Lyssnade på radio här i helgen. Det var morgonprogrammet som är om söndagarna. Anna Mannheimer och Tomas Tengby är det som leder det programmet.
Hur som haver så öppnades söndagens program med besvikelse. Hur besviken Anna blev hela tiden på att saker och ting inte blev så fantastiska och fina som hon tänkt sig.
Hon föreställer sig en bild som är utopisk och sedan när det aldrig blir så så blir hon konstant besviken.
Jag satt och funderade lite över det där och ja, många ggr och oftast så är det helt klart så.
I kväll fick jag kött på benen.
Vi har haft en superfin dag, barnen och jag. Åttaåringen gjorde middag. Han gräddade våfflor och var mäkta nöjd med sitt verk. Goda var dom också för den delen så stoltheten hos gossen var helt klart befogad.
Hur som helst så gick jag och fnulade på aktiviteter med barnen. Sådana här som man bara kan göra en skön, mysig vinterkväll. Så i kväll tog jag med mig alla ungarna (inte den minsta, hon sov i sängen) och sambon ut för att genomföra en lite trekamp.
Vi delade upp familjen i två jämna lag och började med skott på mål. Två skott per person i laget och varje mål genererade i ett poäng för hela laget. I laget som inte vann så hade vi vinnarskallen och tillika den sämsta förloraren och irritationen hos förloraren blev smått tryckande.
Innan trekampen satte igång så upplyste vi samtliga tävlande att detta är på skoj och att det inte accepteras att någon blir sur och otrevlig utan att vi bara skulle leka. Så personen i fråga försökte göra sitt bästa för att inte balla ur och bli förbannad redan efter första grenen.
Inför andra grenen så ballar den lilla deltagaren ur eftersom denne inte får använda en egen pulka till stafetten. Jag förklarade och förklarade och förklarade. Bet mig i läppen och tänkte att tålamodets bristfälliga existens skall inte få ta mig den här gången och förklarade lugnt och sansat hur pulkstafetten skulle gå till. Den ena pulkan skulle enligt utsago vara lite bättre än den andra så lottdragningen om den grå pulkan var ett faktum och framförallt ett måste för fullkomlig rättvisa. Det visade sig att tidigare förlorarlag förlorade även på denna lottdragning.
När det var dags för start så var det återigen familjens vinnarskalle som var först ut på startlinjen.
Resterande lagkamrater hade till uppgift att ge fart i ryggen på den som åkte och så blev det.
Då händer det. Vinnarskallen ramlar ur sin pulka och den lille deltagaren drar ifrån i världens fart. Istället för att snabbt hoppa i pulkan och fortsätta åka så blev han förbannad och började tjafsa och så var irritationsbubblan sprucken.
Pappan blev förbannad på tjafset, vinnarskallen fick gå in och lägga sig, mammans tålamod lyste med sin frånvaro och de övriga familjemedlemmarna suckade av irritation och besvikelse över att det kraschat så mycket.
Den enda som var skitnöjd med sin insats och som FÖR EN GÅNGS SKULL kunnat ta en instruktion var den minste som snabbt gjorde det han skulle göra.
Så någon trekamp blev det inte och Anna Mannheimers ord om besvikelse ringde som skarpa klockor i öronen. Det blir verkligen aldrig så romantiskt som man föreställer sig. Haha!
/Chrillan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar