Min älskade kaffepanna...

En gång för några år sedan köpte jag en panna för att jag tyckte den såg så cool ut. Aldrig trodde jag väl att en så billig Ica Maxipryl från Umeå skulle hålla så länge.
Kaffebryggare, kaffepressar har kommit och gått men min älskade panna består. Knoppen på locket gav upp så S fixade en protes av en gammal morakniv. Det fungerar så fint och det syns att den vart med om ett och annat.
Jag älskar min kaffepanna. Om jag någonsin skulle gå ifrån min man (vilket jag absolut inte tänker göra) men om nu historien var sån. Ja då kan ni ge er den på att det enda jag ser till att få med mig är min kaffepanna.
Tar nog och visar den lite uppskattning genom att tippa upp i en kopp. Så den vet att den genererar i något bra när den jobbar menar jag.

Goder afton!

//Christelle

Finaste morgonprommisen till plugget....

Om morgnarna så släpper hunney av mig vid Hornstull, sedan går jag över Västerbron (tror det är så den heter).
Det är så himla nice att gå över den. Det drar oftast på utav bara den med friska vindar och man känner att man vaknar till ur nattens dvala.
Nu sitter jag här i cafét som vanligt och inväntar morgonens musiklektion.
Var sjuk halva förra veckan så det skall bli lovely med skola igen.
Det tidiga vårljuset gör susen..

//Christelle

Soliga vinterdagar är det bästa som finns.....

ja.... jA.... JAAAA!

Det är rätt roligt att säga ja faktiskt. Det är rätt mycket nejsägande med barn som har förväntningar utöver det vi faktiskt kan uppfylla. Men ibland händer det, vi säger JA! Vi säger det så det rungar och ungarna hoppar och jublar av lycka.
En gång hade jag en chef som sa.... "Pedagoger skall alltid säga ja, eller vända det på ett positivt sätt så att ja blir ett nej fast utan att det blir en negativ klang över det". Alltså som pedagog lurar man ungarna mest hela dagarna. Som morsa är jag bara vanlig och enkel och säger nej för sjutton, aldrig i livet och glöm din dröm. Men ibland som sagt, då händer det. I dag är en jadag och gossen är glad för det som komma skall. Det var inga högtflygande planer som att åka på en match i Kanada. Nej nej, i dag ville han bara åka till huvudorten och inhandla en viss grej som han tycker är så rackarns snygg. Med detta tänker jag också passa på att överraska honom med ett cafébesök. Det kommer att bli en höjdare om man ser till kakätar monstrets böjelser för just söta ting.

Bajsblöja här näst sedan hoppar vi in i bussen för en färd mot huvudorten!

God helg gott folk.
//Christelle

Det fanns en tid..

För en tid sedan. Ganska länge sedan, innan det liv jag lever nu så kändes det inte så mycket.

Det var rätt grått, kallt och hårt. Framförallt ensamt. Men ensamheten kändes inte så mycket då, den bara låt där innuti och bidrog med ett samvete hårt och likgiltigt.

När mörkret kom och barnens andetag fyllde rummen. Vinden tog fart över de stora slätterna och genomborrade väggar och fönster. Kroppens hud knottrades och tårarna vällde över kanten på ögats rand då kändes det. Tankarna talade om för en att det där kalla hårda bara var ett försvar för det som annars skulle kunna komma att skada. De orealistiska tankarna och förvånansvärda beteendet var skrämmande och väldigt svårt att kontrollera. Därav upprättades en mur, hög som tusen rosenhäckar vilket även genererade i oöverkomlighet. Att ta sig över den muren och sedan rakt in i mitt hjärta var näst intill en omöjlighet och till det uppdraget krävdes en person som verkligen inte behövde använda hängslen för att hålla brallorna på plats.

Så fick det vara och så skulle det förbli. Det var det enda säkra och något annat fanns inte att vänta.

Helt plötsligt en dag står han där. Rakt upp och ner. Arbetsklädd med en toppluva på huvudet. Ett leende fyllt av bus, lättsamhet, charm som omedelbart lockade till välbefinnande.

Att så snabbt närma sig en person och låta denne vidröra en på ett annat sätt än tidigare. Långt ifrån allt vad kyla, mörker och hårdhet kan tänkas ligga. Det är en otrolig chock när det blommar till igen. Att ens förväntningar att vara ståndaktig ej infrias och likväl känna att det är det enda rätta.

Ni förstår säkert att jag talar om min stora kärlek. Min underbara, älskade man. Han som lägger sin hand i min när jag tar den. Han som vaknar upp bredvid mig morgon efter morgon, trots att min svagheter ibland lyser igenom lite väl starkt. Han måste ha riktigt justa polariserade solbrillor som verkligen kan se konturerna i allt det stormiga.

Han är inte hemma just nu. Jag antar att det är därför jag blir så sentimental. Han kommer hem på söndag igen och jag förväntar mig att han roar sig som få. Jag skall göra det samma om några veckor då jag också drar till fjällen.

Sänder en tanke i cyberrymden till min förmodade riktigt fulla karlslok som är ute på herrgaleij i fjällen.
Love you hun!

// Christelle

Men HUVUD!

När man vaknar upp en morgon och känner att huvudet gör lika ont utan skruvstäd som om det skulle vara fasttvingat i ett skruvstäd så känner man sig inte allt för sugen att kliva upp.
När man sedan kliver upp och förstår att det är så man kommer att få leva dagen tackar man Sveriges television för barnkanalen och sjunker ner i soffan med en kaffe, snus och en ostig toast.
Mjukisbrallorna på, den sladdriga t-shirten luftar gott och bh:n flaggar med sin frånvaro.
Det är varken liggsårs eller latmaskshuvudvärk. Nä nä, det är förkylningshuvudvärk som stör min fina fredag. Snoret går via en sond i bakre delen av näsan upp till bihålorna och sedan packas det på i huvudet och väljer att stanna där tills det börjar puta ut gröna bubblor ur näsan på mig.
Aj, oj och blä!
Nu var det slut på självömkeriet.

I dag skall jag och grannen ta alla våra ungar och gå till badet. För första gången tänker jag faktiskt inte vara med och bada. Jag har blivit en sådan där fjompig variant av människa som insett att kroppen inte duger till att visas bland folk och därför väljer jag att behålla kläderna på. Tråkig morsa skulle man även kunna kalla mig för och ja visst, så är det just nu. Men jag jobbar på det. Förhoppningsvis vågar man lätta på täcket när sommaren lider och därefter hänga på ungarna till plurret. Så! Dagens mål är, snacka skit med grannen samtidigt som ungarna plaskar. Låter rätt trevligt det också. Tycker jag i alla fall.

Nä vad säger ni, är det dags för tvätthängning kanske? Det ligger ett rum här, lite längre ner i huset som knappt går att öppna dörren på. Grejen som händer då är att de skitiga kläderna anfaller mig med sina vassa gaddar och det gör så jädrans ont. Därför har jag valt att hålla mig därifrån. Dumt val kan tänkas. Det finns ju skyddsdräkt i och för sig så ursäkternas tid är förbi.

Trevlig fredag gott folk.

/Christelle

När han går ut genom dörren en morgon kl 6

I morse gick han ut genom dörren. I dag känns det mer spännande än någonsin. Annars vet jag ju att han kommer hem efter ett visst antal timmar. Det för att arbetsdagen är över. I dag var biffen en annan. I dag gick han ut genom dörren kl 6 i morse och nu är det många timmar till han kommer hem. Det blev en skidresa som fick vara målet för dagen och helgens görande. Själv är jag sjuk. Har ont i halsen som sjutton. Jag känner den där jobbiga sjuksmaken i munnen samt att halsontet tar över kroppen på många andra sätt och vis. Men det blir nog bra i alla fall.
Hem på söndag väntar vi en gosig, mysig pappa som roat sig för kung och fosterland i några dagar. Vilket förhoppningsvis genererar i ett utomordentligt gott humör. Det brukar vara så. Det mysigaste jag vet det är när han kommer hem efter ha vart borta ett tag. Jag får så mycket kramar och ....... piiip......

Jag tänker nog själv ta mig en tur fjällut här vad det lider mot vår. Samla på mig ett gäng brudar och dra. Det skulle vara gott för själen. Länge sedan jag gjorde något liknande nu och jag menar, man måste ju passa på medan snön ligger på marken.

Nä nu ska jag köra upp unghögen som skall till skolan. Ligga där och sussa under täcket, vad är det för stil.

God morgon gott folk.
// Christelle

Det är en bit av kaka...

Direkt översatt alltså.
Det är verkligen ingen som helst svårighet att gå ut och käka på restaurang med fem vilda ungar i alla de olika åldrar.
I dag tog jag med mig gänget och gick och käkade på greken. Barnen var så duktiga så. Käkade till och med med kniv och gaffel (efter lite påminnelse).
Nu är samtliga aktiverade med diverse nytto och underhållningsgöra.
Den äldste har bakläxa på allt han missat i och med sin frånvaro från skolan. Sliter som sjutton för att komma ikapp. Den näst äldste är på hockey och siktar mot kommande proffskarriär. Den mellersta hänger med sin polare och målar i sin nya målarbok. Den näst yngste bygger lego och den yngsta ligger och spanar på tomtefilmen för sjuhundrasjuttioelfte gången.
Livet är lugnt och jag har till och med tid att blogga. Händer allt för sällan nu för tiden.

Det händer som sagt inte så ofta att man får lugnt. Den senaste tiden har vart förjävlig på många plan. Den mentala biten har ju absolut fått jobba för full rulle vilket har genererat i en förmodlig magkatarr. Om kvällarna sitter jag i fåtöljen och känner hur det svider i magen och halsbrännan krälar sig upp genom strupen. Jag har verkligen ingen matlust och jag har bara lust att knapra rennie. I går var den otroligt påtaglig och jag vet precis varför den var det också. Snacka om att man är vek i psyket när man låter sig påverkas så otroligt mycket så man till och med får "kännliga" smärtor i kroppsdelar. Jag antar att det blir som jag påtalat tidigare att man får ett psyke av pansar här vad det lider om det fortsätter i samma stil.

Men i dag njuter jag av lugnet. Det är detta som gör att man orkar hanka vidare. Varje liten stund av ro och frid i samvaro med sex andra familjemedlemmar gör att man tror på sin sak och motivationen att fortsätta rotar sig än mer och växer sig starkare.
Pluspoäng till morsan och farsan i dag som jobbar på så OTROLIGT bra! Jag talar så klart om mig och S.

//Christelle

Ja då var det måndag igen!

Äntligen måndag. Inte för att det gör något att det är helg heller. Nej då nej då. Det har vart en rolig helg.

Fredagen började med att grannarna kom över och snackade över några glas vin. Det är roligt med grannar som gärna kommer över och snackar över några glas vin. Sådana har jag saknat länge. Sedan följde lördagen av ett enda varande. Det hände verkligen ingenting. Tog en tur till Gnesta och lämnade släpvagnen, vattnade svärmors blommor annars tog jag inte ett steg utanför dörren. Det är så trögt att komma ut. Desto lättare blev det då i går när grannen ringde och frågade om jag ville följa med på Zumba. Så klart ville jag det. Har aldrig testat det förr, men alla snackar ju om det.

Vad som följde därefter var ett jävla nederlag rent ut sagt. Jag är ju så där cool vet ni ju. Eller jag tror att jag är det. Som alltid skall vara starkast, störst och bäst. Men si där bedrog jag mig. Jag blev så slut av zumban. Den var skitjobbig. När jag efter halva passet knappt orkade lyfta armarna förstod jag verkligen vilken nivå jag ligger på. En fet kärring som närmar mig medelålderns tidevarv. Suck!

Bra att få detta uppvaknande, nu går det inte längre att inte göra något åt den här kroppen och allt dess innehåll. Vill jag inte dö som en riktigt överviktig, värkande kärring vid 55 så är det bäst att jag sätter fart med det här. Det finns inga ursäkter längre. Jag är i en extremt dålig form, så pass dålig att jag håller på att skämmas ögonen ur mig när jag tänker på det.

Äntligen måndag som sagt!

//Christelle

Tusen tankar.... och mat

I går kväll somnade jag med mina barn. Dvs jag sov innan kl var halv åtta. Jag vaknade till när S kom och lade sig och då var väl klockan ca spöktimmen. Efter en stund kände jag att jag var kissnödig så jag släpade mig upp. Trött som Tomten i dessa tider. Väl i ljuset vaknade jag till och sedan blev det inte sova av på länge. Jag försökte på alla sätt och vis komma till ro igen men det verkade som att ögonen hade öppnat sig för att vidhålla det läget. Vid ett plockade jag i diskmaskinen, vid två hängde jag tvätt, käkade en knäckemacka med kaviar på. Ögnade lite på tv:n och sedan gav jag mig på ett sovförsök igen.
Jag skojar inte om jag säger att jag tänkte alla tankar man kan tänka i natt. Det sista jag minns av mina tankar var att dom handlade om mat. Inte för den sakens skull att hungern gjorde sig till känna. Tvärtom dessa mattankar handlade om att det faktiskt inte fanns någon maträtt som var god att äta. Hur jag än försökte locka mig själv till något typ av sug så kände jag bara avsky. Avsky för allt som var fett, avsky för allt som var salt. Jag testade att utifrån minnet simulera smaker som kunde tänkas vara material för fredagens middagsmåltid. Intet lyckades och jag kom fram till att jag härefter inte vill ha mat någonsin igen. Det räcker med något litet bara för att mätta hungern.
Jag kan i denna stund lätt konstatera att allt det jag tidigare under natten tänkt vara bara svammel.
Jag sitter i cafét på skolan och väntar ivrig på att dom skall öppna så jag får köpa mig en kaffe och laxmacka. Jag är sjukt hungrig och börjar snart knapra på mina egna fingrar.

Fredag, back in buisness på Konrad som vi så fint säger!
//Christelle

Gör om mig!

Ja hur skulle det nu vara om någon vänlig själ tog tag i sin medmänskliga medborgerliga plikt och anmälde mitt misslyckande till någon gör om mig session. Jag skulle INTE ta illa upp, jag lovar och svär. I dag insåg jag hur tråkig jag ser ut, vilken tråkig stil jag har. Ska jag köpa nya kläder så siktar jag på svarta, eller varför inte gråa. Hur roligt är det? Jag är den tråkigaste 30-åring som finns det är dagens insikt. Dessutom har jag kommit på att jag är rätt töntig också. Jag har inte sett mig som speciellt gammal alls, fram tills i dag! Det är ju läge att inse att man inte kan knalla runt i coola nitar, lack och läder längre. MEN VAD SKALL MAN VÄLJA DÅ? Det är där det faller. Jag har liksom ingen koll på hur jag skall bete mig när det kommer till klädinköp. Jag vill inte klä mig som en tant, men inte heller som en hallontopp. Dagens rop som skalla, hjälp Christelle med stilen alla!

FÖRE

EFTER

Ja ni ser!
//Christelle

Jag ser inte ut...

Det är något med mina fönster som jag inte riktigt kan förstå. Dom är liksom magiska. Om jag tittar genom fönstret så är det mörkt och natt ute. Tittar jag genom dörren är det ljust och dag.
Jag testar igen, stänger dörren och det är mörker, ett enda evigt mörker, öppnar ljust. Snacka om att det är konstigt och förvirrande.
Undrar om det beror på något speciellt. Jag skulle kunna tänka om man bortser från den magiska mörka förbannelsen att det har att göra med fönsterputsen och fönsterskrapans frånvaro. Vad jag vet reste dom på en romantisk semester till Fiji för över ett halvår sedan. Tänkte att dom borde väl vara tillbaka vid den här tiden, men så verkar fallet inte vara.
Ja eller om det nu är det magiska alternativet, måste jag kanske gå till biblan där jag förstås har skuld så jag inte kan låna den där magiska boken som handlar om hur man bryter mörkrets förbannelse.
Svårt dilemma det där, svårt!

//Christelle

Fy vilket helvette!

Under förmiddagen i går fick femåringen magsjuka. Han kräktes och kräktes och fortsatte så över hela dagen. Varje liten droppe vatten han intog fick hans lilla mage att vända sig ut och in.

Senare på kvällen drog det värsta igång. Efter vi haft familjekväll ala 90-tal med Fångarna på fortet, ost och kex och hela den där grejen satte den minsta varianten i familjen en riktigt juste kräkkorv över hela sin pappas mage. En halvtimme där på satte pappan igång med kräkandet. Så fortsatte det. En efter en av de sju familjemedlemmarna hängde på kräktrenden. Ända fram till kl 5 i morse har jag torkat spyor av alla de olika former, väggspyor, dörrspyor, golvspyor, toalettspyor, sängspyor osv osv. Samtidigt har jag själv hängt över toalettrelingen med allt vad det innebär.

I samma veva som detta pågick under nattens timmar stod en katt här utanför och skrek för att den ville komma in från snöstormen som härjade där ute. Grannens nya volv fick fnatt och larmade återkommande. Alla barn skrek åt höger och vänster och sambon var ett vrak.

Så sammanfattat just för stunden (I morgon har jag förmodligen kommit över det)

Hata kattjäveln,

Hata grannjäveln

Hata kräkjäveln

och

Hata mammarollen som inte ens ger en utrymme till självömkan i magsjukesituationer.

//Christelle

Jaha då har man planerat sin begravning....

Inte nu för att jag har som tanke att dö inom kort. Det vore ju förjäkla tråkigt. Men likväl kan det vara juste mot mina nära och kära att göra klart för dom hur det kan bli så slipper dom fundera stenhårt på den biten. Jag menar om det nu skulle hända så där hux flux när man hoppar på bussen eller något. Förmodligen blir det så om jag hoppar PÅ bussen. Men om jag sitter i den och den får för sig att ta en annan riktning än vad som förutspåtts.

Ja hur det nu än är så är det gjort. Vita arkivet hos fonus. Knasigt att fundera över hur man vill ha sin begravning. Jag bryr mig ju egentligen inte. Jag har i alla fall valt jag inte vill kremeras. Varför jag inte vill det vet jag faktiskt inte. Men det gör himla ont i magen när jag tänker på kremering. Det känns inte lika hårt att tänka på att ligga död i en papplåda iklädd något lätt och luftig med coola mönster på.

Spela roland. Det är i alla fall sista chansen för mig att visa vad jag vill så jag tog i och vräkte på med enkelhet, lättsamhet och gulaschsoppa ala S.

Som sagt, nu tänker jag inte dö ännu på ett tag. Tänkte vänta med att dö till mina barn är gamla och mina barnbarns barn fått barn. Samt att jag tänkte passa på att hinna leva lite mer när jag nu ändå har fått ett liv.

// Christelle

Här vare hjärtligt....

Jag har en förmåga att stöta på hjärtan i alla de olika former. I morse skulle jag göra äggröra till min heting och dra på trissor om det inte smög in ett hjärta i den stekpannan också.

Smöret som smälte innan jag hällde på äggsmeten formade sig fint till ett hjärta. Det kan ju inte betyda annat än att övre makter försöker förmedla kärlek ner hit till oss som bor på markplan.

Eller vad tror ni?

Jag delar med mig lite av morgonens kärleksmeddelande.

//Christelle

Där satt den....

Jag har just avslutat ett flerdagarsprojekt med skrivande. En hemtenta har tagit form utifrån frågor som skulle besvaras om folksskolans uppkomst, historian runt det och alla som var i ropet då. Samt ge ett utförligt svar på decentraliseringens orsak, påverkan och bla bla bla...........
Precis så intressant kändes det att göra den. Ibland undrar man hur den där fina skolan som kallas för universitet får för sig att lägga sådana totalt meningslösa uppgifter på oss elever som annars sliter så hårt med allt. Jag har många gånger under denna skrivandets period funderat över de gånger i framtiden som jag kommer att använda mig av denna skolhistoriska kunskap. Speciellt i min lärargärning som musiklärare.
Lite bitter blir man. Men som min mormor brukar säga, kunskap är en av få saker som inte är tunga att bära hur mycket man än fyller på.
Kanske jag utifrån dessa kunskaper kan bli en vinnare i TP någon gång. Jag vet att det är näst intill en utopi men man kan ju alltid hoppas att det skall generera i någon form av belöning.
Jaja! Fredagen står numera innanför dörren och kräver sin uppmärksamhet. Bästa att man ger den det.

Trevlig kväll gott folk.

//Christelle

Spola tillbaka tiden...

Undrar vilka saker man skulle välja att göra om man finge spola tillbaka tiden och göra om dom.
Läskigt att tänka på så därför kommer jag inte att gå djupare in i den tanken. Jag förmodar att om man ställdes inför just den utmaningen att välja om så skulle man nog göra diverse korrigeringar.
Det är ju inte alla dagar man känner att livet blev precis så som man önskade att det skulle bli. Men det är fint ändå. Inte för det. Men att tänka tanken att varje val man gjort annorlunda skulle leda till en helt annan utgång i livet är rätt läskig.
Man kan inte få kakan och äta upp den, det är då ett som är sant. För även om det finns jäkligt tunga grejer i detta nu som man skulle kunna slippa, så vill man inte vara utan det man har.
Jag sitter här bredvid min underbara sambo som är så fin med sitt snart inte allt för röda hårsvall som täcker hela ansiktet. (Det var länge sedan saxen och rakapparaten fick arbeta). Utan alla felaktiga val så hade han förmodligen inte suttit här. Då hade inte alla de fina barnen legat här inom några meters avstånd, sovandes efter en uttröttande dag.

Jag älskar..........

//Christelle

Ha! Jag var först.....

Till skolan alltså....
Stressmorgon med ungar som hänger med av bara farten. Dåligt samvete får man för dessa morgnar då man stressat på sina ungar direkt ur sängen komna. Känns inte speciellt snällt att hårt och brutalt kasta dom in i dagen.

Det är bara det att det är så otroligt svårt att kliva upp nu om morgnarna. Klockan alarmerar flertalet gånger och kroppen ursäktar sig själv med att låtsas om att den inte hört klockan.

De två äldre gossarna i barnaklanen har fått ansvaret att kliva upp och gör sig i ordning på egen hand. Vi väcker dom innan vi åker, sedan ringer vi efter en halvtimme för att försäkra oss om att dom är på gång och att sängen inte vart allt för övertalande. Det är de gånger jag åker upp med S till Stockholm direkt på morgonen som dom måste ta ansvar för att sköta morgongörat på egen hand. Hittills har det gått alldeles utmärkt och dom är verkligen jätteduktiga på att kliva upp. Däremot är det lite annorlunda nu. Dom är numera aktiva deltagare i klubben "Villintehöraveckarklockanpåhelamorgonenförattslippaklivaupp". Ett inte allt för fördelaktigt klubbmedlemskap. Det innebär att denna morgon har gått åt till att sitta och ringa, långa, tomma ringsignaler som ändå inte lett till att någon hörts i andra sidan tråden. Det var totalt hopplöst att få upp ungarna. Vilken tur att snälla farmor och farfar inte hade hunnit åka till utriket utan att dom fanns till hands för att åka ner och tvinga upp de två små.
Jag anar att den snart blivande tonåringen fortsättningsvis kommer att vara en mycket aktiv deltagare i klubben och att den lätta tiden är förbi. Försovningar och tjat here we come.
Tänkte på just det i morse när vi satt i bilen. Undrar hur det kommer bli, hur skoningslös man kommer att klara av att vara inför barnens ovilja att ta sig upp och knalla till skolan.
Vilka metoder kommer man att behöva ta användning av? Kallvattenglas, mistluren, bongotrumman, sykonskrik, etc. Det finns flertalet som sagt.
Det återstår att se, det är väl kanske inte läge att måla fan på väggen ännu.

Nu skall jag gå och ragga upp mina gruppmedlemmar och se om man kanske kan få något nyttigt gjort i dag. Känns trögt, men det måste göras.

Gott liv!
//Christelle

Nakna karlar med ruffsiga frillor...

Ja det är en av många saker man ser när man åker bussen genom ett tätbebott området som Södertälje. Det är inte fy skam. Denne jag såg alldeles precis var rejält snygg också. Lite justa tatueringar, busig ruffsig frilla och så spritt språngandes naken i köket. Aj aj! Allt med Södertälje är inte fy. Det kan jag helt klart konstatera. Strax efter den första kör vi förbi ännu en naken karl. Fast denne var av det lite äldre slaget. Men vad gör det.
Förutom det har jag precis avslutat min sista sånglektion med en helt underbar ung människa som tog i för kung och fosterland. Det var ett rejält uppskjut och jag ställde mig gapande inför utvecklingen denna person genomfört. Man blir så himla stolt på alla sätt och vis när man märker att det man försökt tjata in faktiskt genererat i något.
Jag kan helt klart konstatera att jag avslutade min tjänst som sånglärare i folkunvinersitetets regim på ett förträffligt sätt.

Här efter skall jag engagera mig i ungarnas fritidsaktiviteter. No mercy alltså. Det har vart skralltigt på den fronten för barnen som är ur mig komna. Det blir nog dans för hela slanten. Kul! Jag skall bli en dansmamma. Det helt på deras egna initiativ dessutom. Gossen har det i blodet, han är förträfflig på dansandet och lillgumman är mjuk och smidig. Spännande saker vi har framför oss. Roligt att båda brinner för samma sak också. Det gör det så mycket smidigare.

//Christelle

Hjärnan drar runt i tankebanor....

Visst nog blir jag arg på mina ungar var och varannan dag. Jag antar att det hör föräldraskapet till och oftast får jag dåligt samvete. I går blev jag däremot argare än jag någonsin blivit. I dag kan jag konstatera att det var befogat. Jag har inte dåligt samvete över min ilska och det för att jag absolut inte gick för långt. För att det inte var obefogat och för att jag hanterade det mycket bättre än en tidigare förlaga som jag ofta funderat över min likhet med.

Det är ofta jag funderar över detta. Hur jag reagerar, varför jag reagerar och varför jag är på ett visst vis. Många gånger har jag sett likheten med förlagor som uppvisat ett visst beteende vid en situation Jag brukar fundera varför jag gör det och ibland försöker jag rättfärdiga mig själv för mig själv genom att hitta på en massa förklaringar som man faktiskt kan kringgå rejält. Som tur är för min hjärna en dialog med mitt jag allt som oftast. Det kanske kan verka som någon typ av sinnessjukdom. Dock tror jag att det handlar om rannsakan och utveckling. Jag tycker helt klart att det går åt rätt håll och att jag många gånger är orättvis mot mig själv när jag förutsätter att jag skall agera på ett visst sätt och så gör jag inte det. Dessutom ger jag inte mig själv tillåtelse att reagera och försöker alltid hämma mig själv eller så ger jag mig själv dåligt samvete för att jag reagerat. Det är inte heller juste. Ibland är det faktiskt befogat att reagera utan att man klassar sig själv som galen eller sinnessjuk och psykotisk. Jag har ett eldigt temperament det är sant och det är väl mångt och mycket det som drivit mig framåt I relation till andra människor kanske det inte är det mest ultimata men jag tror inte heller att man kan snacka sönder människor med en massa dialoger som ändå inte leder till något genombrott. Ibland måste man verkligen reagera och det rejält för att andra skall förstå att man faktiskt menar alvar. I går var en sådan gång. Då blev jag så fruktansvärt arg och jag är lite småarg i dag också över det som inträffat. Det är sällan jag är långsur men nu är jag lite smågrinig och ungarna har fått starka ultimatum som jag tänker vara benhård med. Det går inte att hålla på och larva jämt.
Till yrket är jag pedagog, en jädra bra sådan om ni frågar mig. Där är förutsättningarna att lyckas helt annars.
I hemmet är jag mamma med själ och hjärta, vad som gör att det dippar är att jag någonstans måste få andas ut också. Jag kan inte bara gå på nålar och vara professionell hela tiden.

Mot mina bonusar har jag vart relativt professionell tills för ett tag sedan. Detta för att på något sätt få dom att känna en viss trygghet i det nya boendet där vi nu är gemensamma. Jag har vart mycket hårdare mot mina egna ungar och förväntar mig och förutsätter saker av dom som jag aldrig ställt mina bonusar inför. Det börjar gå över och jag försöker inte längre upprätthålla någon yta som går ut på att få ungarna att känna sig bekväma. Dom känner mig nu och dom vet vad jag går för. Dom visar sina känslor, jag visar mina känslor och jag antar att det är så det skall vara i en familj.
Dom tycker att jag är tjatig och att jag skäller och sa jag tjatig för det är jag verkligen. Hur kan man låta bli att inte vara det liksom?
Jag är inte rädd för att dom skall tycka så om mig längre. Förr var jag rädd för att dom skulle tycka att jag var den hemska. Styvmodern som bara gör elaka saker. Det kan ha vart mycket det också som gjort att mina egna barn som är ur mig komna fått en helt annan behandling än mina bonusar. Jag har försökt att inte göra skillnad på barnen men det har vart oundvikligt. Jag har fortsatt att vara naturlig mot mina egna barn eftersom det är så det alltid har vart.
Dessa två älsklingsbonusar har blivit behandlade på helt andra sätt och jag kunde ju inte bara klampa in och förutsätta att dom skulle göra som jag tyckte att dom skulle göra.
Även om många kanske anser att det är det jag gjort så är inte fallet så. Jag har satt gränser, det gör jag även i mitt yrkesliv och det är inget ovanligt för mig. Jag förväntar mig, det gör jag också i mitt yrkesliv. Jag kräver och jag utmanar. Saker som hör yrket till och det är det som vart skillnaden. Bonusarna har gått under pedagogen Christelle inte mamman Christelle eftersom jag inte är deras mamma. Det som är annorlunda nu är att vi bott under samma tak rätt länge nu och vi har levt väldigt nära. Jag har slutat vara rädd för konflikter och jag är inte rädd för att vara obekväm i deras ögon. Lika lite rädd för det som om det vore mina egna ungar som är ur mig komna.
Allt har hängt på rädslan, rädslan att förstöra något, rädslan att ta ifrån någon något och framförallt rädslan att inte bli accepterad utifrån den man är.
Det spelar nog ingen roll om man är liten eller stor. Rädslan kommer upp i de situationer där det är ofrånkomligt att komma varandra nära inpå. Sådan har jag alltid vart. Vare sig det handlar om kärleksrelationer eller vänskapsrelationer. I de här familjära relationerna har rädslan avtagit och jag tillåter mig själv att vara jag utan att vara rädd för att kliva någon på tårna. Jag behöver inte göra som någon annan. Jag kan vara jag. Det är ok. Det gör faktiskt inget om bonusarna upplyser resten av världen om att jag är tjatig. Jag vet varför jag är tjatig, jag behöver inte vara den coola och vilka ungar snackar inte med sina polare om att "morsan är så jävla tjatig". Jag är inte morsa i det här fallet. Men jag är en vuxen som lever nära dom och som delar deras vardag allt som oftast. Det är ofrånkomligt att uppfostringsansvaret faller på om man väljer att vara en aktiv vuxen i barnens liv. Det blir mer och mer naturligt helt klart.
Jag vet inte om det är postivt eller negativt. Men om man ser till kärnfamiljen. Om det skulle vara så att dessa barn levde i en kärnfamilj skulle ingen ifrågasätta föräldrarnas handlingar (Om det inte vore så att föräldraskapet var olämpligt). Föräldrarna skulle leva med sina barn jämt och träffa dom dagligen. Barnen skulle vara tvungna att dras med mammas och pappas oförmågor, reaktioner och handlingar. Just för att föräldrar är naturliga i relation till sina barn. Det är vad som händer här också. Vi har inte känt varandra från början och barnens lojalitet ligger hos föräldrarna. Men det börjar mer och mer utjämnas. Jag tillåter mig själv att vara den jag är och barnen möter en person som fortsätter att bry sig, dag efter dag trots mindre bekväma situationer som utskällning, tjat, diskussion, missnöje och tillrättavisningar. Kärleken är självklar och inget annat förväntas.

Alla människor har olika tillvägagångssätt. Min sambo är lugn och sansad, han möter barnen på ett annat sätt än vad jag gör. Vilket jag haft en stor respekt för. Försökt att efterhärma men det är inte mitt sätt. Jag har vart otroligt rädd för att göra annorlunda inför barnen. Just för som jag skrev här ovan, att jag inte ville trampa dom på tårna eller göra dom obekväma. Dock gör det inget att jag inte gör som han gör eller som mamman gör. Det gör inget att jag blir skitarg, eller ifrågasätter och påpekar direkt. Det gör inget att jag låter när jag blir arg och det gör heller inget att jag ställer krav och tjatar på dom. Det gör inget att jag förväntar mig saker och förutsätter. Det gör inget att jag inte alltid säger och gör rätt och inte heller gör det något att jag är mig själv.
Det gör inget att jag gör fel och det gör inget, absolut inget att jag inte är perfekt.

Nu ska jag inte låta dagen gå åt till skrivande. Solen skiner ute, minsta ungen har bajs i rumpan. bordet är täckt med disk och vi skall bege oss ut i pulkbacken för att röra runt i motivationsstiltjen. Den behöver komma igång igen.
Solsken gott folk!

//Christelle

Gud och hans Big Bang....

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8378134.ab

Denna teori har jag diskuterat för länge sedan. Krasst sett skulle man väl kunna säga att det är väl klart att om det nu är så att Gud har skapat jorden så måste ju det ha synts på något sätt. Det kan ju inte bara vara så att han gjorde det i det dolda och till historien gick intet. Nä! Helt klart måste vi kunna se skapelsens historia så varför inte göra som Påven. Att slå ihop de båda alternativen. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Det är väl klart att Big Bang är jordens skapelse så som vetenskapen säger. För att vi människor skall förstå det så förklarar vi det på ett visst sätt, det sättet som vi kan se och tala om och framförallt förklara. Likväl att vetenskapen utesluter Gudsteorin och tvärtom i allt annat. Varför måste dessa två poler utesluta varandra? Det är enligt mig det mest logiska att vetenskapen är Guds skapelse och att hävda att naturen sköter sig själv är bara det sätt vi människor ser på det för att vi inte förstår det större. Det skulle mycket väl kunna vara så att Gud skapade allt i den form som vetenskapen ter sig. Att skapandet skedde på sex dagar är väl bara en metafor för tiden som går. Allt i Bibeln är ju tolkat ur den lilla hjärnan av tusentals syndare med egon som behöver rättfärdiga sitt sätt. Jag skulle inte tro att det handlar om sex dagar i den bemärkelsen som vi upprättat det med ett veckosystem. För Guds dagar måste vara mycket större än våra människodagar. Om vi går efter solen, månen och jordens snurr i tidperspektiv så måste ju Gud som är än mäktigare och som skapat oss utgå från sitt snurrperspektiv. Klart det inte blir sex dagar alltså 144 timmar från vårt perspektiv sett.

Påven är på G att haja läget. Bra där Påven!

//Christelle

Bild tagen från epochtimes.se/articels/2007/03/20/11740.html

Något som får mig att gråta....

Jag har väldigt svårt för trafikolyckor. Den väg vi åker längs efter när vi skall upp till den stora staden trafikeras av väldans många bilar. Det är en väg som ofta får bära upp trafikolyckor och det gör det ofrånkomligt att man ibland passerar dessa. Ofta har vi turen att hamna i kön som bildas av snäv framkomlighet. Vilket innebär att jag slipper se det. Ibland hamnar man tyvärr mitt upp i dom. Då gör det väldigt ont i hjärtat på mig. Jag har svårt att hålla tårarna tillbaka och det känns extra tungt i andningen.
I dag när vi åkte upp till Södertälje för nöjesshopping så passerade vi en olycka. Den hade just inträffat och räddningsbilar var precis på ingång. Bilen stod tvärsöver en avtagsväg och människan som fortfarande satt i bilen var en kvinna som förhoppningsvis bara svimmat. Hon satt och hängde över bilbältet mot instrumentbrädan. Jag kunde inte se om hon rörde sig men jag började genast fantisera runt personen som satt där i. Hon var ensam vilket kanske beror på att hennes man var hemma med barnen. Det var ju trots allt röd dag. Kanske var det så att hon fått lite tid för sig själv att göra en storhandling på en av de många storköp som konkurerar i orten lite högre upp. Förmodligen då (i min fantasi) var hon på väg hem till sin familj igen som väntade henne. Tyvärr kom hon inte hem som förväntat, för hon råkade ut för en olycka och blev tvungen att klippas ur bilen för att sedan snabbt transporteras till sjukhus. Överlevde hon? Kommer hon att få ett normalt liv efter detta? Kommer hon alls att kunna tala eller gå?
Det är så HEMSKT! Jag blir så otroligt ledsen när jag tänker på vad som kan komma att hända för denna kvinna. Om det nu är så att hon överlever så kommer hon förmodligen att få en hel del men. Dessa tankar kommer av hemresans iakttagelse Då hade dom forslat bort kvinnan och dragit upp en helt uppklippt bil på bärgaren. Det innebär att hon satt fastklämd rätt rejält.

Jag minns en gång för några år sedan när jag åkte buss norröver och vi passerade Ö-vik. Där mitt i centrum hade en bil med en barnfamilj krockat med en lastbil som fraktade armeringsjärn. Det låg armeringsjärn över hela vägen och satt även fast i bilen. Familjen satt också kvar i bilen och när vi åkte förbi olyckan började jag gråta hejdlöst. Det är som att något bara väller ur mig när jag tänker på de stackars människor som var på väg någonstans med helt andra planer än att hamna i en säng på lassa och med en framtid av diverse smärtor och förhinder på grund av denna ögonbilckshändelse.
Om man får be till Gud så här offentligt så ber jag för denna kvinnas framtid. Att hon skall komma lindrigt ur detta med en levnadsduglig framtid.

//Christelle

Stryka är så sjukt tråkigt.

Det är sällan jag drar fram strykbrädan och strykjärnet. Det tillhör det tråkigaste göromålen på listan "De tråkigaste göromålen". Stryka, vika tvätt, piska mattor, kuddar och madrasser. Samt att plocka bort efter avslutad måltid. Vad det suger att göra dessa grejer alltså.
I dag satt jag och tänkte på det när jag vek tvätten efter tvättning. Hur störda grejer har vi inte kommit på som blivit måsten? Vem fasen bestämde att tvätten skulle vara vikt och fint sorterad i högar instoppade i lådor och garderober. Varför gjorde någon detta påfund? Varför skall kläder vara strukna för? Jo för att det ser stiligt ut. Men vem kom på att kläder är stiliga bara för att dom inte är skrynkliga? Det är också ett värdelöst påfund. Det är så många påfund som gjorts som faktiskt försvårar livet på många sätt och vis. Efter vi kommit på detta dumma så skall vi komma på ytterligare saker som skall till för att förenkla det svåra i kommit på.
Snacka om att vi lurar oss själva. Jädra puckofilosofi.

Stryker gör jag endast vid högtidstillfällen. Allt som oftast undviker jag strykplagg och klär mig i tricot eller något annat skrynkelmotståndigt.
Många dumma saker som vi måste ta ur nästa generation. Lägg ner tid på ditt liv, dina intressen och det tråkiga nödvändiga som vi måste göra. Att ha struken skjorta är inte nödvändigt, det ser bara lite trevligt ut och skåp med vikta kläder är i nte heller något nödvändigt, även det ser bara lite trevligare ut. För man kan inte skylla på ordning Vs kaos. Det spelar ingen roll för i min roll som stökig kaosare så har jag full koll mitt i kaoset. Det är alltså inget bra argument med "man hittar bättre i skåpen om det är ordning och reda".
Naej! Jag håller inte riktigt på de gamla goda kvinnoslavstraditionerna.

//Christelle

Men så trög...

Jag är så trög just nu. Det är tungt att kliva upp ur sängen, det är tungt att lyfta disktrasan, det är tungt att vika tvätten, det är ännu tyngre att serva hela familjen med diverse nödvändigheter. Jag gör´t, men det är jädra tungt.
I går satt jag en hel förmiddag och funderade på vad mina kamraters partners hette. Jag kunde inte komma på det mest självklara och det var som om en stor betongvägg stod ivägen för tanken och svaret.
Förväntan man bygger upp inför julen och ledigheten som kommer där till är nog den stora boven i dramat. Spänningen blir som en stor lerklump som bara torkar och försvinner när julen är över. Det var inte så speciellt i år heller och ledigheten är aldrig någon ledighet i romantisk bemärkelse. Som jag talat om tidigare. De bilder man ser i detta sammanhang. Bilder som visar på människor under mysiga filtar, iklädda stickiga koftor, med släkt och vänner, framför en brasa. Ett enda stort njutande alltså. Dessa bilder är inte överensstämmande med verkligheten och jag antar att det är det man inser när sista lovveckan tar vid och man väntar vardagen åter. Lite panik får man för att man inte hunnit vila upp sig. Men i sanningens namn så undrar jag inte om det är vardagen som är vilan ändå. Det ställs inga förväntningar på vardagen, rutinen sköter sig själv och man finner sig i det som av vanan är. Det krävs alltså inga större uppoffringar för att genomföra vardagen, den är redan utstakad och inga förväntningar behöver infrias.
Jag skall nog bli en vardagslover här vad det lider.

//Christelle

Romantisera det som vart...

Jag samtalade med en person i dag om det som vart. Hur man accepterar nuet och går vidare i livet med erfarenheter som avslutade kapitel
Jag är inte så bra på att avsluta saker och ting har jag märkt. Tanken lever kvar i det som var och romantiserar det som bara sjutton. Det var så bra när jag gjorde det och tänk.. När jag gjorde det där så var det ännu bättre. Snacka om att jag borde återuppta det osv osv. Mina tankar tar den vändan då och då och snacka om vad snopen jag blir när jag upptäcker att det finns en anledning till att jag faktiskt avslutade just det göromålet som jag dessa dagar romantiserar
Snacka om att inte leva i nuet.
Det var som när jag fick för mig att flytta tillbaka till norrland igen. När jag äntligen kommit därifrån och hade en rätt så rolig grej på gång. Nä! Då får jag för mig att norrland är det enda gällande och flyttar därefter tillbaka dit. För att efter två veckor inse att hjärnan spelade mig ett romantiskt spratt och att jag faktiskt, absolut INTE vill bo där.

Måste bli bättre på att tänka realistiskt!
//Christelle

Krigszon vs kärlekspalats

Vårt hem är ett hem fullt av kontraster. Ena stunden sitter vi i soffan och myser. Alla barn och alla vuxna. Fötter i knän här och var, huvuden som strykes och klias, delade filtar, ljus på bordet, omtänksamma ord och vänliga gester andra stunden är det en krigzon värre än Hiroshima. Det brukar börja med busiga små tjuvnyp som övergår till katastrof med blod och tappade tänder. Nä men skämt och överdrift. Man blir förjäkla less när ungarna bråkar och dom är så synkade så alla drabbar samman samtidigt. Den lilla retliga mot den store Goliat som tar i så taken spricker. Jag förstår att det är ett nödvändigt ont man får när man införskaffar ett tjog med barn. Men ändå, vad fyller syskonret för funktion? Det ger föräldrarna grått hår och hes stämma.
Nu är snart huset tomt på folk. Det blir den lilla och jag kvar. Samtliga medlemmar av klanen är ute i pulkbacken samt på jobb i capitalen. Jag själv har fått den fina förmånen att städa, röja och sammanställa Få se om man kommer sig ut i backen i dag. Det vore ju en hit om inte annat.

Morgonen börjar med hälsofrukost som förhoppningsvis skall reducera fettmängden från min kropp. Vore ju fint om man kom i sina kläder igen.
God dag på er gott folk.
//Christelle

Vintergött

Dagens göromål i bilder. Skall tilläggas att det var korven som fick mätta våra magar. Fisken höll sig smidigt undan.
//Christelle

Jag saknar SÅNGEN...

Gu vad jag saknar sången! Att sjunga, att göra det ordentligt. Högt och brutalt. Det räcker inte att bara ha en vetskap. Jag måste utöva det också. Undrar i vilken tråd jag skall börja dra i?
//Christelle

Pustar ut...

Nu sover barnen, kl är snart två. Jag sitter i fåtöljen med fötterna på fotpallen framför brasan och varvar ner efter ett jävligt körigt år. Vinglaset står här bredvid mig och det är rejält behagligt. Förra året avslutades tillsammans med fina vänner. Som pricken på i:t tog vi på alla barnen, dvs 7 styckna och oss själva vinterkläder och knatade ner till ängen som ligger på andra sidan skogen. Där skulle det smällas smällare och skålas med pommac och champagne Snön den föll mjukt över oss och temperaturen var oerhört uppfriskande. Inte för kall och inte för varm. Det var riktigt, riktigt mysigt. Hoppas på att barnen sover länge i morgon. Det skulle vara gott att börja det nya året med en riktigt skön sovmorgon.
God natt världen, lycka och välgång på färden.
// Christelle