Är det en hund man skall införskaffa för att ge sig själv en bra anledning till att dra på ungarna alla kläder och ta morgonprommis efter morgonprommis, år efter år?
Verkar helt klart vara den enda legitima anledning till att ta mig ur min morgonrock och hoppa i vandringskängorna.
Det kommer så klart aldrig att ske. Jag kommer inte att skaffa en hund och alla som känner mig förstår varför.
Tvångsmässiga sysslor suger och jag ser det som ett rent straff att kliva upp sju om morgnarna, varje morgon dessutom för att gå ut och rasta någon jycke som inte lärt sig gå på toaletten som alla andra familjemedlemmar. Inte heller är jag något fan av städning vilket skulle betyda att vi skulle ligga och ryggsimma i härliga, mjuka hundhårstestar. No thank´s som man säger i landet på andra sidan havet.
Det räcker med fem ungar, en hårig karl och mina egna hudrester.
Dock! Problemet kvarstår. Jag har fortfarande inte kommit på vad som skulle motivera mig nog för att ge mig själv en rutin där det innebär att långa morgonprommisar blir huvudsaklig syssla.
//Christelle
Nu är du allt lite hård mot det hundliga släktet. Finns ingen bättre motivation till långa promenader, inget som peppar upp mer än en glad liten svans som möter en i dörren, tidskrävande men mestadels bara kärlek. Ge hunden en chans vettja, en som inte fäller, dom finns! Annars...skaffa gymkort, betalar man hutlöst mycket pengar i månaden så kan man inte annat än att ge sig iväg till träningen och välj ett med gruppass. Det ska vara roligt att träna...det är roligt att träna och det är roligt att ha hund ;)
SvaraRaderaRackarns sant hörru. Käckt och sant dessutom ;). Jag behöver nog en elchock om morngarna för att komma igång. Trööögt till tusen är det. Men hund det kommer jag aldrig skaffa. Hade hund när jag var liten faktiskt. Var aldrig något fan då heller.
SvaraRadera