Att pendla...

Man kliver upp tidigt om morgnarna.
Det är numera mörkt ute. Kallare blir det för var dag som går. Sängens varma täcke känns betydligt mer lockande i dag än vad det gjorde i går och så fortsätter det ju längre in på hösten man kommer.
Sambon sover sött, bebisen lika så. Fast i helt olika poser Sambon ligger in virad i täcket och lilla gummsan ligger i krypihop ställning med rumpan rakt upp i luften.
Söt som få och med djupa andetag. Hur lockande på en skala känns det då att kliva upp?
Inte ett dugg. Men duktig som jag har kommit att bli så gör jag det iaf. Det är det som krävs för att jag skall hinna med Navaran upp till kapitalen.
Jag sätter fötterna mot det kalla golvet och skyndar mig på med den mjuka, röda morgonrocken. Den värmer.

Jag tassar in till de två som har dagis och fritids som väntar. "Vakna nu" viskar jag.
De börjar röra på sig. Lika ovilligt som jag själv. Dock måste jag få upp dom ur sängen. Så jag tassar strax tillbaka och ser att inget hänt sedan första signalen på uppstigning.
jag säger med lite alvarligare röst "Nu måste ni verkligen kliva upp, annars hinner vi inte".

"Åhhhggg" hör man från de små bergen som gömmer sig under täcket.

Efter ett tag hör man små stapplande steg som inte riktigt kan få styr på benen efter den långa nattens avslappning.
"God morgon lilla vän" Säger jag. Får tillbaka en varm och gosig kram och en puss av en rejält illaluktande morgonandedräkt. Barn kan verkligen ha en rejält dålig sådan.
De små kläderna som jag under föregående kväll lagt upp tas på i ultrarapid men snart är dom färdiga för avfärd.
Den lilla vaknar till liv också. Pappan ligger kvar och småsnarkar.
Efter ett tag kommer han upp och också och sedan är karusellen igång. "Skynda nu, vi har bråttom, nu är i vi i alla fall sena, komigen nu, ta på dig skorna bla bla bla bla.............."
När ungarna är lämnade på vardera instution beger sig pappan och mamman norrut.
Vi sitter ensamma i bilen. Det enda som hörs är några harkel och tankar för dagen ur P1:s radioskval. Vi pillar varandra lite på handen. Ingen av oss orkar prata nämnvärt. Det är för tidigt på morgonen och trafiken blir tjockare och tjockare för varje meter vi närmar oss kapitalen.
Sambon behåller humöret statiskt. Han är bra på att inte brusa upp, varken åt det ena eller andra hållet. Det kan ju vara en fördel i sådana lägen som bilkölägen.
När han trängt sig igenom den stora massan fyrhjuliga medlevande är vi framme i den stora staden.
En kram och en puss (om man har tur). Sedan är det adjöken.
Dags för nästa fortskaffningsmedel, T-banan.

Det är trångt som fan. Tänk att alla skall åka samtidigt varenda dag.
I morse så tänkte jag vara listig och gick långt in på perrongen med tanken att det inte var så många som orkade gå så långt in sådär tidigt på morgonen. Då kanske man slipper stå med hela nunan upptryckt i fönstret.
Tyvärr var det fler än jag som hade den tanken denna morgon. Mer full än så kan inte en T-banevagn bli. Det skulle nog inte ens rymts en knappnål där inne.
Äntligen framme vid skolan...............(en annan historia, bla bla bla)

På vägen hem stressar jag inte fullt lika mycket. Jag åker oftast tillsammans med snacksaliga, väldigt trevliga klasskamrater. Tiden in till T-centralen går alldeles för fort. Det är ju alltid så trevligt.
Vid avstigning av T-banan försöker jag till skillnad från alla andra masa mig lugnt och långsamt till fjärrtågen som går en bit bort.
Jag menar verkligen att jag medvetet försöker sinka fotgängarna som inte längre är fotgängare. Skulle snarare vilja kalla dom för vardagslöpare. För fy fan vad folk springer i den där staden. Men jag read my lips VÄGRAR!!!!!

På perrongen till tåget hem är det alltid lika fullt. Folk trängs och vill snabbt ta sig in i tåget för att om möjligt lyckas snika åt sig en sittplats. Jag tillhör dom som allt som oftast lyckas.
Gjorde så även i dag. Fick mig en fin sittplats där jag började skriva detta inlägg. Det resulterade i ett fruktansvärt illamående. Jag vet inte om jag blev åksjuk eller vad det var. Men överjävligt var det iaf. Varpå jag gav upp min plats och flyttade ut i ingångsportalen i hopp om att få lite syre.
Det lyckades inte och spyan satt inte långt ner.
Hur som haver så kom jag mig hem iaf även i dag.
Alltid något!