Fuck fet och åter fuck!

Ni får ursäkta, men jag säger bara vad jag känner just nu!

Jag är så jävla trött på min förbannade kropp.

I går var jag med en vän och skrev in mig i den där viktväktar sekten. Jag har fnulat på med det i snart tre veckor på egen hand och inte ett endaste kg har jag gått ner. Snarare två upp istället och det suger ju värre än värst. Jag har legat under pointsintaget varje dag, jag har inte ens nallat av veckopointsen men inte hjälper det för det.

I går när jag vägde in mig samt gick på mitt första sektmöte såg jag mig själv bara ännu mer som en looser. Flertalet personer som satt där inne på mötet satt och snackade om vilka svårigheter dom har med all den goda maten och alla godsaker av sött och sliskigt slag. Hur de själva skojade och ursäktade sig för att dom stoppat i sig den ena godsaken efter den andra. Det enda jag kände var FUCK! Det för att jag har inga och då menar jag INGA som helst problem med att hålla tillbaka vare sig på mat eller sötsaker. Jag äter sällan och aldrig en biskvi när jag går på konditori, inte heller har jag något behov av att äta det där lilla extra på påskbordet. Det är så jävla orättvist att vara mig. Precis som en kompis sa till mig i dag "Det är som att gå på ett AA-möte och inte vara alkoholist".

Strax efter jag fick mitt andra barn så påbörjade jag en sträng atkinsdiet med tillhörande motion. Ca 8 km löpning varje dag. Jag blev manisk och sprang hela tiden, käkade inget skit alls och gick ner ca 15 kg på ett halvår. Piskan hängde över mig och den stränga tonen veknade efter ett tag eftersom det inte var sunt att leva på det sättet.

Tidigare har jag också vart träningsberoende. Vilket har inneburit att jag tränat 4-5 h timmar, sju dagar i veckan. Jag valde att avsluta skolan bara för att jag tränade så mycket. Tror ni vikten var låg för det? Nejdå! Fet som ett as var jag även då.

För att inte tala om de ätstörningar jag hade under min gymnasietid då jag inte käkade något alls och tom morötterna fick visa upp sig i toalettporslinet. Då vägde jag 68 kg. Skall då tilläggas att jag är 169 cm lång och att ätstörningarna inte gjorde mig undernärd för den delen heller.

Jag känner mig sjukt skeptisk inför detta som jag nu gått in i. Jag kommer att erkänna att jag har fel om något händer, men händer inget så kommer jag bli skogstokig, göra en operation, hoppa från en bro eller ja vad fasen det nu än kan tänkas göras för att få ut min otroliga frustration över den stora, äckliga kropp jag bär runt på mest hela dagarna.

Om jag tittar på en bulle på bild i en hälsotidning så går jag upp 10 kg.

Försök slå det om ni kan!

//Christelle