I vårt kvarter bor det många barn av alla de olika slag. Det är barn som är fosterhemsplacerade, barn med svåra muskelsjukdomar, barn med trygga familjära bakgrunder, barn med skilda föräldrar, barn som är adopterade, barn som vuxit upp i andra länder och invandrat till Sverige. Barn som är ensambarn och barn som lever i syskonskap som fem. Det finns små barn och det finns stora barn, det finns flickor och det finns pojkar, det finns barn som är blyga och barn som är modiga.
Trots ALLA dessa olikheter så leker dem tillsammans i stort set hela tiden. Det spelar ingen roll, det är helt klart. Är man barn så är man och det innebär att man är lekbar i alla de former.
I detta nu sitter det barn ute på vår studsmatta och smider ihop vattenkrigsplaner. Jag tycker det är fantastiskt med kvarter.
För min egen del skulle jag klara mig utan att ha grannar in på skinnet men barnen älskar det. På vintrarna är det landhockey, pulkåning och snöbollskrig. På somrarna cykelrace, Vinken (en sorts kurra gömma), vattenkrig och mycket mycket mer.
Vardagen blir liksom inte allt för tråkig som den annars skulle kunna bli. Det blir inte mycket soffhäng med suckande ungar som känner sig görolösa. Visst blir det konflikter många gånger och medlingen är ett faktum. Det är ändock ett steg i den sociala utvecklingen och då är det bara att låta intrigerna passera.
Jag kan då i detta nu bara upplysa er om att jag fick bita mig lite i tungan ang ovanstående. Tvååringen kom in med sorg i hjärtat och tår i ögat för att det inte passade sig att hon hängde med och krigade. Mammafamnen duger gott som tröst och snart har hon kommit på andra tankar.
//Christelle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar