Kvällen tar...

Det är kväll. Alla sover utom jag. Jag har just vikt ett berg med tvätt, hängt upp den nytvättade och det har tagit sin tid.

Cirka två timmar tar det att vika ett berg för en sjumannafamilj. Kanske därför man drar sig så enormt inför varje tvätthanteringspass.

Men hur det nu är så är det gjort.

Jag känner mig lite moloken och ensam. Det är något som känns när hösten träder in och det går inte riktigt att ta på.

Den där klassika höstiga melankollin ger sig till känna. Den brukar komma och samtidigt som den får mig att sloka med öronen så bidrar den med en gnutta mys.

Den somriga hysterin avtar, tvånget att njuta av sommaren blir ett minne blott och man kommer in i den lugna lunken igen.

Även om jag har tusen saker att göra den här hösten och alla de andra höstarna jag upplevt så varvar jag ner. Jag lägger mig i någon form av dvala. Inte direkt som en karp dådrå men något åt det hållet. Jag är inte död men det lugnar sig märkvärt och jag behöver inte simma lika frenetiskt längre. Kalven som för några månader sedan befann sig på grönbete har ätit sig mätt och inväntar taket över huvudet igen.

Det mörknar och natten knappar in!

God natt!

//Chrsistelle