RABIAT

Kan man vara även om man bara är ett och ett halvt år och inte förstår varför sömn är ett nödvändigt ont.
Den lilla livliga ligger inne i sovrummet med sin pappa. Hon är så nära rabiat man bara kan vara. Det innebär att hon vrålar hysteriskt. Riktigt högt, kraftfullt och förmodligen kommer det att höras på hennes röst i morgon när hon pratar hur ansträngda hennes stämband vart under kvällen.
Hon borde sova nu, det är sant men det blev något knas i går när hon fick vara med på fest och inte somnade förrens vid ungefär samma tid som nu, fast i går då.
Jag förundras över hur en så liten kropp kan ha så mycket envishet i sig. Nu har hon skrikit cirkus halvtimmen och verkar inte ge vika än på ett tag.

Förutom det så är jag trött. Det har vart en hektiskt tid på sistone och i går kände jag i magen att det har vart lite för hektiskt. Magkatarren har satt in och halsbrännan retar gallfebern på mig. Ho ho! Vilket skämt, halsbränna och gallfeber. Två riktigt justa kombinationer.

Skämt och sido, det är ju aldrig bra när stressen visar sig på så vis. Dags att dra ner på... Ja jag vet inte vad, men något måste det finnas.
Min lilla stora flicka är hos sin mormor i Hälsingland. Hon ringde här tidigare och sjöng en sång för mig som hon själv skrivit.
Det kändes fint i mammahjärtat när dottern musicerar. Kanske det blir något av henne som det aldrig blev av mig.
Jag längtar en massa efter henne. Efter gossen också. Han som befinner sig i sin faders trygga famn.
Det är svårt att samtala med gossen just för att telefonering inte är hans främsta färdighet. Han tycker det suger fett som var och varannan unge så fint uttrycker sig nu för tiden.

Åh... Hon tystnade... För att börja om igen. Suck!
God natt gott folk.
/Christelle

Fira livet

I går var vi på fest. Historien bakom huvudpersonen är att i somras så upptäckte läkarna att han hade cancer. Väldigt många sörjde det hemska faktum att han kunde komma att lämna oss. Att det var väldigt många som sörjde beror nog på att han är just den person han är.

En person utöver det vanliga. En sådan där som fattas om han inte dyker upp på festen och som bara berikar andra människor med sin otroliga energi. En vacker människa helt enkelt. En sådan människa som bara måste fortsätta finnas för att denne gör så otroligt mycket för andra bara genom att leva.

Till allas stora lycka så lever han fortfarande och det var det vi skulle fira i går.

Han gjorde sin sista behandling här för ett tag sedan och alla väntade nervöst på vad röntgen skulle säga den här gången. Hade det onda, vidriga dragit sig tillbaka eller åt det fortfarande upp hans kropp?

Röntgen visade att cancern var borta och jag kan nog tala för alla som var på festen i går när jag säger att vi jublade. Vilken lycka.

Min svägerska som är sambo med huvudpersonen tyckte att det var på sin plats med ett firande.

Det firades på så vis att hon anordnade en överraskningsfest.

Det var jätteroligt. Vår familj kom först och vi hade som ursäkt att vi bara skulle dyka förbi lite snabbt innan vi gick vidare till en kamrat.

Efter ett tag kom det några till som hade blivit utkörd av sina barn som hade pyamasparty. Dom tänkte också bara titta förbi lite snabbt innan dom gick ut och käkade.

Folkmängden ökade allt eftersom halvtimmen gick. Alla hade olika roliga förklaringar. Cirka 50 personer strömmade in och alla var där för att visa denne underbara man hur glada vi är att han lever och förhoppningsvis tänker göra det länge till.

Tal efter tal avlöste varandra. Det ena var känslosammare än det andra och tårarna trillade i stort sett hela kvällen .

Det var en otroligt fin kväll. Att få vara med att fira någon pga att han lever är nog en av de mest fantastiska hyllningar jag vart med om.

Var glad för livet!

/Christelle

Mitt lilla höstlöv.....

Jag har ett eget höstlöv. Ett litet som lyser med höstens vackra färger. Ett litet virvlande löv som flyger med vinden och som rusar fram mellan grässtråna, som ihärdigt kämpar emot höstvindarna men som tillslut får ge vika för den starka kraft och ändå följa med i strömmen.

Ni skulle sett min snubbe i går....

Jag säger då bara det "HOT PAPPA".
Han var så jävla snygg. Är han alltid iofs, eller nästan alltid. När han har druckit väldigt mycket sprit ser han konstig ut, men utöver det tycker jag att han har en enorm charm i sitt utseende.
Jag har förstått att han åldras med värdighet. Inte mig emot säger jag som tänkt leva livet ut med denne karl. Synd för er som hade honom tidigare. (skrattar hånfullt)
Hur som haver fick han nya brallor i går. Lite slappare stil och en för tiden moderiktig jätteblå tröja.
Han kände sig lite ovan i kläderna men dom fick sitta på. Jag kunde inte slita ögonen från honom. Det var så coolt att se på sin man och tycka att han var sådär skitsexig som man önskar att ens man var. Vilken lycka va?
Min man e het.
I´m in love!
/Christelle

Skägg och mustach

Vart är man på väg? Jag vet att jag under mina sommarjobbs perioder för några år sedan träffade på många åldriga damer med skägg fulla hakan. För att inte tala om mustachen som så fint prydde överläppen.
Jag skulle kunna påstå utan att överdriva att det bär där hän.
Endast trettio år fyllda med pincetten i högsta hugg. Det är förjävligt. Jag vill inte vara skäggig. Det är inte för inte som jag bestämde mig för att bli kvinna där i min moders mage.
Inte hade jag för avsikt att samla på mig en massa inte allt för klädsamma hårstrån.

Älsklingen min!
Nu måste du börja jobba hårdare. Det behövs pengar för följande utgifter.
*En laseroperation för borttagning av generande hårväxt på nästan hela kroppen.
*En fettsugning över nästan hela kroppen det också.
*En upp shapning av ansikte, det vill säga haka, ögonlock och kinder.
*För att inte tala om tuttarna. Några stygn måste sättas där ovanför också. Dom följer mer och mer normen för blivande medelålderstanter att söka sig mot dragningskraften.
Plus en helt ny SEXIG garderob för min nya kropp.

Får jag inte det av min älskling så kan jag ju alltid fråga Tomten.
/Christelle

Längtar hem...

Sitter på bussen på väg hem efter en lång dag.
Har haft mina sångelever i kväll och äntligen är dagen slut så jag kan få åka hem till mina älsklingar.
Känner inte för att göra något annat än att krypa ner i soffan med min älskling. Försöka komma så nära som det bara går. Se en rulle och somna i hans famn som jag alltid gör.

Första dagen i skolan i dag och den kändes rejält meningslös. En föreläsning som var både kort och innehållslös. Personen i fråga som föreläste är en mycket kompetent och intressant person. Däremot är inte hans starka sida att hålla föreläsningar då han inte kan förmedla sin kunskap via tal. Han har en rejäl nedsättning i talet och det gör det ohållbart.
Texten han ville visa upp var inte heller tillräcklig och mitt inte allt för skarpa öga längre kunde inte läsa vad det stod.
Det gick alltså inte att tillgodose sig varken ord eller text. TYVÄRR! För han sitter på en guldskatt kunskapsmässigt. Synd att missa den.

Tittar ut genom bussens fönster. Det har blivit väldigt mörkt ute nu och kallt. Jag ser faktiskt ingenting utanför fönstret. Endast när man glider upp bredvid en långtradare kan man skönja att det faktiskt är något där ute.
Längtar tills snön ligger vit överallt. Det blir skönt då, skönt att leva igen. Tänk er en solig februaridag när man kliver upp och ser ut genom ett fönster (som sitter på en fjällstuga i fjällen). Snön glittrar, piggelintermometern stiger snabbt uppåt och man vet att man har en dag i backen att se fram emot.
Me love skiing!

God natt
/Christelle

Jag tappar greppet.

Skallen känns som ett stort rum fyllt av en massa tungt svart.
Det är helt otroligt att man kan tappa fotfästet så här mycket. Mer går det ju också så klart men detta räcker mer än nog för mig.
Jag orkar knappt hålla uppe ögonen samtidigt som jag håller på att stressa ihjäl mig.
Får lov att ta en senare buss i dag iaf. Det innebär att jag kommer att komma försent. Detta trots att jag klev upp halv sju i morse för att börja göra allt som måste hinna göras innan jag skall iväg.
På vägen hit till klockan tio så har allt bara jävlats. Inget har gått som smort vill jag lova. Magsåret är inte långt borta.
Vad är det som gör att man fylls upp av en sådan inre stress så att man knappt vet vart man skall ta vägen.
Ungarna suger åt sig detta och blir extra tjorviga just dessa stunder också.
Just nu så sitter jag bara ner och andas. Det får lov att bli så och snart skall
jag ta en dusch.
Precis nyss gick det förbi ett äldre par. Pensionärer skulle jag tro. Solen skiner och dessa två nyttjade det fina vädret till att ta en rask prommis.
Stunder som dessa längtar jag till jag blir pensionär. VERKLIGEN!

Den sämsta mamman

Den sämsta mamman skriver här.
Fy fan vad dålig mamma jag är ibland. Rår inte på situationer som får mig att bli skogstokig. Det i sin tur leder till att jag inte kommuniserar med mina barn på ett normalt sätt. Nä jag står där som en rabiat häxa och bara vrålar åt dom när dom inte gör som jag säger.
Vad är det för ett jävla sätt av mig.
Till råga på allt så hann jag inte säga godnatt till dom heller. Dom somnade innan jag fått lillan att somna.
De senaste veckorna har inte vart roliga.
Man får ju de barn man förtjänar säger dom och nog är det så.
Hur skall jag kunna förvänta mig att dom utför stordåd när jag gång på gång misslyckas.
Dom är underbara och fina men dom hör banne mig inte ett dugg som jag säger. Det är väl helt och hållet mitt fel. För vem orkar lyssna på någon som bara är arg och skriker hela tiden.
Nä skärp dig nu morsan säger jag till mig själv.
Den här vidriga mamman skall inga barn behöva utsättas för.

Shape up! Som man säger i Amerikat.

Frukost utan barn

Det är inte riktigt det jag är van vid. Tid utan barn.
I dag har jag det för att jag skall skriva reflektion på senaste veckas vfu. Cyklade med ungarna i vanlig ordning till dagis i morse. Trots att jag har en legitim anledning så känner jag mig som en gangster när jag lämnar ungar på dagis och sedan cyklar hem.
Jag shoppade med mig lite frukost och den tänker jag snart avnjuta i lugnan ro. Dels för att det är skönt och dels för att jag måste ladda hjärnan med energi för att kunna avverka 2000 ord av betydelse.
Jag har faktiskt inte riktigt kommit fram till vad jag skall skriva om, trots att den skall vara inlämnad i dag kl 16. Lite oseriöst kan det verka. Men så är inte fallet. När jag väl sätter mig ner så brukar det gå undan. Jag är rätt flitig när det kommer till det.
Det svåra är just nu vad jag skall skriva om. Jag har tusen frågeställningar som jag iakttagit under veckans gång.
Verkar kunna bli något om ohållbara situationer i klassrum när det finns ramar som är för snäva för elevernas behov.
Skall bara formulera det till en fråga.
Nä!
Nu frukost.
/Christelle

Hur tänker vissa?

Jag upphör aldrig att förvånas.
Hörde just om en styvförälder som delar sitt liv med en man som har ett barn. Själv har denne ett barn och sedan har dom ett gemensamt.
Nu stundar lovet och personen i fråga undrar om h*n är knäpp som bara vill vara med sina två barn på lovet och låta bonusungen gå på fritids.
Ehh?
Ja det är knäppt. Herre min jeh så knäppt det är.
Stackars stackars barn säger jag bara.
Vad tänker man med?
Jo jag skall alltså flytta ihop med en man som har barn. Ok!
Sedan skall vi skaffa ett barn tillsammans. Ok!
Sedan tänker jag bara bry mig om mina egna barn, han får bry sig om sitt barn. Fast denne bor i samma familj. Ok!
Mina barn är mycket bättre och viktigare än det "tredje" barnet i familjen. För det är inte mitt. Ok!
Jag vill så klart ha egen tid med mina barn. Ok!
Det skall ske då vi har alla barn och det är lov. Ok!
Vad hans barn känner som inte "hör till" skiter jag i. Ok!
Så länge jag får bry mig om bara mina barn. Ok!
Fast mitt barn är ju syskon med hans barn. Ok!
Det spelar ingen roll juh. Barnet är i alla fall inte mitt, så jag behöver inte bry mig. Ok!
FLYTTA INTE IHOP MED BARN OM DU INTE ÄR BEREDD ATT GE ALLT FÖR DETTA BARN OCKSÅ!

STÖRT!!!!
Sådan fattar väl inte barn heller. Barn vill bara vara värda. Jag förstår inte vad man tänker med när man resonerar så där. Har man flyttat ihop med en man som har barn så tar man bannemig ansvar för allt som har med barnet att göra. Vare sig det är ditt eller inte. Det handlar inte om att ta någons föräldraroll, eller göra sig själv betydelsefull.
Det är så blasé diskussion om att man inte behöver älska bonusbarnen, man behöver inte ta ansvar för dom, man skall inte ta ansvar för dom för det gör föräldrarna så bra. SKITSNACK! Det spelar väl ingen roll vem man är. Lever man i relation med barn. Vare sig man är lärare, förälder eller bonusförälder så skall man ta ansvar för barnen och det på ett så respektfullt sätt så att barnet känner ett lika värde.
Den veckan som barnet är hos den ene föräldern så saknar ju denne den andre föräldern också.
Barnet saknar den villkorslösa kärleken från sina föräldrar. Den kan även en styvförälder stå för så behöver barnet vare sig känna sig utanför eller åtsidosatt. Älskad för den person barnet är, älskad för att ett barn behöver vara älskat, älskat för att känna att man hör till .
Jag önskar att alla bonusföräldrar fick känna hur fantastiskt det är när man faktiskt kan får leva i en förut så haltande familj som blir hel igen, fast på ett annat sätt. Att ge barnen trygghet, lugn och framförallt självförtroende och respekt.
Det viktigaste för ett barn att komma hem till är tryggheten, kärleken och förståelsen från de vuxna i hemmet.
Hemmet är ens trygga vrå, ens borg. Men är man inte välkommen i hemmet för att det sitter en annan rugguggla där, då mår man nog inte så bra. Tror jag!
Älska era ungar. Vare sig dom är komna ur er eller inte. Det förtjänar dom.

/Christelle

Det kostar...

Var just in i en lokal klädaffär som är fylld av diverse attiraljer. Bland annat handskar till ungarna.

Jag insåg att det är en rätt stor utgift det här med att ha många barn.

Ett par vanliga vinterhandskar till fyra ungar gick på över femhundringen.

En fin fin femhundring och lite mer där till. Det som känns extra drygt är att om två veckor har dom förmodligen tappat bort sina handskar och då blir det till att köpa ännu ett par.

Det vet alla vi som är föräldrar att handsk och strumpköp finns det inget slut på.

Vi välkomnar dock vintern och mycket som hör där till.

Det finns ju några plus och minus med det mesta man gör. Man får väga fördelarna, då gör det inte så mycket att ett och ett annat vantpar möter sitt öde någon annan stans än i hemmet. Möjligen på en allmän hylla någonstans där en unge kan tänkas vistas med sina vantar, eller varför inte en sten i skogen som fint ligger kvar på sin plats när ungarna går tillbaka från utflykten. Förmodligen sällskapar stenen den här gången med ett par vantar som blivit kvar där.

Det var det om vantar.

Trevlig lördag gott folk.

/Christelle

En lång dag...

Det har vart en riktigt lång dag. Kom just hem.
Jag och äldsta grabben har vart på party i kväll. Hans klass hade disco och jag var en sådan där "ansvarig" vuxen.
Kul hade dom. Inte jag, men det spelar ju inte så stor roll. Huvudsaken det blev lyckat för dom.
Dagen började i skolan. Min sista vfu-dag för den här perioden.
Två roliga veckor har det vart.
Dock har det vart väldigt svårt att vara objektiv. Det går liksom inte att gå in i den skolan och från början vara nollställd. Vilket jag tror är lite poängen med vår första praktik.
Jag har ju min roll där och den är svår att komma ifrån.
Som sagt, det har vart roligt. Har en väldigt fin handledare som jag uppskattar otroligt mycket. En mycket karismatisk lärare. Ni vet en sådan där lite småsträng, kunnig men ändå världssnäll lärare.
Jag har infört ännu ett obligatorium. Det innebär att var gång jag skall till att avsluta min vfu så skall jag bjuda på glassbåtar.
I dag hade vi glassbåts premiär och det var en hit. Då var jag så dum och sa det själv. Nu måste jag efter varje avslutad vfu-period bjuda på glassbåtar.
Ungarna jublade och längtade redan till nästa period.
Snacka om att man kan göra sig poppis på många sätt. Att muta är ett.

Just nu sitter jag i skräddarställning. Jag känner att det kommer en viss odör som inte är allt för gemytlig.
Jag har mina aningar om vart odören har sina rötter. Den sitter helt enkelt i mina fötter och kräver en tvagning.

I går shoppade jag förresten med Morberg. Gick in i affären och hade ingen aning om vad jag skulle stoppa ner i kundkorgen. Ställde mig bredvid Morberg och plötsligt visste jag precis vart jag skulle leta efter dagens föda.
Han köpte högrev och rotfrukter. Tror han skulle göra köttsoppa. Va fan! Tänkte jag. Jagar inte han? Varför köper han högrev på Hemköp då?
Träskor hade han också. Svarta, fula. Sådana som någon av en händelse råkat kliva på så det blivit en grop i skinnet längst fram.
Som om det inte vore nog med det, stod han och läste tidningen i kassakön, plus att han snusar.
Så då vet ni i alla fall vad Morberg gjorde i går.
/Christelle

Skriiik, hahaha, VRÅÅÅL, IHHH. hahaha, ohhh

Så lät det när jag kom hemcyklandes i dag. Innan jag ens kommit fram till huset kunde man höra dessa uttrycksfulla ljud.
Jag var tvungen att lyssna flera gånger om det var någon som vrålade av sorg och smärta. Det var svårt att få bukt med ljudet så jag skyndade mig in.
I dörren möter jag tre galna ungar som kommer springandes och rent ut sagt vrålar MAAAAMMAAAAAA!!!!!
Sedan busade dom vidare genom att springa runt runt, hoppa i soffor, kasta sig omkull osv.
Jag gick fram till pappan som lugnt och sansat stod vid bänken och gjorde nytta.
Vad är det här? Får dom låta så här?
Ja men det går väl bra, sa han. Ett tag i alla fall.
Taget varade hela kvällen och tre lyckliga ungar somnade med ett leende på läpparna.

I morgon kommer de andra två, efterlängtade, underbara, älskade ungarna hem.
Den här veckan har inte vart rolig utan dem. Jag har längtat som aldrig förr.
Det känns fint.
Vi skall börja med ett disco för den äldste.
Rätt roligt var det i dag när jag planerade lite med den yngre festkommitén.
De tyckte att det var på sin plats att man upprättade en myshörna på festplatsen.
Varpå jag snabbt kontrade med "Jahaa! Ni menar en hångelhörna. Så klart skall ni ha en hångelhörna". Snacka om att fnisset var ofrånkomligt '
Men dom erkände att så var fallet i alla fall.
Snacka om att man ligger alldeles för nära ungdomsstadiet när man fortfarande på en gång fattar vad "myshörna" betyder i deras tankar. Haha! Busted på er skitungar.

/Christelle

Kaffe

Kaffe blir det alldeles för mycket av. Man dricker kaffe mest hela dagarna nu för tiden.
Först dricker man hemma på morgonen.
Sedan tar man sig en kopp när man kommer till jobbet/plugget.
En lektion på ca en timme fortlöper och strax därefter är det dags för kopp nummer tre.
Väl på lunchen tar man sig en slurk kaffe, för att inte tala om timmen senare då det är rast igen.
Har man tur hinner man slänga i sig en sista kopp innan man beger sig hemåt för att äta middag.... och.. Ja, kaffe på det!
Här sitter jag nu. Kaffet bredvid mig. Ett obligatorium!
Med mjölk alltså. Annars går det inte.
Sambon är lite rolig runt den diskussionen. Förr hade jag mjölk i kaffet men sedan tänkte jag mig själv som en cowboysare runt en lägereld. Man sitter där, får kaffe serverat till sig och hur bra passar det då med mjölk i? Inte alls. Så därav hans nuvarande ställningstagande till kaffe utan mjölk. Manligt värre!

I dag gjorde jag förresten den roligaste uppgiften någonsin med ungarna i klassen.
"Monsterporträtt" Kallade jag det för.
Dom fick i uppgift att rita upp en förbestämd mall i form av en ram. Dom fick använda endast kladdkrita och vattenfärg.
Sedan var det fritt fram att rita ett troll. Den skulle dock vara ritad från bysten och uppåt. Som ett porträtt ni vet.

Det var verkligen en hit. Ungarna älskade uppgiften och gick in i den väldigt seriöst. Fantastiskt var det. Nu sitter det ett helt gäng supersnygga trollporträtt uppsatta på väggen utanför vårt klassrum.

Det var helt klart en av dagens "bra".
Sedan finns det även en massa blä, men det passar inte in i kvällens glada blogginlägg.

Goder afton på eder/ Christelle

Vilka är ni?

Jag har sedan jag satte in den nya räknaren för en vecka sedan haft över 300 besökare på min blogg.
VILKA ÄR NI?
Någon kan väl ta mod till sig att svara.
Jag tror inte att det är mamma, Leila och syrran som står för alla 328 besök.
Tell me!
Vem är du?
Hur har du hittat hit?
Varför läser du om mitt liv?

/Christelle

Men orka hoppa....

Alltså min son har inte fattat hur jobbigt det är att hoppa hela tiden. Jag håller på att balla ur som mamma till en studsboll.
HUR I HELSIKE ORKAR HAN?
Hur kan man orka hoppa hela tiden. Snacka om att energin borde vara förbrukad för länge sedan.
Någon form av energiutvinnig borde det ju kunna gå att genomföra på denna gosse.
Han skulle lugnt få köpas för hemliga experimenta av det slaget.
Nä, tacka vet jag lugna barn som sitter still och håller tyst.... (Om söndagsmorgnarna)

När allt kommer omkring

Så får man sig nog en fet käftsmäll över allt dumt man gjort. Jag tror verkligen på den teorin. Att det är endast den som bär sig åt som en aphjärna som i slutändan kommer att bli straffad.
Tänka sig att det kan få mig att gå rakryggad genom livet och inte vika mig en tum för mina känslor när det väl gäller.
Att verkligen kunna bita ihop och hålla käft rent ut sagt. Det är ju helt klart en fördel i många situationer.
Jag tränar på det. Hör och häpna. Det har verkligen inte vart min starka sida.
Fråga mig om min åsikt och så får du den.
Dock tänker jag inte säga för mycket utan tillfrågan.
Jag har alltid vart bra på att inte hålla käften. Det är många grodor som skuttat ut genom min trut.
Min sambo, han är ett geni på den fronten. Att inte säga för mycket alltså. Det är något jag ser upp till hos honom. Det är fantastiskt att besitta en sådan självbehärskning. Jag försöker alltså härma honom i det fallet. Ett starkt beteende som verkligen kan få motparten att känna sig liten.
Jag har nog aldrig vart med om en människa som fått mig att känna mig så liten. Alla jag mött har alltid käftat emot. Men den här mannen. Han tiger emot och det är hemskt. Det är bara i de fallen då vi är otroligt oense. Annars tiger han inte. Men när det kommer till krig och strid så tiger han ihjäl en och det är klart mer effektivt än något utbrott i världen.
Tänk så fint det skulle vara om människor i världen som krigar i olika länder teg ihjäl varandra istället för att bruka vapen. Som jag säger. Det om något tar ner en människa på jorden.

Avundansvärt beteende och jag jobbar på det.

Bajsnödigt och tv-speligt

Här försöker man få saker gjorda. Men vad händer? Jo man blir bajsnödig, så bajsnödig så man knappt kan resa på sig och snubben i sin tur som måste bidraga med div inlägg för att saker och ting skall kunna genomföras får förstoppning vid tv-spelet. Så där ligger han. I sonens säng och spelar tv-spel. Jag ligger bredvid honom så jag är lika usel jag. Kan inte bara gnälla på honom.
Själv är jag en sucker för datorn så den håller kvar en som i ett järngrepp.
Bajsnödighet
Tv-spel
och
Datasuckeri

Vilka I-landsproblem.

Kallt om tårna..

Jädrar vad kallt det är om tårna. Dags att sticka tofflor. Skall banne mig sticka tofflor till hela familjen. Blir en väldans massa tofflor då. Men vad gör man inte för dem man älskar?
Längtar efter min mormor. Hon är dom som annars brukar sticka sådana där älsklingstofflor. Förra året lärde jag mig själv. Det innebär att jag inte behöver trakasera min mormor med hysteriska stickningsuppdrag.
Ja, som sagt. Jag längtar massor efter min mormor. Jag måste nog åka dit alltså. Jag skall höra mig för om man är välkommen i slutet på november. Kanske kunde vara mysigt att passa in någon julmarknad av något slag.
Jag skall i alla fall höra mig för om jag får komma upp.
Längtan uppkom faktiskt här i helgen när jag satt med min svärmor på ett café i Katrineholm. Vi lunchade och det var bakad potatis med kycklingröra som stod på menyn. Då kände jag "mormor" Om jag tänker på mat och mormor så tänker jag på två saker. 1. Mormor och majskolvarna med mycket smör och salt. 2. Mormor och de microbakade potatisarna med någon god röra till.
Jag måste helt enkelt åka till mormor. Det är rätt billigt nu också. När jag är student.
Ska fasen gör´t!
/Christelle

Lite om vad som helst

Det är höstigt skönt ute. Rätt kallt men dock trivsamt. Solen skiner så fint och höstvindarna tar i träden så man kan se att världen lever lite.
Snart är träden alldeles nakna och frusna. Som jag sa tidigare så vet jag inte om jag är redo för vintern ännu.
Talade med en person i dag som hade ångest över kommande vinter. Hon var i allra högsta grad inte redo för frost och kallt.
Undrar vad det är som gör att det känns så otroligt tungt i år.
Jag är inte hösttrött, inte det minsta. Har inga svårigheter att kliva upp på morgnarna. Kan likväl vara vaken rätt länge på aftonen också. Om det inte är filmtime. Då somnar jag på tre röda.
Kan det vara det att det är så tungt med mycket som det är i alla fall och att vintern bidrar med ännu mer tunga göromål.
Vi har en ettåring som behöver kläs av och på.
En femåring som är rätt omogen som verkligen behöver tjatas maxat på för att någon påklädning skall ske över huvud taget.
Resterande ungar är relativt självgående.
Det blir inte lika lätt att ta sig till och från skolan heller. Det vill säga om det kommer snö. Kommer det ingen snö kan man ju cykla mest hela vintern. Blir det snö däremot så skall jag banne mig satsa på en spark. Det är mysigt. Ta sparken genom skogen ner till skolan. Om dom bara kunde låta bli att sanda och salta så förbannat så skulle det ju gå prima att färdas till spark vintertid.
Jag skall ta körkort. I smyg. Skall inte säga till någon när jag börjat och inte heller när jag är klar.
Få se hur mycket jag kan leva upp till det.
Jag skall i alla fall försöka få detta att hända i ren diskretion. Inget jag tänker basunera ut. Det är så illa när man misslyckas. Tycker ni inte?

Jaja! Det var det om det. Det är dags för middag, en fin köttfärs gjord på älg ligger i vår diskho. (I påse så klart) Av denne skall det bli goda biffar med kokt potatis och gräddsås.
Tack och lov för min sambo älgjägaren!

/Christelle

Fredagsmys....

Det är bara en halva av familjen som familjemyser i kväll. Sambon har inte kommit hem från norr och älgjakt ännu. Två av ungarna är hos sin pappa i helgen. Det är alltså jag, grabbarna och lilla gumman som är hemma.
Vi passade då på att bjuda in ytterligare två fredagsfirare.
I kväll har vi lagat mat, lyssnat på hårdrock på mycket hög volym. Dessutom har vi druckit första julmusten för den här säsongen. GOTT!
En polare till grabbarna hade med sig kvällens rulle. En basketfilm "De magiska skorna". Den spelas i detta nu. En riktigt rolig film som handlar om en barnhems kille. Han har fått ett par begagnade gymnastikskor som visar sig vara magiska och dessutom tidigare ägda av M.J. Möjligt är att det står för Michael Jordan, det är bara aningar och vi har inte fått reda på det ännu. Om det är så alltså.
Soffan är full av förpubertala godingar som käkar snarr så det sprutar ur öronen på dom. En skall hem alldeles strax. Undrar hur mycket mat som kommer att rymmas i den redan så överfulla magen. Han är inte tjock alltså, bara väldigt full med chips, godis och popp corn.

Det är en skön kväll helt enkelt. Det gäller att bara va så mycket som möjligt, för i morgon kör helgen igång och den brukar vara allt annat än lugn.

Goder afton/ Christelle

Att skapa bilder till ord...

Satt här i kväll och tog sista träningen på glosorna innan morgondagens prov. (Det är bonusgodingen som har prov)
Han är en sådan där kille som tillhör den spatiala ligan i intelligenskategori.
Det innebär alltså att han gärna minns av bilder, föreställningar, tankar som målar upp bilder osv.
Denna gång handlade det om ordet WHY.
Han minns inte ordet why, hur ofta han än fick upprepa det. Det funkar inte riktigt med upprepning.
Jag gav honom därför en bild.
"Tänk dig en kines som går upp på ett högt berg. Det är så högt så man ser långt ut i världen när man står högst där uppe. Tänk dig hur bilden på kinesen snurrar och han står där uppe och skriker WHYYYYY, WHYYYYYY med en riktigt nasal röst".
Jag kan lova att gossen kom ihåg vad varför heter på Engelska. Jag skulle nog kunna sätta min vänstra lilltå på att han aldrig kommer att glömma det.
Han skrattade, jag skrattade och ordet why var inte längre ett problem.

Hur man än gör...

Det är svårt att göra allt rätt. Hur man än vänder och vrider på händelser, göromål och tankar så är det alltid någon som blir drabbad. Även om man nu inte har för avsikt att drabba någon så blir det på ett eller annat vis fel i någons hörna.

Det är lite knasigt det där. Som fjärilseffekten. De små, små händelser man skapar kan göra så stor skillnad på framtida händelser.

Man går alltså runt och sparkar i löv. Bara för att dom låter så fint, som min son säger, " det låter när man biter i chips". När de löven då helt plötsligt flyger upp på någons bilruta och täcker sikten för denne så den kör på en mormor och hennes ettåriga barnbarn osv osv.

Det är den effekten jag menar.

Hur man än gör, hur det än blir så blir det alltid skillnad någonstans. En skillnad som man vare sig tänker eller har för avsikt att skapa.

Det gör det extra jobbigt att vara en människa med samvete. I alla fall när man har PMS!

/Christelle

Ibland får en för´sä saker...

Som man snabbt ångrar efteråt.

Detta är en av många sådana "Få för sä ångringar"

Oh My Goodnes!

/Christelle

Lite mysigt är det att längta också

Det är ju så himla mycket vardag hela tiden. Det är sällan man får tillfället att känna efter så där extra mycket. Just nu är ett sådant tillfälle. Jag sitter och tittar på kärleksrulle efter kärleksrulle. Tårarna trillar och jag byter ut ansiktet på de två lyckliga slutet karaktärerna mot mitt och S. Det är så romantiskt så man blir avundsjuk.

Detta gör jag då för att den underbara uppenbarelsen ej befinner sig på hemfast mark. Han är ute i skogarna i det norra landet och jagar stackars försvarslösa älgmammor och pappor och deras ungar som blivit tillräckligt stora för att vara ätbara.

Men att jag längtar. Inte sådär sorgset längtande. Utan bara sådär längtar med spänning som de gör i filmerna, när dom blir separerade av någon tråkig anledning snart så får jag vara med min älskadelängtan. Den är uthärdlig. Den klarar man av utan några större problem. Det är till och med riktigt, riktigt mysigt att få längta efter den man älskar. Ju närmare veckans slut tiden lider, ju mer längtar man.

Ett redigt kärlekskranks inlägg det här. Men visst, det bjuder jag på. Det är kväll, det är höst, det är mysigt. Man blir helt klart melankolisk

God natt/ Christelle

I dag sa hon det....

KNULLA!
Ordet jag länge fasat för. Nog för att jag själv använder det, men då i de mer lämpade tillfällen som inte är fyllda av barnaöron. Dessutom är jag närmare graven och hon håller sig fortfarande i fosterstadiet.
Det var nästan att jag tappade ansiktet när hon sa det.Jag talar om den nyblivna sjuåringen.
Men som den coola och förstående mamman jag bestämt mig för att vara. Ni vet den som inte tabubelägger saker och ting i första hand, resonerade jag med trygg hand och frågade om hon visste vad det betyder. Det visade sig att hon var fullt underrättad med ordets betydelse.
Men! Sa jag. Det går ju att använda andra ord som.... eh... ha se.... Det gick inte att komma på ett vettigare ord just då för stunden.
Alla ungar jublade över situationen som uppstått och farmor den stackarn. Hon som satt bredvid och försökte behålla alvaret tyckte minsann inte att situationen var bekväm.
Ja vad gör man. Försöker att hålla dom i schack så länge det går. Men man insér att loppet snart är kört. I alla fall utifrån de referensramar man drar på sig via sitt yrkesliv.
Skall tillägga att dagens tjänstgöring har gått av stapeln som So-vikare i en högstadieskola. Läskiga är dom brölande tonåringarna. Läskiga men väldigt söta!

och in vällde dom....

En, två, tre, fyra, fem, sex och sju.
Som om det inte vore nog med mina egna fem.
Sju styckna till kom in i vårt hem. Från alla de olika dörrarna. Det var som en invasion av ett gäng förpubertala små monster.
Själv stod jag och tillagade eftermiddagens måltid, de tre som uppnåt skolåldern satt vid bordet och gjorde läxor. Rätt lugnt alltså.
Helt plötsligt satt det då sju styckna vid matbordet och gjorde läxor och resterande spelade tv-spel.
Man kan liksom kalla vårt hus ett aktivitetshus för kvarterets ungdomar. Här kan man göra allt. Läxor, spela tv-spel, dansa, lyssna på musik, få sig en smakbit om hungern skulle vara för påtaglig, man kan även få sig ett litet snack om man har behov av det.
Undrar om jag skulle kunna omvandla detta till någon typ av affärsidé. Om inte annat kanske jag kunde få bidrag från kommunen för någon typ av ungdomsuppehålls inrättning.

Nä, men skämt och sido. Rätt roligt är det ju att dom samlas här bland allt bråte och alla plankor. Ännu roligare är det om dom fortsätter göra det trots att åren går. Det ger en lite inblick i vad ungarna gör om kvällarna. Kan vara rätt tryggt det också. Jag menar, man kan ju hejda dom från att göra det värsta buset då i och med att dom gärna hänger här.

Förutom det vill jag bara konstatera att det är skönt att vara på hemmaplan i några veckor. Speciellt nu när sambon är på älgjakt. Det ger en lite mer koll på vad som finns runt knuten.
Bra det.
Dags för att anlägga en brasa.
/Christelle

Det värker...

Det värker så förbannat i kroppen på mig. Ryggen känns som om den håller på att gå av där i svankläge. Likväl känns det som jag har ett spännband mellan skulderbladen som låsts fast där.
Smärtan i bröstet när man andas är inte allt för rolig heller. Axlarna är konstant tyngda. Som om jag gick och bar på tunga kassar.
Det känns lite skit i kväll. Har gjort så hela dagen. Inte så roligt alla dagar, så är det ju. Det vet man sedan tidigare. Dock blir det som sagt inte bättre av att det värker.
Hoppas bara att det är något snabbt övergående. Man blir ingen rolig människa de perioder det känns så här. Kan inte sluta att förundras över det människor som har konstant värk och som haft det flertalet år. Hur orkar dom?

Om man ändå bara fick en kram......
/ Christelle

Finaste....

KÄRLEK

Denna utfyllnad

Min kropp håller för fullt på att fylla upp alla kläder med storlekar som är så stora att man inte ens vill säga siffrorna på det.
Vad är det som händer med mig?
Vart tog all motivation och energi vägen? Den som fick mig att vilja och orka ränna mil efter mil i ett par justa löpardojor.
Jag vet inte om man måste slå mig hårt i skallen för att jag skall fatta vart det barkar hän. Det är bara så jävla jobbigt att hålla på att svälta sig själv. För det är det jag får göra om jag skall se sådär hälsosam och normalviktig ut. Svälta mig själv och träna som en elitidrottare. Vem hinner det som befinner sig i min situation. Jag önskar jag kunde gena och hoppa två träningsmånader framåt Då skulle inget vara jobbigt. Då skulle jag bara känna hur det sög i löpartarmen och den skulle motivera mig nog att ge mig ut på milsrundan.
Kanske man skulle söka specialisthjälp. För det känns ju si sådär roligt att bara vara trettio år med fettovärk i knän och leder.
Ja! Det känns som en "tung" söndag. Det gör det efter att jag tog upp mina jeans och tittade på dom. Insåg att det inte är någn hälsosam människa som rymmer upp det utrymmet.
Blä!
/Christelle

Lördagsmatiné

Lördagens lilla äventyr var mycket mysigt.

Jag tog med mig fyra av de fem och tog en raid till bion. Den minsta lånade vi ut till trygg hand.

Vi såg den bästa och mysigaste animation jag någonsin sett "Dumma mej". Vilken ynnest att få tillbringa en lördagseftermiddag med fyra yngre cineaster.

Filmen var uppskattad av samtliga biobesökare och vi konstaterade att det är en film som kommer att hamna här i hemmet.

Väldigt snygg film. Fina figurer. Huvudrollsinnehavaren var en riktigt charmig karaktär. Skulle föreställa ond. Redan från början kunde man dock skymta godheten.

Ja det är i alla fall absolut en film jag rekomenderar för små vildingar som behöver stimuleras lite extra då och då.

Ta med er era barn, barnbarn, syskonbarn ja vilken relation ni nu kan tänkas ha till barnet och SE den här filmen.

/Christelle

Jaktänka

Jag då var man jaktänka igen då.

Sista omgången för den här hösten.

Nyss drog han. Den vackra rödhåriga som mer och mer skiftar i grått.

Det är deras grej. Han och pappan åker norröver. Närmare 80 mil. Uppehåller sig i skog och stuga under en vecka och förhoppningsvis kommer han med med ett byte.

Eller, jag korrigerar. Flertalet byten.

Det är rätt gött när man känner att frysen är full med en massa kött som inte är fullproppat med hormoner. Eller att köttets tidigare levnadsglada ägare faktiskt var levnadsglad och slapp stå deprimerad i en bunker någonstans i Belgien eller Argentina. Då blir det genast mycket godare att äta köttet.

Ensamheten om kvällarna kan vara rätt så tråkig däremot. Förhoppningsvis får jag massa gjort istället. Det som man inte får gjort för att man hellre hänger med sin älskling i soffan och snackar om dittan och dattan. Eller varför inte bara softa nära varandra framför en underhållande film.

Jaja! Kommande vecka kommer i alla fall inte innehålla mycket sådant.

Man får fylla upp tiden med annat så går det fort i alla fall.

Här närmast väntar utfodring av två hockeyhjältar. Dags för match i dag och då gäller det att vara redo ända ut i tåspetsarna.

God helg/ Christelle

Jodå! Nog är dom nya allt.

Brillorna alltså.

Vad tycks? Ser jag riktigt fröknig ut nu då?

Det här med att äta...

Det har blivit jobbigt att äta och för den delen laga mat.

Det skall vara en hälsosam och näringrik kost, si och så många gånger om dagen.

Det här med det dagliga födointaget har kommit att bli en hel vetenskap. I Bibeln står det att mat endast skall nyttjas som bukfylla vid hunger. Inte en massa annat dravel som vi i nutiden kommit upp med.

Jag är egentligen en människa som älskar att laga mat. Men sedan livet förändrades och snabbmakaroner och stekt korv blev betydligt mer eftertraktat än en god gryta, med något gott tillbehör till, så avtog lusten för matlagning.

Kanske den återkommer när ungarna är stora och har egna boenden med ett eget kök. Då är det väl bara till söndagens familjemiddag som man får lov att ställa sig och koka de där makaronerna.

Just nu är min matlagningsfilosofi att mjölk och flingor fyller upp buken lika gott som vilken fin filé som helst.

/Christelle

Att lita på andra...

Det kan ju vara förödande i mångt och mycket.
Det innebär i det här fallet att kuskandet till Stockholm för föreläsning i dag uteblir. Allt detta för att jag blint litade på en kurskamrats ord. Aldrig mer säger jag!
Vilket lidande, det är fredag, barnen slutar tidigt på skolan, det innebär att dom inte behöver vara kvar på fritids, inte heller behövs det nyttjas något dagisutrymme.
Fy sjutton. Då måste vi bara vara hemma och mysa. Hela dagen lång. Vilken otur att jag stöter på människor som far med osanning som jag så blint litar på.
Aja baja mig!
För att klargöra så var ovanstående text skriven med ren och skär ironi. Snacka om att jag det lyxigt som får hänga här hemma med mina snillen istället. Två snillen som har truten full med snarr. Slå på fingrarna varning på den ja. Men va fan. En liten godis har väl aldrig gjort hål i någon tand?
Det enda svåra i detta är att lillasyster inte riktigt fattar vad som är ätbart och inte iom att hon ideligen tuggar på brorsans kroppsdelar. Undrar om det är konsistenslikheten med godis som gör det. I och för sig är han väldigt söt, så det kan ju vara smaken också.
Bra början på helgen!

/Christelle

Dessutom...

Dessutom är SÅ världens mest meningslösa ord. Som tyvärr satt sig fast i min skrivarhjärna.
Muppord! Ut med ordet så från allt vad tal och skrift heter.

Det känns så skönt!

En bokjävel rent ut sagt. Den har äntligen lagts åt sidan för den här gången. Nu har jag gjort vad jag kunnat och skall göra av den,
Vilket jävla skit det kan vara. Jo, jag har valt att plugga helt själv. Utan något tvång. Men för det behöver jag inte hylla all litteratur. Så är det bara. Denna bok är egentligen skitbra. Men man måste liksom ha tiden att ta till sig den. Den är så informativ så man baxnar.
Men nu har jag i alla fall tagit mig igenom en milstolpe med denna och dessutom hunnit skriftligt reflektera den på tusen tecken.
JÄDRAR!
Dags för nästa.
/Christelle

Full metal jacket!

Vilken jävla neandertalarspegling till film.

Man förstår inte...

Har just kommit från en förmiddag fylld av en massa dubbelinformation. Det var slöseri med både tid och energi om man frågar mig. Då vill jag inte vara nonchalant eller högnäst. Det var helt meningslöst. Klart som fan är att det borde finnas något som heter att tillgodoräkna arbetslivserfarenhet.
Ja ja, det är en annan diskussion.
Vad jag nu tänkte skriva om är vad som följde efter det tråkiga basgrupps mötet.
Jag gick och käkade lunch tillsammans med en kurskamrat. En mycket fin sådan. Med både integritet, erfarenhet och en otrolig karisma,
Hon kommer från Bosnien. Det gjorde hon för 17 år sedan om jag inte missminner mig. Då var hon tretton år. Det kan vara så att hon var fjorton också. Jag kommer inte riktigt ihåg. Hur som haver, hon kom direkt från kriget. Vilket känns helt overkligt för mig. Att sitta i samtal med en jämlik människa som har en erfarenhet så jävulsk så jag inte ens kan föreställa mig det. Det har hänt förr. Men nu kändes det mer äkta på något vis. Hon berättade om livet utifrån att vara en invandrare/flykting.
Hon berättade om människor som står henne nära som redan i 16 års ålder fick gå ut i krig och kämpa för något som inte låg i deras övertygelse.
Att som sextonåring bruka ett vapen och döda människor pga ett etniskt ursprung. Att utrota folk på beställning.

Hennes familj levde precis mitt i kriget. En gryta som ligger mitt i en bergskedja där man om natten både hörde och såg bomberna falla. Tydligen så går det att vänja sig vid allt. Men är man realist så inser man nog efter ett tag att det inte är hållbart. Inte för sin familj eller sig själv och att kriget snart är inne på ens egna knut. Då är det nog bara att packa ihop för överlevnad.

Tänk er att som tolvåring med alla dess rädslor smyga ut om natten för att försöka ta sig över gränser som bara är upprättade för att stänga in människor för att genomföra en snar utrotning.
Dom smög sig genom skogsvägar, stigar, sov hos olika bekanta lite här och var för att inte bli upptäckta. Det tog en månad för dom att nå sitt första mål.
Pappan var inte med på den resan. Han blev lämnad kvar i kriget.
Men hon berättade att han hade suttit i en bunker med en gruppkamrat som hade blivit sprängd i bitar. Det gick inte att känna igen kamraten. Pappan hade tagit kamraten, burit honom genom skogen för han var övertygad om att det gick att rädda kamraten som redan var död.
När han kommit till stället där han skulle lämna kamraten så märkte han att ingen såg honom, ingen brydde sig och ingen märkte av honom. Då tog han sin chans och smet. Han deserterade helt enkelt.
Innan han begav sig så skyndade han hem till deras hem. Han hade för avsikt att ta med sig det viktigaste. Det blev en väckarklocka, en röd som han gett sin dotter tidigare. Snabbt stoppade han ner den i sin ficka och begav sig mot friheten.
Han tog samma väg som hans familj tidigare tagit och efter många om och men så fick dom vara tillsammans.
En mamma, en pappa, en snart blivande 16-åring, en trettonåring, en nioåring och ett litet ofött flickebarn i magen.
Innan kriget var det vilken familj som helst, en sådan där som kommer hem till varandra. Som lever i trygghet, lugn. Möjligen hade dom det obligatoriska fredagsmyset eller något annat jämförbart.
Det som hände dom och många andra är något jag inte ens kan förstå. Jag vill förstå för jag vill förstå vad som ligger bakom så mycket ont som händer.
Dessa människor har blivit så mycket mer ärrade i själen än vad vi svenskfödda någonsin kan förstå.
Om vi pratar om barn med problem och behov i skolan, att dom kommer från uppväxter som vart oroliga. Föräldrarna är alkoholister, föräldrarna är karriärister osv. Allt möjligt som vi kan tänkas ha som orsak till barn och vuxnas utåtagerande beteenden. I de fallen går det så bra att sätta en orsak till varför det är så.
Men handlar det om en man med utländskt ursprung som betett sig på ett vis så är han en jävla svartskalle som inte kan anpassa sig till våra svenska lagar och regler.
Men i vad ligger det sunda förnuftet. Hur fan skall en så ärrad människa kunna bete sig och agera sunt och realistiskt alla gånger. Att man av tidigare erfarenheter blivit så skadad av sina upplevelser så man tror att man skall bli mördad. Att paranoian satt sig så fatalt i kropp och själ att man väljer att sova med en pistol under huvudkudden för att man inte vågar tro att man verkligen är fri.
Eller som att man inte vågar resa dagtid för man är rädd att träffa på någon från förr som kan känna igen en och kanske döda en för det man som 16-åring gjort.
Det mina vänner. Det är en klar orsak till varför dessa "jävla svartskallar" inte kan betee sig i det svenska samhället. Likväl som svenskar som utsatts för jävulska saker inte heller kan betee sig utifrån normen av hur vårt folk skall vara.
Vart ligger empatin? Jag saknar den empatiska debatten i vårt samhälle. Den empatiska vinklingen i media utifrån en person som hamnat på sned.
Det kan ju bara bli bättre om empati blir ett redskap när man skall till att möta människor i dessa situationer.
Herre min kära! Alla är vi bara människor.
Kärlek åt folket/ Christelle

Snus och åksjuka...

Jag vet inte om det har något samband, men det har det säkert.
Jag sitter på tåget. Jag och många människor med mig.
En man som sitter här tvärsöver med glasögon. Han tittar upp på mig då och då och tittar med skepsis. Undrar om han förstår att jag skriver om honom.
Han ser rätt sträng ut. En kraftig amorbåge som toppas med en rätt så nätt näsa för att vara en man av äldre slag. Den var nog väldigt liten när han var ung. Stackarn! Man vet ju vad dom säger om män med små näsor.
När jag blickar ner så ser jag att fötterna följer fint efter och jag får återigen bekräftat att det är nog så som det är sagt att män med små näsor och små fötter......PiiiiP!

Utöver det så händer det inte så mycket. Jag längtar redan hem till barnen. är inte alls så sugen på Sthlm i dag. Men, man får väl ta tjuren vid hornen och le av bara den så går det nog bra det också.
I morgon är det ledighet igen. Det blev inte så många dagar den här veckan pga att lillgumman vart sjuk. Man kom helt enkelt inte igång den här veckan. ¨
Dessutom så stressade jag massor på morgonen så jag glömde köpa biljett. Det innebär att jag får köpa biljett på tåget istället och helt plötsligt blev det dubbelt så dyrt att åka. Dock frågade konduktören om jag skulle ha hel biljett. Han tyckte nog att jag såg rackarns ung ut. Samma sak här om veckan när jag och sambon var på systemet. Då skulle han promt visa leg. Jag vet inte om han har någon dold ålderskris. Men hon sa iaf att hon inte behövde se det. Mig däremot ville hon se leg på. Jag drar då den slutsatsen att jag måste se väldigt ung ut. Nästan oförskämt ung. Det måste vara det blonderade håret som gör det. Det är väl bara unga snärtor som inte funnit sin identitet som platinblonderar håret.
Nä skämt och sido. Roligt nästan jämt eller hur man säger. Äldre blir man för var dag. Och om det nu skulle vara så, mot förmodan att det inte syns så känns det iaf. På många sätt och på andra sätt inte.
God morgon!/ Christelle

Att pendla...

Man kliver upp tidigt om morgnarna.
Det är numera mörkt ute. Kallare blir det för var dag som går. Sängens varma täcke känns betydligt mer lockande i dag än vad det gjorde i går och så fortsätter det ju längre in på hösten man kommer.
Sambon sover sött, bebisen lika så. Fast i helt olika poser Sambon ligger in virad i täcket och lilla gummsan ligger i krypihop ställning med rumpan rakt upp i luften.
Söt som få och med djupa andetag. Hur lockande på en skala känns det då att kliva upp?
Inte ett dugg. Men duktig som jag har kommit att bli så gör jag det iaf. Det är det som krävs för att jag skall hinna med Navaran upp till kapitalen.
Jag sätter fötterna mot det kalla golvet och skyndar mig på med den mjuka, röda morgonrocken. Den värmer.

Jag tassar in till de två som har dagis och fritids som väntar. "Vakna nu" viskar jag.
De börjar röra på sig. Lika ovilligt som jag själv. Dock måste jag få upp dom ur sängen. Så jag tassar strax tillbaka och ser att inget hänt sedan första signalen på uppstigning.
jag säger med lite alvarligare röst "Nu måste ni verkligen kliva upp, annars hinner vi inte".

"Åhhhggg" hör man från de små bergen som gömmer sig under täcket.

Efter ett tag hör man små stapplande steg som inte riktigt kan få styr på benen efter den långa nattens avslappning.
"God morgon lilla vän" Säger jag. Får tillbaka en varm och gosig kram och en puss av en rejält illaluktande morgonandedräkt. Barn kan verkligen ha en rejält dålig sådan.
De små kläderna som jag under föregående kväll lagt upp tas på i ultrarapid men snart är dom färdiga för avfärd.
Den lilla vaknar till liv också. Pappan ligger kvar och småsnarkar.
Efter ett tag kommer han upp och också och sedan är karusellen igång. "Skynda nu, vi har bråttom, nu är i vi i alla fall sena, komigen nu, ta på dig skorna bla bla bla bla.............."
När ungarna är lämnade på vardera instution beger sig pappan och mamman norrut.
Vi sitter ensamma i bilen. Det enda som hörs är några harkel och tankar för dagen ur P1:s radioskval. Vi pillar varandra lite på handen. Ingen av oss orkar prata nämnvärt. Det är för tidigt på morgonen och trafiken blir tjockare och tjockare för varje meter vi närmar oss kapitalen.
Sambon behåller humöret statiskt. Han är bra på att inte brusa upp, varken åt det ena eller andra hållet. Det kan ju vara en fördel i sådana lägen som bilkölägen.
När han trängt sig igenom den stora massan fyrhjuliga medlevande är vi framme i den stora staden.
En kram och en puss (om man har tur). Sedan är det adjöken.
Dags för nästa fortskaffningsmedel, T-banan.

Det är trångt som fan. Tänk att alla skall åka samtidigt varenda dag.
I morse så tänkte jag vara listig och gick långt in på perrongen med tanken att det inte var så många som orkade gå så långt in sådär tidigt på morgonen. Då kanske man slipper stå med hela nunan upptryckt i fönstret.
Tyvärr var det fler än jag som hade den tanken denna morgon. Mer full än så kan inte en T-banevagn bli. Det skulle nog inte ens rymts en knappnål där inne.
Äntligen framme vid skolan...............(en annan historia, bla bla bla)

På vägen hem stressar jag inte fullt lika mycket. Jag åker oftast tillsammans med snacksaliga, väldigt trevliga klasskamrater. Tiden in till T-centralen går alldeles för fort. Det är ju alltid så trevligt.
Vid avstigning av T-banan försöker jag till skillnad från alla andra masa mig lugnt och långsamt till fjärrtågen som går en bit bort.
Jag menar verkligen att jag medvetet försöker sinka fotgängarna som inte längre är fotgängare. Skulle snarare vilja kalla dom för vardagslöpare. För fy fan vad folk springer i den där staden. Men jag read my lips VÄGRAR!!!!!

På perrongen till tåget hem är det alltid lika fullt. Folk trängs och vill snabbt ta sig in i tåget för att om möjligt lyckas snika åt sig en sittplats. Jag tillhör dom som allt som oftast lyckas.
Gjorde så även i dag. Fick mig en fin sittplats där jag började skriva detta inlägg. Det resulterade i ett fruktansvärt illamående. Jag vet inte om jag blev åksjuk eller vad det var. Men överjävligt var det iaf. Varpå jag gav upp min plats och flyttade ut i ingångsportalen i hopp om att få lite syre.
Det lyckades inte och spyan satt inte långt ner.
Hur som haver så kom jag mig hem iaf även i dag.
Alltid något!

Utanför...

Då har jag kommit mig ut genom dörren hemma. Det tack vare farmorn och farfarn som tog sig an den lilla febriga.

I skrivandets stund sitter jag vid ett bord i fiket på universitetet Jag väntar på mina kurspolare som snart kommer instormandes med två dagars arbetsuppgifter som jag skall hinna ta till mig under kommande förmiddag.

Jag glömde telefonen hemma, på rumsbordet förmodar jag. Man känner sig inte riktigt hel när man inte har mobilen med sig. Jag vet sedan tidigare när jag vart hemma med vår lilla dotter och min sambo glömt sin mobil hemma. Att aldrig annars ringer det så mycket som just dessa dagar då detta händer. Hemska saker och ett jädrans I-landsproblem.

Vi har iaf ett väldans mysigt café här på universitetet Många dagars häng kommer helt klart att äga rum här.

/Christelle

Höstigt är det...

Det är riktigt mycket höst just nu.
Det är väl så fru fortuna gjort det. Sätt igång vinden, blås en gnutta så försvinner alla löv på träden.
Det måste ju vara endast av den anledningen vinden är som starkast på hösten.
För att skynda på det kalla gråa som snart övergår till det vita glittriga.
Jag vet inte om jag är redo för vintern i år. Jag känner inte igen mig själv när jag säger detta. Men i detta nu, precis nu när jag sitter med benen i kors på bordet och en tillbaka lutad pose i soffan så känner jag inte för vinter.
Min sambo läser inte min blogg i alla fall så det är ingen fara att jag skriver detta. Skulle han se att jag sa dessa ord skulle han separera sig från mig med ens.
Men jag hoppas att det är övergående. Jag är ju den där som Älskar vintern, observera älskar med stort Ä.

Klockan är tjugo i tio en tisdagsafton. Inte vilken tisdag som helst. En nybliven sjuåring sover gott i sin säng. Hon har haft en bra födelsedag säger hon, den bästa någonsin.
Det gläder mammahjärtat att hon tycker det.
När P föddes var det kallt, rått och regnigt ute. Men det var den soligaste dag jag någonsin upplevt iaf.
I dag sken solen på riktigt. Det har den faktiskt aldrig gjort på hennes födelsedag något år tidigare. Det var första solskensdagen.
Barnet var som ett solsken och mammans hjärta kändes väldigt solskenslikt också.

Alla andra har gått och lagt sig, bäst jag följer deras exempel.
/Christelle

Visste ni att....

Den som dricker kaffe löper 66% mindre risk att begå självmord.

En jädra bra anledning för mig att "tillreda mä en kaffeköpp".....

Susi-Bert....

Jag har en pojke.

Han är fyra år, men fyller fem om en månad.

Han är en sådan där pojke man tittar lite extra efter.

Hans stil är rätt nonchalant och ja likväl cool.

Han kan många fula ord och använder dom mer än gärna. Det har liksom blivit hans grej.

Att hejda honom i hans språkbruk har blivit min grej.

Han försöker nå upp till högsta topp. Sådär som de större grabbarna naturligt gör. Det blir väl lätt fel. Det är ju inte så att världen runt om kring är förstående och pedagogisk. Han får lära sig den hårda vägen, är man inte juste så får man inte vara med.

Ett parallellt universum finns det helt klart. Det är där man kan finna honom sådär till vardags. Bland tankar och kullar där det inte finns vare sig tjatiga mammor, strumpor som skall tas på eller motgångar.

Att långsamt gå eller att för den delen skynda på är däremot INTE hans grej. Det finns inte heller i hans universum.

I hans universum är alla vägar byggda av studsmattor eller farleder likt autobahn. Stress har en tvärtemot betydelse och betyder översatt med vårt språk långsamt, långsammare, långsammast.

I hans universum har han kompisar som inte är likt dom som finns i vårt universum. Han delar sina hemligaste hemligheter med små sniglar, svarta minimyror, flugor och spindlar och pinnarna som ligger på marken är gjorda av guld därför är dom värdefulla.
Om han fick önska så skulle de snälla Transformersgubbarna också vara en del av hans parallella universum. Men det går tyvärr inte, för han vet att dom inte finns på riktigt och i hans värld finns bara riktiga saker. Dock med lite högre statusvärde än i denna värld.

Ni vet en spindel, dom är ju faktiskt väldigt bra kompisar. Dom har till och med namn, jag vet då en som heter Susi-Bert.

Så tänk på det nästa gång ni tänker mosa en spindel. Det kan vara någons bästa kompis.

Min sjuåring.......

Du är min fina

Du är min rara

Du är min snälla

Min underbara

Du är min skatt

Du är mitt skratt

Min sol som går på jorden

Du är min storm

Du är min toka

Du är min lilla, men ändå den kloka

Jag älskar dig mer än så långt som det är till månen och solen

mer än alla träd och löv på hela jorden

Väx långsamt upp mitt lilla hjärtegull

Jag vill hålla din hand hårt så du inte ramlar omkull

/Mamma

Tänderna de bara trillar.......

Min lilla hjälte....

Gumman kom hem! Hon berättade om dagens upplevelser på skolan.

Det hade verkligen INTE vart någon god mat som hon så fint uttryckte det. Vi satt och språkade om dittan och dattan när hon plötsligt berättar om dagens lek tillsammans med några kompisar.

Hon berättade hur hon hade upptäckt att en kompis blev ensam och det tyckte hon inte var bra. Så hon hade sagt till de kamrater som hon lekte med att hon inte ville vara med och leka längre. -Varför vill du inte det? Sa kompisarna. -För att jag vill inte det. Sedan gick hon och lekte med den här tjejen som inte hade någon kompis.

Ok! Sa jag, men varför sa ni inte till den tjejen att hon fick vara med och leka med er?

-Nä för dom andra vill inte leka med henne.

Då började mamman här hemma storgråta. Det var som en stor klump i bröstet bara trycktes ut. Fy fan vilken fin unge jag har. Hon är tuff, hon vågar gå sin egna väg och hon har helt justa åsikter om hur en riktig kompis skall vara.

Jag är så STOLT!

-Varför gråter du mamma? Sa dottern.

-Därför att jag är så otroligt stolt över min hjältedotter.

Sen kramades vi........

Vinterrustar

Vinterrustningen är i full gång. Det är dags att fylla på varmförrådet. Då åker stickorna fram och garn för några hundra inhandlas. Det är bra att ha som extra, för det är alltid någon mössa som försvinner där och några vantar som glöms där. Lika bra att bunkra. Vad kan passa bättre att göra en vab-dag som denna..........?

Världens mest barnvänliga film...

Mina barn har favoriserat en viss film lite extra sådär. Det handlar om mammans absoluta favvis också. Jag antar att det är någon social påverkan, men det kan jag erkänna utan att känna skam. För fy fabian vad bra den är. TRANSFORMERS återigen. Inte den tecknade töntiga, utan den riktiga. Den med coola specialeffekter och en kärleksfull story. Kalla mig enkel, det kan jag också ta.

Ja hur som haver så sitter 1.5 åringen och 5 åringen och spanar in denna rulle, gång på gång på gång. 1.5 åringen hajar väl inte allt för mycket (förmodligen mycket mer än vad jag tror) och femåringen har jag förklarat för. Hur det fungerar alltså. Att robotarna inte finns på riktigt. Jag tog en fin bild på sonen när han står med fingrarna i öronen och tungan dreglande hängande utanför. Hade det vart ljud på den bilden hade det vart ett spruta spott, pruttljud. Sedan tog jag självaste Optimus Prime och klippte in i samma bild. Så på bilden kunde sonen se sig själv stå och reta Optimus och då förstod han hur det fungerade, även på film. Jag har inte den bilden i besittning längre. Men jag kan bjuda på två bilder från två sjuka som kollar in världens barnvänligaste film..... Barnmisshandel? Icke!

/ Christelle

Det luktar sjukt

Ni vet den där smaken av var som sätter sig bak i svalget när man insjuknar i någon form av höstsjuka. Den har alltså äntligen kommit. Som vi har väntat. Det innebär att allt luktar sjukt, eftersom den där variga smaken har något typ av sammarbete med doftsinnet.

Bläek! Kan vara det rätta ordet på det tillståndet.

Som om inte det vore nog så har har den minsta huliganen insjuknat i feber. Det innebär att det varken blir jobba eller plugga. Trist som fasen. Man får väl ta vara på tiden och gosa max och kombinera det med en jädra massa tvättande.

Lösa tänder och kalla händer.

Det är höst igen. Det är friskt kallt ute. Händerna isbitslika och nästippen lika så.
Jag älskar hösten, den gör en skönt melankolisk
I detta nu brinner ljusen med en svag doft av vanilj. I´m a sucker for söta dofter på ljus.
Barnen kom hem från sin far i afton och nu sitter vi här i det halvmörka rummet som lyses upp av just stearinljus. Mysfaktor tio på en skala från ett till tio.
Beppes godnattsagor ljuder i stereohögtalarna. En som brusar upp för att det är bristande tillgång på ungspannkaka och en annan som är färdig mest hela natten.
Barnen sitter här bredvid mig, inlindade i varsitt täcke. Den allra minsta ligger i min famn och snusar. Jag skulle vilja använda ord som harmoniskt, ljuvligt och ultimat. Det ultimata avslutet på en vecka som numer gått till historien.

Om två dagar fyller min förstfödda sju år.
I dag är det sju år sedan jag lättade på vattenfallet som skulle leda till en förstfödd dotter. Då var hon envis och vägrade komma ut, även fast kroppen tydligt upplyst den lilla kråkan om att nu var det dags att ge sig av från den varma ombonade fostersäcken.
I dag är hon lika envis med en mun som är fylld av lösa tänder. Ett varmt hjärta av guld och en omsorgsintelligens långt över det jag stöter på hos många människor. Hon är fin min stora lilla tjej.
Nä jag tar nog och sumpar den här datorn och kryper ner med mina godingar i soffan för att öka på mysfaktorn till sprängläge.
/Christelle

Som på film....

Sent i går kväll kom jag hem från Kapitalen. Ett firande av ett lyckat, avslutat projektarbete hade fyllt upp eftermiddags och kvällstimmarna. När vi åkte av motorvägen så möttes bussen (jag åkte buss) av blinkande blåljus. Polisen stod och lurade på någon, men det var inte på oss fick jag senare veta.
Hur som haver så gled vi in på busstationen, jag klev av bussen promenerade hem. Samtidigt som jag gick så lyssnade jag efter ljud. Det var så tyst så det nästan blev läskigt.
Jag tänkte verkligen på tystnaden, inte ett fågelkvitter, inte ett vindprassel, inte ens ett monotont moppebröl.
Bara sekunderna efter jag avslutat den tanken hör jag en bil gasa upp med en enorm hastighet. Bilen kör förbi mig i en furiosisk hastighet och jag noterar dess signalement. En vit berlingo av skåpsort. Dvs en utan bakfönster. Det gick alldeles för fort för att man skulle hinna se både registreringsskylt och förare. Dessutom var det väldigt mörkt i bilen så det gick inte iaf.
Jag fortsatte gå hemåt, längs cykelvägen som löper bredvid en skogsrand. Inifrån skogen hör jag helt plötsligt någon ropa, något efter ropet hör jag sirener från en polisbil och obehaget började ta över ännu mer.
Det är mycket sällan man ser polisbilar i vår lilla stad. Det är fortkörnings kontroller som står som huvudorsak till de flesta polisbils besök vi har.
Jag promenerade vidare upp för backen och passerade en infart för den grusväg som leder in mot det område där jag tyckte mig kunna höra ropet och polisbilen.
När jag precis passerat så hör jag en bil komma efter den lilla grusvägen. Det är alltså ingen grusväg man oftast kör på. Jag blir rätt skraj och gömmer mig i busken som står alldeles på sidan om infarten. Tänk om... Var det jag hade i huvudet. Den bil som kommer ut från grusvägen är en polisbil med blåljus. Poliserna ser att jag står mot busken och gömmer mig, vänder upp bilen mot mig och bländar upp, rakt mot mig. Snacka om att man kände sig fånig där man stod i busken som en annan gömmande rymmare. Dom upptäckte rätt snabbt att jag inte var den dom sökte och körde snabbt vidare med en lika hög hastighet som den vita bilen jag tidigare mött.
Jag ser hur dom kör upp mot vårt område som är ett kvartersområde med många villor och små vägar. Två polisbilar till kommer till området och följer samma väg i hög hastighet.
Jag blir rädd, ringer min sambo och ber honom komma och möta mig. Jag vågade absolut inte gå själv. Jag fick bilder framför mig på hur jag går den mörka cykelvägen hem och möter en stressad förrymd gangster som tar mig som gisslan. Ja, ok, när storhetsvansinnet över min egna existens lagt sig (ang mitt skådespel som gisslan), och min sambo kommit för att möta mig så tog vi oss fram mot poliserna som parkerat alldeles mitt emot vårtt hus. Mitt emot vårt hus ligger ett stort område som är inhägnat. Det området är väldigt kuperat och snårigt och ett jättebra ställe för gangsters att gömma sig på. Det hade poliserna också upptäckt och befann sig inne på området med hundar och ficklampor.
Jag tänkte att jag skulle berätta för polisen om bilen som skenat där strax innan dom kommit ut ur skogen. Det kändes som om det kanske kunde vara något av värde, om det nu var så att det var den bilen dom tidigare jagat.
När polisen kom ut ur inhägnaden hade dom med sig en riktig gangster. Helt otroligt, en riktig gangster med handbojor fast i ett polisgrepp.
Polisen la ner förövaren mot polisbilens motorhuv. Precis som på film.
Fy fan vad spännande det var! Skall dock tillägga att jag var riktigt skraj och obehaget rejält påtagligt.
Läste i morse att det handlade om ett inbrott med pengastöld.

Börjar väl skriva igen då...

Kulan rullar åter. Det kan vara dags att börja blogga igen. Det händer rätt mycket i mitt liv numer och kanske är det så pass mycket att det går att göra en händelsesamling i form av bloggande.
Jag har börjat plugga, det är verkligen hur roligt som helst. En massa fina människor som man får samtala med var och varannan dag.
Jag har börjat rusta upp mig, det känns bra det också eftersom jag var i ett stort behov av själslig renovering. Jag menar hur kul är det att ha en morsa/ sambo vars dagar går ut på att tycka att allt suger och att livet är det tråkigaste som finns. Så den delen är helt klart avslutad och jag tycker återigen att det är roligt.
Det är full rulle på familjefronten. Man kan säga att numera är det fem barn allt som oftast som gäller och det har faktiskt börjat att fungera det också. Den där acklimatiserings perioden för situation styvfamilj har genomförts och nu kan 9 åringen och 7 åringen till och med sitta bredvid varandra i soffan utan att slå ihjäl varandra.
Ja jo! Jag måste alltså medge att det värsta är över för den här gången och att kurvan nu pekar uppåt.
/Christelle