Hela morgonen har jag läst och sett på nyheterna om gårdagens tragedi i Norge. Jag får ont i magen när jag försöker tänka på de ungdomar som befann sig på ön och som flydde för sina liv. Vilken fruktansvärd ångest de måste haft och förmodligen kommer att få här nu den närmsta tiden. Finns så klart inga ord man kan sätta och inget som kan göra att man kan förstå dem och hur de kände där men det är ofrånkomligt att man försöker sätta sig in i deras situationer.
Läst om en tjej som gömde sig under en stor sten i skogen och samtidigt hörde hur mördaren stod ovanpå stenen och sköt ihjäl hennes kamrater. Eller de som gömde sig i buskarna precis bredvid mördaren och inte kunde sträcka fram en hjälpande hand till de som blivit skadade just för risken att själva bli skjutna.
Vilken skräck alltså. Vilken skuld som förmodligen kommer att genomsyra deras kroppar. Jag hoppas för allt i världen att alla starka stödmänniskor i deras närhet lyckas ge dem så pass mycket perspektiv att de aldrig skuldsätter sig själva för att de inte lyckades rädda sina döende kamrater.
Det är tusen tankar som går genom huvudet på mig.
Samtidigt funderar jag själv, på min yrkesroll, föräldraroll, medmänskliga roll och alla de man möter som är på fel väg. De man märker vars riktning går käpprätt åt fel håll. Hur skall man som vuxen kunna stoppa sådana felval i tid? Innan de blivit så hjärntvättade av sina egna tankar att de begår sådana fruktansvärda dåd som denne man nu begått.
Hur kan man som vuxen se vart det bär hän och vad sjutton skall man göra? Man känner sig många gånger maktlös. Jag kan inte göra något. Jag kan bara lämna allt vidare till högre instanser och därifrån kan det bli vad sjutton som helst.
Barn som är helt skeva pga att deras uppväxt vart så dysfunktionell att de som vuxna inte fått lära sig vart gränsen går för tanke och handling, barn med sargade hjärtan och själar som värker. Barn som är arga och besvikna och som söker utlopp på annat sätt. Sedan finns det psykiska störningar som påverkar också så klart. Psykiska störningar som genererar i att man som medmänniska inte hade en aning eller en tanke på att denne person skulle kunna genomföra sådana fruktansvärda handlingar. Manipulativa människor som besitter förmågor att invagga oss vanliga dödliga i trygghet för att sedan slå till.
Fan det är läskigt att vara medmänniska. Man bär rackarns mycket ansvar som vuxen. Både som privatperson och i det yrkesverksamma livet.
Tänker återigen på en kille som gick i min skola när jag gick gymnasiet. Han fick för sig att han inte klarade av att höra glada barn nere vid vattnet. Varpå han knallade ner och mördade en av flickorna, samt försökte mörda den andra också. Som medmänniska kanske man märker att något inte riktigt står rätt till. Det kan handla om aningar, känslor, saker som man inte kan sätta fingret på, men något står inte riktigt rätt till. Ja vad gör man? Snackar skit om honom och upplyser omvärlden att han är knäpp och konstig.
Ja inte vet jag.
Svårt är det som sagt, svårt!
Dagens inlägg går med tankarna till de stackars berörda i Norge.
Må det goda vinna över det onda!
//Christelle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar