Varför är det aldrig lika romantiskt som på TV?

Vare sig det handlar om Pretty Woman, Tinas nyårsafton eller Ernst mitt i julpysslet. Det är aldrig lika romantiskt och mysigt i verkligheten som vad man får visualiserat via dumburken.
Här skall det städas, förberedas, hämtas ungar, försöka göra detta samtidigt som två syskon slåss om allt och den tredje skriker så fort hon inte får som hon vill.
Det blir nog bra när klockan slår över till nytt år och magarna är mätta. Förmodligen fyller disken bänken och kletet på golvet har spridit sig med de raska fötter som sprungit runt runt. Lite smått varma i kroppen av brasan som eldats på hela kvällen.
Ja vad säger man! Verkligheten överensstämmer sällan med bilden men det kan vara nog så mysigt i alla fall.

I övermorgon är det ett nytt år.....

Detta år har nog innehållit en massa saker som jag inte riktigt trodde skulle hända.
Jag har upplevt två vargavintrar i söder.
Jag har fyllt 30 (Det trodde jag väl skulle hända).
Jag har fått en soda streamer.
Jag har fått en fin ny cykel med cykelkorg.
Jag har åkt snabbt med motorcykel och det till Öland dessutom. Båda upplevelserna var nya.
Jag har flyttat in i huset.
Jag har börjat plugga igen.
Jag har blivit anmäld till byggnadsnämden och gått igenom det med rak rygg.
Jag har blivit anmäld till socialen för misskötsel av barn och gått igenom även det med rak rygg.
Nästan så pass att jag får kasta den första stenen.
Men det bästa av allt det här året är att jag har genomfört ett riktigt coolt frieri och fått ett ja till svar.
Det inte är inte många saker som gör mig så stolt som att se min festis knalla runt med den blänkande ringen på sitt finger.
Jag kan säga att var jag inte tuff innan det här året så blev jag det nu i alla falla. Jag har stått emot alla motgångar och vunnit dem. Vår familj är starkare än någonsin och det är verkligen sant som dom säger..... "Det som inte dödar en härdar en".
Vad jag tar med mig till nästa år är besvikelse över människors handlande men trots det ett nyårslöfte att låta bli att älta.

Gott nytt år vänner!
//Christelle

Magen värker...

Magen värker av all julmat och betongolvet inspirerar en inte direkt till några spännande uppslag att blogga om.
Helst skulle jag vilja shoppa på mellandagsrean. Det är skoj med mellandagsrea, men som alla andra år har man lagt ut alldeles för mycket pengar på julklappar så någon reashopping är det faktiskt inte tal om. Som tur är har jag lämnat boedet i den stora standen för den mindre orten vilket i sin tur leder till att det inte är någon självklarhet att besöka en affär fylld av div vackra kreationer. Nej jag får snällt hålla mig till Ica och Hemköp och möjligen att det finns en
10 kronors fyndlåda att shoppa i.
Tur att det finns grädde till kaffet i alla fall. Det kan man trösta sig med.
God fortsättning.
//Christelle

Hmmm...

Jag har ett vackert hår i alla fall.
Det är ju alltid nåt..........

Mysigt

Vi myser! Det är julafton. En prins full av julkänsla. En prins som bara vill spela tv-spel. En större prins som bara sitter och är vacker. En liten prinsessa som hoppar runt till tomtemusik. En till prins och prinsessa som befinner sig på ett visst avstånd men via luren har jag fått höra att dom har det mysigare än allt mysigt. Pulkaåkning och paketutdelning.
Snart är det bara jag, S och vår gemensamma avkomma. De andra två åker till sin mor. Dom kommer att saknas men vi har maxat julfirandet här på morgonen med jultomte, julfrunch och paketutdelning. Det duger gott.
Själv skall jag klä mig i en glittrig klänning som jag shoppat på överklassens myrorna. Fin kommer jag att bli.
Jag älskar mycket just nu.
God Jul till er alla!

//Christelle

I mammahjärtat svider det....

Jag är på väg hem. Jag har vart och lämnat två av mina älskade ungar till sin pappa. Det känns sådär faktiskt. Inte att jag har lämnat dom till PAPPAN utan att jag har LÄMNAT dom till pappan. Det är jul och på julen vill jag inte att dom skall vara någon annanstans än i min famn. Det blir väldigt konstigt det här att fira jul utan dom. Jag har endast ett litet hjärtegull hemma i jul och jag antar att hon piggar upp mammahjärtat lite i alla fall. Men P & E är oersättliga och jag kommer att längta ihjäl mig på fredagsmorgon när dom inte kommer upptassande och spanar i sina julstrumpor efter tomtens nattliga kvarlämningar.

Utöver det så är det himla bra med bussar som har toaletter. Det är ett påfund som är vanligt förekommande i norrland men inte här nere i söder. Det antar jag beror på milsträckorna man färdas i norrland i förhållande till Stockholmsområdet.
Jag måste gå dit. Till busstoaletten alltså.

//Christelle

Rackarns...

Vad juligt det är här i det halvfärdiga hemmet. Mysigt som sjutton! Tänka sä att jag tror inte det hade vart mysigare bara för att det var parkett på golvet. Det är inte det som gör det. Känslan tar sig, ljusen värmer, doften sprider sig och granen blänker.

När Ernst kliver in i Tv-rutan blir känslan fulländad. Han är ju bara så mysig! NOT!

Det gör inte så mycket. På något vis ökar han på känslan med sin töntighet också. Liksom vem får inte lite medkänsla för en gråhårig gubbe som dukar med kottar som symbolik för det naturliga.

Vi har gran i samma kaliber i alla fall. Det är coolt! Min är till och med kralligare ser jag nu. Det är ännu coolare!

//Christelle

Det är så bra med buss...

I dag är jag glad att det finns något som heter buss. När alla andra tåg står still och folk samlas på en och samma plätt vill man hellre bara vara långt därifrån.
Tur nog har dom startat upp en direktlinje hem till mig så jag slipper stå och trängas i den där stora vänthallen med tusentals andra som bara hatar SJ.
I dag hatar jag inte Sj för jag behöver inte bry mig om tåg.

Förutom det kan jag lyfta på hatten och välkomna julen. Nu är det jullov och det känns förbaskat skönt. Det tråkiga i kråksången är att det blir en relativt barntom jul. Det för att dom har två andra föräldrar som lagt beslag på dom denna jul. Den lilla tjoppan som aldrig kommer ifrån sina föräldrar slänger vi upp på höften och drar till fasters istället. Det blir nog fint det också, lite annorlunda när man faktiskt de senaste sju åren firat jul med sina barn.
Man får tänka om och prioritera att lägga det lite vemodigt, sorgsna på hyllar och glädjas för att man ändå inte är ensam.
Jag har inte köpt en enda julklapp. Det ni! Inte heller har jag gravat laxen eller rullat köttbullarna. Det är ju något som jag måste ta tag i nu i kväll. Det förstår jag.
Jag sitter ner en stund här på bussen. Tar några djupa andetag och laddar för kommande kvällsgöra.

Goder afton gott folk.

När jag friade till min snubbe....

Det var en väldigt rolig dag i går. Min sambo sa ja till mitt frieri. Jag har sedan länge planerat ett frieri och jag har aldrig haft för avsikt att genomföra det från soffan. Det kan ju vara nog så mysigt men det känns inte som att jag kan nöja mig med det lilla.
I alla fall så skedde det i går och det genomfördes på detta vis.

Vi åker upp till Stockholm. Lämnar av barn till sin andra förälder, checkar in på hotellet, tar en kort slapparstund för att snart bege oss ut igen. Vi skulle gå vid 13 för att hinna till spat som vi bokat in vid två. När vi går över Hötorget står där en grupp julsångare och sjunger "Im dreaming of a white christmas". Det låter så vackert och min snubbe påpekar att jag skall gå dit och ställa mig och sjunga med dom så kanske jag kan tjäna ihop lite pengar.
Dom sjunger vidare, jag ställer mig envist och tittar på mössor som säljs i ett av stånden på torget. Sambon tjatar att vi skall gå vidare för vi skall i alla fall inte ha någon mössa, men jag stretar på och kollar vidare. Strax efter ger jag med mig och vi börjar gå mot tunnelbanan.
Då händer det. Den fina lilla sånggruppen räknar in och ökar på tempot tillsammans med rytmerna av en tamburin. Dom sjunger en sång som min sambo är mycket väl bekant med. Detta på grund av att den är skriven till honom. Det är en skämtsam låt som handlar om hans passion för skidåkning och han blir väldigt förvirrad.
Där står han på Hötorget bland en massa knallar och människor. Dessutom står det en kör och sjunger en låt som typ bara han vet om. Han tittar på mig och börjar garva. Jag tittar tillbaka och jag skrattar. Han skrattar, påpekar hur knäpp jag är och kören avslutar sången med "Vill du gifta dig med Christelle". Följt efter det kommer två stycken ur gruppen fram till S och prackar enligt telefon försäljarstilen på honom ett frieri med allt vad det innebär. Följt av hans JA ger dom oss ringarna som jag designat och min fina vän smidit ihop till oss. Tjong, pang var vi förlovade"

Jodå! Så gick det till den dagen jag fick mig min fästman.
Ringarna blingar så fint på våra fingrar.
Det är faktiskt första gången som jag bär en ring av detta slag. Det känns otroligt speciellt och häftigt.
//Christelle

Det är rätt gött....

Aftonen har tagit sig in i den stora staden. Sitter på ett hotellrum alldeles precis ovanför där explosionen skedde för en vecka sedan. Jag känner ingen rädsla alls faktiskt. Jag känner mig bara väldigt lycklig.
Vilar ut i några timmar efter en dag fylld av nervosietet, massage och stekmiddag. Den obligatoriska hotellrocken sitter på kroppen, sängen är skön som sjutton och min fästman ligger här bredvid och sussar lite. Vi skall gå på bio i kväll. En läskig variant.
Just nu är det bara så otroligt skönt helt enkelt.

Kärlek, kärLEK, KÄRLEK!!!

Truten smakar skit och snön faller vit....

Sitter i en tjusig villa från 30-talet i finaste Enebyberg. En grön och vitprickig vaxduk ligger på bordet under mig. Hunden ränner runt fötterna, truten smakar skit och som jag skrev faller även snön vit. Det var lite fest i går och vinet sköljdes ner i törstig strupe. Två goda kamrater gjorde mig sällskap. Två av samma slag som jag. Mammor och fruar (Jag är ju ingen fru men ändå). Vi snackade vilt och med högt i tak om barn, föräldraskap och män. Det är lite lustigt att tre personer med så olika bakgrunder i livet och absolut ingen som helst social tillhörighet sedan tidigare kan ha så liknande situationer och dessutom möta dem utifrån ett så likt tillvägagångssätt. Den ena, en finska boende i radhus på den södra sidan av den stora staden. Den andra en övre medelklassbrud näst intill överklass från den norra sidan av den stora staden och jag. En norrländska som bor på landet. Vi kommer så jäkla bra överens och jag bara älskar de samtal som vi brukar ha. Snacka om att gå i enad trupp med och mot livet.

Snön drar på utav bara den här ute. Det blir mer och mer flingor som faller i allt högre hastighet. Stormen kommer snart och tar oss.

Jag brygger på en kanna till så länge.

//Christelle

Det är fint med vänner......

Sitter hos en nyfunnen vän och dricker vin. Vi träffade varandra strax efter sommarens slut då vi började plugga tillsammans. Det luktar jul i hela hennes vardagsrum och det är ytterst mysigt. En ventilation är otroligt nödvändigt i detta läge och jag bara njuter.

Väntar på ytterligare en vän som kommer, tydligen skall det bjudas på fisksoppa. Jag säger det igen, det skall BJUDAS på fisksoppa. Det innebär att jag inte behöver laga någon mat utan att jag får avnjuta någon annans asgoda soppa.

Som jag sa..... Jag njuter!

//Christelle

TELEVISION!!!

För ca tre år sedan blev jag av med fjärrkontrollen till min tv. Den bodde i en fin liten röd stuga på landet och jag kunde inte ställa in kanalerna som bara försvann hux flux. Strax därefter träffade jag min nuvarande sambo. Hos honom fanns det inte heller någon tv för att det hade blivit något knas med digitalboxen. Ja hur som haver, vi har levt utan tv i tre år och nu i kväll hände det. Vi fick in en massa fina kanaler på vår telvision. Friden är räddad. Detta innebär att vi nu går in i stadium två i vårt förhållande. Mysiga kvällar framför tv:n. OBS! Verkar tyvärr som om att det inte finns något att titta på. Men det gör det samma.

//Christelle

Nu vill jag byta...

Just för stunden sitter jag och önskar att jag finge byta plats på jorden. Jag sitter i ett dassigt grönt målarrum och inväntar mina sångare. Dom är fina och roliga och duktiga så dessa hänger jag gärna med. Men inte i kväll. I kväll hade jag hellre velat vara på min dotters julfest. Deras klass har övat flitigt på kvällens framförande och hon ville så gärna att jag skulle komma dit.
Det går tyvärr inte att genomföra i dag för i dag har jag jobb som inte går att skjuta upp längre. Ofta sätter det sig så att allt sker på samma dag. Min oturslott.

Förövrig undrar jag vad jag skall ta mig till med två syskon som bara retas hela tiden. Det är liksom ingen paus på retningarna alls. Det är ett konstant pågående konfliktande och det verkar inte spela någon roll hur delaktig jag är med förmedling, att sätta stopp för det osv. Det ger inget bra resultat. I dag tror jag dom retades så lillebror åkte i backen 10 gånger. Inte för att det bara var dottern utan även han. Jag vet att jag och min brorsa retades massor och jag förmodar att man får dras med skiten helt enkelt. Snart är dom så stora så dom knappt hinner se varandra under ett dygn och strax därpå har dom flyttat till olika städer och längtar massor efter varandra. Det vore skoj tycker jag.

//Christelle

Lucia för hela slanten.

I år har jag vart med att arrangera ett riktigt Luciatåg för första gången. Tidigare har jag först och främst deltagit i Luciatåg sedan har jag arrangerat de mindre varianterna, ni vet de som utspelas i snödrivorna på dagis. Det framför föräldrar med kalla fötter och en längtan om att få komma inomhus till den goda glöggen.
Hur som haver. I dag hade vi alltså Luciatåg för hela skolan tillsammans med en klass tre. Det är treorna som står för lussandet för de lägre åldrarna och niorna som står för de högre.
Det var bara hur roligt som helst och vägen dit har vart jätterolig också. Toppenfina medarbetare som både stod för erfarenhet och flexibilitet. Det är rätt fint när de gamla rävarna ger oss yngre förtroende att genomföra saker och ting så där och det faktiskt blir lyckat.
Detta vill jag göra fler gånger.

Senare mot eftermiddagen var det min tur att bli en sådan där förälder med frusna tår. Det var lillgrabben och lillgumman som drog i och sjöng vilda Lucialåtar som fick folkhavet att gunga. Det var en blandad skara som äntrade uppvisningsplatån. Korta, långa, kaxiga, blyga, vilda, brottningssugna, hårdrockare och ljuvligt vackra. Min son tillhörde kaxig, vild och brottningssugenkategorin och min dotter tillhörde blyga och gråtande kategorin.
Så var det bra med det.
Då har vi avklarat årets Luciafirande.
Även om det känts tungt nu en tid så har dagens händelser muntrat upp en aning och det känns som om det finns ett liv utanför bekymmer också.

Allt gott och fridens liljor.
//Christelle

Smälltjockt innehåll...

Jag skall börja med att bekänna, jag är ärlig, kanske onormalt ärlig. Jag har inga hemligheter direkt och jag bearbetar motgångar genom att tala om dom och genom att erkänna att dessa finns.
Det kan vara så att jag anses vara konstig och utlämnande ang min integritet. Men den är rätt sänkt redan nu och integritet har jag endast mot elakheter.
Då påbörjar jag inläggets innehåll.

Det som utgör behållaren för det smälltjocka innehållet är min skalle
Den känns otroligt fylld. Det är nästan så att det pyser ut ur öronen. Den är inte fylld av så mycket bra just nu. Eller det är den förmodligen också men det märks inte. Den är fylld av snor, små jävla tankar som bara tränger en mer och mer ner i skiten.
Hela morgonen har gått åt till vansinniga konflikter.
Det är inte klokt vad mycket ilska jag har inom mig ibland. I dag gick det över gränsen. Rösten är alldeles hes av allt skrik och jag är så trött i både själ och hjärta.
Jag vet att när jag blir tillräckligt slut så blir jag skogstokigt arg.
Jag bara vrålar. Jag slår ingen men jag vrålar.
Jag har faktiskt även om man inte kan tro det lärt mig att behärska mig otroligt mycket mot tidigare år. Det går alltså framåt och jag tror inte att någon är direkt rädd för mig när jag blir så jävla arg. Alla vet att jag bara skriker. Men det gör så ont i mig själv när behärskningen brustit vilket den gjort i dag.
Det är för mycket just nu. Det kommer bara upp nya saker hela tiden. Ett tungt moment avklarat, ja då dyker nästa upp. I morse rann bägaren över och det är länge sedan det hände nu.

Vi såg en film i går som heter "In to the wild". Den handlar om en snubbe som går färdigt skolan men riktigt justa betyg. Men han har med sig mycket olyckliga saker i sin ryggsäck vilket får honom att vilja testa på andra saker än välfärd, krav och allt möjligt sådant som vi ställs inför.
Bara en sådan sak som när han skulle paddla ner för en stor och lång flod. Då var han tvungen att söka tillstånd för att göra det. Det tillståndet skulle det ta tre år att få. Absurda och onödiga regler. (han paddlade ner i alla fall) Hur som haver, han hade som mål att gå in i Alaskas vildmark. Att testa på att leva ute i vildmarken utan några ägodelar och måsten som annars lastas på ens axlar. Han väljer att inte tala om för någon närstående vad han har för mål utan sticker bara iväg. Ingen vet vart han befinner sig, ingen vet vad han gjort och ingen vet om han ens lever längre.
Sagt och gjort. Han knallar in i vildmarken. Klarar av att leva där, i en buss som han finner i skogen. Lite mer än 1oo dagar klarar han av och sedan dör han av svält.
Det där med att han dog var tragiskt. Annars är det precis vad man skulle vilja göra just nu. Bara dra. Ta med sig det bästa som finns och bara dra. Det kommer ju aldrig att ske så klart och när allt är på rätt spår igen ser man varför man väljer att leva som man gör.

Jag tänker på de orättvisa motargument vi får som gör det olämpligt för våra barn att leva i den miljön vi lever i. Det handlar om golvet framförallt. Att vi inte har lagt golv ännu utan knallar runt på en betonggrund. Vi har golvvärme slingor i golvet, det är inga hål men det är inte så snyggt.
Vad tråkig syn man har på saker och ting i det här välfärdslandet vi lever i. Vi tjatar om att barn inte har tapeter på sina väggar eller att det är ett betonggolv som utgör marken vi står på. Tänk på de barn som lever i andra länder under mycket sämre förutsättningar. Det är hemskt vad vi lägger vår prioritet på.
I andra länder svälter barn ihjäl, dom blir våldtagna, dom blir bortgifta, dom får se sina föräldrar uthärda tortyr eller bli dödade på grund av tortyr. Dom bor i hyddor av halm och lera. Vilket inte alla gör heller. Det finns många barn som bor på gatan och som måste sälja sex till äckliga turister för att få mat för dagen.
Eller de barn som blir tränade till barnsoldater som under konstant neddrogat tillstånd utför hemska handlingar med vapen och i vårt välfärdsland krisar familjer ihop på grund av att vissa inte tycker att det är ok att barnen har ett betonggolv under en viss period i sitt liv.
Jag räcker inte till och jag hävdar inte att jag handlar rätt heller i alla lägen. Men det krävs mycket för att bli en hel människa som alltid tar rätt beslut och som alltid utför rätt handlingar.
Vissa får riktigt justa förutsättningar från barns ben och vissa får träna upp det själv.
Jag är relativt ung ännu. Endast 30 år och den illusion om att man är vuxen när man är 30 och har barn är så otroligt missvisande.
Jag har inga ursäkter för saker och ting, endast en massa förklaringar till varför läget är som det är. Men jag vet att det finns mycket, mycket värre situationer som barn växer upp i som ändå gör dom till fina, hela underbara medmänniskor.

Som jag känner det skulle vi behöva mycket mer tid till detta med att leva som familj och samtidigt upprusta en RIKTIGT bra miljö för våra barn. Jag hävdar inte att dom lever i en dålig miljö nu, men just för stunden så har dom ingen dyr parkett på golvet att springa på och dom sover i en miljö med gipsväggar och spacklade skarvar. Vi behöver faktiskt inte alla dessa motgångar som drabbar oss nu. Vi har inte riktigt tid för dom om jag säger som så. Allt detta gör att ett enormt bortfall av energi sker. Det går åt till sådant som faktiskt inte är relevant. Det är inte relevant att klaga på boendemiljön när den hela tiden ligger under en pågående process.
Jag förstår inte om det är jag som tar för lätt på saker och ting eller om det är omgivningen som ser för allvarligt på det istället. Det är svårt att vara objektiv inför sig själv. Jag försöker och lyckas förmodligen inte hela tiden.
Men jag vet att jag kan bli jävligt arg, att jag skriker högt när jag är enormt upprörd. Jag vet även att jag är dominant och vissa fall auktoritär. Dessutom vet jag att det inte är ok.
Men som jag sa. Det RÄCKER!
Man vaknar inte upp en endaste morgon och känner, att detta blir en bra dag. Det är svårt eftersom det är så mycket processer som strular till livet just nu.
Dessutom är det jul
En paus tack!
//Christelle

Tomten kommer med så fina presenter.

Barnen har fått en paketkalender från Tomten. Den innehåller små spännande överraskningar
Jag och S har också fått en paketkalender av Tomten. Den innehåller anmälningar.
Anmälningar av olika anledningar. Jag skrev tidigare om en anmälan till byggnadsnämnden om att detta var ett bygge som inte passade sig för barnafötter. Jag skrev även att vi fick upprättelse i måndags och vi pustade ut efter många tankar och ångestklumpar i magen.
I går fick jag ännu ett samtal. Det handlade om ännu en anmälning. På oss som familj.
Den här gången var anmälan gjord till socialen och vi skall i dag infinna oss på ett möte.
Personen i fråga som anmält oss är en person som står barnen i den här familjen väldigt nära. Det kan ju då tänkas att det är gjort av omsorg för barnen just på grund av att vi har missförhållanden. Men, nä! Detta är en personlig vendetta. Helt klart, råder faktiskt ingen tvekan alls om det.
Barnen tycker att personen i fråga suger och personen i fråga verkar inte fatta att det inte är jag och S som blir skadade över detta beteende.
Några missförhållanden har vi inte. Inte mer än vad andra har. Jag VET vad missförhållanden innebär och detta är inte ett av dessa.
Självklart får man rackarns ont i magen när saker som detta kommer upp. Mest önskar man att det fungerade fint men när man blir förnedrad av någon så in i den milda grad som vi blir nu. Då tiger man inte längre.

No more Mr nice guy!
//Christelle

God morgon världen

God morgon världen!

Kallt i dag. Det värker om tårna av kylan, även om det är ett tag sedan jag kom in och dessutom var jag inte ute någon märkvärt lång stund heller.

Jag börjar vekna, det är då en sak som är säker.

Det är i alla fall mysigt och varmt här inne. Jag sitter i cafét på socialhögskolan. Det skall till att lyssnas på föreläsning. Spännande med föreläsningar och roligt är det också när man dragit på sig en begåvning att skriva snabbt som vinden. Det innebär att jag hinner anteckna i stort sett hela föreläsningen. Man får med rätt mycket information då.

Drog just i mig en chailatte. Det är ett smaskigt påfund. Vad som tyvärr inte är lika fördelaktigt efter man insupit en kopp av detta goda är andedräkten. Den blir liksom obarmhärtigt äcklig.

Det kanske är förklaringen till varför jag sitter här vid det stora bordet på tok alldeles för ensam.

Vi hade roliga diskussioner i bilen upp till Sthlm i morse.

Jag har börjat tveka, det kan nog vara så att det faktiskt finns liv på andra planeter. Även om jag är Gudstroende så känns det inte riktigt rätt att utesluta andra livsformer på andra planeter.

Det kan ju vara så att Herren vår Gud har upprättat olika Biblar för olika planeter. Eller så kanske han fick tid att ändra sig i efterhand. När han talat om för människan vad som skall stå i Bibeln så blev det ju så konkret för oss människor hur det nu är. Men kanske det är så att han fått för sig att det inte blev så bra som han tänkt sig och då upprättat ännu en koloni av människoliknande kärleksfulla varelser en bra bit från Tellus.

Skämt och sido.

Spännande är det att tänka lite längre än näsan räcker.

//Christelle

Stenen föll...

Vi har haft det lite småjobbigt på sistone. Det på så vis att någon som tycker att vi inte sköter vår buisness har anmält oss till byggnadsnämden. Det var tydligen störande på något vis att vi bodde med alla våra barn i ett "bygge".
Vi håller på att bygga hus och i mitten på sommaren flyttade vi in hit till det nya huset. Det på grund av att det gamla huset var vattenskadat och lite mögligt här och var vilket vi ansåg inte vara en bra miljö för fem fina barn att bo i.
För några veckor sedan fick vi ett plötsligt besök av både byggnadsnämnden och socialchefen. Helt oväntat vilket var ett hårt slag i magen.
Detta då på grund av att någon hade anmält oss.
Vi fick då veta att vi inte skulle få bo kvar i huset och att vi behövde leta annat boende för huset skulle få nyttjandeförbud.
Det blev en väldigt tung situation då samtliga faktiskt trivs här och för att huset inte är så "ofärdigt" att det inte går att bo här. Det kändes otroligt onödigt.
I samtal med socialchefen fick vi då veta att detta inte var ett boende för barn och att det fanns farliga saker.
Jag talade om för honom att så inte var fallet, det finns inget farligt här. Ok! Det är spartanskt, men alla faciliteter finns och det går hur bra som helst att bo här samtidigt som vi bygger.
Huset är enligt besiktningsmannen 85% färdigt. Men det tyckte inte socialchefen och byggnadsnämdens tjänsteman.
Socialchefen påpekade att kontakter var öppna och att det var fara för barnen när dom var så. Ja visst! Sa jag, farligt hade det kunnat vara om elen var igång. Sedan stoppade jag in fingrarna i kontakterna för att visa honom hur ofarligt det är. Det ögat ser stämmer inte alltid överens med verkligheten.
Det är fallet i den här situationen. Någon som anser sig veta att vi inte kan bo här med våra barn för att det inte är ett färdigt hus. Någon som faktiskt inte vet hur bra vi har det.
Hur det nu är så togs detta upp i byggnadsnämndens sammanträde i måndags och jag har haft sjukt ont i magen med en klump av ångest inför detta beslut.
I morse ringde min sambo och sa att vi fick bo kvar. Vi får bo här och bygga klart huset i lugn och ro.
Jag känner för att ge de som anmält oss en spark i magen, men jag skall istället fortsätta att gå med rak rygg för upprättelse, det har vi fått!

Det är himla fint att det finns människor i barns närhet som bryr sig så mycket att dom håller koll på deras välbefinnande
Det lustiga i det här fallet är att det inte finns några tecken på att våra barn far illa eller att det på något vis är skadligt för barnen.
Om jag säger som så att det är alltid en massa barn här, även dom som inte bor här. Deras föräldrar tillåter och tycker att det är helt ok att barnen vallfärdar hit och det måste ju helt klart betyda att det inte spelar någon roll att vi ännu inte lagt parkett utan fortfarande knatar på betonggolv.
Det känns lite som att denna anmälan ej gjorts i god sak utan att detta har gjorts på grund av att vi har retat upp någon.
Som att vi har fått klagomål för att vi har så många cyklar på vår uppfart. Men om jag säger att vi har själv 4 barn som cyklar och om vi säger att vi brukar ha fem/sex barn till här, kompisar till barnen som också har cyklar. Då är det väl klart att vi har MÅNGA cyklar på vår gård. Vad är det att reta upp sig på?
Jag förstår inte att folk orkar, faktiskt! Det känns så otroligt onödigt att denna anmälan alls gjorts och utretts.
Men nu blev det som det blev och vi gick med stolta steg ur detta.
//Christelle

Raska fötter är överskattade.....

Nu talar jag inte om låten. Ni vet den där gamla slagdängan "Raska fötter springa tripp tripp tripp". Jag talar om människor som går fort. Det här med att gå fort är ju helt klart överskattat.
Jag har börjat tillämpa den lugna lunken vilket innebär att jag inte springer fram, det tar lite längre tid för mig att gå från affären och hem. Men vad gör det?
Jag har upptäckt att det faktiskt går att förena nytta med nöje i det här fallet.
För det mesta glömmer jag både tid och rum när jag lunkar på. Vilket kanske inte är så gynnsamt i de situationer då jag borde befunnit mig på en viss plats vid en viss tid. Men min mage har slutat krångla. Den svider inte och genast märker man att halsbrännan fått sig en törn och hoppat iväg till någon gravid stackare istället.
I dag när jag lunkade hem från repetitionerna på skolan hann jag med att se både talgoxar och djupa skogsvyer. För att inte tala om gårdagen. När jag skulle lunka till skolan passade jag på att ögna en stund på ekorren och fåglarna som snällt samarbetade om maten vid gläntan.
Det var fin fina grejer. Som ni säkert vet käkar ju ekorren gärna upp koltrastens ungar vilket borde betyda att koltrastarna borde vara skitsura på ekorren. Men gårdagens händelse påvisade att så inte var fallet. De stora koltrastarna och nu talar jag inte om storleken utan det stora förlåtande sinnet samarbetade så fint tillsammans med ekorren.
Så borde dom göra i Palestina och Israel också. Tänka sig att djuren påvisar ett betydligt större beteende än oss människor. Snyggt, vi som är så komplexa och dom så instinktsdrivna.
Ja ja! Livet går vidare även i dag och därför vill jag bara be er att titta ut på den fina snön som täcker vårt fina landskap. Tydligt är att skogen, blommorna och jorden sover en stund nu.
Det kunde man skönja under morgonens prommis till skolan. Den går genom en riktigt mysig och numera sovande skog. Det fattas bara att man ser Tomten smyga bortåt träden.
Trevlig dag gott folk!
//Christelle

Klåda i baken...

Det hör ju till livet liksom. Det här med att klia sig i röven.
Jobbigt är det när man får klåda på offentliga ställen som mitt på ett torg. Eller inte varför på scenen förr om åren då jag jobbade där. Det var inga roliga grejer alls det.
Själv har jag den egenheten att börja dansa väldigt intensivt när det börjar klia i offentlighetens rum. Det är ju rätt avslöjande det med, men att ställa sig och köra upp näven för att sedan ruska om mellan skinkorna är inte ett alternativ och då föredrar jag rumpdans. Kan hjälpa korta stunder.

Andra saker som är pinsamma är när man ser någon som sitter på stranden iklädd ett par shorts av det mindre slaget. När personen i fråga sedan sitter och småsärar på benen och när man helt plötsligt fastnar med blicken i personens skrev för att det är något som kläms ut där mellan shortskanten och låret. Vad skall man säga då? "Ursäkta mig herrn! Det verkar som att något ligger i kläm". Eller varför inte gå rakt på sak. Peka på personens skrev och upplysa denne om att pungen hänger utanför. Snacka om pinsamt. Nog för att personen som har pungklämet förmodligen skäms mest. Men i alla fall. Man måste nog vara en stark person för att våga gå fram till någon och tala om för denne att pungen är på vift.
Det har faktiskt hänt mig på riktigt. Inte att min pung legat i kläm alltså utan att jag fått säga till om pungkläm.

Funderar om jag kan komma på några andra riktigt pinsamma saker jag upplevt.
Jo! En faktiskt. Den hände så färskt som i går.
Jag och min sjuåring åker tåg upp till Stockholm
På tåget är det många människor. Många fler än vad funktionabelt är. Vi trängs tillsammans med 17 andra grottmänniskor och min dotter börjar ivrigt samtala med någon i vagnen.
Dottern frågar kvinnan hon samtalar med vad hon har för favoritfilm. Kvinnan funderar en stund och upplyser dottern om att det nog är en film som dottern inte ens vet.
Kvinnan frågar dottern (7 år) vad hon själv har för favoritfilm. Dottern svarar "Motorsågsmassakern"
Ehhhh! Säger mamman med rodnande kinder. Folket i vagnen tittar på mamman med tyngd och mamman blir röd i rumpan av genans.
Till saken hör att min dotters far alltid skällt på mig för att han tycker att jag visar filmer som inte är till för barnaögon. En gång, en jul hade hon råkat se en snutt av Sagan om ringen och talade snabbt om för sin pappa att den hade hon minsann sett.
Hur det nu var och blev så fick jag bannor av pappan, för det var ingen film för ett barn. Ok! Fine, det köper jag.
Ett tag efter det ringer pappan till sitt barn och hon talar om för honom att hon kollar på film. Han frågar vad hon kollar på för film och då har jag sagt till dottern att hon skall svara Motorsågsmassakern. Det gör hon. Pappan tyckte det var ett väldans roligt skämt och dottern ville så klart veta vad filmen handlar om.
Jag själv har inte sett den men jag förklarar att det handlar om någon som lemlästar människor med en motorsåg.
Det räckte för henne och det räcker för de människor hon upplyser om favvis film.
Hon kan ju till och med berätta vad den handlar om. Det innebär ju att hon har sett den, eller nåt!
Ja pinsamt var det i alla fall då hon upplyser hela tågvagnen om att hennes favorit film är Motorsågsmassakern........
//Christelle

Skäggig...

Jag har ett sådant hårsvall att man knappt kan tro det. Ni vet den där skäggiga damen på cirkus, det är jag!

En av mina främsta hobbeys är att rycka hår med pincett. Hår som sitter på hakpartiet, i snoken och över läppen.

Jag har kommit att tycka att det är görskönt men min sambo tycker att jag är mäkta osexig när jag håller på.

Det har gått så långt att han förbjudit mig att göra det i hans närhet. Ändå är inte han den som är pryd.

Han tänder väl på kvinnor helt enkelt och förnekar det faktum att hans sambo kanske är tvekönad.

Stackarn!

Det här med att vara en tjockis....

Oftast går man ju runt och mest gnäller över att man är en sådan tjockis.
Man försöker klämma sig i ett par alldeles för trånga brallor bara för att man tror att ett gram hit och dit har gjort susen för figuren.
När man återigen kommer på att det inte fungerade den här gången heller gråter man lite blodfyllda tårar. Tycker synd om sig själv. Ser sig en extra gång i spegeln och lider lite extra över sin avskyvärda fetma.
Vad jag i dag kom på är att den faktiskt inte bara är till ondo.
Nu råder kylan i Stockholmsområdet. Folk går runt och huttrar i fina tighta leggings. Dom kurar ihop sig och söker värmen i sig själv som inte finns. Skyndar sig fram, tittar inte upp för medmänniskan som dom möter på gatorna. Alla ruggar upp sig i hysteri och lyckas ändå inte hitta värmen.

Kyla och tjockisar hör liksom ihop.
I går hade jag på mig täckbrallor. Det fungerade, det höll kylan ute.
I dag hade jag ett par tighta leggings och inga täckbrallor alls. Men till skillnad från de snygga Stockholmsjäntorna med pinnsmala lår frös jag inte. Jag kom på att så länge man rör sig fryser man inte. Det är när man står still man fryser. Stå still behöver man ju göra ibland så klart. När man står vid övergångställen tex.
Jag märkte då till min stora lycka att om jag pressar ihop mina feta lår. Ni vet sådär som mulliga jäntor har rätt lätt för att göra så värmer låren upp varandra och det kalla blir kvar där utanför späcket.
Lite hår på det också och lyckan är total.
Jag fryser inte. Wohoo! Lycka för feta, håriga mig som kan värma upp mig med min egna kropp.
Det känns som jag är en vinnare i kallare tider. Nordpolen here I come!

//Christelle

Samåkning

Det är fina grejer det här med samåkning.

Vi har lämnat av barn vid skola och dagis. Sedan sätter vi oss ned på varsit säte i bilen. Jag i passargerarsätet och min snubbe i förarsätet. Det är aldrig tvärtom och det beror på att jag faktiskt inte tagit lappen. Uselt! Jag vet, jag jobbar på det.

Ja men i alla fall! Det är alltså fina grejer att åka upp med sin sambo.

Vi sitter och lyssnar på radio, oftast P1, man vill ju bli lärd. Sedan är det rätt coolt att inte ljuga när man säger att "Jo ser ni, på P1 i morse så diskuterades det om......."

Skämt och sido. Det är skönt att få den här lilla lugna stunden tillsammans

Det är helt beroende på morgonhumör hur turen skall te sig. Ibland är det full av vilda diskussioner, den kan även vara under total tystnad. För att inte tala om de där händelserna som får lastbilschaufförerna att vrida nacken av sig.

I dag är den rätt händelselös än så länge.

Lite småtjurig gubbe som fick reducerad mängd kaffe pga att hans sambo drog ner den fina farsdagskoppen i backen, spräckte den i miljarders bitar och dessutom tömde den på allt gott innehåll.

Han har nog rätt till sitt lite buttra morgonhumör.

Dessutom kan gårkvällens/nattens uppesittande med "julkalenderpaketsinslagning" ha med saken att göra också. Ni vet trötthet kan göra även den bästa lite småretlig.

Själv skall jag börja en ny kurs i dag och snön ligger vit, det känns helt ok.

Trevlig onsdag gott folk!

//Christelle