Det är inte min fyraåring vi snackar om, för någon sådan har jag inte. Min är fem och skall i år fylla sex. Men hon som sitter vid bordet här bredvid kom insuckandes med en irritation i högsta hugg, samt en försening på det. Orsaken till förseningen var just den trotsiga jävla fyraåringen.
Jag tycker det är apskönt när människor vågar säga annat än "Allt är så bra, allt är så fantastiskt, vi har det så mysigt" För fy fan vilket helvette det är ibland att ha barn. Jag brukar som ni vet (ni som läser mina små rader) inte rädas att tala om att livet faktiskt är ett helvette ibland och att barnen är en del av det. Därför blir jag så jäkla glad när andra människor verkligen också vågar stå för det. Öppet, offentligt och ärligt!
Jag är övertygad om att när man visar sin svaghet så ger man andra människor styrka. Att man visar andra att vi har det lika jävligt själv ibland. Du är inte konstig och du behöver inte känna skuld så fort du känt att morgonen inte vart till belåtenhet för någon i familjen. Det är så det är. Livet är en berg och dalbana och det är bara att åka med i farten, skrika så där högt som man gör när det dalar rejält och magen vänder sig ut och in.
Man borde kunna förvänta sig samma reaktioner i livet. Så är det bara.
//Christelle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar