Mycket som känns när man lever....

Sitter och läser runt lite på bloggar. Har fastnat i cancerträsket. Bloggar som handlar om människor som kämpar för sitt liv mot cancern. Jag förstår inte, det är helt obegripligt för mig att förstå hur de drabbade känner men jag blir ändå otroligt berörd. Många skriver om hur livets tankar blir helt andra, hur man värdesätter och värderar varje dag och återigen, jag förstår inte hur jag skall göra. Jag vet att jag skall vara tacksam för livet och det är jag. Däremot finns det så mycket som gör ont även om man inte har cancerperspektivet. Jag tror att det kan vara svårt att uppskatta livets rätta värde när man inte har andra perspektiv och det har inte jag. Jag har helt andra perspektiv som får mig att reagera på andra saker.

Tex när jag ser pappor med sina barn som ger barnen precis det dom behöver så blir jag otroligt rörd. Eller när jag ser barn som inte har det allt för bra på grund av flera orsaker så vill jag slåss.

Alla tankar man har om sin egna existens, tankar som handlar om vem kunde jag ha vart om.....

Sådana tankar gör mig frustrerad och arg.

Jag har inte befunnit mig i den situation som skulle kunna få mig att förstå livet storhet. Eller förstå kanske är fel ord, att känna livets storhet. Det kommer fragment av det när man cyklar en vårig dag, solen skiner och fåglarna kvittrar. Eller när man befinner sig på öppet hav med en liten båt och dyningarna går stora. Eller när man ligger nära sina sovande barn, pillar på deras små fötter och tår.

Sådana saker får mig att känna så mycket och samtidigt som det känns otroligt fint så gör det ont också, för man vet att allt detta kan gå förlorat, hela livet kan bara vändas upp och ner. Då kan jag sörja lite för det också. Ni vet som måla fan på väggen!

Ibland värdesätter jag livet enormt mycket och ibland gnäller jag om hur skit allt är. Fast det egentligen inte är det. För jag har ju inte cancer, jag behöver inte kämpa mot någon sjukdom och jag förstår inte hur det är att befinna sig i den situationen. Jag skall väl heller inte önska mig något hemskt för att kunna förmå mig att förstå livets storhet. Jag förstår dock att jag måste rycka upp mig och uppskatta livet mer. Däremot är det många saker som gör så jävla ont av att leva och det skrämmer.

Ps.. Tänk lite på cancerfonden och barncancerfonden och skänk en slant. Det är många barn som behöver sina mammor och pappor för att få ett bra liv. Det är många mammor och pappor som behöver sina barn också.

Så, cancerfonden is the shit som man säger. En slant dit kan väl aldrig vara fel.

//Christelle