I dag gjorde jag ett test. Historien till det är ett långt och noga studerat fenomen. Jag snackar om tunnelbanan och människorna som åker där. Allt som oftast sitter det människor av olika de kön på tunnelbanan. En märkvärd skillnad på dessa i tunnelbanefallet är hur dessa människor av olika kön sitter. Killarna sitter med benen väldigt brett i sär och tjejerna sitter med benen tätt, tätt ihop. Har väl med gamla traditioner om kjol att göra. Rätt lustigt att det fortfarande är så. Ja men i alla fall. Jag testade att sätta mig riktigt brett isär med benen. Efter en liten stund kliver det på en rätt stor man som sätter sig bredvid mig.
Även han sätter sig med benen brett i sär och lutar sitt ben mot mitt. Men jag hade bestämt mig, jag tänkte inte ge mig. Jag tänker sitta så trots att det kan komma att kännas otroligt knasigt att ha en obekant människa så nära sig. Jag särar lite mer också när jag ändå är på G och tänker som sagt inte ge mig. Väntar, väntar lite till och nä, han tänker tydligen inte heller ge sig.
Summan av kardemumman blir att ingen av oss ger oss men det blir jag som faller som förlorare i alla fall. Detta på grund av att jag måste kliva av för att jag var framme vid min station. Attans alltså. Här efter skall jag utföra en ny studie som går ut på att se hur många som ballar ur när jag faktiskt inte drar ihop mig. Om det möjligen visar sig vara skillnad på män och kvinnors behov att dra ihop sig när man sitter så intimt trots den obekanta relationen.
Återkommer om resultat vid ett senare tillfälle.
//Christelle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar