Så gick det till när andan gick ur en...

Det är onsdags afton. Lite mer än en vecka sedan forserande krafter övertog vår borg och förändrade mycket. Andan gick i samma veva ur mig och har faktiskt inte återvänt. Kanske den rymde för gott. Återstår att se.

I morgon är min lediga dag. Den passar fint. Just nu råder det ordning i hemmet och jag kan inte minnas när det kändes så sist. Det innebär att jag faktiskt kan ta dagen i morgon och använda den till att umgås med lugnet och myset samt med barnen och möjligen den pannkaksfrukost som än så länge står i startgroparna vid tanken. Det beror helt på hur morgonpigg jag känner mig.

Jag backar och låter det vara osagt så behöver jag inte stå till svars för det möjliga sängliggarläget som annars gärna tar över och stylar järnet.

Om morgnarna är det kallt.

Jag som norrlänning brukar försöka hålla ut med diverse attiraljer som vantar och mössor. Lika är det med overaller. Ingen snö, inga vinterkläder. Så är det bara och jag har vart benhård med det.

Fram till i höst. Jag förstår inte riktigt vad som händer med mig. I dag gick jag och köpte vantar till ungarna och det trots att vi inte träffat på frosten en enda morgon den här hösten.

Det är förjäkla kallt helt enkelt och jag har väl förstått att råheten som havet drar med sig tänder alla köldsensorer jag har i min mulliga kropp och att den erfarenhet jag har av inlandsluft och norrlandsvintrar inte är något i jämförelse med havet, vinden och den taggiga kyla som sticker hål på ben och märg.

Nu är alltså vantarna på, mössan lika så, varmt om fot och ulliga damasker.

Tur att min sambo har ett alterego, "Kaminmannen" och att de echaufferande handlingarna han utför leder till att man då och då lyckas tina upp.

Letar vidare efter andan och hoppas på snar framgång!

// Christelle