Ni vet när man slickat sig på fingrarna och luktar apa. Precis som små barn kan göra ibland när dom ätit kaviar. Då stinker dom verkligen apa. Åt det hållet luktar mina fingrar just nu. Jag tycker själv inte att andedräkten känns speciellt dålig om jag känner efter med tungan. Men fingrarna vittnar om annat. Jag kan inte komma ihåg att jag har slickat mig om fingrarna heller för den delen. Kanske en ful vana jag har och dessutom omedveten.
Men faktum är att mellan pekfingret och långfingret på både höger och vänster hand luktar det dålig andedräkt.
Kanske kan vara att jag har gnussat läppen hela dagen iom att den irriterar med sin torrhet.
Ska tänka på det om jag möjligen har en ful vana som är omedveten. Läskigt!
//Christelle
tisdag 30 november 2010
söndag 28 november 2010
Tusentalet uppnått...
Med en relativt ny blogg känns det helt ok att ha uppnått och passerat tusensträcket på besökare.
Jag har fortfarande ingen aning om vilka ni som läser är. Det är endast ett fåtal som gett sig till känna. Men faktum är att ni finns och det gläder mig otroligt att ni faktiskt sitter här och läser mina ord.
Det ger mig motivation och rätt så mycket egoboosting också för den delen.
Även detta är coolt!
//Christelle
Jag har fortfarande ingen aning om vilka ni som läser är. Det är endast ett fåtal som gett sig till känna. Men faktum är att ni finns och det gläder mig otroligt att ni faktiskt sitter här och läser mina ord.
Det ger mig motivation och rätt så mycket egoboosting också för den delen.
Även detta är coolt!
//Christelle
Jag förstår varför det händer...
Det känns hemskt att skriva detta inlägg men det är tamefasen sanningen och jag betvivlar att jag är den enda på jorden som känner så.
Saken är den. Jag är vuxen, jag är vettig i alla fall om man ser till att min myndighetsförklaring kvarstår och att jag fortfarande inte utövat några handgripliga övergrepp på mina barn. Förutom det kan jag inte säga så mycket om det när det kommer till egna synpunkter om sig själv.
Vad jag däremot känner är att jag verkligen förstår varför det händer, hur det kan hända att en förälder slår sitt barn. För, min dotter. Min oskuldsfulla lilla sjuåring driver mig till vansinne. Hon är så uppkäftig och rent ut sagt förjävlig just nu. Jag känner hur det kliar i fingrarna på mig och att det är nära till handgripligheter kan jag inte förneka. Dock blir det rösten som får göra jobbet. Ett vansinnesvrål som inte ger något större resultat det heller. Sjuåringar verkar vara omöjliga att tämja.
Jag biter mig i handen istället för att lägga den på min dotter och konstaterar att jag är starkare än tidigare förlagor.
Egentligen vill jag kasta in ungen i väggen men jag talar istället om för barnet att nu har hon gått för långt och att det faktiskt finns de föräldrar som slår sina barn. Jag talar om för barnet att jag förstår varför dom gör det. Även om jag inte kommer att slå henne så förstår jag hur det kan komma sig, för just då när det händer är jag så arg så jag skulle vilja slänga in henne i väggen.
Jodå så är det!
Sedan när hon ligger i sin säng efter vi förmodligen avslutat kvällen med ett gräl över att hon aldrig kan komma i säng utan att tjafsa så går det någon timme.
Då smyger jag in till henne, lägger mig bredvid henne och viskar i hennes öra hur mycket jag älskar henne. Jag hoppas att det är något som når henne i drömmarna och att hon känner att det verkligen är så.
Jag säger absolut inte att jag är den bästa föräldern som finns. Inte heller säger jag att gör rätt alla gånger och att jag handlar rationellt.
Vad jag däremot säger är att jag är rätt övertygad om att jag inte är ensam om dessa känslor, jag tror till och med att det är relativt normalt att tänka så i ilskans stund. Det tunga kommer efteråt. Att sätta sig ner och reflektera över sina känslor ger en lite ångest. Hur kunde jag bete mig så dumt, jag tänkte dessa tankar, de som är så tabu och absolut förbjudna. Varför var jag inte större människa än så?
Den krassa sanningen är. Jag blir så arg att jag känner att jag förstår varför det händer. Det förbjudna att slå ett barn. Det finns inget som är så provocerande som ett glin kommen ur sig själv som hela tiden bara kaxar och käftar emot.
Saken är den. Jag är vuxen, jag är vettig i alla fall om man ser till att min myndighetsförklaring kvarstår och att jag fortfarande inte utövat några handgripliga övergrepp på mina barn. Förutom det kan jag inte säga så mycket om det när det kommer till egna synpunkter om sig själv.
Vad jag däremot känner är att jag verkligen förstår varför det händer, hur det kan hända att en förälder slår sitt barn. För, min dotter. Min oskuldsfulla lilla sjuåring driver mig till vansinne. Hon är så uppkäftig och rent ut sagt förjävlig just nu. Jag känner hur det kliar i fingrarna på mig och att det är nära till handgripligheter kan jag inte förneka. Dock blir det rösten som får göra jobbet. Ett vansinnesvrål som inte ger något större resultat det heller. Sjuåringar verkar vara omöjliga att tämja.
Jag biter mig i handen istället för att lägga den på min dotter och konstaterar att jag är starkare än tidigare förlagor.
Egentligen vill jag kasta in ungen i väggen men jag talar istället om för barnet att nu har hon gått för långt och att det faktiskt finns de föräldrar som slår sina barn. Jag talar om för barnet att jag förstår varför dom gör det. Även om jag inte kommer att slå henne så förstår jag hur det kan komma sig, för just då när det händer är jag så arg så jag skulle vilja slänga in henne i väggen.
Jodå så är det!
Sedan när hon ligger i sin säng efter vi förmodligen avslutat kvällen med ett gräl över att hon aldrig kan komma i säng utan att tjafsa så går det någon timme.
Då smyger jag in till henne, lägger mig bredvid henne och viskar i hennes öra hur mycket jag älskar henne. Jag hoppas att det är något som når henne i drömmarna och att hon känner att det verkligen är så.
Jag säger absolut inte att jag är den bästa föräldern som finns. Inte heller säger jag att gör rätt alla gånger och att jag handlar rationellt.
Vad jag däremot säger är att jag är rätt övertygad om att jag inte är ensam om dessa känslor, jag tror till och med att det är relativt normalt att tänka så i ilskans stund. Det tunga kommer efteråt. Att sätta sig ner och reflektera över sina känslor ger en lite ångest. Hur kunde jag bete mig så dumt, jag tänkte dessa tankar, de som är så tabu och absolut förbjudna. Varför var jag inte större människa än så?
Den krassa sanningen är. Jag blir så arg att jag känner att jag förstår varför det händer. Det förbjudna att slå ett barn. Det finns inget som är så provocerande som ett glin kommen ur sig själv som hela tiden bara kaxar och käftar emot.
Detta är absolut inget försvar till att det faktiskt finns människor som gör sådana vedervärdiga grejer mot sina barn. Det finns liksom inget försvar för dessa handlingar. Däremot finns det olika orsaker som påverkar oss så mycket att vi många gånger inte kan rå på våra handlingar. Skammen får vi bära i efterhand. Skammen över att vi förstört något så vackert och mjukt som ett barn.
Jag tänker inte förstöra mina barn på detta vis. Det finns inte en chans i helvettet att jag vill att dom skall gå igenom de ångestkänslor som kommer efter en dysfunktionell uppväxt. Det förtjänar dom inte.
Summa sumarum. Jag förstår varför det händer. Helt klart. För mitt i sitt föräldraskap känns det som om kontrollen har dragit till vilda western och att ens egna jag håller på att ätas upp av skuldkänslor.
Det finns liksom inget förstånd inom räckhåll.
Det finns liksom inget förstånd inom räckhåll.
Vad jag däremot är glad för är att det på något sätt tar upp sig själv. Reservagregatet för den stackars spärrvakten som sitter där inne och arbetar hårt slår igång och sköter sig trots att allt annat verkar utslaget.
Tacka Gud för spärrvakten i hjärtegropen.
// Christelle
// Christelle
Ett nytt Gävle?
Minns ni Gävle 1998?
Massiva mängder av det vita guldet fullkomligt sprutade in över Gävletrakten.
Tåg och bussar blev inställda. Affärer fick brist på färskvaror, skolor och sjukhus fick ställa in undervisning och operationer. Bandvagnar och skotrar fick agera som akuta utryckningsmedel och fortskaffningsmedel.
Samhället fick tänka om och inget fungerade som det skulle göra.
Då var jag arton år och hängde tillsammans med en kille vars farmor bodde i Gävle. Farmorn berättade hur hon på morgonen hade gått ner till ytterdörren och upptäckt att passagemöjligheterna via dörren var omöjlig och att skotta sig ut var det enda alternativet
Sagt och gjort, tanten skottade och det gjorde alla andra i den relativt stora staden också.
Efter några dagar när samhället var igång igen åkte vi dit och det var riktigt fräckt. Snön var skjuten åt sidorna, bilar och bussar kunde beträda vägarna igen. När all snö hade pressats upp mot sidorna byggdes det upp högar av snö runt trottoarer och gångvägar. Därefter kunde man bygga gångar mellan högar som räckte över huvudet även på den längsta mannen.
Skulle man promenera någonstans fick man gå i en snögång. Man hade ingen syn vare sig åt höger eller vänster trafiksituation utan som fotgängare var man helt isolerad.
Det var fantastiskt mycket snö och visst, om man bortser från allt det praktiska som havererade även där uppe i det så kallade "norrland" (Gävle är inte norrland om ni frågar mig) så är det väl inte att tala om hur mycket det skulle krascha här nere om något liknande uppstod.
Men det skulle vara häftigt. Riktigt fint för barnen att få uppleva riktiga, rejäla vintrar av sagovariant.
När jag nu tittar ut genom fönsterrutan kan jag se hur snön väller in här över östkusten och det är tydligen bara här över östkusten som det kan bli sådana massiva mängder snö. Det har att göra med starka och envisa vindar som drar med sig både energi och värme från det fortfarande öppna och relativt varma Östersjön. En lång sträcka att samla på sig material om man säger som så. Om detta sker ihärdigt och högt upp så innebär det att det kan komma sådana massiva mängder snö återigen. En snökanonseffekt Även om det är väldigt sällan som det händer snackar de kunniga om att det händer någon gång vart hundrade år. Nu är det ju inte hundra år sedan det hände i Gävle och skulle det hända här i Sörmland skulle jag inte gråta blod. Det kan jag lova.
Hur som haver, förmodligen är det inte dessa mängder vi har att vänta men när man ser på bilens tak att vi snackar om mer snö än vanligt vid den här tiden. Dessutom fortsätter snön att vräka ner här utanför och det ger en indikation på att det är mycket snö som kommer nu.
Detta säger jag utifrån mina norrländska erfarenheter.
Jag känner mig helt nipprig över detta med snö. Snö är fantastiskt uppfriskande och det är inte många sorger som tränger igenom det vita snötäcket.
Coolt! Som man säger i "Amerikat"
//Christelle
Massiva mängder av det vita guldet fullkomligt sprutade in över Gävletrakten.
Tåg och bussar blev inställda. Affärer fick brist på färskvaror, skolor och sjukhus fick ställa in undervisning och operationer. Bandvagnar och skotrar fick agera som akuta utryckningsmedel och fortskaffningsmedel.
Samhället fick tänka om och inget fungerade som det skulle göra.
Då var jag arton år och hängde tillsammans med en kille vars farmor bodde i Gävle. Farmorn berättade hur hon på morgonen hade gått ner till ytterdörren och upptäckt att passagemöjligheterna via dörren var omöjlig och att skotta sig ut var det enda alternativet
Sagt och gjort, tanten skottade och det gjorde alla andra i den relativt stora staden också.
Efter några dagar när samhället var igång igen åkte vi dit och det var riktigt fräckt. Snön var skjuten åt sidorna, bilar och bussar kunde beträda vägarna igen. När all snö hade pressats upp mot sidorna byggdes det upp högar av snö runt trottoarer och gångvägar. Därefter kunde man bygga gångar mellan högar som räckte över huvudet även på den längsta mannen.
Skulle man promenera någonstans fick man gå i en snögång. Man hade ingen syn vare sig åt höger eller vänster trafiksituation utan som fotgängare var man helt isolerad.
Det var fantastiskt mycket snö och visst, om man bortser från allt det praktiska som havererade även där uppe i det så kallade "norrland" (Gävle är inte norrland om ni frågar mig) så är det väl inte att tala om hur mycket det skulle krascha här nere om något liknande uppstod.
Men det skulle vara häftigt. Riktigt fint för barnen att få uppleva riktiga, rejäla vintrar av sagovariant.
När jag nu tittar ut genom fönsterrutan kan jag se hur snön väller in här över östkusten och det är tydligen bara här över östkusten som det kan bli sådana massiva mängder snö. Det har att göra med starka och envisa vindar som drar med sig både energi och värme från det fortfarande öppna och relativt varma Östersjön. En lång sträcka att samla på sig material om man säger som så. Om detta sker ihärdigt och högt upp så innebär det att det kan komma sådana massiva mängder snö återigen. En snökanonseffekt Även om det är väldigt sällan som det händer snackar de kunniga om att det händer någon gång vart hundrade år. Nu är det ju inte hundra år sedan det hände i Gävle och skulle det hända här i Sörmland skulle jag inte gråta blod. Det kan jag lova.
Hur som haver, förmodligen är det inte dessa mängder vi har att vänta men när man ser på bilens tak att vi snackar om mer snö än vanligt vid den här tiden. Dessutom fortsätter snön att vräka ner här utanför och det ger en indikation på att det är mycket snö som kommer nu.
Detta säger jag utifrån mina norrländska erfarenheter.
Jag känner mig helt nipprig över detta med snö. Snö är fantastiskt uppfriskande och det är inte många sorger som tränger igenom det vita snötäcket.
Coolt! Som man säger i "Amerikat"
//Christelle
Gullefjun på vita dun...
Det är vackert när det glittrar. Snön ligger sådär extra juligt och visar sin bästa sida alldeles lagom precist inför advent.
Det är juletid nu. Klockan har passerat midnatt det innebär att ljus och frid är att vänta. I alla fall om man ser till sina önskningar.
Det har vart lite snålt med frid här på sistone. Det skulle verkligen behövas en dos av det. Tänk vad glad jag skulle bli om vissa människor som sitter på stor makt skulle tänka om lite och försöka underlätta för oss människor som inte har så stor makt.
Det här med att ställa onödiga krav och ultimatum på oss små demokrater är både orättvist och själsligt nedbrytande. Antingen fogar man sig och faller eller så bygger man murar av lejonkaraktär.
Jag tillhör nog den senare varianten. Däremot är det otroligt krävande och som jag skrev om själslig nedbrytning. Det är utmattandet till tusen och man känner var gång man gått i strid att den som kommer efteråt är likt en sur ,gammal och urvriden trasa.
Vi har en stor fredag att se fram emot och efter den visar det sig väl om det är frid vi kan satsa på under kommande månad eller om det är våndan, slit och ångest.
Vi får välan se.
Trevlig advent till er i alla fall.
//Christelle
lördag 27 november 2010
Knak knak
Så låter min rygg om morgnarna när jag stiger upp ur den "sköna" sängen.
Det känns i min rygg så som jag föreställer mig att det skulle ha känts 30 år framåt
Även det är väl ett tecken på att man måste börja träna, klarar man inte ens av att sova utan att få träningsvärk. Ja då är det fara å färde.
Det är lördag.
S är på grabbfest. Har så vart sedan i går. Det innebar att vi hade mys på fyr man hand i går .
Jag konstaterade att läget var förändrat dock. Det mysiga med fredagarna är utbytt mot trött.
En otrolig trötthet kom över mig där strax efter fyra och höll i sig hela kvällen.
Jag som hade planerat att krypa ner i soffan under ett täcke och kolla på en sådan där film som S skulle finna boring. Jag tittade väl i en kvart sedan var det dags att inse att tröttheten är mycket starkare än något annat jag kan komma på.
Jag kom på precis när jag sitter här att jag inte gluttat ut genom fönstret ännu. Nu gör jag det. Det är sådär vitt så det ser blått ut. Det måste innebära att det är skitkallt ute. Reser mig och kollar upp situationen.....
Ja, för att vara söder om Stockholm och dessutom i kustbandet kan jag upplysa er om att långkalsongerna är ett måste i dag.
Dagens väder för det Sörmländska östkustområdet.
Morgonen börjar med en frisk, krispig kyla som sträcker sig ner mot -12 sträcket.
Ladda med varma kläder för kylan förväntas hålla i sig under dagen.
Några större nedfall syns inte på långan väg och håll utkik efter stjärnfall när mörkret faller på.
Klart slut morgontjut!
//Christelle
Det känns i min rygg så som jag föreställer mig att det skulle ha känts 30 år framåt
Även det är väl ett tecken på att man måste börja träna, klarar man inte ens av att sova utan att få träningsvärk. Ja då är det fara å färde.
Det är lördag.
S är på grabbfest. Har så vart sedan i går. Det innebar att vi hade mys på fyr man hand i går .
Jag konstaterade att läget var förändrat dock. Det mysiga med fredagarna är utbytt mot trött.
En otrolig trötthet kom över mig där strax efter fyra och höll i sig hela kvällen.
Jag som hade planerat att krypa ner i soffan under ett täcke och kolla på en sådan där film som S skulle finna boring. Jag tittade väl i en kvart sedan var det dags att inse att tröttheten är mycket starkare än något annat jag kan komma på.
Jag kom på precis när jag sitter här att jag inte gluttat ut genom fönstret ännu. Nu gör jag det. Det är sådär vitt så det ser blått ut. Det måste innebära att det är skitkallt ute. Reser mig och kollar upp situationen.....
Ja, för att vara söder om Stockholm och dessutom i kustbandet kan jag upplysa er om att långkalsongerna är ett måste i dag.
Dagens väder för det Sörmländska östkustområdet.
Morgonen börjar med en frisk, krispig kyla som sträcker sig ner mot -12 sträcket.
Ladda med varma kläder för kylan förväntas hålla i sig under dagen.
Några större nedfall syns inte på långan väg och håll utkik efter stjärnfall när mörkret faller på.
Klart slut morgontjut!
//Christelle
onsdag 24 november 2010
Sonen säger....
-Mamma! Du är mycket skönare än fiskar.
-Jasså?
-Ja om man gosar med fiskar tar dom och sticker ut vassa saker ur sig och träffar mig överallt. Där och där och där.
-Därför är du mycket skönare att gosa med än fiskar.
Alltid nåt!
//Christelle
-Jasså?
-Ja om man gosar med fiskar tar dom och sticker ut vassa saker ur sig och träffar mig överallt. Där och där och där.
-Därför är du mycket skönare att gosa med än fiskar.
Alltid nåt!
//Christelle
tisdag 23 november 2010
Vrede!
Ibland händer det. Man känner den där otroliga vreden som skulle kunna få en att krossa berg.
Det kan vara över personers handlingar, motgångar och andra saker som inte blir eller går som man tänkt sig.
Vad man då måste tänka riktigt noga på är att man absolut inte får låta den där vreden drabba någon oskyldig. Man kan alltså inte kasta sönder sin sambos fina lampa som han fick i födelsedagspresent när han fyllde femton och som han dessutom sparat sedan dess. Inte heller får man slå någon, det vore ju hemskt om man gick runt och slog på oskyldigt folk bara för att man var arg. Det vore som en sak om man slog på den som vreden handlade om. Men vad som händer sedan vill jag då inte ens tänka på.
Därför är det så skönt när man hittar saker att få ut all sin ondska och vrede på. Tex ett papperark som har något med saken att göra. Att elda upp det eller varför inte riva det i småmolekyler och sedan elda upp det.
Mosa ner det i en sopsäck och sedan skrika helvette efter det. Det är rätt skönt. Att det sker i ens egna ensamhet är också otroligt skönt. Det betyder att ingen annan på hela jorden tog skada av att jag faktiskt fick ur mig min vrede, att jag fann ett utlopp som ledde till någon typ av frid.
För även om jag aldrig hämnas, för det gör jag verkligen aldrig så kan det vara skönt att hitta ett verktyg utöver de där milen man skall springa för att lugna sin själ.
Jag vet jag låter helknäpp och må så vara. Men fasen så skönt det är att flukta sina känslor. Det är ju bara mig det handlar om i alla fall. Skulle någon sett mig nyss skulle jag nog hamnat på en anstalt. Men skönt var det. Oj oj! Lite av en befrielse för själen.
//Christelle
Det kan vara över personers handlingar, motgångar och andra saker som inte blir eller går som man tänkt sig.
Vad man då måste tänka riktigt noga på är att man absolut inte får låta den där vreden drabba någon oskyldig. Man kan alltså inte kasta sönder sin sambos fina lampa som han fick i födelsedagspresent när han fyllde femton och som han dessutom sparat sedan dess. Inte heller får man slå någon, det vore ju hemskt om man gick runt och slog på oskyldigt folk bara för att man var arg. Det vore som en sak om man slog på den som vreden handlade om. Men vad som händer sedan vill jag då inte ens tänka på.
Därför är det så skönt när man hittar saker att få ut all sin ondska och vrede på. Tex ett papperark som har något med saken att göra. Att elda upp det eller varför inte riva det i småmolekyler och sedan elda upp det.
Mosa ner det i en sopsäck och sedan skrika helvette efter det. Det är rätt skönt. Att det sker i ens egna ensamhet är också otroligt skönt. Det betyder att ingen annan på hela jorden tog skada av att jag faktiskt fick ur mig min vrede, att jag fann ett utlopp som ledde till någon typ av frid.
För även om jag aldrig hämnas, för det gör jag verkligen aldrig så kan det vara skönt att hitta ett verktyg utöver de där milen man skall springa för att lugna sin själ.
Jag vet jag låter helknäpp och må så vara. Men fasen så skönt det är att flukta sina känslor. Det är ju bara mig det handlar om i alla fall. Skulle någon sett mig nyss skulle jag nog hamnat på en anstalt. Men skönt var det. Oj oj! Lite av en befrielse för själen.
//Christelle
måndag 22 november 2010
Vadå avtändande?
Det här med mjukisbyxor är ju en historia för sig.
Ni vet som många säger. Det finns inget som är så avtändande som mjukisbyxor och vita tubsockar. Tubsockar kan jag hålla med om. Det finns liksom inget som är snyggt med tubsockar. Inte blir det bättre av att det är modernt heller. Det ränner runt en massa coola tonåringar med tubsockar som fotkreation, fastsatta runt byxans nederkant. Men så är modet, det är inte alltid snyggt.
Det var dock inte det som detta inlägg skulle handla om. Nä, utan det här med att folk säger att det är avtändande med mjukisbyxor. Det är väl jordens största lögn. Först och främst är det väldigt skönt, sköna människor är sexiga människor. Sedan ser det ledigt och sportigt ut på en och samma gång. Det vill säga en soft balans mellan sött och surt.
För att inte tala om hur lätt det är att dra ner/av dom när det väl tänder till. Shooop! Säger det så är brallorna nere vid anklarna och snabbisen går lätt att genomföra. Står det fem ungar utanför sovrumsdörren och bankar på vill man få det snabbt avklarat och inte hålla på med några knappar i tighta jeans som man måste kränga sig ur. Nä snabbt skall det gå och mysbyxor är helt klart det ultimata plagget i det läget.
För att inte tala om hur skönt det är att sitta i soffan och kolla på en skön film tillsammans med sin älskling och det iklädd... Just det, ett par mjukisbyxor. En avslappnad älskling i soffan är en älskling som har tid med sexiga saker. Det är ju inte heller avtändande. I alla lägen jag kan komma på som har med bekvämlighet att göra vinner mjukisbyxorna över både tighta läderbrallor och raffiga underklädesset.
Mer mjukisbyxor åt folket. Men lämna tubsockarna i Uff-containern.
//Christelle
Ni vet som många säger. Det finns inget som är så avtändande som mjukisbyxor och vita tubsockar. Tubsockar kan jag hålla med om. Det finns liksom inget som är snyggt med tubsockar. Inte blir det bättre av att det är modernt heller. Det ränner runt en massa coola tonåringar med tubsockar som fotkreation, fastsatta runt byxans nederkant. Men så är modet, det är inte alltid snyggt.
Det var dock inte det som detta inlägg skulle handla om. Nä, utan det här med att folk säger att det är avtändande med mjukisbyxor. Det är väl jordens största lögn. Först och främst är det väldigt skönt, sköna människor är sexiga människor. Sedan ser det ledigt och sportigt ut på en och samma gång. Det vill säga en soft balans mellan sött och surt.
För att inte tala om hur lätt det är att dra ner/av dom när det väl tänder till. Shooop! Säger det så är brallorna nere vid anklarna och snabbisen går lätt att genomföra. Står det fem ungar utanför sovrumsdörren och bankar på vill man få det snabbt avklarat och inte hålla på med några knappar i tighta jeans som man måste kränga sig ur. Nä snabbt skall det gå och mysbyxor är helt klart det ultimata plagget i det läget.
För att inte tala om hur skönt det är att sitta i soffan och kolla på en skön film tillsammans med sin älskling och det iklädd... Just det, ett par mjukisbyxor. En avslappnad älskling i soffan är en älskling som har tid med sexiga saker. Det är ju inte heller avtändande. I alla lägen jag kan komma på som har med bekvämlighet att göra vinner mjukisbyxorna över både tighta läderbrallor och raffiga underklädesset.
Mer mjukisbyxor åt folket. Men lämna tubsockarna i Uff-containern.
//Christelle
Uppkastning
Uppkastningar av alla de slag har vi haft här hemma i över en veckas tid nu. De har vart gula, gröna, röda. Stora, små. Över golv, sängar , i hockeyrinkar och över människor I hinkar på natten och även på dagen.
Det har kommit ur korta, små och längre.
Snacka om att kräksjukan kan vara så variabel.
I går drog den sista personen i den här familjen sitt strå till stacken så nu är vi fulländande.
Kräkan har nu förhoppningsvis gjort sitt och vi väntar att återuppstå om några dagar.
Jodå så är det när man har en stor familj. Alla måste få vara med och dela på kakan och person nummer sju tar förhoppningsvis den sista biten och sedan kan vi gå och endast vara medlidsamma över jul. Vi som inte behöver stå där på alla fyra hängandes över toalettrelingen med förlusten av julbordsmaten som vetskap och bidragande orsak till ännu mer julångest.
Måndag igen då.
Grattis!
//Christelle
Det har kommit ur korta, små och längre.
Snacka om att kräksjukan kan vara så variabel.
I går drog den sista personen i den här familjen sitt strå till stacken så nu är vi fulländande.
Kräkan har nu förhoppningsvis gjort sitt och vi väntar att återuppstå om några dagar.
Jodå så är det när man har en stor familj. Alla måste få vara med och dela på kakan och person nummer sju tar förhoppningsvis den sista biten och sedan kan vi gå och endast vara medlidsamma över jul. Vi som inte behöver stå där på alla fyra hängandes över toalettrelingen med förlusten av julbordsmaten som vetskap och bidragande orsak till ännu mer julångest.
Måndag igen då.
Grattis!
//Christelle
söndag 21 november 2010
Min syster.....
Snacka om att det är bra att jag har min syster. Utan henne skulle jag inte ens kunna göra mig förstådd i en blogg som denna. Detta inlägg tillägnar jag min kära stavningspolis, språkhitler och ordfascists syrra.
Puss på dig storasyster och tack för att du än i dag lär mig att det inte heter umbeeerella utan umbreeella.
För att detta inlägg inte nu skall ses anses som stötande och som ett rent påhopp för det är det INTE. Skall jag i alla fall bara be att få tala om att jag kunde skriva innan jag började skolan, jag var även skitbra på engelska och det är min syrra jag kunde tacka för det. Som hon satt med mig nere i förrådet på den stora vita frysen och tragglade ord och dess betydelse.
Däremot hade hon inte tålamodet att lära mig att stava rätt, det fick jag sköta på egen hand och då kan man ju förstå varför det gick som det gick.
Än i dag är hon alltså på mig och det är jag nog henne evigt tacksam för. Det var liksom inte jag som kunde skriva och läsa när jag var två år så jag antar att hon har mandat nog att korrigera mina felsteg.
Love you syster yster!
<3// Chili
Puss på dig storasyster och tack för att du än i dag lär mig att det inte heter umbeeerella utan umbreeella.
För att detta inlägg inte nu skall ses anses som stötande och som ett rent påhopp för det är det INTE. Skall jag i alla fall bara be att få tala om att jag kunde skriva innan jag började skolan, jag var även skitbra på engelska och det är min syrra jag kunde tacka för det. Som hon satt med mig nere i förrådet på den stora vita frysen och tragglade ord och dess betydelse.
Däremot hade hon inte tålamodet att lära mig att stava rätt, det fick jag sköta på egen hand och då kan man ju förstå varför det gick som det gick.
Än i dag är hon alltså på mig och det är jag nog henne evigt tacksam för. Det var liksom inte jag som kunde skriva och läsa när jag var två år så jag antar att hon har mandat nog att korrigera mina felsteg.
Love you syster yster!
<3// Chili
Fuck byråkrati.
Jag hatar allt vad byråkrati heter. I alla fall i landet Sverige. I Sverige finns det många moment 22 situationer och det är helt på grund av byråkratin som råder.
Va falls! Det måste vara det dummaste påhitt som någonsin gjorts. Gör du inte det så kan du inte göra det. Men har du och andra sidan inte gjort det, nä då blir det inte att du kan göra det.
Visst är det tokigt alltså.
Jag minns en gång där när jag precis var färdig med skolan. Jag stod helt utan arbete och hade flyttat hemifrån för tre år sedan. Min mamma hade ett alldeles för litet boende för att jag skulle kunna flytta hem igen och ett jobb var det ju bara att se sig om i drömmarna efter. Dessutom hade jag inte jobbat upp mig till någon a-kassa heller. Vilket i sin tur genererade att socialen var det enda stället där man möjligen kunde tänkas få lite stöd.
Då var dilemmat som sådant. Bostadsbidrag. Har du inget bostadsbidrag kan du inte ha någon lägenhet, har du ingen lägenhet kan du inte ha något bostadsbidrag. Fick du inget socialbidrag kunde du inte få något bostadsbidrag och hade du inte sökt något bostadsbidrag, nä då fick du heller inget socialbidrag.
Jodå! Där stötte jag på byråkratins Sverige för första gången.
Den är precis lika korkad i dag och allt vad byråkrati heter har kommit att bli helvettet på jorden för många stackars människor som inte kommit in i flytet och har allt på plats.
Just nu ligger vi under byråkratins stränga ramar också. Det försvårar livet otroligt mycket. Planering och genomförande av saker och ting försvåras i och med byråkratin och jag säger bara
FUCK byråkratin.
Va falls! Det måste vara det dummaste påhitt som någonsin gjorts. Gör du inte det så kan du inte göra det. Men har du och andra sidan inte gjort det, nä då blir det inte att du kan göra det.
Visst är det tokigt alltså.
Jag minns en gång där när jag precis var färdig med skolan. Jag stod helt utan arbete och hade flyttat hemifrån för tre år sedan. Min mamma hade ett alldeles för litet boende för att jag skulle kunna flytta hem igen och ett jobb var det ju bara att se sig om i drömmarna efter. Dessutom hade jag inte jobbat upp mig till någon a-kassa heller. Vilket i sin tur genererade att socialen var det enda stället där man möjligen kunde tänkas få lite stöd.
Då var dilemmat som sådant. Bostadsbidrag. Har du inget bostadsbidrag kan du inte ha någon lägenhet, har du ingen lägenhet kan du inte ha något bostadsbidrag. Fick du inget socialbidrag kunde du inte få något bostadsbidrag och hade du inte sökt något bostadsbidrag, nä då fick du heller inget socialbidrag.
Jodå! Där stötte jag på byråkratins Sverige för första gången.
Den är precis lika korkad i dag och allt vad byråkrati heter har kommit att bli helvettet på jorden för många stackars människor som inte kommit in i flytet och har allt på plats.
Just nu ligger vi under byråkratins stränga ramar också. Det försvårar livet otroligt mycket. Planering och genomförande av saker och ting försvåras i och med byråkratin och jag säger bara
FUCK byråkratin.
lördag 20 november 2010
Stickning, fötter i kors och stickad polo
Det är lördagsafton och med fötterna i kors iklädd en stickad polotröja av det stickigaste slaget sitter jag här och varvar datoriserandet med en skön stickning. Den håller mig vaken. Tänkte för en gångs skull sticka något riktigt fint till mig själv. Något att klä min topp med. Inte den högra hallontoppen alltså (läs bröst). Den hallontoppen ruttnade för cirka 7 år sedan och nu får jag ägna mig åt att sticka mössor istället för bohemiska bikinis och bröstvärmare.
Det ni, det är grejer det!
Det är tyst i huset. S somnade med den minsta ungen när hon skulle nattas. Han glömde toabesöket som han tjatat om i timmar. De två snart blivande pubbisarna hittade vägen ut och de två mindre varianterna av mig själv är hos pappsen i den stora staden. Det är så lugnt att man inte vet vad man skall ta sig för. Även då är det bra att falla tillbaka på en stickning.
Thank God för hantverket.
Jag konstaterade för mig själv att jag är då verkligen inte alkoholist i alla fall. Vi köpte in lite proviant inför kommande helggöromål. Ni vet att på helger super man. Eller nåt. Hur som haver, dunken står orörd, den är alltså inte ens öppnad. Vindunken alltså. Wiskeyn är det bara nallat av för att den skall göra bot. (Det går magsjuka här hemma och tydligt är att wiskey hjälper till att hålla den på avstånd). Ölen ligger fortfarande på kylning och glöggen är inte uppkorkad.
Jodå! Det är också ett sätt att fira helg på.
Trevlig lördagsafton till er gott folk.
//Christelle
Det ni, det är grejer det!
Det är tyst i huset. S somnade med den minsta ungen när hon skulle nattas. Han glömde toabesöket som han tjatat om i timmar. De två snart blivande pubbisarna hittade vägen ut och de två mindre varianterna av mig själv är hos pappsen i den stora staden. Det är så lugnt att man inte vet vad man skall ta sig för. Även då är det bra att falla tillbaka på en stickning.
Thank God för hantverket.
Jag konstaterade för mig själv att jag är då verkligen inte alkoholist i alla fall. Vi köpte in lite proviant inför kommande helggöromål. Ni vet att på helger super man. Eller nåt. Hur som haver, dunken står orörd, den är alltså inte ens öppnad. Vindunken alltså. Wiskeyn är det bara nallat av för att den skall göra bot. (Det går magsjuka här hemma och tydligt är att wiskey hjälper till att hålla den på avstånd). Ölen ligger fortfarande på kylning och glöggen är inte uppkorkad.
Jodå! Det är också ett sätt att fira helg på.
Trevlig lördagsafton till er gott folk.
//Christelle
Lyckliga ungar
Mina ungar älskar att dansa.
I går var det fest för min förstfödda. Dom hade fest på skolan. En av maskeradslag. Hon var så lycklig att hon äntligen skulle gå på en egen fest. Med stora, längtande ögon, har hon stått och tittat på när jag tidigare hjälpt de två större grabbarna att göra sig iordning inför diverse festligheter och i går var det alltså hennes tur att göra det samma. Den stora frågan var vad hon skulle klä ut sig till. Timmen innan visste hon fortfarande inte vad hon skulle vara. Hon valde mellan hockeyspelare, rockbebis, punkare och sjörövare.
Det blev sjörövare. Jag hade ingen kamera så jag kunde föreviga utstyrseln men jag skall tigga till mig en bild av en annan mamma som fanns på plats med kameran i högsta hugg.
Hur som haver var det dans. Blinkande lampor, dansvänlig musik, godsaker av flera de slag. En hejdundrandes fest helt enkelt.
Dottern var så lycklig, hoppade runt, dansade med häxor, djävular, dödskallar och ja allt läskigt man bara kan tänka sig.
Efter en stund kom min son dit med sin pappa. Dom skulle hämta upp dottern för att senare åka upp till Stockholm .
Han fick vara med under den sista halvtimmen av festen. Det fanns godis, poppcorn, chips och en massa annat mums mums. Snabbt som sjutton stoppade han i sig lite för att strax därefter ställa sig på dansgolvet och utföra några justa moves. Han älskar att dansa. Det är så roligt att titta på honom. Jag kom på det inte allt för länge sedan att gossen har ju talang
Han lyssnar verkligen in musiken, gör rörelser efter musikens berättelser. Det är otroligt imponerande att se en gosse, fem år ung stå på dansgolvet och utföra rörelser med en sådan känsla, koncentration och framförallt medvetenhet.
Det blir nog något av honom på den fronten. Skall sätta honom i dansskola för jag tror det kan bli bra. Det är inget jag säger bara för att jag är mamma men gossen har rejält med koll när det kommer till att röra sig till musik. Coolt är det, riktigt coolt.
I går var det fest för min förstfödda. Dom hade fest på skolan. En av maskeradslag. Hon var så lycklig att hon äntligen skulle gå på en egen fest. Med stora, längtande ögon, har hon stått och tittat på när jag tidigare hjälpt de två större grabbarna att göra sig iordning inför diverse festligheter och i går var det alltså hennes tur att göra det samma. Den stora frågan var vad hon skulle klä ut sig till. Timmen innan visste hon fortfarande inte vad hon skulle vara. Hon valde mellan hockeyspelare, rockbebis, punkare och sjörövare.
Det blev sjörövare. Jag hade ingen kamera så jag kunde föreviga utstyrseln men jag skall tigga till mig en bild av en annan mamma som fanns på plats med kameran i högsta hugg.
Hur som haver var det dans. Blinkande lampor, dansvänlig musik, godsaker av flera de slag. En hejdundrandes fest helt enkelt.
Dottern var så lycklig, hoppade runt, dansade med häxor, djävular, dödskallar och ja allt läskigt man bara kan tänka sig.
Efter en stund kom min son dit med sin pappa. Dom skulle hämta upp dottern för att senare åka upp till Stockholm .
Han fick vara med under den sista halvtimmen av festen. Det fanns godis, poppcorn, chips och en massa annat mums mums. Snabbt som sjutton stoppade han i sig lite för att strax därefter ställa sig på dansgolvet och utföra några justa moves. Han älskar att dansa. Det är så roligt att titta på honom. Jag kom på det inte allt för länge sedan att gossen har ju talang
Han lyssnar verkligen in musiken, gör rörelser efter musikens berättelser. Det är otroligt imponerande att se en gosse, fem år ung stå på dansgolvet och utföra rörelser med en sådan känsla, koncentration och framförallt medvetenhet.
Det blir nog något av honom på den fronten. Skall sätta honom i dansskola för jag tror det kan bli bra. Det är inget jag säger bara för att jag är mamma men gossen har rejält med koll när det kommer till att röra sig till musik. Coolt är det, riktigt coolt.
onsdag 17 november 2010
Ja då är man ute på praktik igen då...
Jag älskar verkligen "min" skola. Den är så himla fin. Det är otroligt fina människor där. Både som jobbar och som är elever.
Jag är i en fantastisk klass som man skulle kunna kalla för levande.
Att komma dit känns så självklart. Alla hälsar på en, talar till en som om det är självklart att man skall vara där.
Barnen välkomnar en med kramar och varma ord. Leenden. Kan bero på att jag mutat dom med glass sista dagen var gång jag slutfört min praktikperiod.
Hela huset lever, alla är justa mot varandra och det är enormt högt i tak bland personalen. Det ger en verkligen möjlighet att utveckla sina idéer och att diskutera sina tankar. Ingen ser ner på en för att man är novis utan verkar känna att dom har något att bidraga med genom att dom tar en seriöst.
Det känns bra att gå dit och att gå därifrån med positiva känslor. Det piggar upp en otroligt mycket och det tunga liksom försvinner i perforin. Det blir inte så problematiskt som det egentligen borde vara.
Stackars mina barn som har en "lärarmorsa". Dom drillas hårt vill jag lova. Det ger resultat också. Det är iofs väldigt roligt. Jag hoppas att det gynnar dom i framtiden att det går lite lättare i skolan.
Jag hade det egentligen inte speciellt svårt i skolan. Jag vara bara sjukt uttråkad och kände inte att jag prioriterade kunskap framför nöjen.
Läxor gjordes sällan vad jag minns och gjordes dom var det inte under något större engagemang. Så här i efterhand kan jag väl känna att det var onödigt slöseri med tid att inte ta vara på det det. Men det förstod ju inte jag då. Det förstår jag först nu och därför får jag överföra det på mina egna ungar. Stackarna säger ni. Ja men visst! Må så vara, men å andra sidan skulle jag vilja säga att kunskap är självförtroende och trygghet så varför inte satsa på hela konceptet när man ändå är på G. Det gäller att motivera och att engagera. Ni förstår här om veckan då min dotter kommer hem och upplyser mig om att hon hade glömt att göra en läxa. Vilken klump jag fick i magen då. Även om det inte är hela världen så innebar det att jag inte engagerat mig och haft koll. Jag förstår att det inte är hela världen men ändå. Det håller inte att man inte engagerar sig.
Jag kan vara arg, jag kan vara jävligt less, jag kan vara sjukt trött och framförallt kan jag vara otroligt tråkig och tjatig. Men fanemig ungarna skall känna att jag fanns där och att jag gjorde det för deras skull.
När dom går ut i stora vida världen kan dom blicka tillbaka och tänka, mamma var rätt hård och sträng, många pussar och kramar fick vi och rackarns vad vi kan mycket i dag.
Min dotter har börjat "köra" med mig. Ni vet,
"Mamma! Torka bordet, det är kletigt". Eller "Mamma! Det står inga glas på bordet det måste du ta fram" . Eller det bästa av allt. "ÅHHHH! Jag tänker inte göra läxan, det är så tråkigt".
No way! Detta går inte hem hos mig. Torka bordet själv då, ta fram glas om det fattas och ja, läxan suger när man kommer hem och endast vill slappa men gör den i alla fall, kämpa på så går det mesta även om det är jobbigt.
Jag blir lite stolt när hon bara suckar åt att bordet är otorkat och att hon tar fram rengöringsmedlet och torkar av bordet själv och att hon gör läxan och faktiskt förstår vad hon skall göra, det flyter på och hon har koll.
Jobbigaste morsan i världen kanske! Men som min mormor alltid brukar säga. "Kunskap är aldrig tungt att bära"
Jag är i en fantastisk klass som man skulle kunna kalla för levande.
Att komma dit känns så självklart. Alla hälsar på en, talar till en som om det är självklart att man skall vara där.
Barnen välkomnar en med kramar och varma ord. Leenden. Kan bero på att jag mutat dom med glass sista dagen var gång jag slutfört min praktikperiod.
Hela huset lever, alla är justa mot varandra och det är enormt högt i tak bland personalen. Det ger en verkligen möjlighet att utveckla sina idéer och att diskutera sina tankar. Ingen ser ner på en för att man är novis utan verkar känna att dom har något att bidraga med genom att dom tar en seriöst.
Det känns bra att gå dit och att gå därifrån med positiva känslor. Det piggar upp en otroligt mycket och det tunga liksom försvinner i perforin. Det blir inte så problematiskt som det egentligen borde vara.
Stackars mina barn som har en "lärarmorsa". Dom drillas hårt vill jag lova. Det ger resultat också. Det är iofs väldigt roligt. Jag hoppas att det gynnar dom i framtiden att det går lite lättare i skolan.
Jag hade det egentligen inte speciellt svårt i skolan. Jag vara bara sjukt uttråkad och kände inte att jag prioriterade kunskap framför nöjen.
Läxor gjordes sällan vad jag minns och gjordes dom var det inte under något större engagemang. Så här i efterhand kan jag väl känna att det var onödigt slöseri med tid att inte ta vara på det det. Men det förstod ju inte jag då. Det förstår jag först nu och därför får jag överföra det på mina egna ungar. Stackarna säger ni. Ja men visst! Må så vara, men å andra sidan skulle jag vilja säga att kunskap är självförtroende och trygghet så varför inte satsa på hela konceptet när man ändå är på G. Det gäller att motivera och att engagera. Ni förstår här om veckan då min dotter kommer hem och upplyser mig om att hon hade glömt att göra en läxa. Vilken klump jag fick i magen då. Även om det inte är hela världen så innebar det att jag inte engagerat mig och haft koll. Jag förstår att det inte är hela världen men ändå. Det håller inte att man inte engagerar sig.
Jag kan vara arg, jag kan vara jävligt less, jag kan vara sjukt trött och framförallt kan jag vara otroligt tråkig och tjatig. Men fanemig ungarna skall känna att jag fanns där och att jag gjorde det för deras skull.
När dom går ut i stora vida världen kan dom blicka tillbaka och tänka, mamma var rätt hård och sträng, många pussar och kramar fick vi och rackarns vad vi kan mycket i dag.
Min dotter har börjat "köra" med mig. Ni vet,
"Mamma! Torka bordet, det är kletigt". Eller "Mamma! Det står inga glas på bordet det måste du ta fram" . Eller det bästa av allt. "ÅHHHH! Jag tänker inte göra läxan, det är så tråkigt".
No way! Detta går inte hem hos mig. Torka bordet själv då, ta fram glas om det fattas och ja, läxan suger när man kommer hem och endast vill slappa men gör den i alla fall, kämpa på så går det mesta även om det är jobbigt.
Jag blir lite stolt när hon bara suckar åt att bordet är otorkat och att hon tar fram rengöringsmedlet och torkar av bordet själv och att hon gör läxan och faktiskt förstår vad hon skall göra, det flyter på och hon har koll.
Jobbigaste morsan i världen kanske! Men som min mormor alltid brukar säga. "Kunskap är aldrig tungt att bära"
tisdag 16 november 2010
Då var det "julsångsdags" igen då.
Jaha! I kväll rycker vi igång med de första julsånger.
Skall öva sådana med min sånggrupp. Hoppas det faller dom på läppen annars blir det så jäkla trögjobbat.
Det känns som att det är helt ok att börja med dessa nu. Lite tidigt, men skall det låta snyggt gäller det att träna.
Det behövs lite jul nu. Det är väldigt tråkigt med allt det mörka som råder. I går tex. blev det inte ens ljust ute. En varm brasa och en massa tända ljus hela dagen kunde trots allt muntra upp magsjukestämningen en aning.
Kanske adventsmyset som nu kommer muntrar upp själen så kärlek kan börja råda igen. Jag önskar bort allt det tråkiga, tunga som vart vardag här ett tag.
Värme, omtanke, fina ord och kärleksfulla handlingar står som första prioritet för perioden som komma skall.
Nu baka med barnen......
// Christelle
Skall öva sådana med min sånggrupp. Hoppas det faller dom på läppen annars blir det så jäkla trögjobbat.
Det känns som att det är helt ok att börja med dessa nu. Lite tidigt, men skall det låta snyggt gäller det att träna.
Det behövs lite jul nu. Det är väldigt tråkigt med allt det mörka som råder. I går tex. blev det inte ens ljust ute. En varm brasa och en massa tända ljus hela dagen kunde trots allt muntra upp magsjukestämningen en aning.
Kanske adventsmyset som nu kommer muntrar upp själen så kärlek kan börja råda igen. Jag önskar bort allt det tråkiga, tunga som vart vardag här ett tag.
Värme, omtanke, fina ord och kärleksfulla handlingar står som första prioritet för perioden som komma skall.
Nu baka med barnen......
// Christelle
söndag 14 november 2010
Klassiska könsroller.
De klassiska göromål som tidigare vart specificerade för ett visst kön har ju som de flesta vet börjat suddats ut och ersatts med en debatt värd att kritisera i mångt och mycket. Bara för att historien inte skall gå i stöpet redan så jobbar jag och min sambo hårt på att upprätthålla de gamla klassiska områdena. Vi kör hårt på de gamla goda traditionerna på ett mycket troget och gediget sätt. 
Killgöra
Tjejgöra
Bara för allmän kännedom
Det händer det grejer i vårt hus..... Ja, då vet ni det.
Slipper ni fundera.
//Christelle
lördag 13 november 2010
Fredaggött....
I går drog dom. Alla barnen. Första gången på fem veckor som dom är hos de andra föräldrarna alla samtidigt. Det var bara lilla bönan hemma. Det är då man får tillfälle att mysa med varandra. Vi "vuxna" som annars knappt ens hinner titta på varandra.
Det var skitgött.
Jag köpte lite vin och fick tips om en riktigt god maträtt som jag snabbt kokade ihop innan snyggingen kom hem.
Efter måltiden fick jag honom med på en prommis ner till byn också. Det var tamesjutton helt otroligt. Jag kan räkna på handens fem fingrar de gånger han och jag prommat tillsammans. En gång var i början, tidigt en morgon när han behövde gå av sig fyllan lite. Sedan var det en gång i Tallin när vi var på romantisk weekend. Det har även hänt en gång till när vi skulle gå ner till byn och jag skulle köpa min första egna snusdosa och sist i går kväll. Ni ser! Jag fyller inte ens upp en hel femfingrad hand. Ni kan tro att jag var lycklig. 
Vi hyrde film. Tre styckna. Det var bara en av dom som var sevärd, A-team. Den gamla godingen i ny tappning.
Testade även på en lyssning av Tove Styrkes skiva. Den var verkligen jättebra. Dess sköna rytmer och toner får celluliterna att börja våga sig över rumpen och låren. Snacka om rytmisk kropp alltså.
Trevlig lördag gott folk.
//Christelle
fredag 12 november 2010
Men man måste även inse.....
Att ens egna bild av ens egna föräldraskap kanske inte alltid överensstämmer med verkligheten då ungarna faktiskt då och då kramar en utav bara helsike!
Arg och irriterad...
Blä! Jag är så trött på mig själv.
Jag är tameijsjutton ALLTID arg eller irriterad.
Jag kan inte prata till barnen på ett trevligt sätt för det är bara en massa tjat hela tiden. Jag HATAR verkligen tjat, det är det absolut värsta jag vet och att tillämpa det som uppfostringsmetod suger fett.
Jag förstår att jag inte gör rätt och att jag är ute och cyklar, helt klart, inget snack om den saken. Men! Vad skall jag då göra? Jag tycker att det enda jag gör är att tjata och tjata. Men ge mig ett annat förslag då när man försöker få barnen att äta frukost istället för att titta på film och spela tv-spel, sluta tjafsa, ta på sig fräscha kläder istället för de äckliga, illaluktande, skitingrodda. Eller att dom faktiskt skall hjälpa till hemma men gång på gång skiter i det. Inte heller förstår jag hur jag skall förmedla att jag faktiskt menar alvar med det jag säger. Det handlar inte bara om tjat. Det handlar om att detta skall göras. Jag tillhör inte den där lugna, sansade pedagogen som gång på gång behåller lugnet när det skall till att göras saker. När man skitit i saker och ting tillräckligt många gånger blir jag rent ut sagt förbannad. Jag accepterar inte nonchalans, respektlöshet inför andra familjemedlemmar och saker man har i tillsammans i hemmet. Inte heller accepterar jag att man förväntar sig att en och samma person alltid skall se till att saker och ting blir gjorda även om man faktiskt som barn besitter en otrolig kompetens att faktiskt göra saker och ting själv.
Jag klagar INTE på barnen. Observera det. Jag klagar på mig själv att jag inte kan förmedla detta på ett så pass bra sätt att det faktiskt händer och det utan konstanta konflikter och att man obekvämliggöra sig själv. Jag klagar på mig själv för att jag inte duger till att göra ett bra jobb med uppfostran av våra barn. Barnen kommer hem, mamma tjatar, håller ordning, koordinerar, kräver, förväntar sig osv osv. Barnen tycker att mamman suger och att det är mycket bättre med pappan. Pappan kommer hem, säger knappt något alls, låter barnen hållas och tar lugna sansade samtal när konflikten är över. Gosar och kramas medan mamman stressar på och inte orkar med annat än att somna klockan sju om kvällen.
Fan! Jag vill bara gråta. Det suger rejält att vara mamma just nu. Tycker faktiskt inte att det är ett endaste dugg roligt att vara den elaka som tjatar och förväntar sig att barnen faktiskt skall klara av att göra saker. Som inte går med på några usla undanflykter som, jag kom inte ihåg, jag orkar inte, jag hann inte.
Jag tycker inte alls om mig själv för stunden.
//Christelle
torsdag 11 november 2010
Här var det glada älgar....
Jag stod och hängde tvätt tidigare i dag. Varpå jag ser något stort brungrått i rumpväg i ena hörnan där vi har ett fönster. Jag såg inte hela utan det skar sig precis efter rumpen. När jag sedan tittar i nästa fönster ser jag huvuddelen på det brungråa bakpartiet. Det är en älgko. En rätt stor och fin en och som om inte det vore nog hade hon med sig en liten söting efteråt också. En liten rackare som kom eftersläntrande.
Dom var ute på prommis och tyckte att det var ett passande stråk att passera hurtbullegränd.
Barnen blev överlyckliga och stod bakom glasrutan (från älgen sett) och ropade euforiskt. Älgarna hörde detta och stod stilla och lyssnade efter barnen. Kameran var batterilös, telefonen var borta och innan jag hade fått upp datorkameran var älgarna bortskrämda av grannen K. Otur minsann annars hade jag kunnat bjuda på en fin fin bild av de lite mer exotiska besökarna.
Fint med "storfrämmen", helt klart.
//Christelle
Dom var ute på prommis och tyckte att det var ett passande stråk att passera hurtbullegränd.
Barnen blev överlyckliga och stod bakom glasrutan (från älgen sett) och ropade euforiskt. Älgarna hörde detta och stod stilla och lyssnade efter barnen. Kameran var batterilös, telefonen var borta och innan jag hade fått upp datorkameran var älgarna bortskrämda av grannen K. Otur minsann annars hade jag kunnat bjuda på en fin fin bild av de lite mer exotiska besökarna.
Fint med "storfrämmen", helt klart.
//Christelle
Vi välkomnar puberteten
Jag antar att det är det enda vi kan göra. Välkomna puberteten alltså. Vi har en elvaåring här hemma som långsamt förändras till det mer pubertala.
När situationerna uppstår blir man jävligt irriterad helt enkelt. Efteråt kan man skratta åt det.
Ni vet när det kommer små grodor som "Gör det själv" när man påpekar att denne unge man skall plocka undan efter sig, låt oss säga vid middagsbordet.
Eller när man dagligen får ta små konflikter ang hans bristande intresse och ständiga nonchalans.
Jag antar att det är ett naturligt beteende, både från föräldern och barnet.
Jag är ju bara en sådan där hemsk styvmamma i det här fallet, men jag hoppas verkligen inte att det är sådana orsaker till att man faktiskt reagerar på gossens beteende. Jag tror att det faktiskt hade vart samma även om han var ur mig kommen.
Hur som haver, pappan är så kärleksfull, tålmodig och lugn medan styvmamman är kärleksfull och eldig. Det är lätt att stubinen brinner av när han sätter igång med detta beteende.
Det är rätt roligt i och med att denne gosse alltid vart foglig som ett litet lamm. Han tillhör ju inte kategorin jobbig unge direkt och var gång han påvisar att han faktiskt har annat att komma med än att bara lunka på som en koala så blir det otroliga kontraster. Jag tror det är det som gör att man reagerar också.
Men som jag skrev, vi välkomnar puberteten. För nu börjar den. Vi har ett gäng år framför oss med div pubertala avkommor.
Det är två årsskutt mellan alla barnen fram till den minsta som har ett tre årsskutt till nästa syskon.
Gäller bara att vara beredd och förutseende. Det går ju inte att gå in i det här med inställningen att allt skall vara som förr. För som förr blir det nog aldrig igen.
Stora, finniga, svettstinkande, bröliga, kaxiga, slöa, lata, korkade osv osv. Jag hoppas bara att man kan upprätthålla någon typ av kärleksfull vardag trots att irritationen förmodligen kommer ligga på ytan var och varannan dag.
Im in love i alla våra ungar. Det är väl det viktigaste, för om man har det med sig i ryggan kan väl inget krossa en egentligen.
När situationerna uppstår blir man jävligt irriterad helt enkelt. Efteråt kan man skratta åt det.
Ni vet när det kommer små grodor som "Gör det själv" när man påpekar att denne unge man skall plocka undan efter sig, låt oss säga vid middagsbordet.
Eller när man dagligen får ta små konflikter ang hans bristande intresse och ständiga nonchalans.
Jag antar att det är ett naturligt beteende, både från föräldern och barnet.
Jag är ju bara en sådan där hemsk styvmamma i det här fallet, men jag hoppas verkligen inte att det är sådana orsaker till att man faktiskt reagerar på gossens beteende. Jag tror att det faktiskt hade vart samma även om han var ur mig kommen.
Hur som haver, pappan är så kärleksfull, tålmodig och lugn medan styvmamman är kärleksfull och eldig. Det är lätt att stubinen brinner av när han sätter igång med detta beteende.
Det är rätt roligt i och med att denne gosse alltid vart foglig som ett litet lamm. Han tillhör ju inte kategorin jobbig unge direkt och var gång han påvisar att han faktiskt har annat att komma med än att bara lunka på som en koala så blir det otroliga kontraster. Jag tror det är det som gör att man reagerar också.
Men som jag skrev, vi välkomnar puberteten. För nu börjar den. Vi har ett gäng år framför oss med div pubertala avkommor.
Det är två årsskutt mellan alla barnen fram till den minsta som har ett tre årsskutt till nästa syskon.
Gäller bara att vara beredd och förutseende. Det går ju inte att gå in i det här med inställningen att allt skall vara som förr. För som förr blir det nog aldrig igen.
Stora, finniga, svettstinkande, bröliga, kaxiga, slöa, lata, korkade osv osv. Jag hoppas bara att man kan upprätthålla någon typ av kärleksfull vardag trots att irritationen förmodligen kommer ligga på ytan var och varannan dag.
Im in love i alla våra ungar. Det är väl det viktigaste, för om man har det med sig i ryggan kan väl inget krossa en egentligen.
Ett av de mysigaste....
Det finns många mysiga saker man gör.Sexa,
käka en god middag med tända ljus,
ta en prommis i solens sken med krispig höstluft,
åka skidor i härlig pudersnö,
dricka varm choklad framför en brasa i en timmerstuga och ännu mer åt det hållet.
En av de absolut mysigaste saker som finns är när barnen kommer upp, en efter en. Dom är nyvakna, har gosiga varma kinder och går som en nyfödd Bambie. Sedan sätter dom sig bredvid en i soffan och bara gosar utav helsike. Dessutom har dom mjuka nytvättade morgonrockar så dom luktar himmelskt, (Om man bortser från den mindre stinkande andedräkten)
Det är absolut en av de mysigaste stunder som finns. Nyvakna mysiga barn ligger högt i topp på myslistan.
//Christelle
onsdag 10 november 2010
Det är kallt om tårna....
De senaste dagarna har jag frusit nå kopiöst. Ända in i märgen. Det är mest tårna som fått stryk.
Jag klagar och jag piper. Drar upp på högsta värmen i bilen. Sitter med flera lager kläder på mig i soffan. Det har gått så långt att min Superskidåkarguldälskling har börjat ifrågasätta min "skidåkarstatus". Han menar på att en riktigt skidåkar aldrig fryser. Dessutom betvivlar han å det starkaste mina norrländska gener.
Norrlänningar fryser väl aldrig.
Jag är en vekling helt enkelt. I går när jag var inne i stan satt jag och väntade på S. Under tiden knallade jag in i en skoaffär och fann de gosigaste skor jag någonsin sett. Snacka om att jag vill ha ett par. Har man ett par sådana så finns det ingen kyla, väta eller halka som kommer åt en.
En julklapp till mig själv kanske.
På tal om julklappar. Nu är det bara en löning kvar som skall räcka till det. Nästa lön som kommer, kommer att gå åt till det. BLÄ! Det känns inte skoj var gång man kommer hit och inser att man återigen inte planerat sina utgifter för julklappar.
Någon gång kanske man lär sig.
//Christelle
Det här med att luras...
Det kan vara riktigt roligt att luras.
Här på morgonkvisten har jag vart med tre av barnen hos tandläkaren. Den minsta,
den näst minsta och den mellersta.
Den minsta på 1.5 år fick börja. Hon tyckte det var spännande att komma in i rummet och vi var där i informationssyfte. Det är ju superbra att man får gå dit och få information inte för det. Det känns däremot jädra fjantigt att en tandläkare skall boka upp en undersökningstid på mindre än fem minuter för att informera oss föräldrar hur vi skall borsta våra barns tänder. Visst alla kan inte det, inte heller vet alla vad dom skall ge sina barn för föda för att tänderna inte skall krascha. Det är ju i och för sig sunt förnuft men som jag inte besitter det i andra grejer så finns det ju många föräldrar som inte besitter det i den här situationen.
Hur som helst så visar hon hur jag skall borsta TT:s tänder, sedan frågar hon vad TT har för dryckesvanor.
Varpå jag då svarar "TT dricker oftast läskt och saft"
Visst låter det som ett skämt absolut. Men jag var fullt allvarlig och med tanke på besökets ändamål så kunde hon ju inte förutsätta att jag skämtade.
Hon skrattade lite sådär nervöst och visste inte riktigt hur hon skulle betee sig.
Stackarn! Jag tyckte så synd om henne så jag var tvungen att säga som det var att "TT dricker mest vatten och mjölk".
Sådan e jag, lurig!
//Christelle
Här på morgonkvisten har jag vart med tre av barnen hos tandläkaren. Den minsta,
den näst minsta och den mellersta.
Den minsta på 1.5 år fick börja. Hon tyckte det var spännande att komma in i rummet och vi var där i informationssyfte. Det är ju superbra att man får gå dit och få information inte för det. Det känns däremot jädra fjantigt att en tandläkare skall boka upp en undersökningstid på mindre än fem minuter för att informera oss föräldrar hur vi skall borsta våra barns tänder. Visst alla kan inte det, inte heller vet alla vad dom skall ge sina barn för föda för att tänderna inte skall krascha. Det är ju i och för sig sunt förnuft men som jag inte besitter det i andra grejer så finns det ju många föräldrar som inte besitter det i den här situationen.
Hur som helst så visar hon hur jag skall borsta TT:s tänder, sedan frågar hon vad TT har för dryckesvanor.
Varpå jag då svarar "TT dricker oftast läskt och saft"
Visst låter det som ett skämt absolut. Men jag var fullt allvarlig och med tanke på besökets ändamål så kunde hon ju inte förutsätta att jag skämtade.
Hon skrattade lite sådär nervöst och visste inte riktigt hur hon skulle betee sig.
Stackarn! Jag tyckte så synd om henne så jag var tvungen att säga som det var att "TT dricker mest vatten och mjölk".
Sådan e jag, lurig!
//Christelle
måndag 8 november 2010
Tapetsering med min hunney
Det var någon som sa en gång.... "Om man lyckas att tapetsera eller måla en vägg med sin älskling utan att bråka, då kommer kärleken att hålla hela livet"... Snacka om att jag och S kommer att leva flera liv tillsammans. För vi samarbetar toppenbra. Han klistrar och jag tapetserar.
I kväll har vi påbörjat tapetsering i svärföräldrarnas sovrum. Fint blir det. Blir sugen på att tapetsera här någonstans också. Det finns ju ett antal väggar som behöver kläs på om jag säger som så.
En helt annan grej.
Jag klämde mig i dag. Fy satan i gatan vad ont det gjorde.
Jag satt på föreläsningen och de där borden som man har i föreläsningssalar ni vet sådana som sitter fast på ryggen av stolen framför en. Ett sådant där bord som man drar upp ett sådant råkade jag styra till så det åkte ner igen och mitt på mitt pekfinger. Dessutom det högra pekfingret, det som jag nyttjar mest av alla mina fingrar har jag märkt. För fy vad ont det gjorde och fy vad ont det gör.
Blir nog nageltappning på det där om jag har otur.
Länge sedan jag kände en sådan smärta.
Rätt coolt när man blixtrande minns smärta man upplevt tidigare som man faktiskt glömt bort.
Samma sak när smaker och dofter bara tar över hela ens tanke och leder en tillbaka till andra händelser.
Det är fräsigt med sinnen. Borde bejaka dem lite mer faktiskt.
//Christelle
I kväll har vi påbörjat tapetsering i svärföräldrarnas sovrum. Fint blir det. Blir sugen på att tapetsera här någonstans också. Det finns ju ett antal väggar som behöver kläs på om jag säger som så.
En helt annan grej.
Jag klämde mig i dag. Fy satan i gatan vad ont det gjorde.
Jag satt på föreläsningen och de där borden som man har i föreläsningssalar ni vet sådana som sitter fast på ryggen av stolen framför en. Ett sådant där bord som man drar upp ett sådant råkade jag styra till så det åkte ner igen och mitt på mitt pekfinger. Dessutom det högra pekfingret, det som jag nyttjar mest av alla mina fingrar har jag märkt. För fy vad ont det gjorde och fy vad ont det gör.
Blir nog nageltappning på det där om jag har otur.
Länge sedan jag kände en sådan smärta.
Rätt coolt när man blixtrande minns smärta man upplevt tidigare som man faktiskt glömt bort.
Samma sak när smaker och dofter bara tar över hela ens tanke och leder en tillbaka till andra händelser.
Det är fräsigt med sinnen. Borde bejaka dem lite mer faktiskt.
//Christelle
Som jag har längtat...
I går morse drack jag kaffe sist. För mig fungerar det inte att vara så sporadisk i mina kaffeintag. Det kände jag i morse när jag och hunney bunney åkte upp. Ju mer jag tänkte på det desto värre blev det och jag kunde verkligen påminna mig om hur otroligt skönt det känns när man tar första klunkarna och giftet verkligen genomsyrar kroppen.
Det var precis vad som hände här för en minut sedan då jag inmundigade första klunken.
En av livets många njutningar.
Trevlig måndag gott folk!
söndag 7 november 2010
När man blir påkommen.....
Snacka om att man måste tänka till när man skall försvara sig inför ungarna när dom inser att man inte är perfekt. Som jag tjatar på våra ungar här hemma att dom skall plocka undan efter sig, vara rädd om sina saker, respektera andra människor osv osv. Ni vet, städa rummet, ta undan kläderna efter ni duschat, häng upp era grejer efter träning och gympa, släng i smutsen osv. Sådär som min mamma tjatade på mig.
Jag har ju ännu inte kommit upp till den nivån då jag själv har koll på att göra alla dessa ovanstående grejer. Men jag försöker, det skall gudarna veta.
Så i kväll när den näst äldste kom ut ur duschen och för en gång skull hade med sig hela klädhögen ut därifrån så påpekade han att mina kläder minsann låg kvar där inne fast jag tjatar på dom att dom skall ta bort sina saker.
Ja vad svarar man på det. Varför är inte jag perfekt när jag försöker träna dom att vara det?
Jag talade om för gossen att först och främst så är det ingen här hemma som plockar undan efter mig. Det gör jag själv. Även om det inte händer på en gång så händer det. Det är skillnaden för om denne gosse lämnar sina kläder där inne så kommer dom aldrig bort om inte jag plockar bort dom.
Sedan tog jag till den mer pedagogiska biten med förklaringen att vi tjatar på dom för att dom skall växa som människor. Det handlar inte om vad jag gör eller någon annan gör. Det handlar enbart om vad du själv gör. Det går inte att jämföra sig med andra människor hela tiden för det genererar inte i någon konstruktiv uppbyggnad för självkänsla.
Eh! Jaha? Säger gossen frågande.
Ja då börjar jag förklara. Det skulle ju vara så mycket lättare för mig att plocka undan era grejer, att alltid städa iordning på erat rum, att ta tvätten till tvättstugan som ligger överallt och dessutom bädda iordning sängar. Att sluta tjata och bara göra allt åt er. Då är ju jag bäst.
Ännu lättare skulle det också vara om jag på jobbet gjorde läxor och uppgifter åt mina elever istället för att behöva kämpa med att lära dom att lära sig.
Då förstod han vad jag snackade om.
Det är ju mycket lättare för mig helt klart att göra allas uppgifter istället för att ta allt runt om som kommer i situationen motivation för lärande till kunnande.
Jaha! Konstaterade gossen, ja gör inte jag saker och lär mig nu så kan jag ju verkligen ingenting när jag blir stor.
Nåväl det var väl att hårddra det en aning. Men att curla sina barn är så jävla korkat så jag blir nästan arg när jag tänker på det. Snacka om att göra sina barn en björntjänst. Det finns väl inget som är så coolt och framförallt respektingivande som en trygg människa som verkligen kan sin sak. En som vet vad man gör och en som vet vad den talar om. Det är respekt och det är ett beteende jag eftersträvar för våra barn.
Dom skall bannemig kunna gå rakryggade genom livet och med erfarenhet kunna stå upp inför diverse dilemman dom utsätts för.
Att med sitt kunnande finnas till förfogande för andra människor och tillsammans med dom utvecklas på alla möjliga tänkbara sätt utifrån situationer måste ju bara vara till fördel för ens självkänsla och styrka.
Så tänker jag runt detta i alla fall och jag tänker fortsätta hävda för mina barn att jag är inte perfekt. Aldrig någonsin men det är ingen ursäkt för dom att inte bli det.
Så var det bra med det.
//Christelle
Jag har ju ännu inte kommit upp till den nivån då jag själv har koll på att göra alla dessa ovanstående grejer. Men jag försöker, det skall gudarna veta.
Så i kväll när den näst äldste kom ut ur duschen och för en gång skull hade med sig hela klädhögen ut därifrån så påpekade han att mina kläder minsann låg kvar där inne fast jag tjatar på dom att dom skall ta bort sina saker.
Ja vad svarar man på det. Varför är inte jag perfekt när jag försöker träna dom att vara det?
Jag talade om för gossen att först och främst så är det ingen här hemma som plockar undan efter mig. Det gör jag själv. Även om det inte händer på en gång så händer det. Det är skillnaden för om denne gosse lämnar sina kläder där inne så kommer dom aldrig bort om inte jag plockar bort dom.
Sedan tog jag till den mer pedagogiska biten med förklaringen att vi tjatar på dom för att dom skall växa som människor. Det handlar inte om vad jag gör eller någon annan gör. Det handlar enbart om vad du själv gör. Det går inte att jämföra sig med andra människor hela tiden för det genererar inte i någon konstruktiv uppbyggnad för självkänsla.
Eh! Jaha? Säger gossen frågande.
Ja då börjar jag förklara. Det skulle ju vara så mycket lättare för mig att plocka undan era grejer, att alltid städa iordning på erat rum, att ta tvätten till tvättstugan som ligger överallt och dessutom bädda iordning sängar. Att sluta tjata och bara göra allt åt er. Då är ju jag bäst.
Ännu lättare skulle det också vara om jag på jobbet gjorde läxor och uppgifter åt mina elever istället för att behöva kämpa med att lära dom att lära sig.
Då förstod han vad jag snackade om.
Det är ju mycket lättare för mig helt klart att göra allas uppgifter istället för att ta allt runt om som kommer i situationen motivation för lärande till kunnande.
Jaha! Konstaterade gossen, ja gör inte jag saker och lär mig nu så kan jag ju verkligen ingenting när jag blir stor.
Nåväl det var väl att hårddra det en aning. Men att curla sina barn är så jävla korkat så jag blir nästan arg när jag tänker på det. Snacka om att göra sina barn en björntjänst. Det finns väl inget som är så coolt och framförallt respektingivande som en trygg människa som verkligen kan sin sak. En som vet vad man gör och en som vet vad den talar om. Det är respekt och det är ett beteende jag eftersträvar för våra barn.
Dom skall bannemig kunna gå rakryggade genom livet och med erfarenhet kunna stå upp inför diverse dilemman dom utsätts för.
Att med sitt kunnande finnas till förfogande för andra människor och tillsammans med dom utvecklas på alla möjliga tänkbara sätt utifrån situationer måste ju bara vara till fördel för ens självkänsla och styrka.
Så tänker jag runt detta i alla fall och jag tänker fortsätta hävda för mina barn att jag är inte perfekt. Aldrig någonsin men det är ingen ursäkt för dom att inte bli det.
Så var det bra med det.
//Christelle
För tio år sedan
I detta nu för ganska precis tio år sedan så gav jag upp mitt liv som nytagen student och arbetslös.
Jag fick mitt första riktiga jobb. Det var ett rätt häftigt jobb som showande servitris på Lindvallens Värdshus
Det gick ut på att man fem dagar i veckan skulle servera gästerna med sång och mat. Vi var en grupp på 6 personer som showade huset fullt så gott som varje kväll under en säsong i fjällvärlden.
Snacka om att man kände sig cool då. Världens bästa jobb som kombinerades med fest, skidåkning och ett ansvarslöst leverne.
Nu tio år efteråt sitter jag i ett bygge, med fem barn, en härlig sambo. Jag vare sig glamorös eller speciellt showig heller för den delen. Sjunger gör jag nästan bara i duschen vilket inte är det optimala valet för mig.
Åren går, jag blir bara tråkigare och tråkigare för varje år som går och att gå tillbaka till showvärlden känns som en alldeles för lång sträcka.
Mina dåvarande kollegor har gått vidare och blivit rätt framgångsrika. Någon ser man i rutan var och varannan fredag/lördagsafton, en annan blir en idol, de andra är lite mer doldisar dock arbetar dom fortfarande med sången. Jag arbetar ju också med sången men inte för min egen skull. Det är väl kul att kunna hjälpa andra att hitta det roliga i att sjunga. Men det skulle lika gärna kunna vara vid ett arbetsband bland köttslamsor på Scan.
Ibland kan jag bli besviken på mig själv. Även om barnen och sambon är de finaste som finns och jag älskar dom så otroligt mycket så skulle jag vilja ha kvar en gnutta av min stolthet av yrkesval också. Det skulle faktiskt vara rätt roligt att arbeta med det jag en gång ansåg mig själv vara skapt för.
Min sambo brukar säga att det är slöseri med resurs att jag bara går runt och inte gör något av mitt sug. För egentligen är det ju så att jag har en showtarm som suger i mig och den lugnas inte så länge jag inte ger den rätt fibrer.
Jag får väl se om det blir så att man skickar "jag borde ha blivit" på sina barn eller om man en gång kommer på fötter och gör något själv.
Jag skall ju leva minst 70 år till så det finns ju tid kvar.
//Christelle
Jag fick mitt första riktiga jobb. Det var ett rätt häftigt jobb som showande servitris på Lindvallens Värdshus
Det gick ut på att man fem dagar i veckan skulle servera gästerna med sång och mat. Vi var en grupp på 6 personer som showade huset fullt så gott som varje kväll under en säsong i fjällvärlden.
Snacka om att man kände sig cool då. Världens bästa jobb som kombinerades med fest, skidåkning och ett ansvarslöst leverne.
Nu tio år efteråt sitter jag i ett bygge, med fem barn, en härlig sambo. Jag vare sig glamorös eller speciellt showig heller för den delen. Sjunger gör jag nästan bara i duschen vilket inte är det optimala valet för mig.
Åren går, jag blir bara tråkigare och tråkigare för varje år som går och att gå tillbaka till showvärlden känns som en alldeles för lång sträcka.
Mina dåvarande kollegor har gått vidare och blivit rätt framgångsrika. Någon ser man i rutan var och varannan fredag/lördagsafton, en annan blir en idol, de andra är lite mer doldisar dock arbetar dom fortfarande med sången. Jag arbetar ju också med sången men inte för min egen skull. Det är väl kul att kunna hjälpa andra att hitta det roliga i att sjunga. Men det skulle lika gärna kunna vara vid ett arbetsband bland köttslamsor på Scan.
Ibland kan jag bli besviken på mig själv. Även om barnen och sambon är de finaste som finns och jag älskar dom så otroligt mycket så skulle jag vilja ha kvar en gnutta av min stolthet av yrkesval också. Det skulle faktiskt vara rätt roligt att arbeta med det jag en gång ansåg mig själv vara skapt för.
Min sambo brukar säga att det är slöseri med resurs att jag bara går runt och inte gör något av mitt sug. För egentligen är det ju så att jag har en showtarm som suger i mig och den lugnas inte så länge jag inte ger den rätt fibrer.
Jag får väl se om det blir så att man skickar "jag borde ha blivit" på sina barn eller om man en gång kommer på fötter och gör något själv.
Jag skall ju leva minst 70 år till så det finns ju tid kvar.
//Christelle
Stor är den
Sängen alltså. Just nu är det inte en unge i den, ingen man heller för den delen. Jag ligger helt själv i vår stora säng. Tvärs över den dessutom och lyssnar på radio samt surfar runt på morgonens nyhetsuppslag.
Nora Johnes bidrar med morgonens sköna känsla genom att dra en släpig western efter sig.
Dagens görmål tillhör det triviala så det behöver jag inte göra något större inlägg om.
Trivialt var ett bra ord. Jag har hört det förr men inte nyttjat det. Hörde det just här på radion. Det var Karin Manhemier som tog upp det till minnesytan. Det är ju så himla effektivt. Man förstår precis vad någon vill säga när dom använder det ordet. Det är novembers ord att älska.
Dessutom finner jag Vincents musik trallvänlig. Lite tabu att säga det högt men det är sant. Jag har tidigare mött denne snygging. Har aldrig funnit honom speciellt intressant. Vare sig som människa eller musiker. Men nu börjar han ändå tränga sig in i mig. Rumpan börjar gunga, fötterna flyttar sig fram och tillbaka sidledes. Dessutom har huvudet fått för sig att det skall röra sig snabbt smånickande i någon besynnerlig puls.
Jag antar att hans musik också måste läggas under kategorin digga.
Nu börjar tonen låta lite väl tung där ute. Tror att en moders stränga stämma måste genomtränga gormet innan det blir upplopp och blodig kamp.
Trevlig söndag gott folk.
/Christelle
Nora Johnes bidrar med morgonens sköna känsla genom att dra en släpig western efter sig.
Dagens görmål tillhör det triviala så det behöver jag inte göra något större inlägg om.
Trivialt var ett bra ord. Jag har hört det förr men inte nyttjat det. Hörde det just här på radion. Det var Karin Manhemier som tog upp det till minnesytan. Det är ju så himla effektivt. Man förstår precis vad någon vill säga när dom använder det ordet. Det är novembers ord att älska.
Dessutom finner jag Vincents musik trallvänlig. Lite tabu att säga det högt men det är sant. Jag har tidigare mött denne snygging. Har aldrig funnit honom speciellt intressant. Vare sig som människa eller musiker. Men nu börjar han ändå tränga sig in i mig. Rumpan börjar gunga, fötterna flyttar sig fram och tillbaka sidledes. Dessutom har huvudet fått för sig att det skall röra sig snabbt smånickande i någon besynnerlig puls.
Jag antar att hans musik också måste läggas under kategorin digga.
Nu börjar tonen låta lite väl tung där ute. Tror att en moders stränga stämma måste genomtränga gormet innan det blir upplopp och blodig kamp.
Trevlig söndag gott folk.
/Christelle
Att mysa en lördagskväll
Kan man göra på flertalet sätt. Vissa ligger i sked, andra sitter med benen i kors och tittar på så skall det låta. Det finns även dom som går till goda vänner och äter en god måltid och de som går på bio.
Men vi. Vi gör något helt annat. Observera att det är datorern vi båda sitter och stirrar blint på.
Detta om något är väl kärlek?
lördag 6 november 2010
Klockan är redan två
och inget har jag gjort.
Legat länge och dragit mig. Gjort frunch på gårdagens äckel tacosrester, tvättat en maskin, strukit ett underställ torrt och ja sedan inget mer. Börjar trycka på det där ni vet jag skrev här om dagen om hurtbullestråket. Det finns liksom ingen ursäkt längre. Solen skiner, jag e någorlunda pigg, jag har träningsbrallor på mig. Även om de inte är de hetaste, en barnvagn på det också plus en extremt överviktig kropp.
Poppcorn intag leder inte till viktnedgång. Det är bara att inse att det inte är något bra dietval.
Toalettpappret är slut också. En bra anledning till att bege sig ut.
Jaja! Jag tar kragen i näven och reser mig.
Big world! Here I come.
Legat länge och dragit mig. Gjort frunch på gårdagens äckel tacosrester, tvättat en maskin, strukit ett underställ torrt och ja sedan inget mer. Börjar trycka på det där ni vet jag skrev här om dagen om hurtbullestråket. Det finns liksom ingen ursäkt längre. Solen skiner, jag e någorlunda pigg, jag har träningsbrallor på mig. Även om de inte är de hetaste, en barnvagn på det också plus en extremt överviktig kropp.
Poppcorn intag leder inte till viktnedgång. Det är bara att inse att det inte är något bra dietval.
Toalettpappret är slut också. En bra anledning till att bege sig ut.
Jaja! Jag tar kragen i näven och reser mig.
Big world! Here I come.
fredag 5 november 2010
Jaha! När ska jag bli kändis då....
Sitter här och undrar när fan jag ska bli kändis då?
Hade ju tänkt bli det men jag vet inte när och inte för vad. Förmodligen blir det något skandalöst, så är det ju alltid med mig. Men det är väl bättre än inget kan man tycka.
Kanske jag skall bli den som rammar kungen av vägen när jag nyss tagit körkortet, eller varför inte den enda på jorden som inte lyckats komma in på Patricia pga dåligt uppförande och opassande klädsel (det har hänt på riktigt).
När jag ändå är inne på historien om Patricia så var det som så. Jag gick ut med mina förra arbetspolare en kväll. Samtliga bestämde sig för att gå på Patricia. Av någon anledning så hade jag aldrig vart där före. Jag måste ju vara den enda på jorden som står för den bragden.
Hur som haver hade vi en ung herre med oss som blev stoppad i kön. Jag kände inte killen i fråga, hade bara vart på samma förfest.
Han blir alltså stoppad i kön och anledningen till det var att han inte hade passande klädsel. Gossen hade någon typ av goth/synth stil och var absolut inte ofräsch eller trasig. Det var väl bara det att just den vakten som stoppade honom inte tyckte om den stilen.
Hur som haver så blev jag förbannad för att anledningen var opassande klädsel när han bara var svart från topp till tå.
Jag var också helsvart men jag hade en klänning och ett par strumpbyxor. Jag började då dividera med vakten om att han hade fel, att svart är aldrig opassande så länge man är hel och ren. Inte heller hade vakten enligt mig koll på vett och etikettsreglerna heller.
I min fulla hjärna tänkte jag tyst för mig själv "hur fan ser du själv ut då, du är ju också helt svart". Jag tvingade mig själv att inte säga det för jag tänkte på fyllecellen och allt som hör där till. Efter några varningar från vakten att jag inte skulle få komma in om jag fortsatte tjafsa så fick jag inte komma in. Just för att jag fortsatte tjafsa så vi gick därifrån.
På det andra stället sträckte jag nacken och blev sängliggandes dryga veckan och så var det bra med det festandet.
Det roliga med den här historien var att när jag sedan veckan efter gick tillsammans med mina arbetskamrater så talade vi om det som hänt helgen innan. När dom då började prata om hur jag hade försvarat den där stackars utsatta killen, att dom hade försökt hejda mig för att jag faktiskt denna gång skulle få komma in på Patricia och att det då inte hade gått. Samt att jag hade sagt till vakten "MEN HUR FAN SER DU SJÄLV UT D? DU ÄR JU OCKSÅ HELT SVART". Det kom inte jag ihåg att jag hade sagt. Att jag hade tänkt det men inte sagt det.
Så, jo! Det är sant jag har fortfarande inte vart in på Patricia och det för dåligt uppförande.
Det om något tycker jag är en riktig merit!
För det första hur kan någon lyckas vara dåligt klädd på Patricia och hur kan någon lyckas uppföra sig så dåligt så att denne inte kommer in? Då är man riktiga hårdingar alltså.
Hade ju tänkt bli det men jag vet inte när och inte för vad. Förmodligen blir det något skandalöst, så är det ju alltid med mig. Men det är väl bättre än inget kan man tycka.
Kanske jag skall bli den som rammar kungen av vägen när jag nyss tagit körkortet, eller varför inte den enda på jorden som inte lyckats komma in på Patricia pga dåligt uppförande och opassande klädsel (det har hänt på riktigt).
När jag ändå är inne på historien om Patricia så var det som så. Jag gick ut med mina förra arbetspolare en kväll. Samtliga bestämde sig för att gå på Patricia. Av någon anledning så hade jag aldrig vart där före. Jag måste ju vara den enda på jorden som står för den bragden.
Hur som haver hade vi en ung herre med oss som blev stoppad i kön. Jag kände inte killen i fråga, hade bara vart på samma förfest.
Han blir alltså stoppad i kön och anledningen till det var att han inte hade passande klädsel. Gossen hade någon typ av goth/synth stil och var absolut inte ofräsch eller trasig. Det var väl bara det att just den vakten som stoppade honom inte tyckte om den stilen.
Hur som haver så blev jag förbannad för att anledningen var opassande klädsel när han bara var svart från topp till tå.
Jag var också helsvart men jag hade en klänning och ett par strumpbyxor. Jag började då dividera med vakten om att han hade fel, att svart är aldrig opassande så länge man är hel och ren. Inte heller hade vakten enligt mig koll på vett och etikettsreglerna heller.
I min fulla hjärna tänkte jag tyst för mig själv "hur fan ser du själv ut då, du är ju också helt svart". Jag tvingade mig själv att inte säga det för jag tänkte på fyllecellen och allt som hör där till. Efter några varningar från vakten att jag inte skulle få komma in om jag fortsatte tjafsa så fick jag inte komma in. Just för att jag fortsatte tjafsa så vi gick därifrån.
På det andra stället sträckte jag nacken och blev sängliggandes dryga veckan och så var det bra med det festandet.
Det roliga med den här historien var att när jag sedan veckan efter gick tillsammans med mina arbetskamrater så talade vi om det som hänt helgen innan. När dom då började prata om hur jag hade försvarat den där stackars utsatta killen, att dom hade försökt hejda mig för att jag faktiskt denna gång skulle få komma in på Patricia och att det då inte hade gått. Samt att jag hade sagt till vakten "MEN HUR FAN SER DU SJÄLV UT D? DU ÄR JU OCKSÅ HELT SVART". Det kom inte jag ihåg att jag hade sagt. Att jag hade tänkt det men inte sagt det.
Så, jo! Det är sant jag har fortfarande inte vart in på Patricia och det för dåligt uppförande.
Det om något tycker jag är en riktig merit!
För det första hur kan någon lyckas vara dåligt klädd på Patricia och hur kan någon lyckas uppföra sig så dåligt så att denne inte kommer in? Då är man riktiga hårdingar alltså.
Måltiden från helvettet.....
Snacka om att man börjar lacka på måltiden tacos. Den varvas med hamburgare när det skall till att fredagsmysa. Jag är så otroligt trött på tacos. För det första är den ju så otroligt tråkig att tillreda. För det andra är det lika med nollo romanspoäng på själva intagandet.
Det som händer efter den otroligt överskattade måltiden är att man får städa. Så in åt fanders vad mycket man får städa. Ända upp i taket hänger det köttfärs och dinglar. Då snackar vi ändå 3.5 meter upp.
En av de dummaste frågor man som förälder kan ställa är "Vad tycker ni att vi skall äta i dag då". För det första är det ett onödigt göra eftersom man redan vet vad barnen kommer att svara. Dessutom lämnar man öppet att dom får bestämma vad det skall bli och då eftersom ni redan räknat ut av inläggets handling blir det TACOS!
I dag är det fredag och papperspåsarna med Hemköpsloggan och det fredagsobligatoriska innehållet står och väntar borta vid köksön.
Minutvisaren tickar på i snabb hastighet och jag försöker dra ut på tillredningen så länge som det bara går.
I och för sig är det lika bra att man tar tag i det så blir man av med skiten.
Jag kan ju alltid trösta mig med att jag köpt julmust till.
// Christelle
torsdag 4 november 2010
Hurtbullestråket
Utanför vårt bygge pågår en ständig uppvisning av diverse hurtbulle fasoner. Jag tror att det är livets lott mot mig att är det inte det ena som jävlas så är det det andra. Den här gången har livet placerat mig mitt i retstickegränd.
Bara för att jag absolut dekat ner mig och inte tillämpar någon form av motion alls så skall alla andra göra det.
Jag har grannen K som hurtigt hoppar förbi här i sina spandextights med reflexväst och toppluva på skallen. Ni vet sådär lagomt hurtigt så det dåliga samvetet bara trycker på ännu mer. För att inte tala om alla nyblivna mammor i fräscha träningskläder som snabbt rusar förbi med en ännu klämkäckare vagn. Hundägarna är också en kategori av motionärer. Dom går och går och verkar aldrig sluta.
Själv blir jag bara tröttare och tröttare, mer och mer gammal (i kroppen) för var dag som går.
Jag förstår ju att det är jag som felar så inte för det. Men avundsjukan slår till och motivationen blir bara ännu lägre.
HUR FÅR MAN TILLBAKA MOTIVATIONEN?
Det är livets stora gåta.
Jag vill också hurta runt som grannen K och hans lika hurtiga fru. Dessutom vill jag ha snygga träningskläder, ingen hund dock, men en stretan att orka gå ut som dessa hundägare gör däremot.
Söker ni upplysning om i vilket enormt dåligt skick ni befinner er så välkommen till Hurtbullegränd 4. Där finns de flesta träningspersoner att beskåda och avundas.
/Christelle
Bara för att jag absolut dekat ner mig och inte tillämpar någon form av motion alls så skall alla andra göra det.
Jag har grannen K som hurtigt hoppar förbi här i sina spandextights med reflexväst och toppluva på skallen. Ni vet sådär lagomt hurtigt så det dåliga samvetet bara trycker på ännu mer. För att inte tala om alla nyblivna mammor i fräscha träningskläder som snabbt rusar förbi med en ännu klämkäckare vagn. Hundägarna är också en kategori av motionärer. Dom går och går och verkar aldrig sluta.
Själv blir jag bara tröttare och tröttare, mer och mer gammal (i kroppen) för var dag som går.
Jag förstår ju att det är jag som felar så inte för det. Men avundsjukan slår till och motivationen blir bara ännu lägre.
HUR FÅR MAN TILLBAKA MOTIVATIONEN?
Det är livets stora gåta.
Jag vill också hurta runt som grannen K och hans lika hurtiga fru. Dessutom vill jag ha snygga träningskläder, ingen hund dock, men en stretan att orka gå ut som dessa hundägare gör däremot.
Söker ni upplysning om i vilket enormt dåligt skick ni befinner er så välkommen till Hurtbullegränd 4. Där finns de flesta träningspersoner att beskåda och avundas.
/Christelle
onsdag 3 november 2010
Draktränaren.....
Draktränaren var en helt fantastisk film. Snacka om rolig på alla sätt och vis. Både vi och barnen satt som fastnaglade under hela rullen och det var ett måste att pausa om någon behövde avvika från tv-soffan.
Hur som haver. Roliga konversationer, otroligt fint gjord. En riktig dos av underhållning för både barn och vuxna.
Se den!
Med fötterna på bordet....
sitter jag i detta nu. Tillsammans med två gossar. En hemmahörande här och en som bor i grannkåken.
Vi kikar på Nanny Mc Fee II. Den första var jättebra och jag antar att den andra är bra också.
Lite trögare i start men den fungerar. Det är filmkväll för hela slanten. Pappan arbetar sent och vi väntar hem den yngre av våra hockeyhjältar. Han kommer nog lagomt till film nummer två.
De två som är komna ur mig har ännu inte kommit hem och jag måste medge att längtan börjar ta överhand. Längtar att få lukta i deras nackar och att få sitta nära med armen runt om dem. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Det känns inte som på riktigt när dom inte är hemma. Alla fem skall vara hemma, då först känns det som familj igen. Annars haltar den. Det har kommit att bli så. I alla fall ur min synvinkel.
Det är skönt att vila ut några dagar för trycket är stenhårt med fem starka själar till barn. Dock räcker det med några dagar.
Innan helgen skall dom då vara hemma i alla fall. Det har jag bestämt och på fredag är det fredagsmys så det heter duga.
Jag hoppas att jag får med mig två extra barn hem då också. Två av sina "kusiner" efterlängtade barn.
Nä om jag skulle ta upp filmtittandet igen då.
Vi kikar på Nanny Mc Fee II. Den första var jättebra och jag antar att den andra är bra också.
Lite trögare i start men den fungerar. Det är filmkväll för hela slanten. Pappan arbetar sent och vi väntar hem den yngre av våra hockeyhjältar. Han kommer nog lagomt till film nummer två.
De två som är komna ur mig har ännu inte kommit hem och jag måste medge att längtan börjar ta överhand. Längtar att få lukta i deras nackar och att få sitta nära med armen runt om dem. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Det känns inte som på riktigt när dom inte är hemma. Alla fem skall vara hemma, då först känns det som familj igen. Annars haltar den. Det har kommit att bli så. I alla fall ur min synvinkel.
Det är skönt att vila ut några dagar för trycket är stenhårt med fem starka själar till barn. Dock räcker det med några dagar.
Innan helgen skall dom då vara hemma i alla fall. Det har jag bestämt och på fredag är det fredagsmys så det heter duga.
Jag hoppas att jag får med mig två extra barn hem då också. Två av sina "kusiner" efterlängtade barn.
Nä om jag skulle ta upp filmtittandet igen då.
Mycket väder
Det är så mycket väder utanför. Både vind och regn. Snart blåser det smala höga björkarna åt fanders. Om det fortsätter på detta viset vill säga.
Jag sitter i "bygget". Vid matbordet och tittar ut genom fönstret. Jag hör vinden vina och ventilationstrumman bullrar.
Låter rätt läskigt. Hade det vart mörkt ute hade jag nog vart nära kissa på migstadiet.
Skall snart klä in mig i någon typ av regnmotståndig klädsel. Nedknallning till tågstationen står på agendan. Det står en vän där snart. Det gör att denna dag ser lite ljusare ut trots allt.
Dessutom så fortsätter jag att kämpa vidare mot allt mitt skägg som breder ut sig i hela ansiktet!
Så kan det va!
//Christelle
Jag sitter i "bygget". Vid matbordet och tittar ut genom fönstret. Jag hör vinden vina och ventilationstrumman bullrar.
Låter rätt läskigt. Hade det vart mörkt ute hade jag nog vart nära kissa på migstadiet.
Skall snart klä in mig i någon typ av regnmotståndig klädsel. Nedknallning till tågstationen står på agendan. Det står en vän där snart. Det gör att denna dag ser lite ljusare ut trots allt.
Dessutom så fortsätter jag att kämpa vidare mot allt mitt skägg som breder ut sig i hela ansiktet!
Så kan det va!
//Christelle
tisdag 2 november 2010
Blä...
I dag började vi en ny kurs. Jag var inte ett dugg nöjd med att lämna den förra kursen. Kamraterna på den var som gjorda för att passa samman med.
Jag hade dock med mig en av de fina till denna kurs också. Men vi var lika negativa både hon och jag till förändringen.
Ofta brukar jag ha fel när jag är så här butter. Men denna gång verkar det som om min butterhet är befogad.
Läraren var rejält tråkig. En kvinna som talade på ett överlägset sätt men som ändå försökte vara förstående. Hon var psykolog och lärare, lärare och psykolog sedan var hon en massa annat också. Men just det sättet som hon bemötte oss kändes vare sig inspirerande eller välkomnande.
Jag vet att hon försökte och jag vill inte fördumma henne så. Det kändes bara så himla fel och jag kan lova att jag aldrig skulle känna förtroende i mötet med henne i en psykologsoffa.
Hur som haver. Jag kände verkligen inte för det och det märktes nog, både i min uppsyn och just det faktum att jag var jävligt tillbakadragen var påvisade ett ännu större missnöje.
Vi skulle presentera oss själva på det mest tråkiga sätt som finns. Genom att berätta om oss själva. Vi skulle var och en, 25 pers berätta om oss och vårt liv. Gissa hur intresserad man var vid person nummer 15.
Nog finns det fler och mer berikande sätt än så att gå igenom människor för kännedom.
Hur som haver så ansér jag att det är viktigt att bemöta människor med respekt och det känns bra att jag faktiskt vet vad alla i klassen heter, plus att jag genom anteckning också har lite koll på deras "värt att veta om mig register".
Själv kände jag inte alls för att berätta om mig själv då faktiskt ingen lyssnade. Läraren i fråga hade också tröttnat och det visade hon tydligt genom att reducera frågorna ju längre in i gruppen vi kom. När den sista fick tid att tala så hann hon knappt säga vad hon hette.
Ja nu är jag i alla fall hemma. Har inte vart hemma sedan sex i morse. Sitter på bussen och skriver i detta nu och den åker in i kommunen.
Dags att logga ur.
/Christelle
Jag hade dock med mig en av de fina till denna kurs också. Men vi var lika negativa både hon och jag till förändringen.
Ofta brukar jag ha fel när jag är så här butter. Men denna gång verkar det som om min butterhet är befogad.
Läraren var rejält tråkig. En kvinna som talade på ett överlägset sätt men som ändå försökte vara förstående. Hon var psykolog och lärare, lärare och psykolog sedan var hon en massa annat också. Men just det sättet som hon bemötte oss kändes vare sig inspirerande eller välkomnande.
Jag vet att hon försökte och jag vill inte fördumma henne så. Det kändes bara så himla fel och jag kan lova att jag aldrig skulle känna förtroende i mötet med henne i en psykologsoffa.
Hur som haver. Jag kände verkligen inte för det och det märktes nog, både i min uppsyn och just det faktum att jag var jävligt tillbakadragen var påvisade ett ännu större missnöje.
Vi skulle presentera oss själva på det mest tråkiga sätt som finns. Genom att berätta om oss själva. Vi skulle var och en, 25 pers berätta om oss och vårt liv. Gissa hur intresserad man var vid person nummer 15.
Nog finns det fler och mer berikande sätt än så att gå igenom människor för kännedom.
Hur som haver så ansér jag att det är viktigt att bemöta människor med respekt och det känns bra att jag faktiskt vet vad alla i klassen heter, plus att jag genom anteckning också har lite koll på deras "värt att veta om mig register".
Själv kände jag inte alls för att berätta om mig själv då faktiskt ingen lyssnade. Läraren i fråga hade också tröttnat och det visade hon tydligt genom att reducera frågorna ju längre in i gruppen vi kom. När den sista fick tid att tala så hann hon knappt säga vad hon hette.
Ja nu är jag i alla fall hemma. Har inte vart hemma sedan sex i morse. Sitter på bussen och skriver i detta nu och den åker in i kommunen.
Dags att logga ur.
/Christelle
måndag 1 november 2010
Spökungar
I går var det sminkning för fullt här i det beryktade "bygget". Det var enligt gamla amerikanska och nya svenska seder dags att gå bygden runt i jakt på godis och det iklädd en lite mindre trevlig utstyrsel.
Fem gossar som förväntade sig guld i massor ( i form av snask). Gossarna knallade runt och knackade på dörrar. De flesta hade vart trevliga men en och en annan fick smaka på ett redig bus. Igentejpade brevlådor och det absolut värsta buset var ett rått ägg i brevlådan hos några som retat dom rejält mycket.
Aj aj aj! Säger man som ansvarig vuxen, men vad skall man göra? Traditionen är kommen för att stanna. Det gäller ju att göra verklighet av sina hot. Att gå runt och hota med bus eller godis och sedan inte sitta på något bus är rätt beigt
Den närmsta grannen hade behövt få sig lite bus. Han hade enligt utsago vart rätt otrevlig och upplyst grabbarna om att dom var ute på fel dag. Ack vad han bedrog sig. Som tur var hade dom precis börjat och busen hade inte tagit fart. Vilket är tur för oss som bor grannar. Hade vart rätt svårt att se dom i ögonen efter en busattack.
Det blev i alla fall "KATSCHIIING" i godiskistan. Det vittnar väl ändå om en rätt fin inställning till barns påhitt och vilja att efterhärma och införa nya traditioner.
Jag tycker halloween är skitroligt. Tänk, ännu en anledning för fest. Det är ju toppen att lätta upp höstmörkret en aning. Annars är ju hösten så jädra tråkig.
/Christelle
Vilket jävla slöseri...
I dag är vi båda hemma. Inget jobb och inget plugg. Tre av barnen är hemma så det är lite lugnare än vanligt.
Vet ni vad vi gör av vår lediga tid då? Jo vi surar, på varsitt håll går vi och surar över något som inte finns. Surandet har inte uppkommit av någon större anledning. Inte vad jag vet i alla fall. Men så gör vi. Det händer ibland att vi gör det, till ingen nytta liksom. Vi är sådana där personer som ibland surar utan anledning.
Jag skulle vilja kalla det för slöseri med tid och energi. Så mycket tid har vi inte tillsammans så den skall slösas bort med surande.
Töntigt beteende av oss båda om jag får säga det. Stor känner jag inte för att vara heller. Ni vet den stora som slutar att sura. En riktig surdag helt enkelt som råkar infalla just på den "lediga" dagen också. Värdelös timing.
Vet ni vad vi gör av vår lediga tid då? Jo vi surar, på varsitt håll går vi och surar över något som inte finns. Surandet har inte uppkommit av någon större anledning. Inte vad jag vet i alla fall. Men så gör vi. Det händer ibland att vi gör det, till ingen nytta liksom. Vi är sådana där personer som ibland surar utan anledning.
Jag skulle vilja kalla det för slöseri med tid och energi. Så mycket tid har vi inte tillsammans så den skall slösas bort med surande.
Töntigt beteende av oss båda om jag får säga det. Stor känner jag inte för att vara heller. Ni vet den stora som slutar att sura. En riktig surdag helt enkelt som råkar infalla just på den "lediga" dagen också. Värdelös timing.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)