En mysig kväll!

Tog två av mina avkommor till skogs och där fann vi det vi letade efter. Inte kantareller dock men det var i alla fall svampar och det med röda hattar. Nu blir ni skraja va? Speciellt om jag säger att vi spisade dem när vi kom hem. Men jag skall lugna er med att säga att det inte var några vita prickar på svamparna och inte heller var det någon strumpa på stammen. Inte var det en svamp av skivlingslag heller utan ett gäng telgelsoppar av bästa slag.

Den var riktigt fin i sitt kött, fast och smakrik. Sådana skall jag leta fler av. De verkar krylla av dem här i skogarna.

Vi var ute och knallade i hela två och en halv timme och inte heller den här gången fann vi en endaste kantarell. Jag och ungarna gick något som skulle kunna liknas vid skallgång och lyste kantarellerna med pompa och ståt. Inte ens det lockade fram dem. Folkskygga rackare.

Förutom det så var det gött att gå med ungarna i skogen. Det händer något i mig som tar form i en lugn och harmonisk mamma som orkar konversera om livets ditt och datt. Så pass att jag gav mig själv tid att tänka efter vem som var bäst, Erik Saades "Put your heart´s in the air eller någon annan låt där de sjunger fuck you! Sedan gav jag dottern svaret av att jag faktiskt tycker att båda låtarna suger så det var svårt att avgöra.

Nä nu skall jag lägga mig i soffan och förmodligen somnar jag där.

Adios amigos!

// Christelle

Kvällen tar...

Det är kväll. Alla sover utom jag. Jag har just vikt ett berg med tvätt, hängt upp den nytvättade och det har tagit sin tid.

Cirka två timmar tar det att vika ett berg för en sjumannafamilj. Kanske därför man drar sig så enormt inför varje tvätthanteringspass.

Men hur det nu är så är det gjort.

Jag känner mig lite moloken och ensam. Det är något som känns när hösten träder in och det går inte riktigt att ta på.

Den där klassika höstiga melankollin ger sig till känna. Den brukar komma och samtidigt som den får mig att sloka med öronen så bidrar den med en gnutta mys.

Den somriga hysterin avtar, tvånget att njuta av sommaren blir ett minne blott och man kommer in i den lugna lunken igen.

Även om jag har tusen saker att göra den här hösten och alla de andra höstarna jag upplevt så varvar jag ner. Jag lägger mig i någon form av dvala. Inte direkt som en karp dådrå men något åt det hållet. Jag är inte död men det lugnar sig märkvärt och jag behöver inte simma lika frenetiskt längre. Kalven som för några månader sedan befann sig på grönbete har ätit sig mätt och inväntar taket över huvudet igen.

Det mörknar och natten knappar in!

God natt!

//Chrsistelle

Kräk spy och blä!

En riktig skitdag ligger bakom mig. Allt har flutit på fint på jobbet men trots det så känns tankarna aningens för kraftfulla och överöser mig med all sin aggressivitet. Jag vet jag skrivit det förr men det borde verkligen finnas en stuga i skogen som är till bara för mig. Den skulle jag bara dra till när dessa känslor uppkommer. Hellre det än att familjen behöver ta smällarna. De är långt ifrån oskyldiga, absolut inte men frustrationen över att behöva tjata, uppmana, konflikta och slita sitt grånande hår blir allt för påtaglig dessa dagar och reaktionen lika så.

Fan så less jag är!

På människor som inte gör det dom ska, på tjafs som träter sönder relationer, på idioter som inte förstår när måttet är rågat och framför allt på att inget är som det borde vara.

Det är svårt att se det goda och att uppskatta det lilla ibland.

Moralpredikningar och peppande baksparkar genererar inte i någon större humörhöjning och att säga till mig att jag skall ta tag i mitt liv skulle kunna leda till att jag istället drog ut i skogen och sa hej till herr halssnara!

Jag välkomnar PMS-dagarna med ett missnöjsamt grin och försöker på alla sätt och vis att sätta mig över de opåverkbara humörsvängnigarna.

Fuck this shit!

// Christelle

Men va fasen! Ska re va så svårt?

Jag blir ju smått avundsjuk. På jobbet sitter de och orerar över all svamp de funnit. Det gulaste guldet. Som jag skrivit tidigare så hittar jag INGET!

Nu för en stund sedan tog grannungarna och mina ungar en tur till skogs i jakt på skogens guld.

De tog även med sig den minsta i klanen, tvååringen. Varpå jag kände att jag behövde kontrollera läget en aning och slog då en pling efter en stund.

I samma veva passade jag även på att fråga om de gjort några fynd och ungjäklarna svarar,

JA! Vi har hittat kantareller.

Men vad är det med mig och kantareller? Är det inte meningen att jag någonsin skall få lyckan att finna en guldgruva i så pass stor mängd att det räcker till för torkning, matlagning och den goda obligatoriska "svampstuvsmackan".

Känner att det bränner i benen på mig. Jag vill ut till skogs och böka runt likt ett vildsvin för att möjliggöra en vinst i form av att jag faktiskt hittar kantareller. Synd att mörkret faller allt för snabbt nutids och att mannen i fråga som behövs för att backa upp barnpassningen befinner sig på skenor och is någon mil härifrån.

Jag får nöja mig med att jag tagit mig an Västeråsgurkan och dess inläggning med dill och hela baletten.

// Christelle

Ich bin zu hause.....

Hemma från en riktigt rolig trip med jobbet.

Vi tog ett plan till München och roade oss hjärtligt i dagarna två. München är minsann en jäkla bra stad. I går var vi på ett ställe. En ölpark med platser för sjutusen personer.

Tänk er en normal stockholmspark. I den ett helt hav av stolar och bänkar. Några kiosker som säljer mat och ÖL och det häftigaste är att allt funkar. Människorna talar till varandra istället för att skrika. Inga som slåss, inte en enda vakt som står och kontrollerar att man inte smiter ut med någon ölbalja i brallan. Inte heller är det någon som pissar i busken eller som raglar genom folkhavet. Man får med sig ölen ut i parken och det i en sejdel av glas. Jo ni läste rätt, man får dem minsann i glas och inte i tunna plastmuggar. De är av sorten en liter och det innebär att det skulle vart grymt ineffektivt om diskplockarna knallade fram och tillbaka och lastade av borden för att bära de tunga glasen till disken. Men finurliga som de är så har de införskaffat ett gäng lastbilar som kör runt och plockar upp glas vid borden. Det är effektivt!

Toaletterna som förmodligen har ett hårt tryck med tanke på folkmassan är rena, fräscha och luktar gott, inte en endaste liten gul kissdroppe på ringen.

Snacka om att tyskarna kan det här med att dricka öl och det på ett trivsamt sätt.

Goda öler av alla de slag var det också. Mina favoriter, Weissbier dunkel och Radler som förövrigt är en limespetsad öl med en förmåga att svalka lite i den 34 gradiga värmen.

Nu sitter jag här hemma i soffan i det sunkiga huset och drömmer mig lite tillbaka. Jag hade inte haft allt för ont om jag suttit där i afton också.

I morgon jobb, första riktiga dagen, dvs, den dagen då eleverna återkommer och tar över vardagen igen.

Min lillgubbe skall börja skolan också. Det känns stort i mammahjärtat att ännu en drar till och växer på sig så pass att denne får tillträde till skolvärlden.

Jag köpte en ny ryggsäck till honom som han var mycket glad över. Det hör ju som till att man får en ny ryggsäck inför första skoldagen.

Jaja! Dags för rekreation i några timmar nu.

Auf Wiedersehen// Christelle

Skallebankens morgon

Jag har en benägenhet att falla i sömn på soffan om kvällarna. Där efter det inträffade kommer jag inte ur soffan före morgonen nalkas.

Jag ligger där på ett halvknöligt underlag, dvs en morgonrock och en filt. Har ännu en liten filtrackare över mig och en en smådassig betongklumt till kudde. I natt var det nog betongigare och knöligare än vanligt för skallen värker å det grövsta och jag är inte ett dugg sugen på att dra till jobbet. Det innebär det som i nuläget känns som dagens största hinder, skallebank!

Det gör sådär ont att det hamrar på alla sidor i huvudet. Annars brukar det kunna vara bara en och en annan sida men nu har värken övertagit varje liten cm av huvudet och kräkan ligger långt fram i munnen.

En släng av nattmigrän kanske?

Illa är det i alla fall, men nu är det off to work!

//Christelle

Jädra lyckat alltså..

För någon vecka sedan ändrade vi situationen i vår familj.

Tidigare har vi dragits med och samtidigt accepterat ungarnas slöhet och låtit det bero.

Läget har i alla fall accelererat på senare tid och latheten har blivit olidlig. Konflikter om tvätt, bortplockning, sköta läxor, träningar och mycket mer har vart en sjukt jobbig vardag.

Irritationen i familjen har vuxit och det kom att bli så att vi inte talade med varandra på tre dagar. Jag har verkligen påtalat att jag vägrar vara hushållerska till någon här hemma och att det är viktigt på många sätt och vis att samtliga familjemedlemmar tar ansvar för vår familj.

Det har vart lite svårt att förstå det och det har vart lätt att utnyttja min svaghet "dåligt samvete".

Jag kom i alla fall hem en dag efter jobb och tidigare samtal om att skärpning måste ske.Iinget av de vi sagt och snackat om verkar ha gått in i barnen.Allt står framme och det ser förjävligt ut. Disken från dagens olika måltider, maten ligger över hela bänken. Det är smör utsmetat och mat fastbränd på spisen. Kastruller och förpackningar står och lyser med sin grisighet och den röda mätaren sprängde hela termometern i mig.

Jag kände att nu jävlar får det vara nog med den här attityden "Jag skiter i allt och tar ingen hänsyn".

Min mogenhet tog över och jag började skrapa upp smöret på en sked. Smetade ut det på barnens handtag, sedan tog jag all pasta som låg över hela köket och kastade in det på barnens golv. Kastruller, tallrikar, förpackningar åkte samma väg också. In på rummet med all den skit de själva lämnat.

När de kom hem knallade de in på sina rum och kommer ut med ett flin följt av ett "Vi har fått presenter".

Jäklarns! Ilskan var total men jag sa inget. Jag behöll lugnet stod där bara tyst och lät dem städa undan skiten. De förstod precis vad de skulle göra, jag behövde inte orda något alls.

När pappan kom hem hade vi ett två timmar långt samtal om vad vi ger och vad de kan förvänta sig av oss och vad vi förväntar oss av dem.

En rejäl uppryckning och ansvarsområden som förväntas skötas för att deras egna och vår familjs skull. Dvs vill de ha kläderna rena så tvättar de själva. Den konsekvensen kom av ett missbruk på tvättfronten. Läxor skall göras, man plockar bort efter sig själv, man sköter sina måsten och det UTAN att hålla på att tjafsa och bråka om saken.

Detta skall skötas och det går inte att kompromissa bort.

Vilken skruv detta tog. Kan vara min mogna handling att kasta tillbaka deras skit som visade hur otroligt roligt det är att mötas av denna disrespekt dag ut och dag in som gav dem lite insikt i saker och ting.

I söndags sa jag till dem att på onsdag klockan sex skall era rum vara städade och det ordentligt.

I dag har samtliga barn städat och de har gjort det ordentligt och det bästa av allt, de har gjort det UTAN att tjafsa.

Som motivation och uppskattning till denna handling festade vi sedan loss på tacos. Samt att de nu ligger i sina rum som är rena och fräscha och verkligen njuter av hur gött det är.

Jag tror vi är på rätt väg. Förmodligen kan vi vänta oss fler konflikter, det tvekar jag inte en sekund på. Men det som hänt nu är revolutionerande på de flesta sätt och vis.

Ett ställningstagande har uppvisats och barnen hajar att det inte är någon som helst idé att passera gränsen respektlös, lat som fan och jag skiter i allt.

Hurra för oss föräldrar som är så bra och hurra för våra barn som fattar läget och som tar till sig och anstränger sig.

// Christelle

Ja! Man är den man är....

Nyss hemkommen från första riktiga arbetsdagen.

Det vill säga, det arbetet som är mitt som jag skall ansvara för under kommande termin. Det känns jätteroligt att vara igång men det är något som trycker på obehagskänslan. Vet inte om det är det att jag är så novis på området och inte riktigt vet hur saker och ting fungerar och skall gå till. Jag är helt enkelt ute på djupt vatten.

Detta är första gången som jag verkligen är med från början och med allt som skall till det.

Roligt och spännande men jag känner mig sjukt korkad.

Jag vågar fråga, jag vågar ta min plats, jag vågar prata och jag vågar dela med mig.

Ändå får man en känsla av att man är den dummaste på hela jorden var gång man drar till med en fråga som för alla andra är självklar.

Jag antar att det har att göra med att jag alltid ger sken av att kunna saker och det har blivit lite som en dum yta.

Nu tar jag en ny roll. Den lilla, novisa och lite smånaiva med visioner högt flygande och svåra att förverkliga.

Men någon gång i livet skall man väl ta den rollen också. Man är ju ändå den man är, det är lika bra att stå för det. Inga genvägar liksom.

Man blir lätt genomskådad i vilket fall som helst så det är lika bra att man tar av sig de höga klackarna och beter sig som folk!

// Christelle

Att ta genvägar...

Att gena sig genom livet går ju bara inte. Varje liten genväg går käpprätt åt skogen och man hamnar på en sida av det som borde vara som inte alls är som man tänkt sig.

Hur som helst som jag skrev här om dagen var jag ute och traskade i skogen och gick vilse. Kom tillslut till rätta och det via en väg som jag kände igen och som jag sedan vek ifrån på en stig upp mot skogen. Den stigen ledde mig raka vägen hem.

I går var vi hos svärmor och svärfar och mumsade middag. Vi drack lite vin och öl och därför fick bilen stå kvar där över natten. Ungarna sov kvar så jag och snubben knallade hem i fullmånens sken.

Det som skett tidigare dag när jag gick vilse bidrog med att vi valde en helt annan väg än den normala. En så kallad genväg. Ja där gick vi på grusvägen mitt i natten och letade efter den stig jag tagit dagarna innan och som skulle leda oss hem.

Vi gick och gick och hittade ju så klart inte stigen. Vi valde därför en annan stig som förmodligen skulle leda oss rätt i alla fall. Vi vandrade stigen fram och kom fram till ett "stigskäl". Höger eller vänster? Höger så klart eftersom denna stig gick ovanför den förra. Ok säger snubben och hänger med. Vi går till höger och helt plötsligt är vi ute i ett rissnår. Taggiga rosenbuskar, hålor, fallna träd med kvistar som flätats samman.

Hur lätt är det att gå i det då? När det är så mörkt så man inte ser sina egna fötter.

Efter lite gnäll och tjat på vem som gjort de fel valen så kom vi fram till bebyggelse. Men inte den bebyggelsen som vi väntat. Vi valde alltså fel väg. Vi skulle gått vänster istället. En timmes skogsprommis till ingen nytta. Ja vad säger man? Hur är det med genvägar? Hur ofta fungerar de verkligen som genvägar?

Nattens lektion lärde mig i alla fall att man inte skall leta efter stigar där man bara gått en gång tidigare. I alla fall inte när solen sover och månen inte lyckas ta sig igenom vegetationen!

// Christelle

Onani, som sig bör.....

En man i Malmö har alltså blivit anmäld av sina grannar för att han onanerar och vrålar i tid och otid. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13449933.ab

Man kan ju bli galen på lite olika saker när man bor i ett hyreshus med grannar som har jobbiga vanor.

Tex. Sådana som går hårt med hälarna i golvet så det dunsar i hela taket så fort grannen ovanför rör sig. Eller sådana med ett eget gym i lägenheten som tränar nattetid så det klingar och dunsar. De som alltid måste bada i flera timmar och börjar kl 00. Eller de som verkar ha en enorm blåsa vars kisseri aldrig tar slut så det skvalar i hela vardagsrummet när de skall till att tömma.

Sedan finns det ju dem som bråkar, skriker och smäller i dörrar. Men värst är nog de som röker, som står ute på balkongen och röker och fimpar ner på balkongen under. När man har sådana grannar vill man begå brott.

Ovanstående man, han från Malmö har blivit anmäld för att han vrålar när han onanerar. Han verkar göra det jämt också. Undrar om han gör det för att han måste eller för att retas. Om han sitter där i soffan och bara låter för att grannarna skall bli provocerade. Annars så verkar i alla fall HAN ha ett förträffligt skönt liv.

Minns en gång när jag bodde vid badhuset i Norrköping. Precis vid det hus jag bodde i fanns en återvändsplan. Som en händelse stod jag och tittade ut genom fönstret när en Volvo 740 kom glidande runt på den planen och ställde sig precis nedanför mitt fönster.

I bilen kunde jag se en kille som satt och trummade med handen på växelspaken. Jag förmodade att han diggade till musiken han spelade och därför trummade så frekvent i samma takt.

Ibland brukar jag fastna vid något som jag står och tittar på. Jag bygger upp en historia om händelsen och de personer som bidrar till att det händer.

Hur det nu var så gjorde jag det med den här mannen också. Han satt där inne i bilen och trummade på dess växelspak och han stod förmodligen där för att han väntade på någon av mina grannar. Men det kom ingen granne och inte satt han och trummade på växelspaken heller.

Nä för han satt och runkade, på dagtid och det utanför MITT fönster. Det tog ett tag för hjärnan att registrera det som verkligen hände. Men det hände och det roligaste är att JAG stod och tittade på det. Till mitt försvar kan jag säga att jag fattade inte bättre. Jag trodde han diggade musik!

//Christelle

Inget guld.....

Jorå! Nu har jag bestämt mig.

Jag har bestämt mig tidigare om åren också men det har liksom inte blivit att jag stått för det jag bestämt mig för. Men nu jäklar!

Jag har bestämt mig för att bli en svampplockare. I hopp om att börja min karriär som framgångsrik så gav jag mig i går kväll ut i skogen för att finna skogens guld.

Jag gick och så gick jag, sedan gick jag lite till. Inte en svamp. Jag tog en avstickare från stigen, in mellan täta grenar och höga stenar. Jag hittade en fin blodriska, en liten flugsvamp och möjligen en Karl Johan.

Jag fortsatte gå och gå och helt plötsligt inser jag att jag tappat orienteringen och gått vilse. Så kan det gå när man inte riktigt har koll. Precis som jag inte har.
Hur det nu var så gick jag lite till då såklart men svampletandet fick ja stoppa ner i

"näverkönt´n", just för att kunna lägga varje liten uns av koncentration på att hitta hem.

Väl hemma var påsen fortfarande tom och den smörstekta svampmackan fick vi snällt vänta på tills en annan gång.
Men skam den som ger sig.
Skall tillägga att jag under hela min livslängd endast sett två kantareller i verkligheten, sådär vildvuxna i skogen alltså.

Kan ju inte annat än gå bättre!

//Christelle

Kallt om benen!

Jag har kjol på mig. Vilket jag kunnat använda de senaste månaderna. I dag visar det sig att klädvalet var lite misspassande då benen känns en smula frusna och verkar inte vilja värma upp sig heller. Första gången den här sommaren som jag verkligen fryser.

Det är skönt att frysa, när man svettats en hel sommar.

Som om våren, när man är så otroligt svulten på solljus, att man myser av varje liten gnutta stråle som tränger sig in genom de vinterskitiga fönstrena. Nu är jag svulten på kall, friskluft.

Denna sommar har vart den fuktigaste jag upplevt tror jag. Kan inte minnas när klibbet var så påtagligt senast. I bastun möjligen men utöver det har jag nog aldrig upplevt något fuktigare i väderväg. Men å andra sidan så är jag ju ingen utlandsresenär heller. Där finns det säkert värre saker. Som i djungeln.

Nä nu jobba lite då!

Inte för att någon verkar behöva mina tjänster, men ändå.

//Christelle

Så kliver Apan ur bilen...

Apan öppnar dörren och kliver ut. Där står den. Apan ser inte mig, hör inte mig, känner inte mig. Apan reagerar inte ens på att jag står där. Jag är kött och jag är blod. Jag har ben fulla min kropp, känslor som rusar och mitt ansikte lyser förmodligen av ilska. Egentligen är det mest sorg. Men det är sorg som inte är bearbetad på något bra sätt vilket gör att ilskan blir uttrycket.

Apan ser allt annat. Belyser existensen av allt utom mig.

Egentligen är det viktigt att bli sedd av apan. Det för att kunna reda ut ilskan som bitit sig fast. Det finns inget botemedel mot det som trycker på och som gör så ont förutom det faktum att bli sedd och respekterad av Apan.

Det går inte.

Jag ser världen runt om, jag ser hur alla blir berörda av att Apan finns där. Jag blir också berörd men jag blir bara illamående. Jag får ont i hjärtat, tårarna trycker på, bröstet håller på att spricka av alla tunga andetag som stannar kvar där inne och jag vill bara skrika högt och ohämmat. Skrika ut allt sådant som känns så mycket.

Han som står mig nära förstår nog inte varför jag alltid brister när Apan rör på sig.

Var gång Apan väntas vill jag bara krypa ur mitt egna skinn och försvinna upp i atmosfären. Men det blir mer som att allt lastas upp på en hylla som inte pallar trycket. Det håller en stund men allt eftersom slits skruvarna ur väggen, hyllan lutar mer och mer och tillslut tippar den. När Apan gett sig iväg faller hyllan och det går inte att fånga alla de tunga "böcker" som bara rasar över mig.

Där är han. Han som står mig när och jag skulle nog inte vilja påstå att han fångar böckerna, han är nog bara med i raset och får de tyngsta böckerna över sig.

Apan kom med ett stort rum fyllt av litenhet. Litenheten gav Apan stort utrymme och mig ett trångt hörn. Trots att saker och ting förändrats så är rummet i mig lika stort och precis lika fyllt av Apans storhet medan jag själv fortfarande sitter med skammen i hörnet och ältar alla svek.

Apan är ett hjärnspöke som vägrar byta bo. Suck! Jag skulle gärna byta hyresgäst till något mer lättsamt och roligt. Typ som" fallskärmshoppningsbehov", eller "klättrapåbrantaväggardrift" eller varför inte "långakärleksfullaälskogsstundermedminmanaktiviteter".

God natt!

// Christelle

Ich bin krank....

Förra veckan jobbade jag med en tjej som var sjuk. Inte bra alltså för nu känner jag hur sjukan hittat fram till mig också. Sakta och med tung kraft väller den fram inuti mig och den tröttar ut mig på värsta sätt.

Skallen värker nå kopiöst, halsen känns som ett sandpapper, läpparna är torra som fnöske och det gör ont i näsan när jag andas in genom den. Svider som fan.

Jag vill inte bli sjuk, men det verkar inte vara någon återvändo direkt.

Länge sedan jag kände av någon form av infektion i mig nu. Börjar väl så fort man konfronteras med människor utanför familjen.

Skolstart brukar ju innebära sjukdom. Hoppas bara att jag tar detta nu så jag slipper senare. Om två veckor drar jag till München. Då vill jag INTE vara sjuk.

I München skall jag äta hotellfrukost, se intressanta sevärdheter, dricka god öl och roa mig med mina kollegor.

Verkligen något att se fram emot.

Nä jag tar å lägger mig på soffan å drar en gammal filt över mig. Få se vad som kommer efter det. Några timmars sömn, en man som blir matt och rastlös för att jag inte gör något, barn som hoppar sönder bröstkorgen och en enträgen sol som envisas med att lysa mig rakt i ögonen.

Tjing tjong!

//Christelle

Det är så synd om dem som inte förstår...

Läst om någon som tog illa vid sig av senaste "Allsång på Skansen".

Som av en händelse råkade jag se reprisen av just det programmet som anmälan byggde på.

Det var i alla fall humorgruppen Grotesko som samlat alla världsproblem och lagt dem på bögarna. I frikyrklig kostym samlar de ihop sig och hetsar sina åsikter mot bögvärlden på ett sådant tydligt ironiskt sätt att det faktiskt inte går att missförstå.

Tydligen är att jag har fel. Det går att missförstå för någon har tydligen gjort det och sedan anmält gänget till polisen. För hets mot folkgrupp dessutom.

Det enda jag kan säga är att det är synd om dem som inte förstår, det är det verkligen. Tänk att denne kände sig så kränkt av denna ironiska tolkning av världsbilden på bögar.

Stackarn!

Själv tycker jag den är rolig!

Bara så ni vet så är det höst!

Cyklade till jobbet här på morgonen! Jag kan med all världens säkerhet konstatera att det är höst i luften. Temperaturen höll sig till tio och det var kalla andetag som inandades under cykelturen. Precis sådär som det känns när det är höst.
Må vara att ni som sover längre än till fem luras av solen och de varma dagarna men natten och morgonen avslöjar vad som är i görningen.
Jag ser fram emot de kalla morgnarna då solen ligger och pyr rätt långt ner vid horisonten och lyser upp de röda och gula trädkronorna. Snart är vi där. Koftan och mormorsvantarna på!

God morgon!
//Christelle

Vart är min pincett?

Jag letar som febrilt efter min pincett, min livskamrat och mitt stora måste.

Jag har en ful ovana, den kallas för "sittaisoffanochryckaskäggochnäshårmedpincettenvanan".

Min käresta tycker inte att jag är allt för sexig när jag gör det. Han suckar snabbt flera gånger efter varandra, flackar med blicken, tappar koncentrationen på filmen/tv-programmet, vänder på huvudet flera gånger åt mitt håll och sedan säger han -MEEEEN!! Måste du göra det där här, kan du inte gå in på toaletten och göra det?

Men det kan jag ju inte, grejen är ju den att sitta och känna hur ansiktets hårsvall avlägsnas med snabb brutalitet.

Nu har jag införskaffat ett antal pincetter just för att det alltid skall finnas en tillhands när ryckarlusten trycker på extra mycket. Har jag ingen pincett så har jag förmodligen det värsta skäggstråstubbet som någonsin skådats och så går det inte att få bort det just för att pincetten lyser med sin frånvaro. Som sagt så har jag rått bot på det genom att införskaffa flertalet pincetter. Fram tills nu. Det finns inte en pincett alltså. Jag har letat i hela huset och då menar jag HELA.

Jag håller på att växer igen i ansiktet. Skägget, mustaschen, näshåret, för att inte tala om ögonbrynen. Långa hårstrån hänger över ögonen och stör synen. I morgon MÅSTE jag köpa en ny pincett, annars går jag bananas!

Det var allt!

//Christelle

Tinitus...

Det är förutom ett otroligt irriterande pip i örat också min unge. Det är farfadern som kom på att det kunde vara ett passande namn för den lilla.

Nu så här några år efter hennes ankomst så kan jag onekligen hålla med om att det var ett passande namn för ungen.

En två och en halva är liksom inte lugn, foglig, varsam och tyst. Tvärtom och mycket mer därtill.

Kan nog inte erinra mig att någon av de äldre avkommorna betett sig på samma vis. Förmodligen har dem det men som sagt, inget jag minns. Hon är verkligen överallt. Hon är inte ens tre år men förmågan att käfta emot verkar vara medfödd. Med denna lilla varelse är tålamodet betydligt mer påtagligt än med de övriga, denne roar mer än förargar. Visst kan man sucka uppgivet då hon till och från bara stenvägrar ALLT. Utöver det är hela situationen hanterbar. Kanske är det vanan, mitt egna åldrande eller bara det faktum att hon är jäkligt lustig med sin lilla kritvita topp och tandfulla mun som gång på gång spottar ur sig diverse nypåkomna synonymer till nej, nej och åter nej!

Tidigt som fasen.....

Sitter i detta nu på jobbet. Klockan slog precis om till sex och detta är det tidigaste jag vart vaken på....... Ja jag vet inte när det hände sist. Som om det inte skulle räcka med det så var jag under gårdagen inte allt för uppmärksam på dagens schema då jag denna morgon insåg att första ungen inte kommer förrens vid sju i alla fall. Då hade jag kunnat sova en timme till utan att någon hade lidit nämnvärt av det.

Att öppna om morgnarna är kanske inte det ultimata. Det fina är att man få gå hem men jag vet inte ja om jag ändå tycker att det har sina fördelar att börja klockan tolv och gå hem klockan sex, men på kvällen istället.

Nu sitter jag i alla fall här och solen skiner ute. Det var rackarns kyligt i morse. Bara 11.5 grader. Det hade inte gjort allt för mycket om denna temperatur hade stannat vid 12 för resten av dagen. Jag inser ju att fallet inte blir som så och medtog därför ett stycke ombyte i form av kort kjol och t-shirt.

Nä nu hör jag hur kaffebryggaren puttrar som den gör när den vill meddela sig att den är färdigbryggd.

Ha en god dag!

//Christelle

Ni vet när man känner sig riktigt värdelös...

Ibland så hamnar man i perioder då man känner att ens öde borde avslutas som uttorkad kropp under en gammal filt i en gammal stuga någonstans långt ute i en skog.

De perioderna då inget verkar vilja hänga kvar på sin höft.

När bonusungarna hatar en mest på hela jorden för att man inte är deras mamma och helst av allt bara vill bli av med ens närvaro.

När ens egna unge låter en sova länge på morgnarna, men inte för att denne sover själv eller roar sig lugnt på egen hand. Utan för att ungen i fråga är så pappig att mamma inte duger till något, inte ens att väcka.

Eller när man bara får tvåtusen kronor i lön som skall räcka en hel månad samt att räkningarna bara väller in, räkningar som borde vart betalda för länge sedan.

För att inte tala om solen som dyker upp och verkar ska hålla i sig när man jobbar sin första dag efter semestern.

Det är då man börjar fundera på hur jävla dum i huvudet man verkligen är. Att man går runt och tror att man gör någorlunda rätt, man jobbar för rätt sak utan att för den delen bli en jävla mespropp som allt och alla kör över.

Det är nog karman som visar mig vad jag förtjänar. Förmodligen är jag inte speciellt snäll och förtjänar att bonusungarna tycker att jag suger. Ni vet jag är den som tjatar och kräver att de skall göra saker och kanske inte allt för behärskat och pedagogiskt alla gånger då tjatet nått högsta temperatur.

Förmodligen är jag inte mjuk, go och mysig då lilltjejen bara väljer sin pappa hela tiden och har så gjort sedan hon var en liten bäsa.

Förmodligen är det så att jag får skylla mig själv över de dåliga val jag gör och den dåliga planering jag har då jag får ut en så pass ynka lön att hundarna pissar på mig.

För att inte tala om solen. På något sätt har jag väl styrt undan den också med min ruttna energi. Ni vet surt ger surt.

Kanske är det PMS:en som spökar också men det "braiga" med PMS:en är att den brukar plocka fram känslorna sådär tydligt så man lättare får utlopp för dem. Kanske borde man abdikera från sig själv en stund!

När saker blir så här tunga så slutar jag prata, jag drar på mig den introverta kostymen och straffar hela den orättvisa världen med min tystnad. Inte för att det ger något för någon, jag orkar bara inte. Men det är ok, sparka mig i baken bara och påtala hur jävla mycket mitt egna fel det är, för det är det säkerligen.

Är bara svårt att förhålla sig till sina känslor ibland. När de vill en sak men hela tiden får motstånd i form av saker och ting som man måste ta hänsyn till.

Ibland önskar jag att jag var liten, så jag kunde ta skydd i mammas famn.

Det skulle vara så skönt att få bli omhändertagen, skyddad och vägledd. Att inte behöva vara den som alla förväntar sig skall vägleda, handla rätt och stå ut med påfrestningarnas hårda magslag.

Tycker vuxenlivet suger många gånger. Jag såg förresten Mia Skäringers föreställning i går. "Dynkåt och hur helig som helst". Samtidigt som den var roande så fick jag ont i magen, fällde en tår och kände bara fy fan! Det kunde lika gärna vart jag som stod där och berättade om mitt liv på det sättet. Det skulle låta rätt så exakt lika dant faktiskt. Allt för att bli lite älskad!

// Christelle