Hurtbullestråket

Utanför vårt bygge pågår en ständig uppvisning av diverse hurtbulle fasoner. Jag tror att det är livets lott mot mig att är det inte det ena som jävlas så är det det andra. Den här gången har livet placerat mig mitt i retstickegränd.
Bara för att jag absolut dekat ner mig och inte tillämpar någon form av motion alls så skall alla andra göra det.
Jag har grannen K som hurtigt hoppar förbi här i sina spandextights med reflexväst och toppluva på skallen. Ni vet sådär lagomt hurtigt så det dåliga samvetet bara trycker på ännu mer. För att inte tala om alla nyblivna mammor i fräscha träningskläder som snabbt rusar förbi med en ännu klämkäckare vagn. Hundägarna är också en kategori av motionärer. Dom går och går och verkar aldrig sluta.
Själv blir jag bara tröttare och tröttare, mer och mer gammal (i kroppen) för var dag som går.
Jag förstår ju att det är jag som felar så inte för det. Men avundsjukan slår till och motivationen blir bara ännu lägre.
HUR FÅR MAN TILLBAKA MOTIVATIONEN?
Det är livets stora gåta.
Jag vill också hurta runt som grannen K och hans lika hurtiga fru. Dessutom vill jag ha snygga träningskläder, ingen hund dock, men en stretan att orka gå ut som dessa hundägare gör däremot.
Söker ni upplysning om i vilket enormt dåligt skick ni befinner er så välkommen till Hurtbullegränd 4. Där finns de flesta träningspersoner att beskåda och avundas.

/Christelle