En kväll där endast en av alla älskade barn är hemma. Den minsta som vet minst om livet.
De andra stora de som sett många delar befinner sig på annan ort och i annan famn.
Jag skulle vilja gå in till dem, stryka var och en på kinden och försöka tala om för dem hur mycket jag älskar dem. Trots alla fel, trots alla övertramp, trots alla hårda ord, trots suckandet, trots tiden man tagit ifrån dem och trots det tålamod som inte alltid orkar med.
I verkligheten kan jag bli tokig på att alltid vara mamma. I ensamheten och tanken lider jag av känslan att jag inte gjort nog.
Jag undrar om min stora flicka förstår hur mycket jag älskar henne, hur stolt jag är över hennes styrka, hennes förmåga att se de som inte alltid lyckas och hur empatiskt hon tar sig an dem. Undrar om hon vet hur otroligt glad jag är att det är hon som är min unge. Jag har talat om det för henne, mina ord har sagt det men vad vet jag? Kanske hon inte förstår.
Jag undrar om min lilla pojke förstår att han är mitt ljus, min kraft och min energi. Att jag vill bära honom nära jämt, jämt.
Jag undrar om den underbara pojke jag fått möjlighet att dela livet med på grund av att jag mötte min man vet hur mycket jag älskar honom, hans glädje, hans energi, hans styrka och hans mod. Hur väl jag vill honom och hur mycket jag vill att han skall lyckas i livet.
Jag undrar om den största pojken som jag också får dela mitt liv med vet hur mycket jag älskar honom, beundrar hans lugn, hans ödmjukhet och hans förmåga att alltid sansa sig när det blåser.
Undrar om barnen vet hur mycket dom är värda och om de kan bära det med sig upp i vuxen ålder och ha det i ryggsäcken istället för en massa smärtsamma men.
Som det är nu så vet jag inte. Jag kan omöjligt säga vad de i vuxen ålder kommer att ta upp i olika situationer.
Jag själv plockar ofrivilligt upp minnen som jag helst skulle vilja vara utan. Ibland kommer jag på varför jag beter mig på ett visst sätt. När jag upplyst mig själv brukar jag försöka ta mig an det.
Jag tar sällan min historia som en ursäkt. Snarare en orsak som absolut måste förstöras.
Samtidigt som jag måste tillåta mig själv att leva kan jag inte låta bli att bära med mig det dåliga samvetet. Det som säger att jag inte gjort nog och att jag gjort det på fel sätt.
Jag vet inte om det skall vara så. Jag har hört många säga "som förälder har man konstant dåligt samvete". För mig ligger det verkligen en sanning i det.
Jag känner mig liten i själen, sådär liten och sårbar. Jag vill bli tröstad och jag vill bli vaggad i trygghet. Samtidigt skall jag ombesörja fem små själar till. Ge dem tröst och ge dem trygghet.
Jag önskar finna rätsida på alla tankar och jag önskar att jag någonstans gör rätt. Så till vida att barnen växer upp och lever med minnet av att de hade det bra och att jag fanns där för deras skull.
Om jag fick be en bön skulle den lyda som följer....
"Käre Gud! Hjälp mig göra rätt"
// Christelle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar