Hur det nu är vill jag inte påstå att vi känt att det vart något problem med att faktiskt ha television. Visst den har bringat mer nöje än nytta. Det vill jag inte sticka under stolen men det gör det samma. I går fungerade den inte igen. Hur jag än försökte gick det inte att få igång dekodern och jag propsade på mannen att han skulle göra allt i sin makt för att få igång den igen. Jag har reagerat över hans halvdana försök just för att jag vet att hans kompetens ligger på en nivå där han faktiskt skulle kunna laga hela baletten. Jaja, i kväll drog jag ur kontakten och satte i den igen och som jag anat så fungerade tv:n. När jag gick in till sambon och upplyste honom om att det bara var att dra ur kontakten för att få allt att fungera igen så säger han.. "Jasså! Ja jag tänkte att jag skulle dra ur kontakten i går, men jag hittade den inte". Då kan jag tillägga att det är han som dragit kontakterna, satt alla i en samlingsdosa och sedan dragit ut EN ENDA sladd som han satt i två hål i väggen.
Utifrån det påståendet kan jag dra slutsatsen av två saker. Antingen så försöker min sambo testa mig när det kommer till min tekniska kapacitet, det för att lära mig att klara mig själv. Eller så underskattar han min kapacitet och försöker med det lura mig att det inte på några som helst vis går att få igång en för mig rätt nödvändig apparat bara för att han inte tycker att vi skall ha någon. Fult gjort!
Tji fick han! Jag levde faktiskt ett liv med flera bekvämligheter innan jag träffade honom. Som jag själv sett till att installera och införskaffa.
Nu fungerar tv:n igen och det känns mycket, mycket bra!
//Christelle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar