Tinitus...

Det är förutom ett otroligt irriterande pip i örat också min unge. Det är farfadern som kom på att det kunde vara ett passande namn för den lilla.

Nu så här några år efter hennes ankomst så kan jag onekligen hålla med om att det var ett passande namn för ungen.

En två och en halva är liksom inte lugn, foglig, varsam och tyst. Tvärtom och mycket mer därtill.

Kan nog inte erinra mig att någon av de äldre avkommorna betett sig på samma vis. Förmodligen har dem det men som sagt, inget jag minns. Hon är verkligen överallt. Hon är inte ens tre år men förmågan att käfta emot verkar vara medfödd. Med denna lilla varelse är tålamodet betydligt mer påtagligt än med de övriga, denne roar mer än förargar. Visst kan man sucka uppgivet då hon till och från bara stenvägrar ALLT. Utöver det är hela situationen hanterbar. Kanske är det vanan, mitt egna åldrande eller bara det faktum att hon är jäkligt lustig med sin lilla kritvita topp och tandfulla mun som gång på gång spottar ur sig diverse nypåkomna synonymer till nej, nej och åter nej!