Ja då är man ute på praktik igen då...

Jag älskar verkligen "min" skola. Den är så himla fin. Det är otroligt fina människor där. Både som jobbar och som är elever.
Jag är i en fantastisk klass som man skulle kunna kalla för levande.
Att komma dit känns så självklart. Alla hälsar på en, talar till en som om det är självklart att man skall vara där.
Barnen välkomnar en med kramar och varma ord. Leenden. Kan bero på att jag mutat dom med glass sista dagen var gång jag slutfört min praktikperiod.
Hela huset lever, alla är justa mot varandra och det är enormt högt i tak bland personalen. Det ger en verkligen möjlighet att utveckla sina idéer och att diskutera sina tankar. Ingen ser ner på en för att man är novis utan verkar känna att dom har något att bidraga med genom att dom tar en seriöst.

Det känns bra att gå dit och att gå därifrån med positiva känslor. Det piggar upp en otroligt mycket och det tunga liksom försvinner i perforin. Det blir inte så problematiskt som det egentligen borde vara.

Stackars mina barn som har en "lärarmorsa". Dom drillas hårt vill jag lova. Det ger resultat också. Det är iofs väldigt roligt. Jag hoppas att det gynnar dom i framtiden att det går lite lättare i skolan.
Jag hade det egentligen inte speciellt svårt i skolan. Jag vara bara sjukt uttråkad och kände inte att jag prioriterade kunskap framför nöjen.
Läxor gjordes sällan vad jag minns och gjordes dom var det inte under något större engagemang. Så här i efterhand kan jag väl känna att det var onödigt slöseri med tid att inte ta vara på det det. Men det förstod ju inte jag då. Det förstår jag först nu och därför får jag överföra det på mina egna ungar. Stackarna säger ni. Ja men visst! Må så vara, men å andra sidan skulle jag vilja säga att kunskap är självförtroende och trygghet så varför inte satsa på hela konceptet när man ändå är på G. Det gäller att motivera och att engagera. Ni förstår här om veckan då min dotter kommer hem och upplyser mig om att hon hade glömt att göra en läxa. Vilken klump jag fick i magen då. Även om det inte är hela världen så innebar det att jag inte engagerat mig och haft koll. Jag förstår att det inte är hela världen men ändå. Det håller inte att man inte engagerar sig.
Jag kan vara arg, jag kan vara jävligt less, jag kan vara sjukt trött och framförallt kan jag vara otroligt tråkig och tjatig. Men fanemig ungarna skall känna att jag fanns där och att jag gjorde det för deras skull.
När dom går ut i stora vida världen kan dom blicka tillbaka och tänka, mamma var rätt hård och sträng, många pussar och kramar fick vi och rackarns vad vi kan mycket i dag.

Min dotter har börjat "köra" med mig. Ni vet,
"Mamma! Torka bordet, det är kletigt". Eller "Mamma! Det står inga glas på bordet det måste du ta fram" . Eller det bästa av allt. "ÅHHHH! Jag tänker inte göra läxan, det är så tråkigt".

No way! Detta går inte hem hos mig. Torka bordet själv då, ta fram glas om det fattas och ja, läxan suger när man kommer hem och endast vill slappa men gör den i alla fall, kämpa på så går det mesta även om det är jobbigt.
Jag blir lite stolt när hon bara suckar åt att bordet är otorkat och att hon tar fram rengöringsmedlet och torkar av bordet själv och att hon gör läxan och faktiskt förstår vad hon skall göra, det flyter på och hon har koll.
Jobbigaste morsan i världen kanske! Men som min mormor alltid brukar säga. "Kunskap är aldrig tungt att bära"