Jag har sett The Doors filmen med niorna på på jobbet. Det är rockhistoria för fulla muggar. Jag har sett filmen mången gången förr och lika nu ser jag den med två paralleller också. Det innebär att jag ser filmen om och om igen.
Man kan ju tycka att jag borde accepterat det faktum att snubben är död sen många år tillbaka. Men det känns lika hemskt och hjärtskärande var gång filmen slutar med att han dör, samt att hans Pam följer honom några år efter det.
Han levde ett fruktansvärt destruktivt liv och betedde sig som ett riktigt as. Men på något sätt så hoppas man hela tiden att allt skall lösa sig och att han skall leva vidare.
Saker och ting löser sig inte för han dog där 1971 och fortsätter att vara död även i dag.
Vilket skit alltså. Att han dog alltså. Det känns i hela hjärtat och hade det inte suttit en hel klass full med dömande ungdomar så hade jag gråtit några tårar också.
Han var ju sjukt ung och levde i någon fantasivärld där hans ego var för stort för han själv att råda bot på.
Det hade vart fint om han hade levt, provocerat fram de utvecklande reaktioner han gjorde samt gick vidare i livet tillsammans med Pam och det som en människa, fräsch och vid god vigör.
Men men, sagan hade inget lyckligt slut och Jim Morrison dog 27 år ung med en massa jävla sorg i sig. Waste of life som man säger. Själv så sitter jag i min ensamhet och lyssnar lite på The Doors musik och hör de nyanser som tydligt speglar den dalande kurvan.
I dag hade han vart närmare 70-år och snart död i alla fall.
Visst 60-talet var nog det årtionde som gjorde mer skada än nytta. Men jag kan ändå inte hjälpa att jag då och då känner att det hade vart ballt att vara med då.
Som The Beatles och Jimi Hendrix. Tänk om jag ändå fått vara med på riktigt och inte sitta i nuet och bara romantisera upp fictioner om hur coolt det var att vara ung på 60-talet. Min morsa tillhörde den där generationen som var ung på 60/70-talet och hon har i och för sig aldrig återberättat om dess härlighet.
Jaja!
Tankar en reltivt sen torsdagsafton, kvällen innan min älskade skall återvända till hemmet och min stora famn som håller på att längta ihjäl sig efter hans närhet.
mmjaa, det är ett jävla antiklimax till slut på den filmen.. tillika livshistorien :P
SvaraRaderaMin käre livskamrat sa en gång för länge sedan att han ville dö som Sid Vicius - typ tjugotvå år, drogad och .. ehm.. punkig (?) Jaja, vem vet vad han menade :P int så moget iaf. :D
Nee det är det väl inte, moget alltså. Jag skulle aldrig vilja dö som en ur 27 cluben, går ju inte heller eftersom jag tantar på mig. Det hade däremot vart fint om inte han hade gjort det heller. Tänk om historien vart annan. Han och Pam drogade bara lite, typ rökte, snusade och drack lite vin då och då. Sedan fick de ett gäng ungar och kunde dra världens najsigaste storys om hur "morfar" provocerade fram utvecklingen!
SvaraRadera