Gahhhhh!!!!

100... 99... 98.... 97... 96..... 95....... osv...
Snacka om att man måste ta till andra metoder alltså. Räkna nedåt, bara le åt allt, bita ihop käken hårt, fortsätta räkna.
Jag sonen, minsta dottern gick ut genom dörren halv tolv. Vi skulle gå till skolan och hämta P och hennes polare som skulle komma hit och leka. Vädret var ju så fantastiskt så jag tänkte att istället för att bara gå hem så tar jag ungarna och går och grillar nere vid ängen. Oj vilken mysig idé och vilket mysigt engagemang av mig som mamma. Skämt och sido. Mysigt var ordet. Jag stoppade ner yngstingen i pulkan och så var det igång. Ungen skrek, hon skrek lite till, sen fortsatte hon att skrika i två och en halv timme. Inget och då menar jag INGET blev mysigt med grillningen på ängen i dag och det på grund av världens envisaste och tjurigaste tvååring. Hon har vrålat i ett, helt utan avbrott. Snor överallt, tårar också överallt. Ja vad säger man. Livet som mamma är sååå fantastiskt. Speciellt när man försöker hitta på något roligare än att bara gå hemma och tråka.
Fan så arg man blir när det inte fungerar. Jag tror det beror på att jag är mitt i det. Istället för att stå på sidan och iaktta, hade jag gjort det hade jag nog bara småfnissat åt livets ironi och sagt "Hå hå, ja ja! Så är småbarnslivet".
Nu sover ungrackarn i alla fall och det gör inget om hon sover i hundra timmar eller kanske 1.5 åtminstone.
Pust! En kaffe på det här då. Nä! Jag har ju inget kaffe, det är ju slut. Skit!

//Suraste Christelle på hela jorden