Inte för att jag är nervös utan för att det sticker ut små äckliga stickor från naglarna som man river sig med hela tiden.
Slackermammans stil fortsätter hålla i sig med ihärdighet. Irriterande utöver det normala.
Det är lite sugit nu måste jag säga. Svårt att hitta sin roll som ja vad det nu kan tänkas vara man skall vara för att få ett lugn i själ och hjärta.
Det är många tankar som går runt. Helst av allt hade jag velat ha en vän här som jag kan gå på ett café med. En som man kan sitta med i timmar och ventilera allt åt. För den enda vän jag hade här, hon har fått för sig att hon skall flytta hem. Så det innebär att "ensamheten" blir påtvingad än en gång.
Jag har alltid vart social, men nu sedan jag fick barnen så har jag fått någon form inte vilja tränga mig på någon mani.
De ggr som jag försökt vara med så har det bara blivit fel iaf. Jag lyckas helt enkelt inte och ensamheten blir bara tydligare och mer hånfull.
Jag tycker inte om att skvallra, jag tycker inte om att snacka skit om det inte handlar om att man faktiskt är jävligt förbannad på någon. Jag tycker inte om att fördumma andra människor utan anledning och det verkar vara det normala sättet att umgås på. Att man snackar skit om andra så fort dom gått ut genom dörren. Ett väldigt märkligt beteende faktiskt. Inte heller är jag så intresserad av att mäta mig med pengar eller kvalitéer Så diskussioner av intelligens mätningsslag eller vem som har det snyggaste köket är inte heller så intressanta. Nä bara en vän som tröstar en när man är riktigt depp, som aldrig ger en dåligt samvete utan reder ut allt på en gång. Som man vet inte baktalar en, eller säger konstiga saker om en när man inte är med. En som ger en perspektiv på livet, som ger en feed back i tankar som man snöat in på osv osv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar