När man inte riktigt förstår?

Ibland är det läskigt hur långt det skall gå för att envisheten skall vinna. Det sunda förnuftet smulas ned till beståndsdelar och sprids med vinden och på det kommer tjurskalligheten. Den dumma, jävla tjurskalligheten som krossar allt det lugna, enkla och smidiga. Tjurskalligheten bygger upp barriärer av pansar och det krävs tungt arsenal för att lyckas göra ett hål i ett sådant motstånd.

Vad är det med människan som gör att det är viktigare att strida om repet än att dela det och knyta ihop det när det behövs extra förlängning eller förstärkning.

Det blir så tungt att nå ända fram när en bit av repet saknas.

Jag är så trött på det beteende som får stå för ordet avundsjuka och jag är så otroligt själsligt trött på det som kommer av det beteendet.

Människor komplexa? Pyttsan! Vilket skitsnack. Ett djuriskt, hänsynslöst beteende vid strid och det på exakt samma sätt som ett djur som blir kränkt av något slag.

Tårar är salta, barns tårar är ännu saltare. Det svider ordentligt i såret om det träffas av ett barns tårar.

//Christelle