Oväntat ledig...

Jaha! Då blev det inget jobba i dag. Muttrar lite över det, men vad göra, ba le och le igen.

Hur det nu än är så är jag hemma med två gullefjun. Vi är inte ett dugg sjuka, solen skiner och jag sitter med fötterna på fotopallen i fåtöljen. Kaffet är insupet och äggröran uppspisad.

Detta leder till att mamman (jag alltså) blir på ett oerhört gott humör och planerar att dra till en ort en bit bort. En liten utflykt med kidsen.

Sitter och glor på 4:an. Där är det en hattmakerska som står och donar med hattar. Känns lite som om jag faktiskt skulle tycka att det var jätteroligt att göra hattar.

Jag vet när jag var liten, hos mormor på landet så fick jag för mig att jag skulle börja sy hattar. Vilket jag också gjorde. Varför jag slutade vet jag inte. Min man är en sådan där typ av variant som samlar allt som kan tänkas behövas för framtiden. Om jag går ut och rotar lite i hans gömmor så kan jag möjligen finna massiva mängder av material till att göra en hatt.

Jag gört!

Trevlig dag hörrni!

//Christelle

Solsken och sömnlöshet!

Jag erkänner! Jag är skiträdd för att åka båt. Tycker det är asläskigt och det speciellt nattetid. Det är något som händer i samband med mörkrets inträde och allt där efter tappar jag kontrollen över. Även om jag inte hade någon innan heller. Därav den stora anledningen att jag inte tycker att det är så hejande roligt att kryssa.

Men i går gjorde vi det i alla fall. Dels för att det är en skitbillig utflykt att göra med barnen och dels för att barnen verkligen tjatat om det ett bra tag nu.

Det var en fin tripp och ungarna blev nöjda. Dagtid är det inga problem, då ser jag vad som händer, hur båten står sig, vad vattnet gör och allt där runt. Men nattetid är det som att jag får för mig att allt som låter i båten tyder på att den skall sjunka inom en mycket snar framtid.

Barnen har shoppat leksaker för pengar som de fått i påsk. Mamman har shoppat ett par skor som möjligt kan bättra på smärtan i foten av den där hälsporren som härjar där under, pappan fick sig en god wiskey. Maten var också god. Summa summarum. Om det inte vore för den superläskiga natten med självlysande fåglar så var det toppen.

En familjebåt fylld till bredden av finnar i alla de slag. Det var bara vi och finnarna som kryssade Europa en påskdag.

Kommer att somna ovaggad efter påskmaten hos svärmor och svärfar i eftermiddag. I morgon börjat jobbet igen.

//Christelle

Mat och mat...

Det är inte så gott med mat längre. Jag har tappat suget helt. Var gång som jag förtärt något börjar magen protestera. Själva njutningen av det jag just inmundigat är liksom väck och kvar blir magsmärtor av mindre trivsamt slag.

Det vrider sig, svider, dansar runt och är allmänt jobbigt bara.

Vet inte om det är ett magsår som ger sig tillkänna eller om det är något annat, typ tarmcancer eller IBS eller... eller... eller.

Nä skämt och sido, något sådant skall vi väl inte hoppas att det är, det vore ju som att bättra på det kanske redan existerande magsåret ytterligare.

Men hur det nu än är så känner man verkligen att det är magen som är kroppens centrum när den inte fungerar som den skall. Jag är som en pensionär rent av. Kommer ihåg det från min tid i hemtjänsten det här med att gamlingar och focuseringen på magen är ständigt sammanhängande.

Var morgon fick äldrefolket sin "hutt" för att magen skulle vara vänlig mot dem. Jag lovar att när jag sitter på hemmet kommer jag att vara en av de värst ojande över kaggens varande eller icke varande.

Kanske blir så att man får leva på snus och vatten här efter. Verkar vara det enda som gör gott för kroppen!

För övrigt sitter jag fortfarande i morgonrocken. Svärmor och svärfar kommer och käkar påsklunch vid två och sedan blir det en mycket tidig kväll. Vi skall ju ut och transporteras över Östersjön. Vi hade påskafton i går och så kör vi långfredag i dag istället. Våra fina vänner kom över med sina två gullefjun och firade lite påsk med oss i går.

Man känner verkligen att man blir äldre, för orken att partaja natten lång tröt redan vid niosnåret och vid tio satt både jag och min väninna och gäspade ikapp.

Men det är ändå fint att ha dem närvarande. Det är fint att dom vill komma hit och umgås med oss trots allt detta med sjuhundratjugo barn runt fötterna, betonggolv och andra saker som kan tänkas vara lite negativa för att folk skall vilja komma hit och hänga.

Jaja!

Tar och knyter nävarna och kastar mig in i fighten med lunchfixande. En rotfruktsgratäng kan väl aldrig vara fel?!

//Christelle

God morgon och glad påsk

Sorgens dag börjar med en skallebank från h-vetet. Sitter med spikmattan bakom ryggen och pressar upp fettoknölen i nacken mot den i förhoppning om att något skall kunna bättras på.

Om man bortser från det så har jag just avslutat boken jag snackat om tidigare. I ren Forrest Gump anda som förövrigt är min favoritfilm har denna Jonas Jonsson skrivit en fantastisk bok.

Jag blir så glad när jag läser den. Kan inte låta bli att imponeras av personer som lyckas med konststycket att skriva något så fantasirikt och fortfarande så hållbart. Mycket möjligt skulle det kunna vara hundraåringen Allan Karlsson som var orsaken till all världens historiska händelser.

Helt klart en bok jag rekommenderar för den som söker skratta en stund.

Nähä! Om man skulle ta tag i dagen då, lite frukost till att börja med.

Ha som sagt en riktigt glad påsk och försök att se det ljusa i en persons bortgång (snackar om Jesus) Så mycket fint han gjorde för oss, jag tänkte alltså istället för att gå runt och sörja en hel dag kan vi ju försöka le åt det ljusa istället. Han skall ju komma tillbaka och allt och då behöver man inte vara så ledsen i dag.

//Christelle

Vi har det så jäkla mysigt.....

Vi har världens bästa påsklov alltså. Ungarna springer fram och tillbaka och gör så gott som precis som dom vill. Grannens äldsta ligger här i soffan och slöar framför tv-n, de andra barnen är borta vid fotbollsplanen och fångar grodor. Vi har nyss käkat grillade hamburgare och som toppen på isberget drog vi i oss ett lass marängsviss av det bättre slaget.

Åtta ungar har jag fått äran att rå om i dag och det flyter på precis som det skall göra. Inga fighter, bara massa, massa lek och snack.

Själv känner jag mig lugn ända in i själen och jag vet inte vad som skulle kunna rubba det just nu.

Lite kaffe på det här så skulle jag möjligen kunna läsa färdigt boken utan att somna. Dom är som gnuggiga just nu. Ögonen alltså!

//Christelle

Det tar sig...

För första gången på mycket länge känner jag att jag kan njuta av lite ledighet. Jag har faktiskt tillåtit mig själv att släppa "alla måsten" känslan. Den ligger där långt bak och märks inte alls värst mycket.

I går läste jag, sedan gick jag med ungarna till skogen och där kunde jag ligga på en stehäll och fortsätta läsa medan barnen lekte runt. Sedan tog jag en fruktansvärd cykeltur med min vän till den lilla staden för invägning. Det visar sig att siffran sjunker och det med stormsteg. Tackar Gud för min vän som pushar mig likt en slavdrivare på 10-talet, fast för hundra år sedan.

Hon är tuff min vän. Hon verkar inte märkvärt berörd över de fysiska göromål hon utsätter sig och mig för. Medan jag själv håller på att kvamna och dö på kuppen så syns det knappt en droppe i pannan trots hennes anletes svett.

Duktig är hon och förbannad blir jag för att jag inte ens besitter hälften av den förmåga som hon har. Inte förbannad på henne alltså, utan på mig själv som kommit att bli så förfallen.

Jaja! Nu fortsätter vi på den här banan i alla fall så kanske det händer grejer.

I dag skiner solen som om den aldrig gjort annat. Det är riktigt vårigt ute och jag anar att dagen kommer att innehålla en hel del utevistelse. Skall läsa lite till här bara. Läser den där otroligt roliga bok som min sambo läste här om dagen. Om hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. En bok av genialiskt slag som jag i allra högsta grad rekommenderar eder att läsa under dygnets lediga timmar. (När ni inte sover förstås)

En liten flicka söt som en jordgubbe till midsommar (om det vill sig väl) kommer här och pockar på min uppmärksamhet. Den skall hon självklart få för den har hon gjort sig förtjänt av.

Trevlig tisdag gott folk.

Solsken över eder.

//Christelle

Att läsa och skratta högt....

Det hör ju inte ihop sådär direkt! Det är sällan jag lyckats stöta på en bok som är så rolig att garvet hänger i luften så gott som hela tiden.

Men faktum är att det faktiskt finns.

Min sambo sitter här bredvid i soffan med en bok han har svårt att slita sig ifrån. "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" Jonas Jonasson. Jag väntar med otålighet på att han skall läsa klart boken så jag kan få ta vid. Oturligt nog är han en slow reader så det är bara att vänta, vänta och åter vänta.

Tydligt är att den verkar otroligt rolig för han skrattar i ett. Ibland brister han ut i asgarv och ibland så sitter han bara och småfnissar så där som bara en skäggig karl kan göra.

Det är fint med söndagar då man känner att mycket är på plats. Det är helt ok här hemma, det går att vistas i hemmet utan att få tokutbrott för att det är så jävla stökigt. Jag städade nämligen här för någon dag sedan och känner att lugnet kan få lite plats i min själ. Jag har inga sådär måsten just för tillfället. Barnen är ute och leker i parken och i morgon fortsätter vi ledigheten tillsammans. Barnen har påsklov och jag lika så.

Solen skiner och det innebär väl att vi kommer att vara ute en hel massa timmar. Hoppas den håller i sig så man kan få lite friska solbrända kinder.

Jaja! Tar väl och gör lite nytta då, tvättmaskinen är fullerulle. Ba ta i´t!

Tjing tjong!

//Christelle

Men så mycket prutta...

Går runt och bara släpper väder. Det luktar sjukt illa men vad gör väl det i dessa gödseltider. Man kommer lätt undan om jag säger som så.

Har haft tjall med magen i över veckan nu. Jag har liksom inte fått behålla det jag stoppat i mig.

Det är som att tarmen vart typ heltom och att vätskan transporterat igenom födan med en hastighet lik ljusets. För inom tio till tjugo minuter kommer det ut igen. I precis samma skick som det såg ut när det drog över brantens kant (svalget). Söndertuggat men igenkännligt (är rätt dålig på att tugga så många gånger som man eg skall tugga).

Så då vet ni det om min mage och dess avföring.

Utöver det har vi invigt våren med påskris, fjädrar, fotbollsmatch, solstolar från rusta, grillade hamburgare, ett glas vin i fåtöljen samt ett långt kaffebesök hos grannarna. Vi kom hem typ nu.

Min man lägger den minsta ungen och jag själv sitter på dass med datorn i knät. Det är som trivsamt när man har en bärbar dator i dessa magtjallstider. Man underhåller sig. Det är liksom så att när man läst vartenda ord i alla tidningar som ligger här på golvet känner man att man behöver lite nya utmaningar. Då får alltså den lilla svarta hänga med in på dass.

En liten sak tid. Det är spännande att knalla slalom nu när grodorna skall föröka sig. Vår gata är ett kärleksnäste. Den ena grodkillen efter den andra har hittat ett kap, klättrat upp på dess rygg och gökar just för fulla muggar. Tittar jag ut genom fönstret ser jag väl ca fem par i alla fall. Inte illa. Man kanske skulle följa deras exempel.

Goder natt gott folk!

//Christelle

Ja nu jobbar jag ja...

