Arg och irriterad...

Blä! Jag är så trött på mig själv.

Jag är tameijsjutton ALLTID arg eller irriterad.

Jag kan inte prata till barnen på ett trevligt sätt för det är bara en massa tjat hela tiden. Jag HATAR verkligen tjat, det är det absolut värsta jag vet och att tillämpa det som uppfostringsmetod suger fett.

Jag förstår att jag inte gör rätt och att jag är ute och cyklar, helt klart, inget snack om den saken. Men! Vad skall jag då göra? Jag tycker att det enda jag gör är att tjata och tjata. Men ge mig ett annat förslag då när man försöker få barnen att äta frukost istället för att titta på film och spela tv-spel, sluta tjafsa, ta på sig fräscha kläder istället för de äckliga, illaluktande, skitingrodda. Eller att dom faktiskt skall hjälpa till hemma men gång på gång skiter i det. Inte heller förstår jag hur jag skall förmedla att jag faktiskt menar alvar med det jag säger. Det handlar inte bara om tjat. Det handlar om att detta skall göras. Jag tillhör inte den där lugna, sansade pedagogen som gång på gång behåller lugnet när det skall till att göras saker. När man skitit i saker och ting tillräckligt många gånger blir jag rent ut sagt förbannad. Jag accepterar inte nonchalans, respektlöshet inför andra familjemedlemmar och saker man har i tillsammans i hemmet. Inte heller accepterar jag att man förväntar sig att en och samma person alltid skall se till att saker och ting blir gjorda även om man faktiskt som barn besitter en otrolig kompetens att faktiskt göra saker och ting själv.

Jag klagar INTE på barnen. Observera det. Jag klagar på mig själv att jag inte kan förmedla detta på ett så pass bra sätt att det faktiskt händer och det utan konstanta konflikter och att man obekvämliggöra sig själv. Jag klagar på mig själv för att jag inte duger till att göra ett bra jobb med uppfostran av våra barn. Barnen kommer hem, mamma tjatar, håller ordning, koordinerar, kräver, förväntar sig osv osv. Barnen tycker att mamman suger och att det är mycket bättre med pappan. Pappan kommer hem, säger knappt något alls, låter barnen hållas och tar lugna sansade samtal när konflikten är över. Gosar och kramas medan mamman stressar på och inte orkar med annat än att somna klockan sju om kvällen.

Fan! Jag vill bara gråta. Det suger rejält att vara mamma just nu. Tycker faktiskt inte att det är ett endaste dugg roligt att vara den elaka som tjatar och förväntar sig att barnen faktiskt skall klara av att göra saker. Som inte går med på några usla undanflykter som, jag kom inte ihåg, jag orkar inte, jag hann inte.

Jag tycker inte alls om mig själv för stunden.

//Christelle