Ha! Jag var först.....

Till skolan alltså....
Stressmorgon med ungar som hänger med av bara farten. Dåligt samvete får man för dessa morgnar då man stressat på sina ungar direkt ur sängen komna. Känns inte speciellt snällt att hårt och brutalt kasta dom in i dagen.

Det är bara det att det är så otroligt svårt att kliva upp nu om morgnarna. Klockan alarmerar flertalet gånger och kroppen ursäktar sig själv med att låtsas om att den inte hört klockan.

De två äldre gossarna i barnaklanen har fått ansvaret att kliva upp och gör sig i ordning på egen hand. Vi väcker dom innan vi åker, sedan ringer vi efter en halvtimme för att försäkra oss om att dom är på gång och att sängen inte vart allt för övertalande. Det är de gånger jag åker upp med S till Stockholm direkt på morgonen som dom måste ta ansvar för att sköta morgongörat på egen hand. Hittills har det gått alldeles utmärkt och dom är verkligen jätteduktiga på att kliva upp. Däremot är det lite annorlunda nu. Dom är numera aktiva deltagare i klubben "Villintehöraveckarklockanpåhelamorgonenförattslippaklivaupp". Ett inte allt för fördelaktigt klubbmedlemskap. Det innebär att denna morgon har gått åt till att sitta och ringa, långa, tomma ringsignaler som ändå inte lett till att någon hörts i andra sidan tråden. Det var totalt hopplöst att få upp ungarna. Vilken tur att snälla farmor och farfar inte hade hunnit åka till utriket utan att dom fanns till hands för att åka ner och tvinga upp de två små.
Jag anar att den snart blivande tonåringen fortsättningsvis kommer att vara en mycket aktiv deltagare i klubben och att den lätta tiden är förbi. Försovningar och tjat here we come.
Tänkte på just det i morse när vi satt i bilen. Undrar hur det kommer bli, hur skoningslös man kommer att klara av att vara inför barnens ovilja att ta sig upp och knalla till skolan.
Vilka metoder kommer man att behöva ta användning av? Kallvattenglas, mistluren, bongotrumman, sykonskrik, etc. Det finns flertalet som sagt.
Det återstår att se, det är väl kanske inte läge att måla fan på väggen ännu.

Nu skall jag gå och ragga upp mina gruppmedlemmar och se om man kanske kan få något nyttigt gjort i dag. Känns trögt, men det måste göras.

Gott liv!
//Christelle