Nu för en stund sedan tog grannungarna och mina ungar en tur till skogs i jakt på skogens guld.
De tog även med sig den minsta i klanen, tvååringen. Varpå jag kände att jag behövde kontrollera läget en aning och slog då en pling efter en stund.
I samma veva passade jag även på att fråga om de gjort några fynd och ungjäklarna svarar,
JA! Vi har hittat kantareller.
Men vad är det med mig och kantareller? Är det inte meningen att jag någonsin skall få lyckan att finna en guldgruva i så pass stor mängd att det räcker till för torkning, matlagning och den goda obligatoriska "svampstuvsmackan".
Känner att det bränner i benen på mig. Jag vill ut till skogs och böka runt likt ett vildsvin för att möjliggöra en vinst i form av att jag faktiskt hittar kantareller. Synd att mörkret faller allt för snabbt nutids och att mannen i fråga som behövs för att backa upp barnpassningen befinner sig på skenor och is någon mil härifrån.
Jag får nöja mig med att jag tagit mig an Västeråsgurkan och dess inläggning med dill och hela baletten.
// Christelle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar