Otrohet...

Otrohet gör mig typ sjukt sur. Otrohet i alla dess former. Vilket skit det är. Hör jag från bekanta att de donar med sådana dumheter kan jag bli smått ilsk alltså. Jag vet inte riktigt varför jag har ett sådant agg mot detta. Tror det handlar om sveket. Det är nog i det allt ligger. Människor som litar på andra. Att man ger sig hän någon annan och verkligen litar på att denne är den person som den uppger sig att vara. Det är så fint på något sätt, att faktiskt tro på en annan människa.

Men så kommer den dumfan och beteer sig som ett svin med hemligheter som sårar långt in själen och förstör massor.

Hur det nu än är så är ämnet inte aktuellt i mitt fall förutom att jag ibland har mardrömmar om detta. Det har hänt några gånger att jag drömmer att min man lattjar med en annan kvinna än mig. Den sorg jag känner i drömmen är så smärtsam och olidlig och oftast blir det så att jag tar med mig den känslan ur drömmen och in i vakenheten

De morgnar man vaknar upp och haft dessa drömmar bidrar med en fruktansvärt tung känsla och humöret vill liksom inte sansa sig och återgå till verkligheten.

I natt hade jag en sådan dröm och jag kan fortfarande känna lite sorg av det som inträffat under natten. Den besvikelse och sorg som kom över mig under morgonens småtimmar har satt sig fast i magen och bilden på näthinnan vill liksom inte ge vika.

Fy bubblan för dessa drömmar.

I morgon åker min hunney på älgjakt. Jag kommer banne mig att längta ihjäl mig efter honom. Det känns rätt fint i hjärtat om man bortser från nattens drömmar. Fint i hjärta på så vis att jag älskar honom hemskt mycket och vill mest bara vara nära!

//Christelle