7 år sedan och nu får jag ägna mig åt att sticka mössor istället för bohemiska bikinis och bröstvärmare.
Det ni, det är grejer det!

Det är tyst i huset. S somnade med den minsta ungen när hon skulle nattas. Han glömde toabesöket som han tjatat om i timmar. De två snart blivande pubbisarna hittade vägen ut och de två mindre varianterna av mig själv är hos pappsen i den stora staden. Det är så lugnt att man inte vet vad man skall ta sig för. Även då är det bra att falla tillbaka på en stickning.
Thank God för hantverket.

Jag konstaterade för mig själv att jag är då verkligen inte alkoholist i alla fall. Vi köpte in lite proviant inför kommande helggöromål. Ni vet att på helger super man. Eller nåt. Hur som haver, dunken står orörd, den är alltså inte ens öppnad. Vindunken alltså. Wiskeyn är det bara nallat av för att den skall göra bot. (Det går magsjuka här hemma och tydligt är att wiskey hjälper till att hålla den på avstånd). Ölen ligger fortfarande på kylning och glöggen är inte uppkorkad.
Jodå! Det är också ett sätt att fira helg på.

Trevlig lördagsafton till er gott folk.
//Christelle

Lyckliga ungar

Mina ungar älskar att dansa.
I går var det fest för min förstfödda. Dom hade fest på skolan. En av maskeradslag. Hon var så lycklig att hon äntligen skulle gå på en egen fest. Med stora, längtande ögon, har hon stått och tittat på när jag tidigare hjälpt de två större grabbarna att göra sig iordning inför diverse festligheter och i går var det alltså hennes tur att göra det samma. Den stora frågan var vad hon skulle klä ut sig till. Timmen innan visste hon fortfarande inte vad hon skulle vara. Hon valde mellan hockeyspelare, rockbebis, punkare och sjörövare.
Det blev sjörövare. Jag hade ingen kamera så jag kunde föreviga utstyrseln men jag skall tigga till mig en bild av en annan mamma som fanns på plats med kameran i högsta hugg.
Hur som haver var det dans. Blinkande lampor, dansvänlig musik, godsaker av flera de slag. En hejdundrandes fest helt enkelt.
Dottern var så lycklig, hoppade runt, dansade med häxor, djävular, dödskallar och ja allt läskigt man bara kan tänka sig.
Efter en stund kom min son dit med sin pappa. Dom skulle hämta upp dottern för att senare åka upp till Stockholm .
Han fick vara med under den sista halvtimmen av festen. Det fanns godis, poppcorn, chips och en massa annat mums mums. Snabbt som sjutton stoppade han i sig lite för att strax därefter ställa sig på dansgolvet och utföra några justa moves. Han älskar att dansa. Det är så roligt att titta på honom. Jag kom på det inte allt för länge sedan att gossen har ju talang
Han lyssnar verkligen in musiken, gör rörelser efter musikens berättelser. Det är otroligt imponerande att se en gosse, fem år ung stå på dansgolvet och utföra rörelser med en sådan känsla, koncentration och framförallt medvetenhet.
Det blir nog något av honom på den fronten. Skall sätta honom i dansskola för jag tror det kan bli bra. Det är inget jag säger bara för att jag är mamma men gossen har rejält med koll när det kommer till att röra sig till musik. Coolt är det, riktigt coolt.

Ja då är man ute på praktik igen då...

Jag älskar verkligen "min" skola. Den är så himla fin. Det är otroligt fina människor där. Både som jobbar och som är elever.
Jag är i en fantastisk klass som man skulle kunna kalla för levande.
Att komma dit känns så självklart. Alla hälsar på en, talar till en som om det är självklart att man skall vara där.
Barnen välkomnar en med kramar och varma ord. Leenden. Kan bero på att jag mutat dom med glass sista dagen var gång jag slutfört min praktikperiod.
Hela huset lever, alla är justa mot varandra och det är enormt högt i tak bland personalen. Det ger en verkligen möjlighet att utveckla sina idéer och att diskutera sina tankar. Ingen ser ner på en för att man är novis utan verkar känna att dom har något att bidraga med genom att dom tar en seriöst.

Det känns bra att gå dit och att gå därifrån med positiva känslor. Det piggar upp en otroligt mycket och det tunga liksom försvinner i perforin. Det blir inte så problematiskt som det egentligen borde vara.

Stackars mina barn som har en "lärarmorsa". Dom drillas hårt vill jag lova. Det ger resultat också. Det är iofs väldigt roligt. Jag hoppas att det gynnar dom i framtiden att det går lite lättare i skolan.
Jag hade det egentligen inte speciellt svårt i skolan. Jag vara bara sjukt uttråkad och kände inte att jag prioriterade kunskap framför nöjen.
Läxor gjordes sällan vad jag minns och gjordes dom var det inte under något större engagemang. Så här i efterhand kan jag väl känna att det var onödigt slöseri med tid att inte ta vara på det det. Men det förstod ju inte jag då. Det förstår jag först nu och därför får jag överföra det på mina egna ungar. Stackarna säger ni. Ja men visst! Må så vara, men å andra sidan skulle jag vilja säga att kunskap är självförtroende och trygghet så varför inte satsa på hela konceptet när man ändå är på G. Det gäller att motivera och att engagera. Ni förstår här om veckan då min dotter kommer hem och upplyser mig om att hon hade glömt att göra en läxa. Vilken klump jag fick i magen då. Även om det inte är hela världen så innebar det att jag inte engagerat mig och haft koll. Jag förstår att det inte är hela världen men ändå. Det håller inte att man inte engagerar sig.
Jag kan vara arg, jag kan vara jävligt less, jag kan vara sjukt trött och framförallt kan jag vara otroligt tråkig och tjatig. Men fanemig ungarna skall känna att jag fanns där och att jag gjorde det för deras skull.
När dom går ut i stora vida världen kan dom blicka tillbaka och tänka, mamma var rätt hård och sträng, många pussar och kramar fick vi och rackarns vad vi kan mycket i dag.

Min dotter har börjat "köra" med mig. Ni vet,
"Mamma! Torka bordet, det är kletigt". Eller "Mamma! Det står inga glas på bordet det måste du ta fram" . Eller det bästa av allt. "ÅHHHH! Jag tänker inte göra läxan, det är så tråkigt".

No way! Detta går inte hem hos mig. Torka bordet själv då, ta fram glas om det fattas och ja, läxan suger när man kommer hem och endast vill slappa men gör den i alla fall, kämpa på så går det mesta även om det är jobbigt.
Jag blir lite stolt när hon bara suckar åt att bordet är otorkat och att hon tar fram rengöringsmedlet och torkar av bordet själv och att hon gör läxan och faktiskt förstår vad hon skall göra, det flyter på och hon har koll.
Jobbigaste morsan i världen kanske! Men som min mormor alltid brukar säga. "Kunskap är aldrig tungt att bära"

Då var det "julsångsdags" igen då.

Jaha! I kväll rycker vi igång med de första julsånger.
Skall öva sådana med min sånggrupp. Hoppas det faller dom på läppen annars blir det så jäkla trögjobbat.
Det känns som att det är helt ok att börja med dessa nu. Lite tidigt, men skall det låta snyggt gäller det att träna.
Det behövs lite jul nu. Det är väldigt tråkigt med allt det mörka som råder. I går tex. blev det inte ens ljust ute. En varm brasa och en massa tända ljus hela dagen kunde trots allt muntra upp magsjukestämningen en aning.
Kanske adventsmyset som nu kommer muntrar upp själen så kärlek kan börja råda igen. Jag önskar bort allt det tråkiga, tunga som vart vardag här ett tag.
Värme, omtanke, fina ord och kärleksfulla handlingar står som första prioritet för perioden som komma skall.
Nu baka med barnen......

// Christelle

Klassiska könsroller.

De klassiska göromål som tidigare vart specificerade för ett visst kön har ju som de flesta vet börjat suddats ut och ersatts med en debatt värd att kritisera i mångt och mycket. Bara för att historien inte skall gå i stöpet redan så jobbar jag och min sambo hårt på att upprätthålla de gamla klassiska områdena. Vi kör hårt på de gamla goda traditionerna på ett mycket troget och gediget sätt.

Killgöra

Tjejgöra

Bara för allmän kännedom

Det händer det grejer i vårt hus.....

Ja, då vet ni det.

Slipper ni fundera.

//Christelle

Fredaggött....

I går drog dom. Alla barnen. Första gången på fem veckor som dom är hos de andra föräldrarna alla samtidigt. Det var bara lilla bönan hemma. Det är då man får tillfälle att mysa med varandra. Vi "vuxna" som annars knappt ens hinner titta på varandra.

Det var skitgött.

Jag köpte lite vin och fick tips om en riktigt god maträtt som jag snabbt kokade ihop innan snyggingen kom hem.

Efter måltiden fick jag honom med på en prommis ner till byn också. Det var tamesjutton helt otroligt. Jag kan räkna på handens fem fingrar de gånger han och jag prommat tillsammans. En gång var i början, tidigt en morgon när han behövde gå av sig fyllan lite. Sedan var det en gång i Tallin när vi var på romantisk weekend. Det har även hänt en gång till när vi skulle gå ner till byn och jag skulle köpa min första egna snusdosa och sist i går kväll. Ni ser! Jag fyller inte ens upp en hel femfingrad hand. Ni kan tro att jag var lycklig.

Vi hyrde film. Tre styckna. Det var bara en av dom som var sevärd, A-team. Den gamla godingen i ny tappning.

Testade även på en lyssning av Tove Styrkes skiva. Den var verkligen jättebra. Dess sköna rytmer och toner får celluliterna att börja våga sig över rumpen och låren. Snacka om rytmisk kropp alltså.

Trevlig lördag gott folk.

//Christelle

Men man måste även inse.....

Att ens egna bild av ens egna föräldraskap kanske inte alltid överensstämmer med verkligheten då ungarna faktiskt då och då kramar en utav bara helsike!

Arg och irriterad...

Blä! Jag är så trött på mig själv.

Jag är tameijsjutton ALLTID arg eller irriterad.

Jag kan inte prata till barnen på ett trevligt sätt för det är bara en massa tjat hela tiden. Jag HATAR verkligen tjat, det är det absolut värsta jag vet och att tillämpa det som uppfostringsmetod suger fett.

Jag förstår att jag inte gör rätt och att jag är ute och cyklar, helt klart, inget snack om den saken. Men! Vad skall jag då göra? Jag tycker att det enda jag gör är att tjata och tjata. Men ge mig ett annat förslag då när man försöker få barnen att äta frukost istället för att titta på film och spela tv-spel, sluta tjafsa, ta på sig fräscha kläder istället för de äckliga, illaluktande, skitingrodda. Eller att dom faktiskt skall hjälpa till hemma men gång på gång skiter i det. Inte heller förstår jag hur jag skall förmedla att jag faktiskt menar alvar med det jag säger. Det handlar inte bara om tjat. Det handlar om att detta skall göras. Jag tillhör inte den där lugna, sansade pedagogen som gång på gång behåller lugnet när det skall till att göras saker. När man skitit i saker och ting tillräckligt många gånger blir jag rent ut sagt förbannad. Jag accepterar inte nonchalans, respektlöshet inför andra familjemedlemmar och saker man har i tillsammans i hemmet. Inte heller accepterar jag att man förväntar sig att en och samma person alltid skall se till att saker och ting blir gjorda även om man faktiskt som barn besitter en otrolig kompetens att faktiskt göra saker och ting själv.

Jag klagar INTE på barnen. Observera det. Jag klagar på mig själv att jag inte kan förmedla detta på ett så pass bra sätt att det faktiskt händer och det utan konstanta konflikter och att man obekvämliggöra sig själv. Jag klagar på mig själv för att jag inte duger till att göra ett bra jobb med uppfostran av våra barn. Barnen kommer hem, mamma tjatar, håller ordning, koordinerar, kräver, förväntar sig osv osv. Barnen tycker att mamman suger och att det är mycket bättre med pappan. Pappan kommer hem, säger knappt något alls, låter barnen hållas och tar lugna sansade samtal när konflikten är över. Gosar och kramas medan mamman stressar på och inte orkar med annat än att somna klockan sju om kvällen.

Fan! Jag vill bara gråta. Det suger rejält att vara mamma just nu. Tycker faktiskt inte att det är ett endaste dugg roligt att vara den elaka som tjatar och förväntar sig att barnen faktiskt skall klara av att göra saker. Som inte går med på några usla undanflykter som, jag kom inte ihåg, jag orkar inte, jag hann inte.

Jag tycker inte alls om mig själv för stunden.

//Christelle

Här var det glada älgar....

Jag stod och hängde tvätt tidigare i dag. Varpå jag ser något stort brungrått i rumpväg i ena hörnan där vi har ett fönster. Jag såg inte hela utan det skar sig precis efter rumpen. När jag sedan tittar i nästa fönster ser jag huvuddelen på det brungråa bakpartiet. Det är en älgko. En rätt stor och fin en och som om inte det vore nog hade hon med sig en liten söting efteråt också. En liten rackare som kom eftersläntrande.
Dom var ute på prommis och tyckte att det var ett passande stråk att passera hurtbullegränd.
Barnen blev överlyckliga och stod bakom glasrutan (från älgen sett) och ropade euforiskt. Älgarna hörde detta och stod stilla och lyssnade efter barnen. Kameran var batterilös, telefonen var borta och innan jag hade fått upp datorkameran var älgarna bortskrämda av grannen K. Otur minsann annars hade jag kunnat bjuda på en fin fin bild av de lite mer exotiska besökarna.
Fint med "storfrämmen", helt klart.

//Christelle

Vi välkomnar puberteten

Jag antar att det är det enda vi kan göra. Välkomna puberteten alltså. Vi har en elvaåring här hemma som långsamt förändras till det mer pubertala.
När situationerna uppstår blir man jävligt irriterad helt enkelt. Efteråt kan man skratta åt det.
Ni vet när det kommer små grodor som "Gör det själv" när man påpekar att denne unge man skall plocka undan efter sig, låt oss säga vid middagsbordet.
Eller när man dagligen får ta små konflikter ang hans bristande intresse och ständiga nonchalans.
Jag antar att det är ett naturligt beteende, både från föräldern och barnet.
Jag är ju bara en sådan där hemsk styvmamma i det här fallet, men jag hoppas verkligen inte att det är sådana orsaker till att man faktiskt reagerar på gossens beteende. Jag tror att det faktiskt hade vart samma även om han var ur mig kommen.
Hur som haver, pappan är så kärleksfull, tålmodig och lugn medan styvmamman är kärleksfull och eldig. Det är lätt att stubinen brinner av när han sätter igång med detta beteende.
Det är rätt roligt i och med att denne gosse alltid vart foglig som ett litet lamm. Han tillhör ju inte kategorin jobbig unge direkt och var gång han påvisar att han faktiskt har annat att komma med än att bara lunka på som en koala så blir det otroliga kontraster. Jag tror det är det som gör att man reagerar också.
Men som jag skrev, vi välkomnar puberteten. För nu börjar den. Vi har ett gäng år framför oss med div pubertala avkommor.
Det är två årsskutt mellan alla barnen fram till den minsta som har ett tre årsskutt till nästa syskon.
Gäller bara att vara beredd och förutseende. Det går ju inte att gå in i det här med inställningen att allt skall vara som förr. För som förr blir det nog aldrig igen.
Stora, finniga, svettstinkande, bröliga, kaxiga, slöa, lata, korkade osv osv. Jag hoppas bara att man kan upprätthålla någon typ av kärleksfull vardag trots att irritationen förmodligen kommer ligga på ytan var och varannan dag.
Im in love i alla våra ungar. Det är väl det viktigaste, för om man har det med sig i ryggan kan väl inget krossa en egentligen.

Så här känner jag mig just nu

Bara så ni vet alltså....

Ett av de mysigaste....

Det finns många mysiga saker man gör.
Sexa,
käka en god middag med tända ljus,
ta en prommis i solens sken med krispig höstluft,
åka skidor i härlig pudersnö,
dricka varm choklad framför en brasa i en timmerstuga och ännu mer åt det hållet.
En av de absolut mysigaste saker som finns är när barnen kommer upp, en efter en. Dom är nyvakna, har gosiga varma kinder och går som en nyfödd Bambie. Sedan sätter dom sig bredvid en i soffan och bara gosar utav helsike. Dessutom har dom mjuka nytvättade morgonrockar så dom luktar himmelskt, (Om man bortser från den mindre stinkande andedräkten)
Det är absolut en av de mysigaste stunder som finns. Nyvakna mysiga barn ligger högt i topp på myslistan.
//Christelle

Det är kallt om tårna....

De senaste dagarna har jag frusit nå kopiöst. Ända in i märgen. Det är mest tårna som fått stryk.

Jag klagar och jag piper. Drar upp på högsta värmen i bilen. Sitter med flera lager kläder på mig i soffan. Det har gått så långt att min Superskidåkarguldälskling har börjat ifrågasätta min "skidåkarstatus". Han menar på att en riktigt skidåkar aldrig fryser. Dessutom betvivlar han å det starkaste mina norrländska gener.

Norrlänningar fryser väl aldrig.

Jag är en vekling helt enkelt. I går när jag var inne i stan satt jag och väntade på S. Under tiden knallade jag in i en skoaffär och fann de gosigaste skor jag någonsin sett. Snacka om att jag vill ha ett par. Har man ett par sådana så finns det ingen kyla, väta eller halka som kommer åt en.

En julklapp till mig själv kanske.

På tal om julklappar. Nu är det bara en löning kvar som skall räcka till det. Nästa lön som kommer, kommer att gå åt till det. BLÄ! Det känns inte skoj var gång man kommer hit och inser att man återigen inte planerat sina utgifter för julklappar.

Någon gång kanske man lär sig.

//Christelle

Det här med att luras...

Det kan vara riktigt roligt att luras.
Här på morgonkvisten har jag vart med tre av barnen hos tandläkaren. Den minsta,
den näst minsta och den mellersta.
Den minsta på 1.5 år fick börja. Hon tyckte det var spännande att komma in i rummet och vi var där i informationssyfte. Det är ju superbra att man får gå dit och få information inte för det. Det känns däremot jädra fjantigt att en tandläkare skall boka upp en undersökningstid på mindre än fem minuter för att informera oss föräldrar hur vi skall borsta våra barns tänder. Visst alla kan inte det, inte heller vet alla vad dom skall ge sina barn för föda för att tänderna inte skall krascha. Det är ju i och för sig sunt förnuft men som jag inte besitter det i andra grejer så finns det ju många föräldrar som inte besitter det i den här situationen.
Hur som helst så visar hon hur jag skall borsta TT:s tänder, sedan frågar hon vad TT har för dryckesvanor.
Varpå jag då svarar "TT dricker oftast läskt och saft"
Visst låter det som ett skämt absolut. Men jag var fullt allvarlig och med tanke på besökets ändamål så kunde hon ju inte förutsätta att jag skämtade.
Hon skrattade lite sådär nervöst och visste inte riktigt hur hon skulle betee sig.
Stackarn! Jag tyckte så synd om henne så jag var tvungen att säga som det var att "TT dricker mest vatten och mjölk".

Sådan e jag, lurig!
//Christelle

Tapetsering med min hunney

Det var någon som sa en gång.... "Om man lyckas att tapetsera eller måla en vägg med sin älskling utan att bråka, då kommer kärleken att hålla hela livet"... Snacka om att jag och S kommer att leva flera liv tillsammans. För vi samarbetar toppenbra. Han klistrar och jag tapetserar.
I kväll har vi påbörjat tapetsering i svärföräldrarnas sovrum. Fint blir det. Blir sugen på att tapetsera här någonstans också. Det finns ju ett antal väggar som behöver kläs på om jag säger som så.

En helt annan grej.
Jag klämde mig i dag. Fy satan i gatan vad ont det gjorde.
Jag satt på föreläsningen och de där borden som man har i föreläsningssalar ni vet sådana som sitter fast på ryggen av stolen framför en. Ett sådant där bord som man drar upp ett sådant råkade jag styra till så det åkte ner igen och mitt på mitt pekfinger. Dessutom det högra pekfingret, det som jag nyttjar mest av alla mina fingrar har jag märkt. För fy vad ont det gjorde och fy vad ont det gör.
Blir nog nageltappning på det där om jag har otur.
Länge sedan jag kände en sådan smärta.
Rätt coolt när man blixtrande minns smärta man upplevt tidigare som man faktiskt glömt bort.
Samma sak när smaker och dofter bara tar över hela ens tanke och leder en tillbaka till andra händelser.
Det är fräsigt med sinnen. Borde bejaka dem lite mer faktiskt.

//Christelle

Som jag har längtat...

I går morse drack jag kaffe sist. För mig fungerar det inte att vara så sporadisk i mina kaffeintag. Det kände jag i morse när jag och hunney bunney åkte upp. Ju mer jag tänkte på det desto värre blev det och jag kunde verkligen påminna mig om hur otroligt skönt det känns när man tar första klunkarna och giftet verkligen genomsyrar kroppen.

Det var precis vad som hände här för en minut sedan då jag inmundigade första klunken.

En av livets många njutningar.

Trevlig måndag gott folk!

När man blir påkommen.....

Snacka om att man måste tänka till när man skall försvara sig inför ungarna när dom inser att man inte är perfekt. Som jag tjatar på våra ungar här hemma att dom skall plocka undan efter sig, vara rädd om sina saker, respektera andra människor osv osv. Ni vet, städa rummet, ta undan kläderna efter ni duschat, häng upp era grejer efter träning och gympa, släng i smutsen osv. Sådär som min mamma tjatade på mig.
Jag har ju ännu inte kommit upp till den nivån då jag själv har koll på att göra alla dessa ovanstående grejer. Men jag försöker, det skall gudarna veta.
Så i kväll när den näst äldste kom ut ur duschen och för en gång skull hade med sig hela klädhögen ut därifrån så påpekade han att mina kläder minsann låg kvar där inne fast jag tjatar på dom att dom skall ta bort sina saker.
Ja vad svarar man på det. Varför är inte jag perfekt när jag försöker träna dom att vara det?
Jag talade om för gossen att först och främst så är det ingen här hemma som plockar undan efter mig. Det gör jag själv. Även om det inte händer på en gång så händer det. Det är skillnaden för om denne gosse lämnar sina kläder där inne så kommer dom aldrig bort om inte jag plockar bort dom.
Sedan tog jag till den mer pedagogiska biten med förklaringen att vi tjatar på dom för att dom skall växa som människor. Det handlar inte om vad jag gör eller någon annan gör. Det handlar enbart om vad du själv gör. Det går inte att jämföra sig med andra människor hela tiden för det genererar inte i någon konstruktiv uppbyggnad för självkänsla.
Eh! Jaha? Säger gossen frågande.
Ja då börjar jag förklara. Det skulle ju vara så mycket lättare för mig att plocka undan era grejer, att alltid städa iordning på erat rum, att ta tvätten till tvättstugan som ligger överallt och dessutom bädda iordning sängar. Att sluta tjata och bara göra allt åt er. Då är ju jag bäst.
Ännu lättare skulle det också vara om jag på jobbet gjorde läxor och uppgifter åt mina elever istället för att behöva kämpa med att lära dom att lära sig.
Då förstod han vad jag snackade om.
Det är ju mycket lättare för mig helt klart att göra allas uppgifter istället för att ta allt runt om som kommer i situationen motivation för lärande till kunnande.

