Det är ju bara för fint ute...

Vilken dag alltså. Det värmde i ryggen när jag knatade hem efter unglämning. Det är snö, solen skiner och vad som händer då är så underbart typiskt. Jag prommade över skolgården när jag dumpat de två minsta på förskolan. Det var barn precis överallt. högt, lågt, bredvid, under, framför och bakom. Alla ungar jublade och man kunde inte skönja en uns osämja i någon grupp. Alla var på topphumör och jag kan tänka att lärarna får en fin eftermiddag tillsammans med ett stim vårlyckliga ungar.

Här sitter jag nu äntligen och skall ta mig för att skriva det som mina lärare tycker jag skall lämna in. Det är riktigt tungt att få saker gjorda när man inte riktigt ser vitsen för ens egen del med att man skall göra det. På något sätt känns det som att man vill framåt, men i och med att jag började om från början, dvs, jag började plugga istället för att arbeta som jag gjort de senaste sju åren så finner man inte motivationen. Det vore som en sak om man finge plugga på det området som ger utveckling, men i det här fallet så pluggar jag på det området som jag redan upplevt. Det både i praktik och teori i och med att jag var verksam i skola och förskola i några år.

Jag lackar lite på systemet när det inte finns möjlighet att tillgodoräkna sig lite erfarenhet när det skall till att bli legitimerad. Det enda jag egentligen vill är ju bara att jobba. Jag vill stå där tillsammans med klassen och känna det där otroligt härliga och roliga som man känner när man konfronteras med verkligheten. Som tur är har vi en VFU-period att se fram emot nu kommande veckor. Åter till verkligheten och åter till det som ger något.

Nä som sagt, här skall nu tas tag i det som måste göras och först ut blir att betygsätta sig själv.

Lattjolajbanslasse!

//Christelle