Ni vet när man känner sig riktigt värdelös...

Ibland så hamnar man i perioder då man känner att ens öde borde avslutas som uttorkad kropp under en gammal filt i en gammal stuga någonstans långt ute i en skog.

De perioderna då inget verkar vilja hänga kvar på sin höft.

När bonusungarna hatar en mest på hela jorden för att man inte är deras mamma och helst av allt bara vill bli av med ens närvaro.

När ens egna unge låter en sova länge på morgnarna, men inte för att denne sover själv eller roar sig lugnt på egen hand. Utan för att ungen i fråga är så pappig att mamma inte duger till något, inte ens att väcka.

Eller när man bara får tvåtusen kronor i lön som skall räcka en hel månad samt att räkningarna bara väller in, räkningar som borde vart betalda för länge sedan.

För att inte tala om solen som dyker upp och verkar ska hålla i sig när man jobbar sin första dag efter semestern.

Det är då man börjar fundera på hur jävla dum i huvudet man verkligen är. Att man går runt och tror att man gör någorlunda rätt, man jobbar för rätt sak utan att för den delen bli en jävla mespropp som allt och alla kör över.

Det är nog karman som visar mig vad jag förtjänar. Förmodligen är jag inte speciellt snäll och förtjänar att bonusungarna tycker att jag suger. Ni vet jag är den som tjatar och kräver att de skall göra saker och kanske inte allt för behärskat och pedagogiskt alla gånger då tjatet nått högsta temperatur.

Förmodligen är jag inte mjuk, go och mysig då lilltjejen bara väljer sin pappa hela tiden och har så gjort sedan hon var en liten bäsa.

Förmodligen är det så att jag får skylla mig själv över de dåliga val jag gör och den dåliga planering jag har då jag får ut en så pass ynka lön att hundarna pissar på mig.

För att inte tala om solen. På något sätt har jag väl styrt undan den också med min ruttna energi. Ni vet surt ger surt.

Kanske är det PMS:en som spökar också men det "braiga" med PMS:en är att den brukar plocka fram känslorna sådär tydligt så man lättare får utlopp för dem. Kanske borde man abdikera från sig själv en stund!

När saker blir så här tunga så slutar jag prata, jag drar på mig den introverta kostymen och straffar hela den orättvisa världen med min tystnad. Inte för att det ger något för någon, jag orkar bara inte. Men det är ok, sparka mig i baken bara och påtala hur jävla mycket mitt egna fel det är, för det är det säkerligen.

Är bara svårt att förhålla sig till sina känslor ibland. När de vill en sak men hela tiden får motstånd i form av saker och ting som man måste ta hänsyn till.

Ibland önskar jag att jag var liten, så jag kunde ta skydd i mammas famn.

Det skulle vara så skönt att få bli omhändertagen, skyddad och vägledd. Att inte behöva vara den som alla förväntar sig skall vägleda, handla rätt och stå ut med påfrestningarnas hårda magslag.

Tycker vuxenlivet suger många gånger. Jag såg förresten Mia Skäringers föreställning i går. "Dynkåt och hur helig som helst". Samtidigt som den var roande så fick jag ont i magen, fällde en tår och kände bara fy fan! Det kunde lika gärna vart jag som stod där och berättade om mitt liv på det sättet. Det skulle låta rätt så exakt lika dant faktiskt. Allt för att bli lite älskad!

// Christelle