Hjärnan drar runt i tankebanor....

Visst nog blir jag arg på mina ungar var och varannan dag. Jag antar att det hör föräldraskapet till och oftast får jag dåligt samvete. I går blev jag däremot argare än jag någonsin blivit. I dag kan jag konstatera att det var befogat. Jag har inte dåligt samvete över min ilska och det för att jag absolut inte gick för långt. För att det inte var obefogat och för att jag hanterade det mycket bättre än en tidigare förlaga som jag ofta funderat över min likhet med.

Det är ofta jag funderar över detta. Hur jag reagerar, varför jag reagerar och varför jag är på ett visst vis. Många gånger har jag sett likheten med förlagor som uppvisat ett visst beteende vid en situation Jag brukar fundera varför jag gör det och ibland försöker jag rättfärdiga mig själv för mig själv genom att hitta på en massa förklaringar som man faktiskt kan kringgå rejält. Som tur är för min hjärna en dialog med mitt jag allt som oftast. Det kanske kan verka som någon typ av sinnessjukdom. Dock tror jag att det handlar om rannsakan och utveckling. Jag tycker helt klart att det går åt rätt håll och att jag många gånger är orättvis mot mig själv när jag förutsätter att jag skall agera på ett visst sätt och så gör jag inte det. Dessutom ger jag inte mig själv tillåtelse att reagera och försöker alltid hämma mig själv eller så ger jag mig själv dåligt samvete för att jag reagerat. Det är inte heller juste. Ibland är det faktiskt befogat att reagera utan att man klassar sig själv som galen eller sinnessjuk och psykotisk. Jag har ett eldigt temperament det är sant och det är väl mångt och mycket det som drivit mig framåt I relation till andra människor kanske det inte är det mest ultimata men jag tror inte heller att man kan snacka sönder människor med en massa dialoger som ändå inte leder till något genombrott. Ibland måste man verkligen reagera och det rejält för att andra skall förstå att man faktiskt menar alvar. I går var en sådan gång. Då blev jag så fruktansvärt arg och jag är lite småarg i dag också över det som inträffat. Det är sällan jag är långsur men nu är jag lite smågrinig och ungarna har fått starka ultimatum som jag tänker vara benhård med. Det går inte att hålla på och larva jämt.
Till yrket är jag pedagog, en jädra bra sådan om ni frågar mig. Där är förutsättningarna att lyckas helt annars.
I hemmet är jag mamma med själ och hjärta, vad som gör att det dippar är att jag någonstans måste få andas ut också. Jag kan inte bara gå på nålar och vara professionell hela tiden.

Mot mina bonusar har jag vart relativt professionell tills för ett tag sedan. Detta för att på något sätt få dom att känna en viss trygghet i det nya boendet där vi nu är gemensamma. Jag har vart mycket hårdare mot mina egna ungar och förväntar mig och förutsätter saker av dom som jag aldrig ställt mina bonusar inför. Det börjar gå över och jag försöker inte längre upprätthålla någon yta som går ut på att få ungarna att känna sig bekväma. Dom känner mig nu och dom vet vad jag går för. Dom visar sina känslor, jag visar mina känslor och jag antar att det är så det skall vara i en familj.
Dom tycker att jag är tjatig och att jag skäller och sa jag tjatig för det är jag verkligen. Hur kan man låta bli att inte vara det liksom?
Jag är inte rädd för att dom skall tycka så om mig längre. Förr var jag rädd för att dom skulle tycka att jag var den hemska. Styvmodern som bara gör elaka saker. Det kan ha vart mycket det också som gjort att mina egna barn som är ur mig komna fått en helt annan behandling än mina bonusar. Jag har försökt att inte göra skillnad på barnen men det har vart oundvikligt. Jag har fortsatt att vara naturlig mot mina egna barn eftersom det är så det alltid har vart.
Dessa två älsklingsbonusar har blivit behandlade på helt andra sätt och jag kunde ju inte bara klampa in och förutsätta att dom skulle göra som jag tyckte att dom skulle göra.
Även om många kanske anser att det är det jag gjort så är inte fallet så. Jag har satt gränser, det gör jag även i mitt yrkesliv och det är inget ovanligt för mig. Jag förväntar mig, det gör jag också i mitt yrkesliv. Jag kräver och jag utmanar. Saker som hör yrket till och det är det som vart skillnaden. Bonusarna har gått under pedagogen Christelle inte mamman Christelle eftersom jag inte är deras mamma. Det som är annorlunda nu är att vi bott under samma tak rätt länge nu och vi har levt väldigt nära. Jag har slutat vara rädd för konflikter och jag är inte rädd för att vara obekväm i deras ögon. Lika lite rädd för det som om det vore mina egna ungar som är ur mig komna.
Allt har hängt på rädslan, rädslan att förstöra något, rädslan att ta ifrån någon något och framförallt rädslan att inte bli accepterad utifrån den man är.
Det spelar nog ingen roll om man är liten eller stor. Rädslan kommer upp i de situationer där det är ofrånkomligt att komma varandra nära inpå. Sådan har jag alltid vart. Vare sig det handlar om kärleksrelationer eller vänskapsrelationer. I de här familjära relationerna har rädslan avtagit och jag tillåter mig själv att vara jag utan att vara rädd för att kliva någon på tårna. Jag behöver inte göra som någon annan. Jag kan vara jag. Det är ok. Det gör faktiskt inget om bonusarna upplyser resten av världen om att jag är tjatig. Jag vet varför jag är tjatig, jag behöver inte vara den coola och vilka ungar snackar inte med sina polare om att "morsan är så jävla tjatig". Jag är inte morsa i det här fallet. Men jag är en vuxen som lever nära dom och som delar deras vardag allt som oftast. Det är ofrånkomligt att uppfostringsansvaret faller på om man väljer att vara en aktiv vuxen i barnens liv. Det blir mer och mer naturligt helt klart.
Jag vet inte om det är postivt eller negativt. Men om man ser till kärnfamiljen. Om det skulle vara så att dessa barn levde i en kärnfamilj skulle ingen ifrågasätta föräldrarnas handlingar (Om det inte vore så att föräldraskapet var olämpligt). Föräldrarna skulle leva med sina barn jämt och träffa dom dagligen. Barnen skulle vara tvungna att dras med mammas och pappas oförmågor, reaktioner och handlingar. Just för att föräldrar är naturliga i relation till sina barn. Det är vad som händer här också. Vi har inte känt varandra från början och barnens lojalitet ligger hos föräldrarna. Men det börjar mer och mer utjämnas. Jag tillåter mig själv att vara den jag är och barnen möter en person som fortsätter att bry sig, dag efter dag trots mindre bekväma situationer som utskällning, tjat, diskussion, missnöje och tillrättavisningar. Kärleken är självklar och inget annat förväntas.

Alla människor har olika tillvägagångssätt. Min sambo är lugn och sansad, han möter barnen på ett annat sätt än vad jag gör. Vilket jag haft en stor respekt för. Försökt att efterhärma men det är inte mitt sätt. Jag har vart otroligt rädd för att göra annorlunda inför barnen. Just för som jag skrev här ovan, att jag inte ville trampa dom på tårna eller göra dom obekväma. Dock gör det inget att jag inte gör som han gör eller som mamman gör. Det gör inget att jag blir skitarg, eller ifrågasätter och påpekar direkt. Det gör inget att jag låter när jag blir arg och det gör heller inget att jag ställer krav och tjatar på dom. Det gör inget att jag förväntar mig saker och förutsätter. Det gör inget att jag inte alltid säger och gör rätt och inte heller gör det något att jag är mig själv.
Det gör inget att jag gör fel och det gör inget, absolut inget att jag inte är perfekt.

Nu ska jag inte låta dagen gå åt till skrivande. Solen skiner ute, minsta ungen har bajs i rumpan. bordet är täckt med disk och vi skall bege oss ut i pulkbacken för att röra runt i motivationsstiltjen. Den behöver komma igång igen.
Solsken gott folk!

//Christelle