Vilken enormt övertagande trötthet....

Den här tröttheten jag känner nu har jag då aldrig vart med om tidigare.

Det är en trötthet som ätit sig i märgen på mig. Varje lite rörelse känns som ett stort projekt och varje liten tanke leder till, ja ingenting. Den stannar där. Det går liksom inte att tänka vidare eller att vara sådär kreativ som annars. Att finna lösningar i nuet känns näst intill hopplöst och att följa planeringen slaviskt är min enda räddning.

Jag skulle vilja kalla mig för totalt utslut och ändå har vi bara gjort tre veckor av skolans många veckor innan det blir jullov.

Jag antar att det handlar om att acklimatisera sig lite och det tillståndet har då inte infunnit sig ännu.

Det har vart några tuffa veckor den senaste tiden och energin sprutar ur mig i samma hastighet som en kulspruta spottar ur sig sin ammunition.

Att få allt på plats, att få alla att fungera, att få alla rutiner att sätta sig, att inge respekt, att se till att alla deltar osv.

Det är fan inget lätt jobb att vara lärare och visst, jag har tidigare erfarenheter av det men inte på denna nivå. Den riktiga nivån där allt hänger på vad jag gör. Det finns ingen som räddar mig och det är mitt ansvar om eleverna faller.

Dessutom har jag förstått att jag har ett jädra tungt ämne också. Det gäller att knalla in i salen och på 40 minuter leverera så pass lagomt med information att saker och ting fastnar i skallen på barnen för att sedan kunna kryssa i grönt när det kommer till att bedöma deras färdigheter.

Det är ständigt hög ljudnivå, det är konstanta koncentrationsavbrott och att få alla att följa mig och min flöjt är fanemig helt hopplöst.

Väl hemma är det inte heller någon vila. Fem barn med enorma behov som spretar åt lika många håll som det är barn och det gånger sjuhundra. En man som alltid jobbar eller som befinner sig på isen, ett hus som liknar ett katastrofalt, perfekt exempel på något som försummats på grund av att de som inte förstod bättre ej har någon som helst tid eller energi att ombesörja dess utveckling. Dessutom skriker myntfacket av hunger.

Ja, så om ni tittar på mig och tänker, "hon ser rackarns trött ut" så stämmer det.

Jag är enormt trött och på något sätt måste jag komma igång. Annars går det åt skogen. Då hamnar jag där, paketlik med en vision lika med noll.

// Christelle