Tiden går...

Jag har lite panik över att den eld jag redan har i baken inte är tillräckligt effektivt. Det innebär att saker och ting blir gjorda men inte tillräckligt snabbt. Stressa, panika och tappa kontrollen.
En vecka har vi kar, sedan skall vi vara klara med diverse göromål. Annars blir det hett om öronen.
Gubben jobbar på som febrilt, jag svär åt alla jävla gipsskivor som bara går sönder och kompisen åker upp från Nyköping för att vara den bästa och snällaste hjälpa tillaren som finns.
Jag måste städa. Det är så mycket som måste städas. Skall fylla upp ett släp, köra det till tippen och sedan aldrig mer tänka på dess affektionsvärde.
Jobba måste man ju också göra, ta hand om barnen, laga mat och göra läxor också så klart. Den tid som blir över är knapp och två veckors arbete blir långt ifrån två veckors arbete. Skulle man slå ihop tiden blev det nog inte många dagar.
Tur sambon är händig och duktig när det väl gäller.

Ja, jag håltimmar mig här på jobbet, inväntar sista lektionen, mötet som följer på det och sedan snabbt hem och dra på sig snickarbrallorna.
Maten? Ja den har jag då inte ens tänkt på.

Adjö!
// Christelle

Gipsskivor är ju som gjorda för silkeshänder.

I dag har jag och karln byggt som bara den.

Alla barnen har vart utflugna och ääääääääntligen fick jag tillträde till skruvdragaren.

Jag måste säga att jag faktiskt dög till rätt så bra. Väggen är isolerad, osb:ad och gipsad.

Fast det där gipset. Det är ju gjort för fina silkeshänder för det spricker ju av allt.

Jag kan inte fatta hur folk kan sätta upp dessa skivor utan att ens åsamka så mycket som en liten, liten skråma på dem.

De spricker ju för allt. Jag nös på den och så sprack den. Ja! Jag säger då det. Gips är något jag måste vänja mig med, typ bli kompis med det eller något för annars vet jag inte hur det här skall gå.

Det skall upp ett helt gäng till sådana och det gäller ju att hålla tummen på sidan om handen annars kommer vi att förbruka alldeles för många gipsskivor.

Kul är det att bygga i alla fall och jag förstår ju vart sexigheten hos alla byggare kommer ifrån. Vältränad och stark som fasen blir man nog om man skall hålla på och lyfta trä och gipsskivor högt upp på väggar och i tak. Det är ju tungt som sjutton.

Nu vilar jag lite och det tillsammans med ett glas vin. I morgon tar vi nya tag igen.

//"Snickar-Christelle"

Nä men jag är kvinna!

Som ni vet när man är kvinna då besitter man inte kompetensen att göra sådana roliga saker som att bygga, skruva, skära, pussla, regla osv osv. Nä för det är ju som så att kvinnor duger endast till att laga mat, ta hand om barn, tvätta och sådant där jävla skit som skall göras varje dag och som får en att vilja gå och hänga sig av tristess.

Om en kvinna mot förmodan ens skulle kunna skilja på ett vattenpass och en skruvdragare så måste valet övervakas, korrigeras och ifrågasättas. Innan kvinnan vet ordet av sitter hon på sidan om och beskådar. Hur jävla gärna hon än vill vara med och göra andra saker än det som hon ALLTID gör.

Jag blir så sjukt less på den otroligt KUKIGA inställning som råder.

Om jag säger att jag fick skruva upp två osb-skivor av 10 och sedan blev förvisad till barnpassning, tror ni mig då?

Om jag säger att jag hade kunnat skära både isoleringen och sätta upp skivorna så hade gubbarna kunnat gå vidare till den andra delen som skall fixas. Men nej då! Ineffektivt och trögt blir det när kvinnan inte duger till något! För så är det, det vet ni va? Kvinnors fötter är små av naturen för att hon skall nå fram till diskbänken!

//Sursubban Christelle

Tingatinga!

Finns många barnprogram som är av skitslag. Sedan finns det barnprogram som är så fina och jag kan inte annat än att älska dem.

Tingatinga är ett sådant program. Det är tecknade filmer där afrikanska sagor berättar varför saker och ting har blivit som de är.

Varför flamingon står på ett ben, varför krabborna går sidledes, varför hackspetten hackar och många andra roliga historier.

Jag fullkomligt njuter av de fina sagorna som har en rolig lösning på allt.

Flamingon står på ett ben för att de var tvungna att dela plats i vattnet med ett gäng krabbor som inte fick plats om de stod på två ben. Krabborna kompromissade så fint med att gå sidledes för att flamingon skulle få plats i vattnet.

Vänliga, kärleksfulla sagor där alla har en viktig roll.

Ungarna tycker väldigt mycket om dessa sagor.

Jag fullkomligt älskar att ungarna gillar dem istället för en massa hemska, japanska krigarserier som annars verkar vara populära bland kidsen.

Nä nu skall jag fortsätta sticka.

Mormor brukar sticka sådana här restgarnstofflor. De är fenomenala att nöta sönder under kyliga vintrar. Dags att rusta upp inför kommande vinter. Världens bästa grannungar skall ju också ha såklart!

Vilken höst alltså....

Vilken höst alltså....

Vilken höst alltså....

Hahahaha!

Säg vad ni vill men jag garvar! Karlns garv är ju oslagbart!

Tänk om man ändå hade ett kök!

Sitter här vid köksbordet i vårt hus med öppen planlösning. Sitter precis mitt mellan köket och vardagsrummet.

Köket har skåp, spis, diskbänk som sitter löst, en diskmaskin, kyl och frys. Något kakel är det inte tal om och inte heller någon fräsch och trevlig bänk att laga maten på.

Vardagsrummet har en tv-bänk, en tv, två misspassande soffor, en ful gammal lagerhylla ett rumsbord från 50-talet, en nedsutten fåtölj och en massa äckliga, dammiga filtar.

Golvet är av betong och väggarna av gips. De är inte klädda i någon vacker mönstrad tapet. Gardinerna är inte heller uppsatta och det står två blommor i hela utrymmet.

Det enda jag tycker om är kaminen. Allt annat känns mest bara hopplöst.

Jag är så trött på vår bosituation och önskar så att anden i flaskan knäpper med fingrarna och ger oss den hemmiljö som välkomnar oss hem till lugn och ro.

Skiten suger och får vi inte hjälp snart tar jag en dunk bensin, en tändsticka och tuttar fyr på hela schabraket.

Min mans stolthet som snarare gör oss till åtlöje i hela bygden .

Han har vart duktig, jätteduktig. Han har på eget hand upprättat ett helt hus och egentligen är det bara kosmetikan som saknas. Men den där kosmetikan. Det är där det sitter.

Det går att bajsa i ett hål i marken, det går att laga mat på en eldstad. Man kan tvätta sig i sjöar som omnejden bidrar med. Men hur KUL är det?

Jag vill ha ett ordentligt hem dit man kommer hem och lugnar ned sig efter en dags grasseri.

En borg där man kan stänga in sig och rekreera sin själ.

Jag bara önskar och hoppas att saker och ting går vår väg nu. Vill komma ur den här lejongropen som håller på att äta upp allt vad liv heter!

// Christelle

Min son var nog djur i ett tidigare liv...

Min son e så ball!

Han och djur är otroligt kompatibla. Djur av alla de slag. Insekter, får, höns, hundar you name it.

Han har ett gäng kompisar av den mindre sorten. Som flugor! Vem har inte velat vara kompis med en fluga? Min son är det. Han snackar med dem, får dem att krypa på hans arm, leker med dem och det utan att de flyr sin kos.

Han springer bland de skenande fåren som om han vore en av dem. Ekoxen som bet honom har han all förståelse för, han retade upp na! Fjärilar som kommit vilse ser han till att hjälpa hem igen och spindlarna, de små spindlarna som alla skriker när de ser. Dessa tar han i sin hand, småskrattar lite åt de höga pipen och lyfter snällt upp sin kompis spindeln och hänvisar honom tryggt till säkrare plats.

I dag var vi i ishallen. Där inne höll en fjäril på att frysa ihjäl. Den hade ingen kraft och ingen ork och döden var nog inte långt borta.

Gossen lockade upp fjärilen på fingret, ojade sig lite över hur trött denne var. Bar ut fjärilen på sitt lilla pekfinger till solen och lät den tina. Efter en liten stund flög fjärilen sin väg och gossen jublade "Den lever, den kan flyga den leeeeever"!

Jag kan bara säga, vilken människa! Underbara unge. Jag älskar honom mer än mest!

// Christelle

Electropop.....

Vilken jädra dänga alltså. Den är inte bra men den lockar många små öron.

Ungarna på skolan är helt galen i den. Går runt och trallar den var och varannan sekund. Ungarna här hemma lika så.

Den skall pumpas på hög volym och gärna trehundra gånger om dagen.

Snart är den död, det gör nog inte så mycket. Men det var ett roligt påhitt av den Idolsökande Oleg. Det gav ju honom ett namn i musikvärlden. Skoj att vissa personer bara slår igenom sådär på en gång. Vilka jädra människor det måste vara som lyckas med en sådan grej.

Knallar in i en studio och bara river av en egenhändigt ihopplockad liten melodi som får tårna att börja hoppa.

Vissa personer skulle man bara vilja ha som kompis. Jag har samma känsla för Markoolio. Hans musik tillhör väl kanske inte kategorin lyssnarvärd men hur det nu än är verkar han vara en riktigt rolig och skön snubbe som jag mer än gärna skulle vilja ha i min vänskapskrets.

Jag kan inte låta bli att fascineras av de människor som knallar in och bara kör sin opretentiösa stil och helt plötsligt har hela Svenska folket på sin sida.

Det är allt bra latjo med fulkultur. Det är liksom där det händer.

Fan så sorgligt...

Jag har sett The Doors filmen med niorna på på jobbet. Det är rockhistoria för fulla muggar. Jag har sett filmen mången gången förr och lika nu ser jag den med två paralleller också. Det innebär att jag ser filmen om och om igen.

Man kan ju tycka att jag borde accepterat det faktum att snubben är död sen många år tillbaka. Men det känns lika hemskt och hjärtskärande var gång filmen slutar med att han dör, samt att hans Pam följer honom några år efter det.

Han levde ett fruktansvärt destruktivt liv och betedde sig som ett riktigt as. Men på något sätt så hoppas man hela tiden att allt skall lösa sig och att han skall leva vidare.

Saker och ting löser sig inte för han dog där 1971 och fortsätter att vara död även i dag.

Vilket skit alltså. Att han dog alltså. Det känns i hela hjärtat och hade det inte suttit en hel klass full med dömande ungdomar så hade jag gråtit några tårar också.

Han var ju sjukt ung och levde i någon fantasivärld där hans ego var för stort för han själv att råda bot på.

Det hade vart fint om han hade levt, provocerat fram de utvecklande reaktioner han gjorde samt gick vidare i livet tillsammans med Pam och det som en människa, fräsch och vid god vigör.

Men men, sagan hade inget lyckligt slut och Jim Morrison dog 27 år ung med en massa jävla sorg i sig. Waste of life som man säger. Själv så sitter jag i min ensamhet och lyssnar lite på The Doors musik och hör de nyanser som tydligt speglar den dalande kurvan.

I dag hade han vart närmare 70-år och snart död i alla fall.

Visst 60-talet var nog det årtionde som gjorde mer skada än nytta. Men jag kan ändå inte hjälpa att jag då och då känner att det hade vart ballt att vara med då.

Som The Beatles och Jimi Hendrix. Tänk om jag ändå fått vara med på riktigt och inte sitta i nuet och bara romantisera upp fictioner om hur coolt det var att vara ung på 60-talet. Min morsa tillhörde den där generationen som var ung på 60/70-talet och hon har i och för sig aldrig återberättat om dess härlighet.

Jaja!

Tankar en reltivt sen torsdagsafton, kvällen innan min älskade skall återvända till hemmet och min stora famn som håller på att längta ihjäl sig efter hans närhet.

Små tårar..

Det är svårt att vara konsekvent när tårarna trillar.

Den lilla har svårt att komma till ro om kvällarna. Hon ligger och gör en massa otyg var gång det skall till att sovas och hoten om att "nu går mamma" haglar över henne. Var gång upplyser hon mamman om att hon tänker sova nu.

Mamman ligger kvar men försöker efter ett tag att vara konsekvent och stå för det sagda ordet.

Mamman reser sig ur sängen och lilltjejen börjar gråta med stora, pärllika tårar och ett återkommande rop på MAMAAAAAAA!

Mamman står ut en stund och sedan får hon alldeles för ont i själen av det hjärtskärande skriket.

Därför återgår mamman till sängen och den lilla kryper nära, nära.

Mammans dåliga samvete trycker till magkänslan hårdare än någonsin. Den lilla flickan somnar snyftande i mammans famn.

Fy fan för att vara konsekvent. Det säger jag då bara!

// Christelle

Vilken enormt övertagande trötthet....

Den här tröttheten jag känner nu har jag då aldrig vart med om tidigare.

Det är en trötthet som ätit sig i märgen på mig. Varje lite rörelse känns som ett stort projekt och varje liten tanke leder till, ja ingenting. Den stannar där. Det går liksom inte att tänka vidare eller att vara sådär kreativ som annars. Att finna lösningar i nuet känns näst intill hopplöst och att följa planeringen slaviskt är min enda räddning.

Jag skulle vilja kalla mig för totalt utslut och ändå har vi bara gjort tre veckor av skolans många veckor innan det blir jullov.

Jag antar att det handlar om att acklimatisera sig lite och det tillståndet har då inte infunnit sig ännu.

Det har vart några tuffa veckor den senaste tiden och energin sprutar ur mig i samma hastighet som en kulspruta spottar ur sig sin ammunition.

Att få allt på plats, att få alla att fungera, att få alla rutiner att sätta sig, att inge respekt, att se till att alla deltar osv.

Det är fan inget lätt jobb att vara lärare och visst, jag har tidigare erfarenheter av det men inte på denna nivå. Den riktiga nivån där allt hänger på vad jag gör. Det finns ingen som räddar mig och det är mitt ansvar om eleverna faller.

Dessutom har jag förstått att jag har ett jädra tungt ämne också. Det gäller att knalla in i salen och på 40 minuter leverera så pass lagomt med information att saker och ting fastnar i skallen på barnen för att sedan kunna kryssa i grönt när det kommer till att bedöma deras färdigheter.

Det är ständigt hög ljudnivå, det är konstanta koncentrationsavbrott och att få alla att följa mig och min flöjt är fanemig helt hopplöst.

Väl hemma är det inte heller någon vila. Fem barn med enorma behov som spretar åt lika många håll som det är barn och det gånger sjuhundra. En man som alltid jobbar eller som befinner sig på isen, ett hus som liknar ett katastrofalt, perfekt exempel på något som försummats på grund av att de som inte förstod bättre ej har någon som helst tid eller energi att ombesörja dess utveckling. Dessutom skriker myntfacket av hunger.

Ja, så om ni tittar på mig och tänker, "hon ser rackarns trött ut" så stämmer det.

Jag är enormt trött och på något sätt måste jag komma igång. Annars går det åt skogen. Då hamnar jag där, paketlik med en vision lika med noll.

// Christelle

Det svider...

Har just sett Svinalängorna. Det var ingen rolig upplevelse och jag önskar att jag hade det ogjort. Det var inte riktigt vad jag behövde i kväll.

En kväll där endast en av alla älskade barn är hemma. Den minsta som vet minst om livet.

De andra stora de som sett många delar befinner sig på annan ort och i annan famn.

Jag skulle vilja gå in till dem, stryka var och en på kinden och försöka tala om för dem hur mycket jag älskar dem. Trots alla fel, trots alla övertramp, trots alla hårda ord, trots suckandet, trots tiden man tagit ifrån dem och trots det tålamod som inte alltid orkar med.

I verkligheten kan jag bli tokig på att alltid vara mamma. I ensamheten och tanken lider jag av känslan att jag inte gjort nog.

Jag undrar om min stora flicka förstår hur mycket jag älskar henne, hur stolt jag är över hennes styrka, hennes förmåga att se de som inte alltid lyckas och hur empatiskt hon tar sig an dem. Undrar om hon vet hur otroligt glad jag är att det är hon som är min unge. Jag har talat om det för henne, mina ord har sagt det men vad vet jag? Kanske hon inte förstår.

Jag undrar om min lilla pojke förstår att han är mitt ljus, min kraft och min energi. Att jag vill bära honom nära jämt, jämt.

Jag undrar om den underbara pojke jag fått möjlighet att dela livet med på grund av att jag mötte min man vet hur mycket jag älskar honom, hans glädje, hans energi, hans styrka och hans mod. Hur väl jag vill honom och hur mycket jag vill att han skall lyckas i livet.

Jag undrar om den största pojken som jag också får dela mitt liv med vet hur mycket jag älskar honom, beundrar hans lugn, hans ödmjukhet och hans förmåga att alltid sansa sig när det blåser.

Undrar om barnen vet hur mycket dom är värda och om de kan bära det med sig upp i vuxen ålder och ha det i ryggsäcken istället för en massa smärtsamma men.

Som det är nu så vet jag inte. Jag kan omöjligt säga vad de i vuxen ålder kommer att ta upp i olika situationer.

Jag själv plockar ofrivilligt upp minnen som jag helst skulle vilja vara utan. Ibland kommer jag på varför jag beter mig på ett visst sätt. När jag upplyst mig själv brukar jag försöka ta mig an det.

Jag tar sällan min historia som en ursäkt. Snarare en orsak som absolut måste förstöras.

Samtidigt som jag måste tillåta mig själv att leva kan jag inte låta bli att bära med mig det dåliga samvetet. Det som säger att jag inte gjort nog och att jag gjort det på fel sätt.

Jag vet inte om det skall vara så. Jag har hört många säga "som förälder har man konstant dåligt samvete". För mig ligger det verkligen en sanning i det.

Jag känner mig liten i själen, sådär liten och sårbar. Jag vill bli tröstad och jag vill bli vaggad i trygghet. Samtidigt skall jag ombesörja fem små själar till. Ge dem tröst och ge dem trygghet.

Jag önskar finna rätsida på alla tankar och jag önskar att jag någonstans gör rätt. Så till vida att barnen växer upp och lever med minnet av att de hade det bra och att jag fanns där för deras skull.

Om jag fick be en bön skulle den lyda som följer....

"Käre Gud! Hjälp mig göra rätt"

// Christelle

Otrohet...

Otrohet gör mig typ sjukt sur. Otrohet i alla dess former. Vilket skit det är. Hör jag från bekanta att de donar med sådana dumheter kan jag bli smått ilsk alltså. Jag vet inte riktigt varför jag har ett sådant agg mot detta. Tror det handlar om sveket. Det är nog i det allt ligger. Människor som litar på andra. Att man ger sig hän någon annan och verkligen litar på att denne är den person som den uppger sig att vara. Det är så fint på något sätt, att faktiskt tro på en annan människa.

Men så kommer den dumfan och beteer sig som ett svin med hemligheter som sårar långt in själen och förstör massor.

Hur det nu än är så är ämnet inte aktuellt i mitt fall förutom att jag ibland har mardrömmar om detta. Det har hänt några gånger att jag drömmer att min man lattjar med en annan kvinna än mig. Den sorg jag känner i drömmen är så smärtsam och olidlig och oftast blir det så att jag tar med mig den känslan ur drömmen och in i vakenheten

De morgnar man vaknar upp och haft dessa drömmar bidrar med en fruktansvärt tung känsla och humöret vill liksom inte sansa sig och återgå till verkligheten.

I natt hade jag en sådan dröm och jag kan fortfarande känna lite sorg av det som inträffat under natten. Den besvikelse och sorg som kom över mig under morgonens småtimmar har satt sig fast i magen och bilden på näthinnan vill liksom inte ge vika.

Fy bubblan för dessa drömmar.

I morgon åker min hunney på älgjakt. Jag kommer banne mig att längta ihjäl mig efter honom. Det känns rätt fint i hjärtat om man bortser från nattens drömmar. Fint i hjärta på så vis att jag älskar honom hemskt mycket och vill mest bara vara nära!

//Christelle

Growlingen och jag...

Jag har lagt till mig med en ny vana. Den kallas för "growla utav bara helsike för att vara så cool för att jag kan growla på riktigt". En teknik man behöver behärska för att slippa få blödande hals så fort man skall till att låta avgrundsläskig. Kan vara bra att ha i mitt jobb för att skrämma barn till lydnad. För att inte tala om halloween.

Ni förstår ju vilken partyhöjare man kan vara om man kan låta sådär fullkomligt monstruös och fruktansvärd. Jag säger då det, allt för att skrämma barnen!

Nä men skämt och sido. Det började med att den nya läroplanen kom och den talade om för mig att barnen skall känna till flertalet olika sångsätt. Varpå jag i dagsläget har introducerat jojk, opera och growl. Svårt är det men coolt är det när det fungerar vilket det absolut inte gör hela tiden.

Därför känns det nu som att halsen blöder av de mest fruktansvärda köttsår. En dag skall jag bli som den här snubben. Lutar mot jul!

//Christelle

Hårda tag...

Känner mig som den värsta häxan på jorden just nu. På jobbet är jag så arg hela tiden och energin tryter. Jag har hört att det skall vara så i början på en termin. Man får hålla på och häxa sig i några veckor innan saker och ting kommer in i normal lunk. Det är fan inte kul alltså. Varje misslyckande tar man på sig och analyserar ner det till beståndsdelar. Det som kommer efter det är att man tvivlar på att man någonsin skall kunna bidra med något som kan generera i framtidstro för de elever som drabbats av mig.

I morgon skall eleverna få jojka. De skall även få sjunga opera och strupsång. Eller rättare sagt, de skall få growla. En teknik jag inte fullkomligt behärskar men jag har ett hum och pallar det ett litet tag i alla fall.

Blinka lilla stjärna får stå pall som testsång. På hur många olika sätt vi lyckas sjunga den sången, ja det förtäljer morgondagen om.

Förmodligen har jag ingen röst kvar i morgon efter en hel dag med en massa röstövningar.

De här gamla bannorna jag fått att jag inte övar och håller igång mitt instrument kan nu slå sig till ro. Jädrar i mig, jag övar hela dagarna och rösten är tröttare än vad den någonsin vart tidigare. Inte ens de föreställningar som gjordes kväll efter kväll förr om åren gav mig så mycket skavsår på stämbanden som detta gör.

Tur det för familjen, dom gläds nog å min tystnad.

So long fellows!

// Christelle

Lilla bebisen har vuxit.

Här på morgonen har jag suttit på det kalla betonggolvet med min bara rumpa och plockat ihop kläder. Små, små kläder som min minsta hade

på sig alldeles nyss. Nog är de hemskans små alltså. Lillbönan skulle promt truga på sig sina första stövlar och si det gick inte alls det. Det var bara tårna som kom ner i stövelskaftet. "Jag kan ha dem" sade hon flinande och försökte knalla runt med dem.

Efter en snabb tur runt köksdelen tog hon sitt förnuft tillfånga och insåg att så inte var fallet.

Hon kunde in ha dem och därför fick de hamna i högen för kläder som skall skickas till Götet.

Det är vansinnigt häftigt att en kropp kan växa så otroligt mycket på bara något år. Det är liksom hur många cm som helst som kommit till.

Jag får faktiskt inte ont i hjärtat när jag inser att bebisperioden är förbi för alltid och att nästa gång det kommer att inträffa är när barnbarnen knackar på.

Känns lustigt att snacka om barnbarn i den bemärkelsen. Jag är ju så himla skitung så barnbarn är det inte tal om än på länge.

Om det däremot fortsätter att gå med den här hastigheten som det gjort sen bebis nummer ett kikade ut ur buken min så lär barnbarnen snart vara ett faktum.

Bebisklädslasset skall fraktas till kusten på andra sidan landet. Där bor det nämligen en liten nykomling. Min barndomsvän har fått sitt första lilla fjun och jag tycker ju att det är så himla roligt att slippa slänga kläder.

De är ju trots allt väldigt fina de där små tygtrasorna och skam vore det ju om de fick möta sitt öde i containern med brännbart istället för att flytta in hos en liten jäntunge av precis rätt storlek.

Nä nu skall jag ta farväl av bebisperioden för alltid och packa ner dessa små juveler.

// Christelle

Om Usain Bolt bodde på vår gata...

Tänk om jag skulle sitta här hemma vid köksbordet och dricka min kopp kaffe och samtidigt se Usain Bolt dra några repor fram och tillbaka på vår raksträcka. Swish skulle det bara säga och knappt skulle blicken hinna med att registrera att något färdades förbi oss. Ungefär som den där dumjävla grannen som gasar upp mot hundringen var gång han skall in och ut från sin parkering.

Förmodligen skulle jag bara njuta av att se Bolts ljuvliga, långa steg och inte skulle jag bli upprörd och känna mord i mig heller för den delen.

Konstigt att jag inte tänker samma om grannen med den röda volvon. Han ligger risigt till om man går till min tanke. Observera att jag kan skilja på tanke och handling så det är nog inte fara för hans liv. I alla fall inte när det kommer till frågan om mitt handlande. Däremot kan jag inte påverka vad som händer när han är ute på de större vägarna och härjar.

Förmodligen hinner han väl plöja ner några hundägare och barn innan han själv får sätta livet till men ett visst svinn får man räkna med. Jag är så jävla arg på grannen med den röda volvon. Jag vet inte vad han heter och inte hur han ser ut. Jag vet bara att han kör sin bil åt helvette för snabbt och att jag känner ångest var gång han accelererar förbi vårt hus. Vår 30-sträcka som oftast besöks av fotgängare av motionsslag, hundar och barn. Våra kära barn. Arg blir jag på kommunen som inte gör sitt främsta för att åtgärda problemet. Speciellt när de är väl medvetna om det, samt att det redan outats i media också. På vår gata och en annan gata i huvudorten kör de alldeles för fort för ALLAS bästa.

Nu har hela sommaren gått och inget har hänt. De accelerera fortfarande här utanför och mannen i den röda volvon är värst.

Känner för att se att ett sabotage sker. Sabotage mot en röd volvo som ägs av en galen fortkörare!

Observera återigen. Jag är ingen Anders Bhering Breivik, jag skrider inte till handling.

Jag bara känner och säger.

// Christelle

Men jag skulle kunna sova ett år...

Jag tror jag skulle kunna sova ett helt år om jag fick lägga mig och sova en stund. Jag är så in i bängens dödstrött.

Just hemkommen från en runda på stan med tre kids. Lite shopping och lite lunchande för att återgå till äldste gossens studier. Nu sitter jag alltså med datorn bredvid en pluggande högstadieelev och det känns verkligen som en ära att han vill att jag skall sitta här bredvid honom när han gör läxan.

Jag menar lyckos mig som får brillera med att kunna "lite". Sällan det har hänt faktiskt.

För att återgå till den realistiska tanken så måste jag bortse från min skräphögsförmåga och lystra till tvättstugan som fullkomligt vrålar efter mig.

Aldrig förr har jag hört en tvättstuga så desperat.

Måste åtgärda problemet.

//Christelle