Kvällskvisten....

Det är rätt sent om man ser till andra människors vanor.
Mina vanor är ingen norm. Jag har alltid vart en nattmänniska och det visar sig vara ett släktdrag. Jag vet att min mor gärna nattsuddar och lika så min mormor. Min moster tror jag inte är av samma nattsudderi. Kanske var det så att morfar var en trött en. Men min syrra, hon är inte heller någon tvättäkta nattsuddare och vart det beteendet kommer ifrån, det vet jag inte. Varken mor eller far var några som gärna gick och la sig tidigt om kvällarna.

När jag träffade S så kunde vi sitta uppe och snacka till sent in på kvällskvisten. I telefon alltså. Jag skröt om vilken otrolig nattuggla jag var och han gjorde lika så. Han behövde enligt sin egna tolkning av verkligheten inte sova på flera dygn.
Han var kungen av skidresorna både på natten och på dagen.
Jag tror att kärleken gör en helt slut för så många tidiga kvällar som det blev då när vi började umgås har det då aldrig vart i mitt liv. Det blev till och med så att han inte trodde mig, att jag faktiskt var den nattuggla jag påstått mig vara.
Graviditeten gjorde det inte bättre. Tvärtom, då gick man gärna och la sig mitt på dagen och sov bort större delen av dygnets alla timmar. Om det inte vart för att man skulle arbeta också.
Nu är det andra bullar.
Nu har jag tagit över nattuggleriet och inte vet jag om det är en period eller om det är att han börjar bli gammal. Men han klår inte mig på långa vägar när det gäller att hålla låda om nätterna. Jag kan nästan sätta en hundring på att han snarkar om en halvtimme.

/Chrillan