Ja! Man är den man är....

Nyss hemkommen från första riktiga arbetsdagen.

Det vill säga, det arbetet som är mitt som jag skall ansvara för under kommande termin. Det känns jätteroligt att vara igång men det är något som trycker på obehagskänslan. Vet inte om det är det att jag är så novis på området och inte riktigt vet hur saker och ting fungerar och skall gå till. Jag är helt enkelt ute på djupt vatten.

Detta är första gången som jag verkligen är med från början och med allt som skall till det.

Roligt och spännande men jag känner mig sjukt korkad.

Jag vågar fråga, jag vågar ta min plats, jag vågar prata och jag vågar dela med mig.

Ändå får man en känsla av att man är den dummaste på hela jorden var gång man drar till med en fråga som för alla andra är självklar.

Jag antar att det har att göra med att jag alltid ger sken av att kunna saker och det har blivit lite som en dum yta.

Nu tar jag en ny roll. Den lilla, novisa och lite smånaiva med visioner högt flygande och svåra att förverkliga.

Men någon gång i livet skall man väl ta den rollen också. Man är ju ändå den man är, det är lika bra att stå för det. Inga genvägar liksom.

Man blir lätt genomskådad i vilket fall som helst så det är lika bra att man tar av sig de höga klackarna och beter sig som folk!

// Christelle