Va ska man börja med?

Finns mycket att göra här hemma. Det behövs göras en rejäl städning. Dessutom finns det en massa tvätt som både behövs tvättas och vikas.
Trädgårdsmästaren eller vad det nu kallas för var här och klippte äppelträden i slutet på förra veckan och efterlämnade en stor hög med grenar som numera ligger utspridda över hela uppgången. Dom måste tas bort. Har inte hunnit göra det i helgen, har vart fullt upp med andra roliga saker.

Vi var på cup i lördags. Hockey cup. Helt vansinnigt spännande var det. Min snyggning är ju tränare för det här laget, där också de två äldsta gossarna är spelare i. Dom har från det att jag började titta på deras matcher vart ett rätt så dåligt lag och oftast förlorat. Men ungarna har tyckt att det vart roligt. Vilket självklart vart det viktigaste.
Men i höstas, då dom gick på 99/00 säsongen så hände det något. Det var som att det var ett helt annat lag. Dom började vinna mer och mer och visade tydligt att dom inte var några man såg över huvudet på. Vilket vi helt klart fick bekräftat i lördags på cupen. FY FAN rent ut sagt vad bra dom var. Dom var helt galet duktiga och det var så otroligt roligt och framförallt spännande att se.
Dom tog sig hela vägen till final och finalen spelades med stor spänning. Två väldigt jämna lag som fick matchen att mer likna en tennismatch (om man kollade på åskådarnas huvuden).
Det slutade med silver för våra gossar. Två mål mer gjorde motståndarlaget men det känns iaf som en vinst. Dom tog sig till final och dom spelade som aldrig förr. Gossarna var skitsura för förlusten, men jag hoppas och tror att dom insett att det faktiskt var en vinst i sig.
Samma lag som dom mötte i finalen mötte dom tidigare i cupen och då slog dom dom faktiskt. Så det var ingen överlägsen guldseger. Nej nej! Det kunde lika gärna vart våra grabbar.
Det var roligt iaf.

Sedan i går så umgicks jag och hunney på tu man hand. + vår lilla gullfia. Det känns märkligt när det bara är vi tre. Eftersom det alltid annars är så många i vår familj. Samtidigt som det känns märkligt så känns det så skönt. Man får inte säga det kanske men det gör jag iaf och jag gör det utan att sticka något under stolen. Herregu vad jag älskar ALLA barn i vår familj men det ena utesluter inte det andra och jag tänker faktiskt inte ge mig själv dåligt samvete för att jag kan njuta av bara oss tre också. Allt går i 180 här hemma när hela familjen är samlad. Det är inget man kan förneka. Man hinner inte göra så mycket mer än att ombesörja. Så i går när vi åkte hem från en vän som bor i en stad en bit härifrån så åkte vi längs motorvägens mörka stråk. Det var några bilar framför oss också. Deras baklyktor såg ut som ormar hämtade direkt från helvetet. Lilla gumman satt och gnolade lite baksätet innan hon somnade, älsklingen satt bredvid och rattade bilen. Musiken skvalade i lägre volym ur högtalarna och jag kände ro. Det kändes fint och det kändes skönt.
Helt klart har vi två världar att tillgå. Ett liv med den stora levande familjen. Mycket kärlek, mycket liv, många tankar, snabb fart. Den andra världen otroligt mycket lugnare, även den fylld med mycket kärlek. Men det känns lite som första gången igen. Då man faktiskt kunde mysa framför en film med söndagsfrukosten.

I kväll kommer bara ett av alla barnen hem från sin andre förälder. Två är hos mamman, en blir kvar hos pappan och det är bara lilla gumman som kommer hem för att gå i skolan i några dagar. Så jag anar att vi har en lugn vecka framför oss. Den här veckan har jag den stora turen att få mysa med mina flickor. Känns coolt att säga mina FLICKOR!

Nu frukost medans min minsta flicka sussar sött.
/Chrillan

Torsdagsmorgon

Var ungefär lika fin som måndagsmorgonen. OM inte finare rent av.
Det har vart en jäkligt bra vecka det här. Barn som bara smågnabbats, inga störtfloder och blodiga pannor. En helt normal familjevecka. Blir fler sådana har jag märkt och jag antar att aklimatiseringen som "familj under samma tak" börjar ge resultat.
Vi är ju inte som andra familjer, det är ju bara att lära sig att acceptera det, men vi lyckas helt ok ändå, uppfattar jag det som iaf.
Såg på den största gossen i morse. Han hade sådant där byxhäng som pubbisar har. Inte sådär som barn har och det kom lite tårar i ögonen på mig. Känns jäkligt trist att jag inte fick se honom som liten. Eller som riktigt liten vill säga. Han var ju rätt knattig när jag och S träffades men de här åren visade sig vara kanonår för växeri. Så nu är han ingen liten knatte längre. Snart 11, småtjurig, lite dryg, gullig, omtänksam, medveten, börjar lukta svett. Snart börjar han väl få prickar i ansiktet också. Han har snart vuxit om mig också, så jag får väl börja be honom ta ner saker från höga hyllor i nya huset som har en takhöjd på över tre meter.

Hå hå ja ja! Snart har vi tonåringar fulla huset. Mellanbarnen har en åldersskillnad på två år. Den äldsta är en kille och den yngre en tjej. Nog för att den äldsta är väldigt brådmogen men det är också den yngre. Så jag kan genom att tjejers pubertet ofta infaller lite tidigare än gossars ana att vi kommer att ha två pubbisar på samma nivå. Plus en som är lite större men ändå pubertal. Sedan tuffar det bara på eftersom åren går. Nästa på tur kommer rätt tätt också så jag skulle vilja säga att nu börjar det. Iom att den äldsta faktiskt har tagit ett litet kliv in i tonårsvärlden med både attityd och kroppslig odör.

I detta nu känner jag kaffets fina doftvågor komma svävande. Det innebär nog att bryggningen är alldeles klar.
God Morgon!

/Chrillan

Dumma dumma dumma!

Jag sitter i nuläget och har en irritationsnivå som höjs som vårfloden kommer att göra om några veckor. Snabbt och forsande.
Det finns människor som sitter på höga positioner. Sådana som är så himla trevliga och framförallt FÖRSTÅENDE. Men dom kan inte göra något. En sådan person har vi de senaste månaderna haft att göra med. Personen i fråga har fått min redogörelse av situationen som uppstått och förstår så himla mycket, men fortfarande finns det inget hon kan göra. Fast det är hon som sitter med den gröna och den röda knappen bredvid sig. Det är ju endast hon som kan lösa det här men hon är ju trots allt så himla förstående. Det har uppstått ett moment 22 och jag som liten, ynklig privatperson har inte så mycket att komma med. Medan hon sitter med lösningsägget i handen.
Hennes överlägsenhet retar gallfebern på mig och jag har faktiskt överlåtit ringandet och samtaladet med den här personen på S för att jag blir så förbannad så jag gråter tillslut.
I dag när solen skiner så känns det extra mycket och man har faktiskt inte så stor lust att betala skatt en dag som denna. När en kommun, full av resurser och framåtanda genomför en sorts markering endast i principsyfte som genererar i en typ av undergång för något annat så blir jag besviken. Vart finns stödet och hjälpen när man behöver det. Man vill ju bara göra rätt för sig och hur skall det gå till?
Dumma dumma dumma!

/Chrillan

Det blir inte som man föreställer sig...

Lyssnade på radio här i helgen. Det var morgonprogrammet som är om söndagarna. Anna Mannheimer och Tomas Tengby är det som leder det programmet.
Hur som haver så öppnades söndagens program med besvikelse. Hur besviken Anna blev hela tiden på att saker och ting inte blev så fantastiska och fina som hon tänkt sig.
Hon föreställer sig en bild som är utopisk och sedan när det aldrig blir så så blir hon konstant besviken.
Jag satt och funderade lite över det där och ja, många ggr och oftast så är det helt klart så.
I kväll fick jag kött på benen.
Vi har haft en superfin dag, barnen och jag. Åttaåringen gjorde middag. Han gräddade våfflor och var mäkta nöjd med sitt verk. Goda var dom också för den delen så stoltheten hos gossen var helt klart befogad.

Hur som helst så gick jag och fnulade på aktiviteter med barnen. Sådana här som man bara kan göra en skön, mysig vinterkväll. Så i kväll tog jag med mig alla ungarna (inte den minsta, hon sov i sängen) och sambon ut för att genomföra en lite trekamp.