Jaha! Konstaterade gossen, ja gör inte jag saker och lär mig nu så kan jag ju verkligen ingenting när jag blir stor.

Nåväl det var väl att hårddra det en aning. Men att curla sina barn är så jävla korkat så jag blir nästan arg när jag tänker på det. Snacka om att göra sina barn en björntjänst. Det finns väl inget som är så coolt och framförallt respektingivande som en trygg människa som verkligen kan sin sak. En som vet vad man gör och en som vet vad den talar om. Det är respekt och det är ett beteende jag eftersträvar för våra barn.
Dom skall bannemig kunna gå rakryggade genom livet och med erfarenhet kunna stå upp inför diverse dilemman dom utsätts för.
Att med sitt kunnande finnas till förfogande för andra människor och tillsammans med dom utvecklas på alla möjliga tänkbara sätt utifrån situationer måste ju bara vara till fördel för ens självkänsla och styrka.
Så tänker jag runt detta i alla fall och jag tänker fortsätta hävda för mina barn att jag är inte perfekt. Aldrig någonsin men det är ingen ursäkt för dom att inte bli det.

Så var det bra med det.

//Christelle

För tio år sedan

I detta nu för ganska precis tio år sedan så gav jag upp mitt liv som nytagen student och arbetslös.
Jag fick mitt första riktiga jobb. Det var ett rätt häftigt jobb som showande servitris på Lindvallens Värdshus
Det gick ut på att man fem dagar i veckan skulle servera gästerna med sång och mat. Vi var en grupp på 6 personer som showade huset fullt så gott som varje kväll under en säsong i fjällvärlden.
Snacka om att man kände sig cool då. Världens bästa jobb som kombinerades med fest, skidåkning och ett ansvarslöst leverne.

Nu tio år efteråt sitter jag i ett bygge, med fem barn, en härlig sambo. Jag vare sig glamorös eller speciellt showig heller för den delen. Sjunger gör jag nästan bara i duschen vilket inte är det optimala valet för mig.
Åren går, jag blir bara tråkigare och tråkigare för varje år som går och att gå tillbaka till showvärlden känns som en alldeles för lång sträcka.
Mina dåvarande kollegor har gått vidare och blivit rätt framgångsrika. Någon ser man i rutan var och varannan fredag/lördagsafton, en annan blir en idol, de andra är lite mer doldisar dock arbetar dom fortfarande med sången. Jag arbetar ju också med sången men inte för min egen skull. Det är väl kul att kunna hjälpa andra att hitta det roliga i att sjunga. Men det skulle lika gärna kunna vara vid ett arbetsband bland köttslamsor på Scan.
Ibland kan jag bli besviken på mig själv. Även om barnen och sambon är de finaste som finns och jag älskar dom så otroligt mycket så skulle jag vilja ha kvar en gnutta av min stolthet av yrkesval också. Det skulle faktiskt vara rätt roligt att arbeta med det jag en gång ansåg mig själv vara skapt för.
Min sambo brukar säga att det är slöseri med resurs att jag bara går runt och inte gör något av mitt sug. För egentligen är det ju så att jag har en showtarm som suger i mig och den lugnas inte så länge jag inte ger den rätt fibrer.
Jag får väl se om det blir så att man skickar "jag borde ha blivit" på sina barn eller om man en gång kommer på fötter och gör något själv.
Jag skall ju leva minst 70 år till så det finns ju tid kvar.
//Christelle