Det här med att vara en tjockis....

Oftast går man ju runt och mest gnäller över att man är en sådan tjockis.
Man försöker klämma sig i ett par alldeles för trånga brallor bara för att man tror att ett gram hit och dit har gjort susen för figuren.
När man återigen kommer på att det inte fungerade den här gången heller gråter man lite blodfyllda tårar. Tycker synd om sig själv. Ser sig en extra gång i spegeln och lider lite extra över sin avskyvärda fetma.
Vad jag i dag kom på är att den faktiskt inte bara är till ondo.
Nu råder kylan i Stockholmsområdet. Folk går runt och huttrar i fina tighta leggings. Dom kurar ihop sig och söker värmen i sig själv som inte finns. Skyndar sig fram, tittar inte upp för medmänniskan som dom möter på gatorna. Alla ruggar upp sig i hysteri och lyckas ändå inte hitta värmen.

Kyla och tjockisar hör liksom ihop.
I går hade jag på mig täckbrallor. Det fungerade, det höll kylan ute.
I dag hade jag ett par tighta leggings och inga täckbrallor alls. Men till skillnad från de snygga Stockholmsjäntorna med pinnsmala lår frös jag inte. Jag kom på att så länge man rör sig fryser man inte. Det är när man står still man fryser. Stå still behöver man ju göra ibland så klart. När man står vid övergångställen tex.
Jag märkte då till min stora lycka att om jag pressar ihop mina feta lår. Ni vet sådär som mulliga jäntor har rätt lätt för att göra så värmer låren upp varandra och det kalla blir kvar där utanför späcket.
Lite hår på det också och lyckan är total.
Jag fryser inte. Wohoo! Lycka för feta, håriga mig som kan värma upp mig med min egna kropp.
Det känns som jag är en vinnare i kallare tider. Nordpolen here I come!

//Christelle