Vi delade upp familjen i två jämna lag och började med skott på mål. Två skott per person i laget och varje mål genererade i ett poäng för hela laget. I laget som inte vann så hade vi vinnarskallen och tillika den sämsta förloraren och irritationen hos förloraren blev smått tryckande.
Innan trekampen satte igång så upplyste vi samtliga tävlande att detta är på skoj och att det inte accepteras att någon blir sur och otrevlig utan att vi bara skulle leka. Så personen i fråga försökte göra sitt bästa för att inte balla ur och bli förbannad redan efter första grenen.
Inför andra grenen så ballar den lilla deltagaren ur eftersom denne inte får använda en egen pulka till stafetten. Jag förklarade och förklarade och förklarade. Bet mig i läppen och tänkte att tålamodets bristfälliga existens skall inte få ta mig den här gången och förklarade lugnt och sansat hur pulkstafetten skulle gå till. Den ena pulkan skulle enligt utsago vara lite bättre än den andra så lottdragningen om den grå pulkan var ett faktum och framförallt ett måste för fullkomlig rättvisa. Det visade sig att tidigare förlorarlag förlorade även på denna lottdragning.

När det var dags för start så var det återigen familjens vinnarskalle som var först ut på startlinjen.
Resterande lagkamrater hade till uppgift att ge fart i ryggen på den som åkte och så blev det.
Då händer det. Vinnarskallen ramlar ur sin pulka och den lille deltagaren drar ifrån i världens fart. Istället för att snabbt hoppa i pulkan och fortsätta åka så blev han förbannad och började tjafsa och så var irritationsbubblan sprucken.
Pappan blev förbannad på tjafset, vinnarskallen fick gå in och lägga sig, mammans tålamod lyste med sin frånvaro och de övriga familjemedlemmarna suckade av irritation och besvikelse över att det kraschat så mycket.
Den enda som var skitnöjd med sin insats och som FÖR EN GÅNGS SKULL kunnat ta en instruktion var den minste som snabbt gjorde det han skulle göra.
Så någon trekamp blev det inte och Anna Mannheimers ord om besvikelse ringde som skarpa klockor i öronen. Det blir verkligen aldrig så romantiskt som man föreställer sig. Haha!

/Chrillan

FAN VA FÖRBANNAT LESS JAG ÄR!!!!

Om man får säga fula saker någonstans här på nätet så är det i MIN blogg. Så nu kommer det.
JÄVLAR och lite HELVETTE på det också. Jag är så jävla vansinnigt trött på att vara sjuk. Det blir tameijfan inte bättre någon jävla gång och satan så drygt det är.



/Chrillan

Det vilar ett bad snor i mitt huvud.

Någon som känner för att hoppa i?
Detta är tameijfan den värsta förkylning jag kan minnas att jag haft. Den släpper ju aldrig. Den är konstant påfrestande för både bihålor, näsa, hals och öron. Trycker och trycker. Jag hör illa, jag känner ingen lukt eller smak heller för den delen.

Tur jag har blivit snusberoende så går lite att ordna upp med ett intag av det iaf. Kaffet står på bryggning så det kan förmodligen bättra på läget ytterligare.
Jag tog en alvedon rätt nyss också, så om en halvtimme börjar man känna att den tar då kanske det blir ännu bättre. Fasen det kanske kan bli ganska bra i dag iaf när allt kommer omkring.
Men det här med hörseln är ju inte att leka med.

Det enda som är bra är att aptiten ligger på lägsta nivå och det innebär att jag inte spisar så mycket. Då krymper magen lite fint sådär också. Det är BRA grejer.
Jag har stort lovat att börja kuta igen nu när detta släpper. Känner att vårruset i benen skriker på mig och jag ser verkligen fram emot att komma igång med löpningen som legat instoppad på lager ett bra tag nu. Bara ta fram och damma av dojorna.

Dagens musiktips "Miriam makeba" hon tillför glädje till det vissna.

/Chrillan

Ettåring och tågresa...

Ja då var vi då på annan ort. Om man bortser från den man allt som oftast annars är på.

Vi är på besök i det sköna gröna Hälsingland som numera är övertäckt av ett sådär 2 meter tjockt snötäcke. Det är finemansgfint. Mycket snö, mycket solsken, mycket av allt faktiskt.

I går fick vi oss en ettåring i familjen. Det senaste och sista tillskottet drog till och firade ettårs dag. Himla härligt med en ettåring. Dom är ju väldans roliga på de flesta sätt och vis.

Vi åkte tåg mest hela dagen i går så vi firade henne i förrgårkväll.

Ett gäng med bilar, kläder, en gullig giraff och en docka "Anna" fick hon. Dockan blev hennes "själsfrände" redan innan hon kommit ut ur kartongen. Kärlek vid första ögonkastet kan man säga.

I går när vi kom till mormor så hade hon vart så gullig och fixat en fin godistårta som föll den lilla ettåringen i smaken.

Som det sig bör när man fyller ett så hamnade tårtan på många andra ställen än bara i munnen.