Och det är ju så fint, när man är lärare, ja då har man något så fint som PÅSKLOV!

Det fick jag i dag. Shit pommes vad absurt det känns. Tänk då när man kommer dit hän att man är ledig hela sommaren också. Det måste ju bara vara outständing som vi säger i svedala.

Mannen sitter i soffan bredvid och läser, det är ju också helt absurt. Det har hänt två gånger under hela vår relation och nu är han inne på sin tredje bok.

Skrattar gott som sjutton och jag väntar verkligen på att han skall läsa klart boken så jag får ta vid.

Vi var i skogen i dag. Jag och tre av alla fem ungar. Den minsta var med och hon var kungligt bra på att gå i skogen. Vi var eniga i orsaken till i vad förmågan kommit att klara av att fixa hinderbanor som om inget annat hade skett. Det beror helt på den boendemiljö hon haft under ett år snart.

Säga vad man vill om oss och vårt ofärdiga hus men att det gör mer gott än ont för barnen, det är då ett som är säkert.

Vår trädgård är som ett månlandskap, vårt hus har haft sladdar lite här och där och att ettåringar klättrar på stegar bidrar inte med mycket mer än att dom typ slänger sig i lianerna när dom kommer ut i skogen.

Det var himla lattjo att se vår nyblivna tvååring ta sig fram i skogsmiljö. Hon är liksom gjord för att gå i kuperad terräng.

Sketacoolt faktiskt!

Trevlig helg!

//Christelle

Fuck fet och åter fuck!

Ni får ursäkta, men jag säger bara vad jag känner just nu!

Jag är så jävla trött på min förbannade kropp.

I går var jag med en vän och skrev in mig i den där viktväktar sekten. Jag har fnulat på med det i snart tre veckor på egen hand och inte ett endaste kg har jag gått ner. Snarare två upp istället och det suger ju värre än värst. Jag har legat under pointsintaget varje dag, jag har inte ens nallat av veckopointsen men inte hjälper det för det.

I går när jag vägde in mig samt gick på mitt första sektmöte såg jag mig själv bara ännu mer som en looser. Flertalet personer som satt där inne på mötet satt och snackade om vilka svårigheter dom har med all den goda maten och alla godsaker av sött och sliskigt slag. Hur de själva skojade och ursäktade sig för att dom stoppat i sig den ena godsaken efter den andra. Det enda jag kände var FUCK! Det för att jag har inga och då menar jag INGA som helst problem med att hålla tillbaka vare sig på mat eller sötsaker. Jag äter sällan och aldrig en biskvi när jag går på konditori, inte heller har jag något behov av att äta det där lilla extra på påskbordet. Det är så jävla orättvist att vara mig. Precis som en kompis sa till mig i dag "Det är som att gå på ett AA-möte och inte vara alkoholist".

Strax efter jag fick mitt andra barn så påbörjade jag en sträng atkinsdiet med tillhörande motion. Ca 8 km löpning varje dag. Jag blev manisk och sprang hela tiden, käkade inget skit alls och gick ner ca 15 kg på ett halvår. Piskan hängde över mig och den stränga tonen veknade efter ett tag eftersom det inte var sunt att leva på det sättet.

Tidigare har jag också vart träningsberoende. Vilket har inneburit att jag tränat 4-5 h timmar, sju dagar i veckan. Jag valde att avsluta skolan bara för att jag tränade så mycket. Tror ni vikten var låg för det? Nejdå! Fet som ett as var jag även då.

För att inte tala om de ätstörningar jag hade under min gymnasietid då jag inte käkade något alls och tom morötterna fick visa upp sig i toalettporslinet. Då vägde jag 68 kg. Skall då tilläggas att jag är 169 cm lång och att ätstörningarna inte gjorde mig undernärd för den delen heller.

Jag känner mig sjukt skeptisk inför detta som jag nu gått in i. Jag kommer att erkänna att jag har fel om något händer, men händer inget så kommer jag bli skogstokig, göra en operation, hoppa från en bro eller ja vad fasen det nu än kan tänkas göras för att få ut min otroliga frustration över den stora, äckliga kropp jag bär runt på mest hela dagarna.

Om jag tittar på en bulle på bild i en hälsotidning så går jag upp 10 kg.

Försök slå det om ni kan!

//Christelle

Med barn som sover till tolv om söndagarna...

Kan man festa länge.

Snacka om lyx alltså. Jag och min S har tillsammans en tvååring och i helgen har de andra barnen vart hos sina andra föräldrar. Varpå vi passar på att leva lite mer fritt.

Gick till ett par goda vänner i går och det blev väldans sent. Sådan tur för oss då att vår dotter hejar på mammas och pappas nöjen och väljer att sova till tolv sådär dagen efter. Med en sådan unge kan man göra mycket roligt, så äre bara!

Ute försvinner snön i en rask fart. Inte beror det på solen i alla fall. Det gråmulna Englandsvädret med en temperatur på ca +10 gör sitt och det mer effektivt än någon sol i världen.

Skall bege mig till ghetto town i dag för att hämta kidsen. Känner mig inte ett endaste dugg manad att kliva ut genom dörren.

Men man gör vad som måste göras.

I morgon har jag min första egna lektion. Lattjo som sjutton, skall planera riktigt skojiga grejer.

Lev väl söndagsfirare!

// Christelle

Mycket som känns när man lever....

Sitter och läser runt lite på bloggar. Har fastnat i cancerträsket. Bloggar som handlar om människor som kämpar för sitt liv mot cancern. Jag förstår inte, det är helt obegripligt för mig att förstå hur de drabbade känner men jag blir ändå otroligt berörd. Många skriver om hur livets tankar blir helt andra, hur man värdesätter och värderar varje dag och återigen, jag förstår inte hur jag skall göra. Jag vet att jag skall vara tacksam för livet och det är jag. Däremot finns det så mycket som gör ont även om man inte har cancerperspektivet. Jag tror att det kan vara svårt att uppskatta livets rätta värde när man inte har andra perspektiv och det har inte jag. Jag har helt andra perspektiv som får mig att reagera på andra saker.

Tex när jag ser pappor med sina barn som ger barnen precis det dom behöver så blir jag otroligt rörd. Eller när jag ser barn som inte har det allt för bra på grund av flera orsaker så vill jag slåss.

Alla tankar man har om sin egna existens, tankar som handlar om vem kunde jag ha vart om.....

Sådana tankar gör mig frustrerad och arg.

Jag har inte befunnit mig i den situation som skulle kunna få mig att förstå livet storhet. Eller förstå kanske är fel ord, att känna livets storhet. Det kommer fragment av det när man cyklar en vårig dag, solen skiner och fåglarna kvittrar. Eller när man befinner sig på öppet hav med en liten båt och dyningarna går stora. Eller när man ligger nära sina sovande barn, pillar på deras små fötter och tår.

Sådana saker får mig att känna så mycket och samtidigt som det känns otroligt fint så gör det ont också, för man vet att allt detta kan gå förlorat, hela livet kan bara vändas upp och ner. Då kan jag sörja lite för det också. Ni vet som måla fan på väggen!

Ibland värdesätter jag livet enormt mycket och ibland gnäller jag om hur skit allt är. Fast det egentligen inte är det. För jag har ju inte cancer, jag behöver inte kämpa mot någon sjukdom och jag förstår inte hur det är att befinna sig i den situationen. Jag skall väl heller inte önska mig något hemskt för att kunna förmå mig att förstå livets storhet. Jag förstår dock att jag måste rycka upp mig och uppskatta livet mer. Däremot är det många saker som gör så jävla ont av att leva och det skrämmer.

Ps.. Tänk lite på cancerfonden och barncancerfonden och skänk en slant. Det är många barn som behöver sina mammor och pappor för att få ett bra liv. Det är många mammor och pappor som behöver sina barn också.

Så, cancerfonden is the shit som man säger. En slant dit kan väl aldrig vara fel.

//Christelle