Massa ljud

Det sjungs och det klappas händer.
Det joddlas och det jollras.
Det pratas kinesiska och flamländska om vartannat.
Det käkas sudd och det slits ut kablar ur datorn.
Det klättras och det dunsar, sedan kommer gråten.
Det busas och det skrattas.
Det gås och det kryps.
Det testas så in i den milda grad och det lyser bus ur ögon.
Det charmas och det gullas. Det ropas mammammammammamma och det ropas pappappappappappapappa.
Det skallas och slits i hår.
Det kramas och klappas fint.
Det visas missnöje och det visas lycka.
Det vägras sova och det vägras sova.
Sa jag förresten att det VÄGRAS sovas?

Biter på naglarna

Inte för att jag är nervös utan för att det sticker ut små äckliga stickor från naglarna som man river sig med hela tiden.
Slackermammans stil fortsätter hålla i sig med ihärdighet. Irriterande utöver det normala.
Det är lite sugit nu måste jag säga. Svårt att hitta sin roll som ja vad det nu kan tänkas vara man skall vara för att få ett lugn i själ och hjärta.
Det är många tankar som går runt. Helst av allt hade jag velat ha en vän här som jag kan gå på ett café med. En som man kan sitta med i timmar och ventilera allt åt. För den enda vän jag hade här, hon har fått för sig att hon skall flytta hem. Så det innebär att "ensamheten" blir påtvingad än en gång.
Jag har alltid vart social, men nu sedan jag fick barnen så har jag fått någon form inte vilja tränga mig på någon mani.
De ggr som jag försökt vara med så har det bara blivit fel iaf. Jag lyckas helt enkelt inte och ensamheten blir bara tydligare och mer hånfull.
Jag tycker inte om att skvallra, jag tycker inte om att snacka skit om det inte handlar om att man faktiskt är jävligt förbannad på någon. Jag tycker inte om att fördumma andra människor utan anledning och det verkar vara det normala sättet att umgås på. Att man snackar skit om andra så fort dom gått ut genom dörren. Ett väldigt märkligt beteende faktiskt. Inte heller är jag så intresserad av att mäta mig med pengar eller kvalitéer Så diskussioner av intelligens mätningsslag eller vem som har det snyggaste köket är inte heller så intressanta. Nä bara en vän som tröstar en när man är riktigt depp, som aldrig ger en dåligt samvete utan reder ut allt på en gång. Som man vet inte baktalar en, eller säger konstiga saker om en när man inte är med. En som ger en perspektiv på livet, som ger en feed back i tankar som man snöat in på osv osv.

Då var det över...

Den sista bebisen kom och den sista bebisen växte upp och blev ett barn. Kvällens händelse avslutar bebiseran.
Ungen gick. fram och tillbaka, fram och tillbaka och fram och tillbaka. Hennes bästa polare Bert (Ernies kompis) var ett fint lockbete och lyckan var stor när hon insåg att hon kunde GÅ och ta sin bästa polare helt själv.
Mamma jublade, bebis jublade alla var glada för att den lilla gumman tagit ett steg större än Armstrongs.
Är inte detta anmärkningsvärt så säg? Skicka genast denna nyhet till alla kvällstidningar och framförallt morgonposten så farmor och farfar i huset här bredvid kan läsa om det vid frukostbordet.
Lilla bebisen. Den femte i skaran syskon avslutar här med sitt liv som bebis och fortsätter livet som barn.

/Chrillan.

Kralligt väder ute...

Det känns att man lever om jag säger som så.
Tog vagnen och knatade iväg i snöstormen i morse. Kände mig som den värsta hjälten. Det var så gott som omöjligt, eller nästan iaf. Det var otroligt kämpigt men jag gjorde det. Allt för att jag skulle vara med och passa P:s klassgäng i badet.
Jag älskar ju det här vädret. Detta är den bästa vintern på mycket länge. Men mina barn är inte lika förtjusta i den. Så jag fick snällt ringa farmodern och fråga efter skjuts. Det skulle inte gått att gå hem med ungarna. Jag kunde inte titta upp. Drog ner mössan så långt det gick och tittade endast med ett öga i sidled. Det öga som var längst ut och mest oskyddat fick jag minsann blunda med för issnön som piskade fick ögat att svida aningens för mycket.
Hur som helst så tog jag mig i tid till badet. En gång stannade jag till och bara vrålade för att det var så förbannat tungt. Men sedan fick jag energin tillbaka och drog vidare med vagnen i släptåg.
Barnen i Frostmofjällen ain´t shit om man jämför mig mig. Mamma Chrillan Pillan!
Utöver det så har vi det förjävla fint här hemma. Det är relativt städat skulle nog ni säga. Dock är det otroligt städat för oss som bor i ett skjul fullt av rat. All tvätt är så gott som tvättad, maten står på bordet varje dag, de nybakade bullarna ligger frusna i frysen, alla rum är städade, golven är rena och fina, julen är helt borttagen, saker och ting vet vart dom skall ligga och det underlättar ju för mig när jag skall ha dom. Barnen byter kläder, plockar undan efter sig, gör sina läxor, samtalar med varandra istället för att tjafsa osv osv. Dom verkar trivas nu, det känns skönt.
Många ggr får man kämpa som fan för att tillgodose varje familjemedlems behov. Speciellt när man befinner sig i den här ny familjesituationen. Vi är otacksamma, griniga, gnälliga, missnöjda, sura, irriterade, konfliktsökande. Men de ggr det är så här som det vart den senaste tiden så glömmer man alla jobbiga stunder.
Familjen ligger i harmoni helt enkelt.
Detta är skönt!

/Chrillan