Jag förstår varför det händer...

Det känns hemskt att skriva detta inlägg men det är tamefasen sanningen och jag betvivlar att jag är den enda på jorden som känner så.
Saken är den. Jag är vuxen, jag är vettig i alla fall om man ser till att min myndighetsförklaring kvarstår och att jag fortfarande inte utövat några handgripliga övergrepp på mina barn. Förutom det kan jag inte säga så mycket om det när det kommer till egna synpunkter om sig själv.
Vad jag däremot känner är att jag verkligen förstår varför det händer, hur det kan hända att en förälder slår sitt barn. För, min dotter. Min oskuldsfulla lilla sjuåring driver mig till vansinne. Hon är så uppkäftig och rent ut sagt förjävlig just nu. Jag känner hur det kliar i fingrarna på mig och att det är nära till handgripligheter kan jag inte förneka. Dock blir det rösten som får göra jobbet. Ett vansinnesvrål som inte ger något större resultat det heller. Sjuåringar verkar vara omöjliga att tämja.
Jag biter mig i handen istället för att lägga den på min dotter och konstaterar att jag är starkare än tidigare förlagor.
Egentligen vill jag kasta in ungen i väggen men jag talar istället om för barnet att nu har hon gått för långt och att det faktiskt finns de föräldrar som slår sina barn. Jag talar om för barnet att jag förstår varför dom gör det. Även om jag inte kommer att slå henne så förstår jag hur det kan komma sig, för just då när det händer är jag så arg så jag skulle vilja slänga in henne i väggen.

Jodå så är det!
Sedan när hon ligger i sin säng efter vi förmodligen avslutat kvällen med ett gräl över att hon aldrig kan komma i säng utan att tjafsa så går det någon timme.
Då smyger jag in till henne, lägger mig bredvid henne och viskar i hennes öra hur mycket jag älskar henne. Jag hoppas att det är något som når henne i drömmarna och att hon känner att det verkligen är så.

Jag säger absolut inte att jag är den bästa föräldern som finns. Inte heller säger jag att gör rätt alla gånger och att jag handlar rationellt.
Vad jag däremot säger är att jag är rätt övertygad om att jag inte är ensam om dessa känslor, jag tror till och med att det är relativt normalt att tänka så i ilskans stund. Det tunga kommer efteråt. Att sätta sig ner och reflektera över sina känslor ger en lite ångest. Hur kunde jag bete mig så dumt, jag tänkte dessa tankar, de som är så tabu och absolut förbjudna. Varför var jag inte större människa än så?
Den krassa sanningen är. Jag blir så arg att jag känner att jag förstår varför det händer. Det förbjudna att slå ett barn. Det finns inget som är så provocerande som ett glin kommen ur sig själv som hela tiden bara kaxar och käftar emot.

Detta är absolut inget försvar till att det faktiskt finns människor som gör sådana vedervärdiga grejer mot sina barn. Det finns liksom inget försvar för dessa handlingar. Däremot finns det olika orsaker som påverkar oss så mycket att vi många gånger inte kan rå på våra handlingar. Skammen får vi bära i efterhand. Skammen över att vi förstört något så vackert och mjukt som ett barn.

Jag tänker inte förstöra mina barn på detta vis. Det finns inte en chans i helvettet att jag vill att dom skall gå igenom de ångestkänslor som kommer efter en dysfunktionell uppväxt. Det förtjänar dom inte.

Summa sumarum. Jag förstår varför det händer. Helt klart. För mitt i sitt föräldraskap känns det som om kontrollen har dragit till vilda western och att ens egna jag håller på att ätas upp av skuldkänslor.
Det finns liksom inget förstånd inom räckhåll.

Vad jag däremot är glad för är att det på något sätt tar upp sig själv. Reservagregatet för den stackars spärrvakten som sitter där inne och arbetar hårt slår igång och sköter sig trots att allt annat verkar utslaget.

Tacka Gud för spärrvakten i hjärtegropen.
// Christelle