Läskeri och läskera...

Jag är ju ett fan av det "nya" som kommit de senare åren. I år än mer än tidigare. För varje år blir det mer och mer accepterat och jag älskar det.

Jag snackar om halloween. Det är ju en så himla rolig högtid. Jag är medveten om den heta debatten om det ickesvenska i detta firande och att det absolut inte skall förekomma i vårt moraliskt rättfärdiga samhälle. Att det är ett kommersiellt skitknep från handlarna och bla bla bla.

Faktum är att ungarna älskar det. Vi behöver detta roliga i vårt otroliga mörker som in finner sig precis sådär när finhösten tagit slut och innan finadvent tagit vid.

Allhelgona i all ära men hur roligt är det för barnen? De bryr sig ju föga om denna högtid i den regi som jag själv vuxit upp till. Årets tråkigaste lov och årets absolut tråkigaste högtid.

Jag blandar inte ihop halloween och allhelgona. Jag är helt medveten om dess separata hållning och att de av en händelse sammanfaller med endast några dagars marginal.

Då har jag förtydligat det.

Om jag då återgår till själva meningen med denna text så är det att det är rackarns roligt att firahalloween. Det är roligt som sjutton med dessa maskeradfester och jag kan inte annat än att glädjas åt det faktum att högtiden är här för att stanna.

I går hade vi äntligen den fest som vi lovat ungarna i flera år. Vi har flertalet gånger sagt att vi skall ha en fest där alla barnen i familjen får bjuda in sina vänner och sedan partaja loss som spöken, gastar, djävular mm.

Hela 20 kompisar lyckades de skrapa ihop och upp i skogen begav vi oss.

Jag hade satt upp en tipsrunda med läskiga, spökrelaterade frågor. Samtidigt som skymningen kom knallade ungarna genom skogen efter en av marshaller upplyst stig.

I buskar och bland träd lurade faror som skrämde ungarna.

S och en annan polare hade klätt ut sig och smög runt i skogen och utstötte skrämmande läten.

Väl uppe på berget var skymningen övertagen av mörkret och det enda ljus vi hade var det som kom av den brinnande brasan. Där grillade vi korv, marshmallows, försökte oss på att berätta spökhistorier, men ungarna var så speedade och rädda så vi fick snabbt ge oss tillbaka till den upplysta gatan utanför huset igen.

Där hade vi fyrkamp och jag kan med tydlighet poängtera att grannarnas frånvaro bara bidrog med ett leende på mina läppar. För fy fan vilket liv det kan vara på 20 tävlingsskallar.

Det roliga är att barnen var uppdelade i två lag. Det stora "killaget" som hade någon enstaka tjej och det lilla "tjejlaget" som hade någon enstaka kille med.

Killaget tillhörde kategorin 4 år äldre än tjejlaget. Som om det inte vore nog med att de var killar, de var dessutom mycket äldre, starkare, och klokare.... Eller?

Det roliga i kråksången är att småbrudarna och småkillarna spöade storgrabbarna och stortjejerna.

Ibland kan man inte annat än glädjas å det grövsta över det som inträffar.

Storgrabbarna lämnade in protester om fusk och att de fått hjälp och jade jade jade. Med en enväldig domare och ett klart avslag mot protesten med orsak av protestens frånvarande trovärdighet hade vi ett vinnande småfolkslag. KUL!

Lite bilder på mina ruskprickar!

So long fellows!

Första visningen!

Ja i går så började det alltså. Det som vi de senaste veckorna gått omkring och njutit av i vårt hus. Dvs den arges verk fick sin första show i går och det i tv.

Det var dock en snabbis men ändock en visning av det som komma skall.

Pontus står vid tomtgränsen och visar grannens fina hus, "Ja så här kan det se ut".

Strax efter så vinklas bilden åt andra hållet, bara sådär rakt över tomtgränsen och då säger Pontus igen "Så här kan det också se ut och det är det vi vill ha".

Det som visades som låg under kategorin det vi vill ha var vårt fin, fina frigolithus.

Som den mediahora jag nu blivit kan jag tappert erkänna att det kändes helt ok än så länge. Vi har ju inte synts i bild ännu och den effekt som kommer av det kommer sannerligen vara lite smått påfrestande och förmodligen kommer jag att behöva stänga av alla kanaler i brysigomandelen i min hjärna.

Jag har ännu inte bestämt mig om jag skall se programmet eller inte.

Jag vill inte se det för jag kommer förmodligen att skämmas ner i underjorden och tillbaka igen.

Jag vill se det för att vid en konfrontation kunna dementera och förklara orsaken till att människor sett det som de just sett.

Jaja! Den dagen den sorgen.

// Christelle

Så gick det till när andan gick ur en...

Det är onsdags afton. Lite mer än en vecka sedan forserande krafter övertog vår borg och förändrade mycket. Andan gick i samma veva ur mig och har faktiskt inte återvänt. Kanske den rymde för gott. Återstår att se.

I morgon är min lediga dag. Den passar fint. Just nu råder det ordning i hemmet och jag kan inte minnas när det kändes så sist. Det innebär att jag faktiskt kan ta dagen i morgon och använda den till att umgås med lugnet och myset samt med barnen och möjligen den pannkaksfrukost som än så länge står i startgroparna vid tanken. Det beror helt på hur morgonpigg jag känner mig.

Jag backar och låter det vara osagt så behöver jag inte stå till svars för det möjliga sängliggarläget som annars gärna tar över och stylar järnet.

Om morgnarna är det kallt.

Jag som norrlänning brukar försöka hålla ut med diverse attiraljer som vantar och mössor. Lika är det med overaller. Ingen snö, inga vinterkläder. Så är det bara och jag har vart benhård med det.

Fram till i höst. Jag förstår inte riktigt vad som händer med mig. I dag gick jag och köpte vantar till ungarna och det trots att vi inte träffat på frosten en enda morgon den här hösten.

Det är förjäkla kallt helt enkelt och jag har väl förstått att råheten som havet drar med sig tänder alla köldsensorer jag har i min mulliga kropp och att den erfarenhet jag har av inlandsluft och norrlandsvintrar inte är något i jämförelse med havet, vinden och den taggiga kyla som sticker hål på ben och märg.

Nu är alltså vantarna på, mössan lika så, varmt om fot och ulliga damasker.

Tur att min sambo har ett alterego, "Kaminmannen" och att de echaufferande handlingarna han utför leder till att man då och då lyckas tina upp.

Letar vidare efter andan och hoppas på snar framgång!

// Christelle