Smälltjockt innehåll...

Jag skall börja med att bekänna, jag är ärlig, kanske onormalt ärlig. Jag har inga hemligheter direkt och jag bearbetar motgångar genom att tala om dom och genom att erkänna att dessa finns.
Det kan vara så att jag anses vara konstig och utlämnande ang min integritet. Men den är rätt sänkt redan nu och integritet har jag endast mot elakheter.
Då påbörjar jag inläggets innehåll.

Det som utgör behållaren för det smälltjocka innehållet är min skalle
Den känns otroligt fylld. Det är nästan så att det pyser ut ur öronen. Den är inte fylld av så mycket bra just nu. Eller det är den förmodligen också men det märks inte. Den är fylld av snor, små jävla tankar som bara tränger en mer och mer ner i skiten.
Hela morgonen har gått åt till vansinniga konflikter.
Det är inte klokt vad mycket ilska jag har inom mig ibland. I dag gick det över gränsen. Rösten är alldeles hes av allt skrik och jag är så trött i både själ och hjärta.
Jag vet att när jag blir tillräckligt slut så blir jag skogstokigt arg.
Jag bara vrålar. Jag slår ingen men jag vrålar.
Jag har faktiskt även om man inte kan tro det lärt mig att behärska mig otroligt mycket mot tidigare år. Det går alltså framåt och jag tror inte att någon är direkt rädd för mig när jag blir så jävla arg. Alla vet att jag bara skriker. Men det gör så ont i mig själv när behärskningen brustit vilket den gjort i dag.
Det är för mycket just nu. Det kommer bara upp nya saker hela tiden. Ett tungt moment avklarat, ja då dyker nästa upp. I morse rann bägaren över och det är länge sedan det hände nu.

Vi såg en film i går som heter "In to the wild". Den handlar om en snubbe som går färdigt skolan men riktigt justa betyg. Men han har med sig mycket olyckliga saker i sin ryggsäck vilket får honom att vilja testa på andra saker än välfärd, krav och allt möjligt sådant som vi ställs inför.
Bara en sådan sak som när han skulle paddla ner för en stor och lång flod. Då var han tvungen att söka tillstånd för att göra det. Det tillståndet skulle det ta tre år att få. Absurda och onödiga regler. (han paddlade ner i alla fall) Hur som haver, han hade som mål att gå in i Alaskas vildmark. Att testa på att leva ute i vildmarken utan några ägodelar och måsten som annars lastas på ens axlar. Han väljer att inte tala om för någon närstående vad han har för mål utan sticker bara iväg. Ingen vet vart han befinner sig, ingen vet vad han gjort och ingen vet om han ens lever längre.
Sagt och gjort. Han knallar in i vildmarken. Klarar av att leva där, i en buss som han finner i skogen. Lite mer än 1oo dagar klarar han av och sedan dör han av svält.
Det där med att han dog var tragiskt. Annars är det precis vad man skulle vilja göra just nu. Bara dra. Ta med sig det bästa som finns och bara dra. Det kommer ju aldrig att ske så klart och när allt är på rätt spår igen ser man varför man väljer att leva som man gör.

Jag tänker på de orättvisa motargument vi får som gör det olämpligt för våra barn att leva i den miljön vi lever i. Det handlar om golvet framförallt. Att vi inte har lagt golv ännu utan knallar runt på en betonggrund. Vi har golvvärme slingor i golvet, det är inga hål men det är inte så snyggt.
Vad tråkig syn man har på saker och ting i det här välfärdslandet vi lever i. Vi tjatar om att barn inte har tapeter på sina väggar eller att det är ett betonggolv som utgör marken vi står på. Tänk på de barn som lever i andra länder under mycket sämre förutsättningar. Det är hemskt vad vi lägger vår prioritet på.
I andra länder svälter barn ihjäl, dom blir våldtagna, dom blir bortgifta, dom får se sina föräldrar uthärda tortyr eller bli dödade på grund av tortyr. Dom bor i hyddor av halm och lera. Vilket inte alla gör heller. Det finns många barn som bor på gatan och som måste sälja sex till äckliga turister för att få mat för dagen.
Eller de barn som blir tränade till barnsoldater som under konstant neddrogat tillstånd utför hemska handlingar med vapen och i vårt välfärdsland krisar familjer ihop på grund av att vissa inte tycker att det är ok att barnen har ett betonggolv under en viss period i sitt liv.
Jag räcker inte till och jag hävdar inte att jag handlar rätt heller i alla lägen. Men det krävs mycket för att bli en hel människa som alltid tar rätt beslut och som alltid utför rätt handlingar.
Vissa får riktigt justa förutsättningar från barns ben och vissa får träna upp det själv.
Jag är relativt ung ännu. Endast 30 år och den illusion om att man är vuxen när man är 30 och har barn är så otroligt missvisande.
Jag har inga ursäkter för saker och ting, endast en massa förklaringar till varför läget är som det är. Men jag vet att det finns mycket, mycket värre situationer som barn växer upp i som ändå gör dom till fina, hela underbara medmänniskor.

Som jag känner det skulle vi behöva mycket mer tid till detta med att leva som familj och samtidigt upprusta en RIKTIGT bra miljö för våra barn. Jag hävdar inte att dom lever i en dålig miljö nu, men just för stunden så har dom ingen dyr parkett på golvet att springa på och dom sover i en miljö med gipsväggar och spacklade skarvar. Vi behöver faktiskt inte alla dessa motgångar som drabbar oss nu. Vi har inte riktigt tid för dom om jag säger som så. Allt detta gör att ett enormt bortfall av energi sker. Det går åt till sådant som faktiskt inte är relevant. Det är inte relevant att klaga på boendemiljön när den hela tiden ligger under en pågående process.
Jag förstår inte om det är jag som tar för lätt på saker och ting eller om det är omgivningen som ser för allvarligt på det istället. Det är svårt att vara objektiv inför sig själv. Jag försöker och lyckas förmodligen inte hela tiden.
Men jag vet att jag kan bli jävligt arg, att jag skriker högt när jag är enormt upprörd. Jag vet även att jag är dominant och vissa fall auktoritär. Dessutom vet jag att det inte är ok.
Men som jag sa. Det RÄCKER!
Man vaknar inte upp en endaste morgon och känner, att detta blir en bra dag. Det är svårt eftersom det är så mycket processer som strular till livet just nu.
Dessutom är det jul
En paus tack!
//Christelle