Jag är så trög just nu. Det är tungt att kliva upp ur sängen, det är tungt att lyfta disktrasan, det är tungt att vika tvätten, det är ännu tyngre att serva hela familjen med diverse nödvändigheter. Jag gör´t, men det är jädra tungt.
I går satt jag en hel förmiddag och funderade på vad mina kamraters partners hette. Jag kunde inte komma på det mest självklara och det var som om en stor betongvägg stod ivägen för tanken och svaret.
Förväntan man bygger upp inför julen och ledigheten som kommer där till är nog den stora boven i dramat. Spänningen blir som en stor lerklump som bara torkar och försvinner när julen är över. Det var inte så speciellt i år heller och ledigheten är aldrig någon ledighet i romantisk bemärkelse. Som jag talat om tidigare. De bilder man ser i detta sammanhang. Bilder som visar på människor under mysiga filtar, iklädda stickiga koftor, med släkt och vänner, framför en brasa. Ett enda stort njutande alltså. Dessa bilder är inte överensstämmande med verkligheten och jag antar att det är det man inser när sista lovveckan tar vid och man väntar vardagen åter. Lite panik får man för att man inte hunnit vila upp sig. Men i sanningens namn så undrar jag inte om det är vardagen som är vilan ändå. Det ställs inga förväntningar på vardagen, rutinen sköter sig själv och man finner sig i det som av vanan är. Det krävs alltså inga större uppoffringar för att genomföra vardagen, den är redan utstakad och inga förväntningar behöver infrias.
Jag skall nog bli en vardagslover här vad det lider.
//Christelle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar