Blä...

I dag började vi en ny kurs. Jag var inte ett dugg nöjd med att lämna den förra kursen. Kamraterna på den var som gjorda för att passa samman med.
Jag hade dock med mig en av de fina till denna kurs också. Men vi var lika negativa både hon och jag till förändringen.
Ofta brukar jag ha fel när jag är så här butter. Men denna gång verkar det som om min butterhet är befogad.
Läraren var rejält tråkig. En kvinna som talade på ett överlägset sätt men som ändå försökte vara förstående. Hon var psykolog och lärare, lärare och psykolog sedan var hon en massa annat också. Men just det sättet som hon bemötte oss kändes vare sig inspirerande eller välkomnande.
Jag vet att hon försökte och jag vill inte fördumma henne så. Det kändes bara så himla fel och jag kan lova att jag aldrig skulle känna förtroende i mötet med henne i en psykologsoffa.
Hur som haver. Jag kände verkligen inte för det och det märktes nog, både i min uppsyn och just det faktum att jag var jävligt tillbakadragen var påvisade ett ännu större missnöje.
Vi skulle presentera oss själva på det mest tråkiga sätt som finns. Genom att berätta om oss själva. Vi skulle var och en, 25 pers berätta om oss och vårt liv. Gissa hur intresserad man var vid person nummer 15.
Nog finns det fler och mer berikande sätt än så att gå igenom människor för kännedom.
Hur som haver så ansér jag att det är viktigt att bemöta människor med respekt och det känns bra att jag faktiskt vet vad alla i klassen heter, plus att jag genom anteckning också har lite koll på deras "värt att veta om mig register".
Själv kände jag inte alls för att berätta om mig själv då faktiskt ingen lyssnade. Läraren i fråga hade också tröttnat och det visade hon tydligt genom att reducera frågorna ju längre in i gruppen vi kom. När den sista fick tid att tala så hann hon knappt säga vad hon hette.

Ja nu är jag i alla fall hemma. Har inte vart hemma sedan sex i morse. Sitter på bussen och skriver i detta nu och den åker in i kommunen.
Dags att logga ur.
/Christelle