En efter en trillar dom in....

Först kommer en, sedan kommer, två, efter det kommer tre, för att sedan följas av fyra, strax där efter kommer fem och så kommer sex och sju. Efter en liten stund kommer åtta och så kommer nio i sällskap med tio.

Det är barn vi snackar om och just nu befinner sig samtliga på vår mark, i vårt hus. Fyra sitter och ritar, en ligger och läser och fem spelar tv-spel. Samtliga är just utfodrade med tacos. Ni förstår att om man har tio ungar i huset och tillagar tacos kan man inte låta någon stå utanför och bara titta på. Det är tortyr för jag har förstått att det finns inget som är så gott som tacos om man befinner sig under vuxensträcket.

Det känns förjävla fint att alla ungar är här och jag hoppas att det fortsätter i samma anda. För på något sätt är det ju till fördel att huset är fullt med ungar när det skall till att växas upp och tonåra sig. Det görs ju en del rackartyg när man befinner sig i det åldersspannet. Det är ju helt klart att föredra att dom gör det här hemma. Det känns lugnt mycket tryggare än att man skall få en påringning från farbror haffa som myndigt upplyser om att barn finns att hämta i finkan.

Jaja, vi jobbar på och hoppas att det går den väg vi vill.

Trevlig måndagsafton// Christelle

Vilda ungar, coola grannar och Adam Sandler...

Tänk vad mycket en söndagsförmiddag kan innehålla. Den börjar fint med barn som härjar likt gnagare i skogen, allt skall rivas, kastas och sölas ut på golvet. Dessutom skall det klättras på allt som går att klättras på. Det är så fint när lilltjejen går till pappersåtervinningen, hittar en gammal yogurtförpackning som ej är ursköljd. Kör ner handen i den och sölar gammal, sur, yogurt överallt. Sedan får mammsingen med ett mindre nöjt ansiktsuttryck tvångstorka ungen som skriker under protester och det för att ungen verkar tycka att äckligt är det bästa som finns att bada i.

Den nödvändiga kaffekoppen får snällt vänta och dessutom kallna på cupen.

Samtidigt följer jag imponerat den hurtiga grannen K på webben som åker sträckan mellan Sälen och Mora. Vilket projekt alltså och jag kan inte låta bli att känna att jag gärna skulle vilja byta kondition med coolingen. Jag har som inte förstått hur man gör riktigt. Jag sitter mest och väntar på att konditionen skall falla rakt över mig likt en sten som någon slängt från en hög höjd. Jaja! Jag tröstar min oförmåga med att spana in en Adam Sandlerfilm. Jädrar alltså, vilket romantiskt familjeliv man kan ha om man bara är amerikan, rik och har goda vänner. Inte ens de jobbigaste svårigheter verkar kunna knocka en i boxningsringen.

Tänk om man bara finge vara amerikan för en dag. Då kanske man skulle lära sig hur dom gör för att få allt så grönt och skönt och sedan vidarebefordra det till den svenska missnöjsamheten.

Nu skall här tillverkas köttfärssås till ett tjog unga polare som hänger här vid köksbordet.

Trevligt helgslut gott folk.

//Christelle

Min man tv:motståndaren...

Lång tid tog det innan tv:n flyttade in i vårt hem. Under den större delen av vårt än så länge korta liv tillsammans har vi tillbringat kvällarna på tu man hand med samtal av det bättre slagen. Trots denna fina företeelse så har jag känt en viss saknad av just televisionen och i julas tröttnade jag då på att sakna och tog saken i egna händer. Jag köpte en antenn och fixade in den.

Hur det nu är vill jag inte påstå att vi känt att det vart något problem med att faktiskt ha television. Visst den har bringat mer nöje än nytta. Det vill jag inte sticka under stolen men det gör det samma. I går fungerade den inte igen. Hur jag än försökte gick det inte att få igång dekodern och jag propsade på mannen att han skulle göra allt i sin makt för att få igång den igen. Jag har reagerat över hans halvdana försök just för att jag vet att hans kompetens ligger på en nivå där han faktiskt skulle kunna laga hela baletten. Jaja, i kväll drog jag ur kontakten och satte i den igen och som jag anat så fungerade tv:n. När jag gick in till sambon och upplyste honom om att det bara var att dra ur kontakten för att få allt att fungera igen så säger han.. "Jasså! Ja jag tänkte att jag skulle dra ur kontakten i går, men jag hittade den inte". Då kan jag tillägga att det är han som dragit kontakterna, satt alla i en samlingsdosa och sedan dragit ut EN ENDA sladd som han satt i två hål i väggen.

Utifrån det påståendet kan jag dra slutsatsen av två saker. Antingen så försöker min sambo testa mig när det kommer till min tekniska kapacitet, det för att lära mig att klara mig själv. Eller så underskattar han min kapacitet och försöker med det lura mig att det inte på några som helst vis går att få igång en för mig rätt nödvändig apparat bara för att han inte tycker att vi skall ha någon. Fult gjort!

Tji fick han! Jag levde faktiskt ett liv med flera bekvämligheter innan jag träffade honom. Som jag själv sett till att installera och införskaffa.

Nu fungerar tv:n igen och det känns mycket, mycket bra!

//Christelle

I kväll föll det som en duns...

Det tunga kom över mig här i kväll. Stod i duschen och kände att fan, nu orkar jag inget mer. Det är enormt slit med allt just nu och det verkar liksom inte finnas någon ände på något. Hela tiden biter man ihop och hela tiden försöker man vara stor, stark och förståndig. Jag måste det, jag är vuxen och jag är förälder. Men när yttre påfrestningar tar över hela ens psyke vill man inget annat än att bara dra till Jockohama och stanna där en längre tid för att sedan återvända igen när saker ordnat upp sig totalt.

Jag känner mig verkligen helslut. Jag ställer mig bara fråga, HUR hade JAG tänkt att jag skulle ro iland det här?

//Christelle

Sportlovslir....

En hjälmfoting av det mindre slaget

Stora pappan och lilla tjejen

I går var vi med tre av våra barn till en helt ok backe i Stockholm och firade sportlov. Flottsbro är som fjällen fast lite mindre. Ni vet en juste skiduthyrning, skidlärare, wärdshus med goda saker, värmestuga med tv, samt sittlift. Det är inte illa alltså att krångla sig på sittliften för att ta sig si sådär en 200 m uppåt. Skämt och sido. Det var jättefint där om man bortser från de små backarna och ungarna var riktigt nöjda.

Jag och äldste gossen hade som mål för dagen att lära honom att åka bräda. Det var lite knivigare än han hade trott då han tidigare narrat en av sina polare som inte var allt för bra på brädåkning.

Sagt och gjort. Jag drog på mig dojorna som jag inte burit på tio år, tog brädan under armen och knallade bort till barnbacken. Med mig hade jag en entusiastisk gosse som vågade sig upp i liften redan i första åket.

Sammanfattat gick det väl sådär. Gossen tyckte det var tråkigt med smärtan som tog över hans stackars fötter och att det inte var så lätt som han hade trott drog ner det ytterligare varpå den hyrda snowboardsutrustningen byttes ut mot en skidutrustning.

Vi hade med oss ytterligare en nybörjare. Våran dotter som ännu inte fyllt två skulle också invigas i det skidianska paradiset. Ja jävlar vad hon skrek! Hon tänkte minsann inte åka några skidor och protesterna börjades redan när första foten skulle fylla upp den "lilla" pjäxan.

Vi tog av henne pjuxen och sen fick hon knalla runt en stund. Hon var inte så allt för nöjd med det heller utan skrek utav bara helsike mest hela tiden. Längre fram under dagen fick mamman nog av dotterns konstanta missnöje och tvingade ner henne i vagnen och vaggade henne till sömns. Hon sov ca en timme och när hon återigen var vaken fortsatte vrålandet.

När vansinnet fortsatte vidtog mamman radikala åtgärder och tvingade på dottern pjäxorna. Under tydliga protester skickade hon ut henne till pappan som åkte runt redan och där hände det. Barnet började skratta, hon var överlycklig och väldigt modig. Vi kunde släppa henne nästan redan på en gång och hon stod. Hon föll inte och hon åkte som bara den. Rädslan lyste med sin frånvaro och tjatet om att åka skidor flyttade in.

En liten modig hjälmfoting. Eller två väldigt modiga föräldrar till en hjälmfoting kanske man skall säga istället. En superskidåkarguldunge helt enkelt.

Roligt var det i alla fall och samtliga barn blev tillslut nöjda med dagens utflykt.

Bor man i Sthlmsområdet är det helt klart en rekomendadtion att ta sig till Flottsbro med ungarna. Som jag tidigare påpekat är höjden inte allt för imponerande men allt annat som hör där till finns och det gör det väldigt mysigt.

//Christelle

Gynekologen.......

Men vilket roligt program som visas på ettan om måndagskvällarna. Gynekologen i Askim. Snacka om att vara ett offer för sitt egna liv.

Utöver det så är hela köksbordet är täckt med ren, viken tvätt. Styrkan ligger i att orka ta bort tvätten och placera ut den på dess rätta ställe. Svagheten ligger i att jag faktiskt inte har styrkan utan att tvätten ligger där än. Till situationens försvar kan jag hänvisa till att vi bara har ett fåtal av alla barn hemma den här veckan och att måltiderna hittills avnjutits vid rumsbordet framför televisionen. Vilket avlastar det nödvändiga ansvaret i att skyndsamt undanröja tvätthögarna i hopp om att ordning och reda skall vara ett faktum. Det blir i och för sig aldrig ett faktum med ordning och reda men det är en annan diskussion.

Svetten lackar och jag borde träna in morgondagens framförande med "Snuffe". Vad som menas med Snuffe är en historia för sig vars djup jag inte orkar gå in på i detta nu. Men kortfattat är att det handlar om att spela piano på ett så enkelt sätt som möjligt. Vilket i sig är jävligt avancerat i nuläget då man måste lära om. Att lära om är inte det lättaste, det är då en sak som är säkert och därför kan jag känna för de gamla hundarna som inte kan lära sig att sitta.

På återskrivelse!

//Christelle

Spikmatta hell yeah!

Bakom mig i fåtöljen ligger nu en spikmatta. Taggig och otroligt bekväm. Det är så gött att ta till när man känner av spända axlar som leder till huvudvärken från Västsibiriska grönområdet.

I dag skulle jag vart flitig och plugga. Dra iväg ungarna till dagis och skola för att sedan ta mig an uppgifter som ligger i restkorgen. Som tur var tog jag mitt förnuft till fånga och behöll de två minsta här hemma och lät dagis vara till en annan dag.

Det blir alltså inte mycket gjort i dag förutom att ha det gott med familjens vildaste. I detta nu har vi tittat på tv i ett antal timmar. Rätt många om ni frågar mig, men ungarna tycker att det är apskönt att ligga i soffan och bara gosa igång sin dag. Det får dom göra i dag. Det är slapparnas och ansvarslösa vuxenstuderares dag i dag. Kanske skall ge som förslag att det blir en flaggdag som många andra. Det om något är väl värt att fira. Att man erkänner högt och ljudligt att man i dag inte tänker ta ansvar för några studier, inte heller tänker jag ta ansvar för att betala några räkningar eller göra några måsten. Barnen får titta på tv, bygga koja under köksbordet ja vad helst (nästan) dom vill göra.

Som symbol för det kan vi ha spikmattan. Spikmatta= avslappnad mamma utan spänningar i vare sig nacke eller huvud. Jihoo!

//Christelle

Det är inte mycket jag hatar....

Så mycket som musikteori. Speciellt när jag inte ätit något på hela dagen!

BLÄ!

Åhh, ännu en trafikolycka...

Nu ligger det en massa betongblock längs hela vägen här. En fin stor långtradare fullastad med sådan dyrbar last har fått för sig att den inte skall hålla sig rakt på vägen och köra fint som sig bör. Nej istället får den för sig att ställa sig snett över hela vägen och tappa en si sådär 15 block av tung betong. Vilket i sin tur då leder till att jag inte kommer dit jag kommer i tid. Vi sitter fast i trafiken och har så gjort över en timme. Verkar inte bli bättre på ett tag heller. Framför oss har vi ännu en stor lastbil som täcker all typ av möjlig sikt. Så jag sitter här i en halvkall bil och spanar rakt in i ett skitigt lastbilssläp. Jag har granskat det på alla möjliga plan. Till och med mönstringen i skiten på luckan som uppstått av slasket som kommer av saltet. DOM står det på registreringsskylten. Kan så vara att vi är domed just nu. Domed till en alla hjärtans måndag i suckarnas tecken.

Sitter bredvid min sambo och om jag skall se detta på ett positivt sätt så finns det ju tid för kel utan barn. Det är inte allt för ofta det händer. En hel förmiddag fylld av kel och det i bilen.

Jag kommer upp lagom i tid till lunch!

Trevlig hjärtedag gott folk.

Nu skall jag kyssa min sambo på halsen.

Hej!

//Christelle

Barn och sång...

Barns små röster ligger på ett helt annat tonläge än vad vuxnas gör. De flesta har väl hört Lucia på förskolan. Eller har ni verkligen det, hört det alltså? Snarare sett det möjligen och ack så söta dom är. Eller varför inte den konstanta ton som ljuder på skolavslutningen när de mindre barnen skall till och sjunga. Den som inte tycks förändras hur melodislingan ändå enligt notbladet skall förändras. Detta beror helt enkelt på att tonläget är allt för lågt. Vuxna som sjunger tex i sångsamling på förskolor känner väl att det är bekvämt att hålla sig där och barnen har ju ändå roligt. Till saken hör att barn kan sjunga. Rackarns vad dom kan sjunga. Många kan också hålla tonen väldigt bra för om man som lärare lägger låtarna i det högre registret så försvinner inte de där tonerna som egentligen skall vara där. När ett barn inte kommer längre ner i en sång så förändrar dom inget. Dom fortsätter sjunga på samma ton som tidigare och allt vi som står och lyssnar hör är ett småduggande ludder.
Men ta i nu då! Hur många gånger har ni inte hört det? Jag säger det också ibland när det verkligen finns anledning att säga det. Oftast brukar det räcka med att man ber dom säga orden övertydligt. De andra fröknarna brukar påpeka det att rackarns, varför lägger du låtarna så högt, där uppe går det inte att sjunga.
Det är bara att pressa brukar jag säga. Hur som haver, efter lite klappa sig på bröstet undervisning vet nu alla som läser detta att hemligheten till ett bra, högt och klingande Luciatåg istället för huller om bullertåget med blyga små glin är att pumpa upp registret en aning.
Då kommer jag till min poäng. Jag kan i detta inte låta bli att förundras över ett allsångsprogram som går på TV. Inte allsång på skansen den här gången utan flygande mattan som visas på barnkanalen med Supersötasilversara. Där sjunger de vuxna och det låter så bra. Barnen däremot låter otroligt ansträngda och i dag förstod jag varför. Tonläget är absolut för de vuxna. Det är för den vuxna programledaren, det är för de vuxna gästartisterna och möjligen för oss föräldrar här hemma. Men inte för barnen. Kan ju tyckas vara konstigt med tanke på att det är ett allsångsprogram för just... barn!

//Christelle

Nice som fasen!

Vi har en superfin skärgård om somrarna. Om vintrarna är den ännu finare och himla fint är det när man får åka ut med ett gäng godingar och grilla stora, goda korvar. Aldrig smakar korv så gott som när man grillat dessa ute i det fria. I dag hittade vi ett ställe som var helt perfekt. Både för korvgrillning, pulkåkning, pimpling och solning. Absolut värt ett återbesök.

//Christelle

Sportlördag....

Lika tråkigt som jag tyckte att det var att pappa satt framför sportlördag när jag var liten, tycker jag att det är när min sambo sitter framför sportlördag när jag är stor. Det är inte ofta det händer och i dag är det en sverigematch som lockar honom till dumburken. Vilket absolut ursäktar hela situationen med sport. Men fy rackarns vad jag tycker att det är tråkigt med sport på tv:n. Live är det skitroligt. Spännande, intressant, givande osv osv. Men på tv som sagt, det suger.

Hade gärna gjort något annat i dag. Känner att det inte hade gjort så mycket om jag fick chans att ta på mig en lite finare outfit än den jag haft de senaste dagarna. Samt lite bling bling i öronen och ett par klick klackisar på fossingarna. Möjligen att lite svart på fransarna och rött på kinderna hade fått sin chans att komma ur sminkväskan också.

Jag sitter iklädd ett par pyamasbyxor, en underställströja under en filt i fåtöljen, inte det mest önskvärda. Förhoppningsvis kommer snubben min att tillreda en god gulasch när hockeyn väl är över. Det kan ju vara värt att ta sig en dusch och piffa till sig lite för hans skull i alla fall.

Skall fundera lite på det.

God afton gott folk.

//Christelle

Lite skrivet...

Det blir rätt lite skrivet av mig nu för tiden. Jag har vare sig haft tid eller uppslag till någon bloggning. Men en lördagsmorgon som denna kan väl tänkas passa för ett litet bloggande i alla fall.
Det är som sagt lördag morgon. Snön har återigen täckt vårt landskap och det är rackarns fint ute. Väldigt kallt också. När jag tittar ut genom fönstret ser det ut som den norrländska fjällvärlden. Solen som håller på att stiga upp bidrar med ett mjukt rosa ljus längst ner i himmelsbilden, efter det kommer en suddig lila kant som fint går över i ett vitt ljus för att toppas av ett lite mer blåare ljus. Bara genom att titta ut på himlen kan man dra slutsatsen att det är kallt och när jag läser av termometern säger den -11. Helt rätt och riktigt.

I dag skall min förstfödda iväg på kalas. Biokalas. Ett par fantastiska föräldrar till ett barn i min dotters bekantskapskrets har bokat in 10 tjejer på en biograf ett gäng mil härifrån. Är det inte fantastiskt så säg. Vilken upplevelse. Både för barnen och föräldrarna. Det var som när vi lät den näst äldste ha pyamasparty med 12 små snubbar. ALDRIG mer säger jag bara. Det var en mysig kväll, roligt för barnen att festa långt in på småtimmarna. Men när det skulle till att klivas upp och äta frukost, ja då kände man mest att i går var i går och där kunde det fått stanna. Men nejdå, då var det bara till att kliva upp och servera det mindre glada gänget frukost med allt vad det innebär. Så jag måste säga att jag klappar dessa två föräldrar på axeln och säger BRA JOBBAT! Att ta med 10 glada tjejer på bio kan inte vara det lättaste man tar sig för. Men roligt blir det.
Nä om man skulle ta och byta kläder, efter ännu en natt på soffan känner man sig inte allt för fräsch! Jag sover på soffan av den enkla anledningen att jag somnar där ofta om kvällarna framför tv:n och sedan går det inte att få liv i mig och då blir jag kvar där. Så romantiskt är jag.
//Christelle

Gahhhhh!!!!

100... 99... 98.... 97... 96..... 95....... osv...
Snacka om att man måste ta till andra metoder alltså. Räkna nedåt, bara le åt allt, bita ihop käken hårt, fortsätta räkna.
Jag sonen, minsta dottern gick ut genom dörren halv tolv. Vi skulle gå till skolan och hämta P och hennes polare som skulle komma hit och leka. Vädret var ju så fantastiskt så jag tänkte att istället för att bara gå hem så tar jag ungarna och går och grillar nere vid ängen. Oj vilken mysig idé och vilket mysigt engagemang av mig som mamma. Skämt och sido. Mysigt var ordet. Jag stoppade ner yngstingen i pulkan och så var det igång. Ungen skrek, hon skrek lite till, sen fortsatte hon att skrika i två och en halv timme. Inget och då menar jag INGET blev mysigt med grillningen på ängen i dag och det på grund av världens envisaste och tjurigaste tvååring. Hon har vrålat i ett, helt utan avbrott. Snor överallt, tårar också överallt. Ja vad säger man. Livet som mamma är sååå fantastiskt. Speciellt när man försöker hitta på något roligare än att bara gå hemma och tråka.
Fan så arg man blir när det inte fungerar. Jag tror det beror på att jag är mitt i det. Istället för att stå på sidan och iaktta, hade jag gjort det hade jag nog bara småfnissat åt livets ironi och sagt "Hå hå, ja ja! Så är småbarnslivet".
Nu sover ungrackarn i alla fall och det gör inget om hon sover i hundra timmar eller kanske 1.5 åtminstone.
Pust! En kaffe på det här då. Nä! Jag har ju inget kaffe, det är ju slut. Skit!

//Suraste Christelle på hela jorden

Vinterstockholm töar bort....

Men jag fryser som aldrig förr. Jag sitter vid ett stort fönster på skolan som är lite uppe på en höjd. Därifrån ser jag ser alla människor som går förbi i slasket. Det är otroligt grått ute och människorna klär sig fortfarande i för årstiden valda värmesrkud. Förbluffande många brudar som klär sig i stora, varma jackor med klick klackskor på fossingarna. Halt, kallt och obekvämt kan jag tycka, men än så länge är jag vara sig guru i mode eller det mänskliga fenomenet tänka och förstå alla andras val.
Tove Styrke spelar i bakgrunden, hon är positiv. Man skulle kunna vakna varje morgon med lite Tove Styrke i radioetern. Förmodligen befinner hon sig där oftare än vad jag gör vilket betyder att jag kanske borde slå på radion om morgnarna för att få min önskan uppfylld.

Det var dystert som sjutton att åka upp till skolan i morse. Knappt hade vi hunnit komma ut på motorvägen så blinkar lamporna över vägbanan. En rejäl olycka hade ägt rum. Först står en lastbil som fått släpet intryckt av en annan lastbil. Släpet var fullt med last och som tur nog, var det bara den bakre delen av släpet som kraschat och likväl den bakre delen av lasten. Föraren i den lastbilen satt fram i hytten och väntade på hjälp. Han såg inte ut att lida så värst mycket. Värre var det med lastbilen som kört in i den första lastbilen. Den stod rätt mycket längre fram och man kunde tydligt se att dennes resa vart mycket värre. Hela lastbilshytten och då menar jag HELA lastbilshytten var intryckt. Platt som en pannkaka och jag har svårt att tro att den människa som körde den lastbilen mådde så bra i nuläget. Återigen kom den vidriga känslan tillbaka. Den som jag får när jag åker förbi olyckor. Jag satt och käkade smörgås i samma veva och ville bara spy. All lust till mat försvann och tårarna tryckte på.
Jag tror att jag har fobi mot trafikolyckor. Ni vet som spindelfobi, eller ormfobi. Att man mår dåligt och känner en fruktansvärd skräck inför mötet med dessa harmlösa figurer. Olyckor får mig att reagera som inget annat. Blä, usch, fy och tvi!
Bilden ni ser här nedan är den aktuella lastbilen. Bilden är hämtad från lokaltidningen,

Nä nu skall jag läsa på lite i vår litteratur som vi skall diskutera här om en timme.
Lev väl och kör försiktigt.

//Christelle

Död åt.....

COM HEMREKLAMEN!
Men hur fan kan någon stå för skapandet och framförandet av dessa fruktansvärda reklamer som är så dominerande i reklamkanalerna. De två tanterna som skall föreställa tvillingar. Men alltså. För det första är dom inte lika, sedan verkar det helt sinnessjukt att jag skulle välja Com Hem för att dom var så himla charmiga. Inte på en fläck alltså. Jag bojkottar Com Hem forever and ever och det just som straff till Com Hem för att dom trackar mig med sin otroligt sugiga reklam.
Dessutom borde dom ha dödat Robert för länge sedan för att inte tala om det där jädra "Sheepet" som snackar engelska. Man kan ju fråga sig varför dom kör en reklam helt på engelska med ett svart besservisserfår som försöker vara coo

Nä alltså, bättre reklam åt folket, annars kan det fan va!

Blödande sår i huvudet.

Det är så himla läskigt med mardrömmar. Här om kvällen drömde jag att någon slog en glasflaska i huvudet på mig så det började blöda. Ont som fan gjorde det också.
De två värsta drömmarna jag någonsin har haft handlade om mina barn som döda.
Drömmen gick ut på att jag var med min äldsta dotter och helt plötsligt var hon borta. Jag letade och letade och hittade henne ingenstans. Alla människor jag träffade under letandet berättade att dom just sett henne och att hon försvann runt hörnet där, eller bakom busken där osv. Men hur mycket jag än gick i den riktningen människorna visade på att hon hade setts så fann jag henne inte.
Det slutade med att jag kom fram till ett vattendrag där jag möttes av någon som kom upp ur vattnet med min livlösa dotter på armarna. Fy fan säger jag bara.

Den andra hemska drömmen handlade om min son. Jag ser hur han cyklar ut mellan två häckar av lite högre buskslag. Han bara cyklar rakt ut och har ingen koll på vare sig bilar eller andra hinder. Varpå en bil kör in i honom så han dör. Rakt av där på plats. Även det var fy fan och det är också en bild som följer mig i vaket läge och han är ute och rör på sig.

Usch för hemska mardrömmar. Det är skönt när man vaknar upp och förstår att det bara var en dröm. Oftast sitter dom kvar i en med en sådan där jobbig obehagskänsla som följer hela dagen.

Nä nu mannagrynsgröt till hockeyhjältar.
Trevlig söndag godingar.

//Christelle

Som om inte jag hade nog med problem...

Så skall jag nu ställas inför dilemmat fredagsmys. Hur fredagsmysigt kan det bli om man verkligen inte orkar vara mysig. Hemmet är otroligt omysigt, mamman är ännu mer omysig och ja mysigt vet jag knappt vad det är i nuläget.
Jag är sjukt omotiverad att fixa en middag av fredagsmysslag. Inte heller har jag någon lust att städa undan allt som måste städas för att det skall bli fredagsmysigt.
Nu i skrivandets stund så kommer ungarna på att dom skall åka pulka. Det innebär att dom alla drar iväg varpå jag får en möjlighet att städa utan att ha sjuhundrasjuttioelva ungar springandes runt benen. Vet inte om jag orkar i alla fall.
Snark ge mig knark så vaknar jag till från att vara en dö sill!

//Christelle

Jaha då var det dags...

Nu skall jag då äntligen bli basist. Jag har beslutat mig för att lära mig att spela bas som ingen an. Jag och mina klasskamrater ingår i ett forskningsprojekt vars syfte är att se om det går att lära sig att spela ett instrument med hjälp av internetundervisning. Det finns ju en hel hög med personer runt om på nätet som lär ut en lika stor hög med instrument. Jag ser fram emot detta. Skall bara se till att få lite tid att göra det på också. Vi har två musiklärare som förlagor i detta. Den ena hade lärt sig att spela dragspel och den andre fagott. Jag antar att dom har lite försprång i och med den musikaliska genialitet som dom besitter. Men förutom det ser det ljust ut. Bas är kanske inte världens mesta avancerade instrument. Däremot är det nog världens coolaste instrument. Är väl ingen gång man känner sig så cool som när man står där med en bas på magen och spelar för kung och fosterland.
Coolt!

//Christelle

Fördelen med rökare som står i stor folkmassa...

Jag är skarpt allergisk mot rökare som väljer att stå i stora folkmassor och röka. Som ett exempel, när man väntar på bussen. Då är det ofta man ser och känner doften av en ciggrök precis, alldeles, nästan där man själv står. Det är jävligt irriterande och respektlöst till tusen. Men men, i dag kom jag på en av fördelarna med att stå bredvid en rökare som då väljer att stå och röka bland alla andra. Det är att man kan fjärta. Man kan lägga av de allra suraste fjärtarna som kan tänkas och ändå så märks det inte. Kred till rökaren där som för en så bra täckmantel.

//Christelle

Men hund!

Är det en hund man skall införskaffa för att ge sig själv en bra anledning till att dra på ungarna alla kläder och ta morgonprommis efter morgonprommis, år efter år?
Verkar helt klart vara den enda legitima anledning till att ta mig ur min morgonrock och hoppa i vandringskängorna.
Det kommer så klart aldrig att ske. Jag kommer inte att skaffa en hund och alla som känner mig förstår varför.
Tvångsmässiga sysslor suger och jag ser det som ett rent straff att kliva upp sju om morgnarna, varje morgon dessutom för att gå ut och rasta någon jycke som inte lärt sig gå på toaletten som alla andra familjemedlemmar. Inte heller är jag något fan av städning vilket skulle betyda att vi skulle ligga och ryggsimma i härliga, mjuka hundhårstestar. No thank´s som man säger i landet på andra sidan havet.

Det räcker med fem ungar, en hårig karl och mina egna hudrester.
Dock! Problemet kvarstår. Jag har fortfarande inte kommit på vad som skulle motivera mig nog för att ge mig själv en rutin där det innebär att långa morgonprommisar blir huvudsaklig syssla.

//Christelle

Dagens breda utmaning....

I dag gjorde jag ett test. Historien till det är ett långt och noga studerat fenomen. Jag snackar om tunnelbanan och människorna som åker där. Allt som oftast sitter det människor av olika de kön på tunnelbanan. En märkvärd skillnad på dessa i tunnelbanefallet är hur dessa människor av olika kön sitter. Killarna sitter med benen väldigt brett i sär och tjejerna sitter med benen tätt, tätt ihop. Har väl med gamla traditioner om kjol att göra. Rätt lustigt att det fortfarande är så. Ja men i alla fall. Jag testade att sätta mig riktigt brett isär med benen. Efter en liten stund kliver det på en rätt stor man som sätter sig bredvid mig.
Även han sätter sig med benen brett i sär och lutar sitt ben mot mitt. Men jag hade bestämt mig, jag tänkte inte ge mig. Jag tänker sitta så trots att det kan komma att kännas otroligt knasigt att ha en obekant människa så nära sig. Jag särar lite mer också när jag ändå är på G och tänker som sagt inte ge mig. Väntar, väntar lite till och nä, han tänker tydligen inte heller ge sig.
Summan av kardemumman blir att ingen av oss ger oss men det blir jag som faller som förlorare i alla fall. Detta på grund av att jag måste kliva av för att jag var framme vid min station. Attans alltså. Här efter skall jag utföra en ny studie som går ut på att se hur många som ballar ur när jag faktiskt inte drar ihop mig. Om det möjligen visar sig vara skillnad på män och kvinnors behov att dra ihop sig när man sitter så intimt trots den obekanta relationen.

Återkommer om resultat vid ett senare tillfälle.
//Christelle

Trotsiga jävla 4-åringar.....

Det är inte min fyraåring vi snackar om, för någon sådan har jag inte. Min är fem och skall i år fylla sex. Men hon som sitter vid bordet här bredvid kom insuckandes med en irritation i högsta hugg, samt en försening på det. Orsaken till förseningen var just den trotsiga jävla fyraåringen.
Jag tycker det är apskönt när människor vågar säga annat än "Allt är så bra, allt är så fantastiskt, vi har det så mysigt" För fy fan vilket helvette det är ibland att ha barn. Jag brukar som ni vet (ni som läser mina små rader) inte rädas att tala om att livet faktiskt är ett helvette ibland och att barnen är en del av det. Därför blir jag så jäkla glad när andra människor verkligen också vågar stå för det. Öppet, offentligt och ärligt!
Jag är övertygad om att när man visar sin svaghet så ger man andra människor styrka. Att man visar andra att vi har det lika jävligt själv ibland. Du är inte konstig och du behöver inte känna skuld så fort du känt att morgonen inte vart till belåtenhet för någon i familjen. Det är så det är. Livet är en berg och dalbana och det är bara att åka med i farten, skrika så där högt som man gör när det dalar rejält och magen vänder sig ut och in.
Man borde kunna förvänta sig samma reaktioner i livet. Så är det bara.
//Christelle